Läs skriften i fulltext (pdf-dokument, sökbar version)

Blackeberg. Foto: Sune H J Hellström.
Mellan tunnelbanegrenarnas pärlband av
nya orter sparades stora sammanhängande
rekreationsområden med öppet landskap
som når långt in mot Stockholm. En kvalitet
som är tämligen unik bland europeiska
storstäder.
Ur Johansson, 1987.
arbetsplatser och service av alla slag. Genom att bygga ut i
grannskapsenheter ville man försöka komma till rätta med storstadsförorternas
anonyma enformighet och ändlösa utbredning. I
stället skulle bebyggelsen grupperas i klart urskiljbara enheter.
Härigenom skulle invånarna lättare kunna identifiera sig med
sitt område, känna det som sin egen stadsdel.
År 1941, efter 40 års debatt, tog stadsfullmäktige till sist
beslut om byggande av en tunnelbana i Stockholm. Därmed
inleddes en ny epok i stadens utveckling. Med expansionen ut i
grannkommunerna följde även behov av övergripande planering
och regionplaner som omfattade hela Stockholms län började
utarbetas.
Planeringen och projekteringen av efterkrigstidens T-baneförorter
kunde påbörjas på de markområden som återstod att
exploatera. På stadsbyggnadskontoret utarbetades en schemaplan
för ett tänkt område med cirka 10000 invånare. Efter detta
mönster planerades först Björkhagen i slutet av 40-talet för att
sedan följas av ytterligare några områden söder om Stockholm,
bland annat Bagarmossen. De nya förorterna knöts samman och
till innerstaden genom tunnelbanenätet och nya vägsystem.
19