The Pitbull Placebo - Svenska Terrierklubben

The Pit Bull Placebo
Media, myter och politiska åsikter om hundar och hundaggression
Av Karen Delise 2007.
Översättning Thorleif Wallqvist 2012
1

PROLOG
Att informera media och dess redaktörer, faktabaserat när de vill väcka sensation, skapa
opinion och öka upplagor, anser jag är basen i min roll som medieinformatör i Svenska
Terrierklubben, dessförinnan som rasinformatörför Svenska Staffordshire Bull Terrier
Klubben (Ssbtk), jobbande med kamphundsbegreppet.
Trots att man i USA har en annan demografi än vår och ett annat samhälle, ger boken en
inblick i hur olika frågeställningar i ämnet Hunden i samhället hanterats över tid, och hur
t.ex. begrepp som kamphund och pitbull hanteras idag.
Boken bygger på resultat från undersökningar gjorda under två årtionden.
Jag har valt att korta ner texten, mindre i en del avsnitt, mer i andra. Det gäller framförallt
när det ges ganska detaljerade skildringar av exempel från tidningars rapporterande under
de olika perioder som tas upp.
Jag kommer i epilogen att göra jämförelser mellan Sverige och USA.
Torslanda 2012-12-30
Thorleif Wallqvist
2

INTRODUKTION
Tidigare, då hundar togs med invandrare till Amerika, kallades hundtypen helt enkelt
Bulldog. Först senare, på 1930-talet registrerades t.ex. Staffordshire Bullterrier och
American Staffordshire Terrier. Dessa likväl som amerikansk bulldog och självfallet
American Pit Bull Terrier innefattas i begreppet Pitbull i USA.
Viktigt är att direkt nämna en stor skillnad och det är olika delstaters olika lagstiftning och
den ganska, hos kriminella element, utbredda hanteringen av hundslagsmål, för ekonomisk
vinning och lyftande av detta klientels egon, (Inom deras del av samhället)
fullständigt negligerande hundindividernas lidande.
I denna bok används begreppet Pitbull på samma sätt som begreppet kamphund används
här i Sverige. På senare tid har i Sverige rasnamnet American Staffordshire Terrier (Amstaff)
tyvärr ofta fått ersätta det tidigare använda Pitbull. Låt mig först klarlägga att APBT
(American Pit Bull Terrier) registreras i UKC (United Kennel Club) ända sedan 1897, men inte
i AKC (American Kennel Club) som bildades 1884 och är partner till FCI, huvudorganisationen
dit SKK hör. I USA finns rasen bland Top 10 i 44 stater. Nog om det.
The Pit Bull Placebo förklarar hur funktion, myt, media och marginella element i samhället
kan samverka för att demonisera en grupp hundar, oaktat de är precist eller vagt definierade
och att detta riskerar att förstöra vår bindning till alla hundar.
Det första exemplet till vilket det finns detaljerad dokumentation, är den grupp hundar som
kallades Blodhundar. Under mitten av 1800-talet uppfattades de av människor för exakt det
de användes till, att spåra och leta upp förrymda slavar.
Slutligen försvann dessa från uppmärksamheten, och andra raser utsattes för medias
intresse, inkluderande Schäfer och Dobermann.
När vi nådde 1980-talet hade en hundtyp sopat bort alla andra, ur medias intressesfär.
Gissa vilken Jo, en hundtyp man kallade Pitbull.
Men det hände mer än att en annan hundtyp ersatte de som tidigare varit under luppen.
Urbaniseringen och tillgången till och kraften i informationsteknologin, som var på snabb
frammarsch, har intensifierat belägenheten för hundar kallade Pit Bulls, vilket gjorde
förföljandet kvalitativt annorlunda än någon hundras/typ tidigare utsatts för.
Före 1959 hade det aldrig förekommit något systematiskt försök att analysera hundbett.
Det var först då som en första studie publicerades. En grupp på fyra, en läkare och tre
veterinärer analyserade tillbuden och fastställde data för variation i ägarklientel, offer, och
hundindividrelaterade faktorer.
Fler studier dök upp på 1960- och 70-talen, vilket knappast var konstigt, då sent 1974 en
rapport presenterades i ”Bulletin of the New York Academy of Medicine”, vilken angav att
3

antalet rapporterade hundbett stigit med 37%, mellan 1965 – 1972. Rapporten hade titeln:
”Hundbett: En okänd epidemi.”
Trots minskningar på andra ställen, rapporterades intet om detta, utan endast där det ökat.
Detta tema ynglade av sig till undersökning av dessa ytterst sällsynta fall – sällsynta då och
sällsynta nu – där en hund dödar en människa.
För att sätta proportion härpå måste man dels beakta landets demografi och därmed
hundhållning, samt antalet hundar, vilket uppskattas till 73 miljoner. Hur hemsk varje förlust
av liv är, måste man ändå som jämförelse se hur många människor som dör i trafikolyckor, i
swimmingpools, av getingstick och ormbett etc. Dessa är många gånger fler.
En veterinär inom CDC (Centre för Disease Control), publicerade en rapport 1977 i
”Journal of Public Health” täckande perioden 1974-75: ”Human Deaths induced by Dog
Bites” och en annan täckande en längre tidsperiod publicerades några år därefter. Båda
dessa rapporter namngav hundraserna sammankopplade med dessa tragedier, baserade på
vad helst media hade tillgängligt. (Så har det fortsatt vad gäller s.k. statistik från Merritt
Clifton, redaktör/utgivare av tidskriften Animal People. Hans undersökningar baseras på vad
som angivits i media. Viktigt då han refereras till av bl.a. Mathias Sundin FP då han
framlägger skev bevisning i sina försök att få till en strängare hundhållning, ledande till
förbud, i Sverige.)
Hundar identifierade som Pitbulls, dominerade inte alls, varken i dessa studier eller i media.
Dock började hundar nu, av nyhetsfolk, framställas som att de utgjorde en större fara än de
egentligen gjorde, eller någonsin hade gjort.
Så sent som 1976 fastställde kongressen det vara ett brott att ta in en hund i en annan stat
än där den hör hemma, för att bedriva hundkamp. (Jämför med att djurkamper förbjöds i
England redan 1835, vilket var vägledande i Europa).
Nyhetstäckningen av bevakningen av att denna lag efterlevdes och av arrestering och åtal av
de kriminella personer som sysslade med hundkamper, fick en konsekvens som ingen avsett.
Nyhetsrapporteringen under sent 70- och tidigt 80-tal innehöll ett växande antal groteska
bilder på hundarna. Kusliga myter om superhundkrafter – låsande käkar, extrema bitkrafter,
okänslighet för smärta – skrämde folk att tro att dessa hundar var annorlunda än andra
hundar. Effekten det fick var att hundarna framställdes som kriminella varelser, istället för
de grova förbrytare som tvingade dem att slåss.
Vid mitten av 80-talet hade en symbolbild av dessa hundar framförts med eftertryck:
Pitbullen. Häxjakten var igång. Fixeringen vid hundrasen/typen inskränkte fokus till att
riktas på hunden, istället för på relationen hund – människa.
Trots att man inte hade någon helhetsbild, rekommenderades i de flesta publicerade
rapporter, baserat på tillgänglig information, som är lika applicerbar nu, som då den
publicerades:
4

”Ta kontroll över fritt strövande hundar, registrera hundinnehav, kastrera/sterilisera
sällskapsdjur, ha koll på barn då de är i närheten av hundar och ta ansvar för dina
skyldigheter gentemot ditt sällskapsdjur och ditt samhälle.”
Efterhand som paniken spred sig, fortsatte den grupp av hundar som offentliga tjänstemän
och panikspridare svartmålade, nu utvidgas. Nu var det inte bara två eller tre raser, det var
även blandraser där någon av dessa ingick, ett växande antal andra raser och varje hund som
hade någon fysisk likhet med dessa hundar.
(t.ex. bred skalle och rosenöron. TW kommentar.)
Kanske det bästa svaret på frågan: ”Vad för slags hund är det” inte är en rasbeskrivning,
utan en beskrivning av relationen hund – människa. Var det en familjehund, med allt vad det
begreppet innebär Eller var det endast en bofast hund som inte hölls som sällskapsdjur, och
som därmed aldrig fått ta del av positiv mänsklig kontakt och aktivitet
Skador pga. hundbett är ett komplext samhällsproblem innefattande ett stort spektra av
mänskligt uppförande, som utsätter människor och djur för risker.
Hur kan vi så utan förnuft utsätta våra följeslagare för risker Hur många hundar har inte
avlivats, enbart baserat på utseendet
I Gettysburg, har ett monument rests till minne av slaget där, under inbördeskriget. Vid dess
fot finns en bronsstaty av bulldogen Sallie, som var maskot hos The Pennsylvania Volunteer
Infantry. Denna hund har omväxlande benämnts Staffordshire Terrier, Bull Terrier, Bulldog
och bulldogsblandras. Att den blivit staty pekar på den otroliga uppskattning hundtypen rönt
för sitt jobb i människans tjänst. Den ansågs som en sann amerikansk hund.
Hundars uppgift i 1800-talets Amerika
1864 beskrevs, i en lokal tidning, hur en blodhund attackerat en liten pojke, som senare dog
av sina skador. I sällskap hade pojken en liten hund som visat sig desperat ha gett sig på
blodhunden för att försöka skydda sin husse, med resultat att den blev illa tilltygad.
Med denna artikel som bas kan vi följa hur medias sätt att rapportera har förändrats över de
150 åren därefter, samt hur allmänhetens uppfattning påverkats av medias rapportering.
Historiskt, likväl som idag, förorsakar hundattacker mot människa ett tjugotal dödsfall per år
i USA. (73 miljoner hundar).
Ändå lever miljontals människor i omedelbar närhet av hundar och samverkar dagligen med
dessa våra följeslagare. Dessa handlingar har en spännvidd från de mest positiva och givande
förhållanden, till fall av vanvård och försummelse. Ändå skapar antalet årliga incidenter som
lett till dödsfall, en våg av chock och misstro, som aldrig har varit proportionell mot antalet
hundar, mängden av gånger vi är i kontakt med dem, och de myriader av situationer då vi
samverkar genom lek eller arbete.
5

Genom historien har hundar ägts och hållits, inte för sin förmåga att tycka om alla, utan för
sin möjlighet och beredvillighet att forma vänskapsband. Hundars attraktion låg i den
naturliga bindningen till sina ägare samtidigt som andra hölls utanför.
Man litade på hunden för att skydda och hålla bort inkräktare.
Vakt-/skyddshundar
Detta har varit en primär uppgift för hunden så länge som bandet till människan varit där.
Det var en viktig uppgift, då man skaffade hund på 1800- och början av 1900-talet.
Som rovdjur har de fysisk möjlighet att försvara sin husbonde, och olika raser framavlades,
som förstärkte den egenskapen. Stora kraftfulla raser som Mastiff, New Foundland, Bulldog
och Blodhund, liksom stora blandrashundar, användes till vakt och skydd under senare
hälften av 1800-talet, eftersom även enbart deras storlek möjliggjorde för dem att utmärka
sig för denna roll. Långt ifrån ideala förhållanden under vilka hundarna hölls hörde samman
med ägandet av dessa under denna tid. Det var inte ovanligt att tidningarna beskrev hur
hundaran blev slagna av sina ägare och/eller offer.
Vid inträffad incident kunde hunden t.ex. beskrivas som följer:
- Nyligen införskaffad hund.
- Hunden känd för att vara elak och uppmuntrad till att vara aggressiv.
- Hunden kedjad under längre perioder, utan någon mänsklig kontakt, förutom med
ägarens brorsdotter.
- Bindning dem emellan börjar etableras, vilket undanhöll henne från hundens
aggressivitet, men den var inte tillräckligt stark för att hon skulle kunna kontrollera
hunden.
- Hunden släpptes lös, vilket av hunden kan ha tolkats som att det var fritt fram att
ge sig på inkräktaren.
- Hundens uppfattning att kvinnan var en inkräktare.
- Hundens intensiva, fokuserade och ihållande attack mot inkräktaren.
Denna incident visar hur hundens uppförande följde det av ägaren förväntade, nämligen att
hålla borta inkräktare, för vilket ändamål han hade köpte denna ”vilde.”
Spårhundar
Denna grupp av hundar var inte tillnärmelsevis lika stor som vakthundsgruppen.
Deras uppgifter var dock ibland liknande vakthundens vad gäller aggressiva egenskaper.
Idealt var deras primära roll att följa ett spår och lokalisera ett byte.
Detta inkluderade allt från ett försvunnet barn, eller vuxen till en kriminell som försökte
undkomma lagens långa arm, eller en förrymd fånge. Sålunda behövdes mycket olika nivå av
aggressivet vid olika tillfällen.
Den mest extrema typen av aggression fanns då hos gruppen blodhundar, som användes för
att spåra upp flyende kriminella eller förrymda slavar. Dessa hundar uppmuntrades ofta att
visa en större aggression när de utförde sina uppgifter. Men…..hur ofta de bilder vi har i
6

sinnet var verklighet och hur mycket som lades till för att beskriva hur dessa hundar i grupp
var en förrymd person på spåren, kan man fråga sig.
Jakthundar
Till skillnad mot vakthundar och/eller spårhundar fanns det ingen användbar anledning till
att uppmuntra jakt- eller apporthundar att vara aggressiva mot människor. Aggression
riktades mer direkt så det blev mindre förvirring kring vad som var och inte var acceptabelt.
(i alla fall gentemot människor)
Men jakthundar och apporthundar kommer att uppföra sig aggressivt i samma situationer
som alla andra hundar. De far ut i smärta, attackerar från uppenbart territoriella
utgångspunkter (kedjade hundar), visar stor aggression när de jobbar i grupp, vaktar
föremål, och kan attackera utan synbarlig anledning.
Exakt rasidentifiering ansågs inte vara av särskild vikt för 1800-talets redovisningar för att
beskriva händelser bakom allvarliga hundangrepp.
Samtidigt som identifiering av rastillhörigheten var vag i dåtidens tidningar, så beskrevs i
detalj de bakomliggande faktorer man ansåg ha legat till grund för händelseutvecklingen.
Gårdshundar
Man kan knappast föreställa sig en idyllisk amerikansk gårdsscen utan att föreställa sig en
hund någonstans i landskapet. Hunden var en integrerad del i det livet, och av goda skäl.
Vid sidan av de grundläggande tjänster en hund tillhandahåller (skydd och sällskap) tillförde
dessa hundar ofta vitala tjänster.
Att föda upp och hantera boskap var kostsamt, mödosamt och ofta ett farligt arbete.
Gårdshundar bidrog väldeliga till sina ägares både ekonomiska och fysiska välbefinnande.
Detta för en minimal finansiell investering (matkostnad). Hundarna jobbade outtröttligt
jämsides med sina ägare under långa arbetspass, med att valla och kontrollera får, boskap
och svin. Då dagen var slut följande nattens arbetspass att skydda sin ägares djur från
rovdjur. Boskap förorsakade ett stort antal mänskliga dödsfall vid slutet kring förra
sekelskiftet. Under tjugoårsperioden före sekelskiftet, finns fler än 150 arkiverade händelser,
där människor blivit attackerade och dödade av boskap. Uppenbart var att boskap stod för
ett konstant och verkligt faromoment. I många fall var då en modig och lojal gårdshund,
onekligen en livförsäkring.
Alla typer av gårdshundar, Collies och andra vallhundar till blandrashundar och småhundar,
befanns attackera massiva tjurar och svin, för att skydda sina ägare.
Herrelösa hundar och vildhundar
Både historiskt och idag har de flesta hundar involverade i fatala attacker haft identifierade
ägare. Ändå har detta att överge hundar alltid praktiserats av människor som sett dem som
7

något man kan göra av med och enkelt ersätta.
Dessa hundars sorgliga öde är uppenbart. Hundar klarar sig inte bra eller länge utan
människors hjälp. För hundra år sedan (och även numer) betraktades herrelösa hundar som
en belastning. Ibland som ett direkt hot för vår välfärd. Hur som helst sköts dessa hundar
ofta direkt då de visade sig i lantliga omgivningar, eller samlades in och avlivades i mer tättbebyggda
områden. Detta till trots var antalet kringströvande och övergivna hundar stort.
1800-talets Amerika hade ganska rigida förväntningar på hundars respektive prestationer.
Vakthundar gjordes ofta av med om de angrep ”fel” person. På samma sätt gällde att
jakthundar som inte effektivt utförde det de var satta att göra, gjordes av med på ett eller
annat sätt. Det fanns inte mycket tolerans för en gårdshund som ofredade och trakasserade
boskapen, eller utgjorde en begränsning för gårdens produktion av varor.
Kringströvande och övergivna hundar ansågs vara ett otyg och en belastning, och avlivades i
häpnadsväckande antal.
Den grupp av hundar som utsattes för flest möjligheter till felsteg, var vakthundarna, som
satts att bevaka egendom och att självständigt kunna avgöra en eventuell inkräktares
avsikter, baserat på mänsklig standard och moral. Detta dömde många hundar till
misslyckande och resulterade i allvarliga skador på oskyldiga människor som kom i kontakt
med dessa hundar.
Bildspråk och media i 1800-talets Amerika: Blodhunden
Kopplat till hundraser, definierar form ofta funktion. En Jack Russelterrier kan enkelt tränas
till attackhund, liksom en Newfoundland enkelt kan tränas att vara ledarhund för blinda.
Båda raser har den inneboende hundintelligensen och uppförande som möjliggör att träna
dem för dessa uppgifter. Men, av uppenbara skäl skulle Jack Russeln inte tas på allvar, och
inte heller skulle den kunna utföra sin uppgift lika bra som flera större raser.
Newfoundlandshunden å sin sida, skulle kanske kunna utföra sin uppgift hyfsat, men
storleken och den kraftiga pälsen skulle kanske göra vissa uppgifter besvärliga.
Denna insikt – att vissa fysiska egenskaper kommer att vara till hjälp vid vissa arbetsuppgifter
– har resulterat i skapandet och underhållandet av raser.
Människan har sett till att manipulera hundar att bli överdrivet små eller överdrivet stora, att
bli långhåriga eller korthåriga, liksom ett antal andra fysiska egenskaper, som antingen är
värdefulla för en speciell funktion, eller helt enkelt för att vi finner dessa estetiskt tilltalande.
Vid sidan av de rent estetiska aspekterna hos en ras, har människan även påverkat genom
att förstärka eller undertrycka vissa naturliga hundbeteenden, för att stärka/förbättra en viss
8

sökt funktion. Vi har skapat hundratals olika raser i en fascinerande blandning av storlek,
form och specialiserade färdigheter.
På samma gång som en ras fysiska egenskaper inte kan ändras när en individ väl har fötts,
kan beteendeegenskaper påverkas mycket av människan. Med andra ord så kan, när
Newfoundlandsvalpen väl fötts föga göras för att förändra dess förutbestämda rasutseende.
Dess karaktärsdrag är dock öppna för påverkan, styrning och människans manipulation.
Så även om en hundindivid har en viss uppsättning rastypiska egenskaper (breed blueprints)
som utmärker den i ett visst sammanhang, så är människan i allt väsentligt arkitekten och
kan antingen använda befintliga egenskaper, för att bygga vidare på, eller ignorera dessa och
bygga/träna hunden för en annan uppgift.
Helt klart harhundar anskaffats och kan hundar anskaffas och användas för andra ändamål
än vad rasen ursprungligen var tänkt till. En del av det fantastiska med olika hundraser är
den potential de har att kunna utföra specialiserade uppgifter samtidigt som de har
förmågan att fungera utanför de för sin ras avsedda ramarna.
Under andra hälften av 1800-talet rapporterades Bloodhounds frekvent som den ras som
var inblandade i flest svåra eller fatala attacker på människor.
Det faktum att blodhundar var den förhärskande rasen/typen vid fall av extrem
hundaggression under senare delen av 1800-talet, för att praktiskt taget inte förekomma
under 1900-talet, ger en unik möjlighet att undersöka de kritiska saker som antyder
rasbaserad aggression. Samtidigt som det erbjuder en unik möjlighet att studera faktorer
inom en ras, vilka kan tänkas bidra till hundaggression, ger det oss samtidigt samma slags
inneboende problem som vi kan se i modernare tid, då man försöker beteckna aggressivt
uppförande som en rasbunden egenskap.
Det första hindret man stöter på när man försöker bestämma rasinblandning i fall av
aggression, är att förvissa sig om att man identifierar rätt ras. Trots att detta vid en första
anblick inte tycks bereda något problem, visar det sig snart vara enormt problematiskt och
visar på en räcka möjligheter till felidentifiering och oriktiga slutsatser.
På 1800-talet användes begreppet blodhund tämligen fritt. Detta med ett antal olika
”förnamn” till begreppet, som engelsk, kubansk, rysk, siberisk, etc.
För de flesta människor av idag, trollar begreppet blodhund fram en bild av en stor lufsande
hund med långa öron, ledsen uppsyn, och svarta bruna markeringar. Detta är den ras som är
mest känd som den brittiska St Hubert’s Bloodhound. Den registrerades första gången 1885 i
AKC. Denna typ refererades även till som den sanna blodhunden. Beundrare och uppfödare
befanns alltid försvarande sin ras gentemot en hoper bedragare, myter och negativ mediarapportering.
(Jag går inte in på att beskriva de andra blodhundstyperna angivna ovan.)
9

Skapandet av farliga hundar: Newfoundland and the Northern Breeds.
Likt blodhunden var Newfoundlandshunden en ras som förekom företrädesvis i fatala och
svåra angrepp under senare delen av 1800-talet, för att därefter ha upphört att vara något
problem efter 1920-talet.
Som med blodhunden, inställer sig då frågan hur det kan komma sig att denna ras var
överrepresenterad vad gäller aggressiva möten med människor under en period, för att
därefter vara oerhört underrepresenterad
Newfoundlandshunden tycks ha varit oerhört populär då och var tillsammans med
blodhunden en av de första raser AKC registrerade vid sitt bildande 1886.
Dåtidens tidningar var fyllda med vardagshistorier om och kring Newfoundlandshunden.
Tillsammans med mer världsliga händelser om ägare och deras hundar, fanns där även
talrika rapporter om Newfoundlandshundar som var antingen heroiska eller ondskefulla.
Tidningarna tycktes uppskatta en ”hund räddar pojk”-historia lika mycket som en
”hund angriper pojk”-historia, och hundrasen tycks ha försett båda sidor med uppgifter att
skriva om. Det faktum att de även användes som vakthundar har ju resulterat i fall av
aggression mot människor.
De flesta hundar blir utsatta för misshandel och provokation utan hämnd.
Hundens förlåtande natur tillåter de flesta människor att komma undan oskadda från ett
vårdlöst och grymt hanterade av våra hundkamrater. Men inte alltid.
(I boken beskrivs även att rabies troddes vara en bakomliggande orsak till vissa hundars
aggressiva uppträdande förr i tiden. Då denna sjukdom, som väl är, inte berör oss här i
landet, går jag inte in på ämnet här. TW)
The Northern breeds
Icke förvånande skedde de flesta fatala och allvarliga attackerna i Alaska, Kanada och de
Norra territorierna.
Om det föreföll ha varit en svår uppgift att korrekt kunna peka ut de olika raserna/typerna
inom begreppet blodhund, så skulle det behövts övernaturliga förmågor för att identifiera de
”norra raserna” vilka förekommit i angrepp på människor.
Det enda som framförts är att involverade hundar kan ha tillhört en av följande raser, eller
typer och så räknas upp: Husky; Siberian Husky; Alaskan Malamute; Malamute; Eskimo Dog;
Labrador; Newfoundland; Arctic sled dog, etc. etc.
Ofta beskrevs offret ha blivit dödat av en grupp hundar, eller i en hundsamling.
Ännu en gång ser vi att rasidentifiering vid fall av aggression inte enbart är omöjligt att
dokumentera korrekt utan det kan ses att en identifiering av enskilda raser vore irrelevant
för en förståelse för, och ett erkännande av omständigheterna som var direkt bidragande till
allvarlig aggression hos dessa hundar. Fatala angrepp av dessa hundar kring förra sekelskiftet
ansågs inte ovanliga eller oväntade. De hundar som hölls i dessa frusna omgivningar ansågs
endast i ett led vara fjärmade från vargen. Idag vet vi att människor omkommer i
10

trafikolyckor, hur gärna vi än skulle se att så inte var fallet, men som en följd av vårt resande
och våra varutransporter. För hundra år sedan var slädhundsspann den enda sortens
kommunikation som fanns i dessa omgivningar under de långa vintermånaderna.
Det var ett riskfyllt jobb, och hur motbjudande det än var ansågs det vara den kostnad man
fick betala för att göra affärer i dessa områden.
Det sätt på vilket dessa hundar då för tiden hanterades är onödigt att påpeka, men är precis
det sätt man skall bete sig på för att det skall resultera i farliga hundar.
(Halvvilda, dåligt socialiserade, dåligt matade, hållna i grupp och behandlade hårdhänt.)
Hur popularitet och funktion påverkar aggression
Från 1850 till 1899 fanns det dussintals olika beskrivningar av hundar involverade i allvarliga
och dödliga angrepp på människor. Några identifierades som egna raser, andra genom sin
grupptillhörighet, ( hound eller spaniel), andra genom sin funktion (slädhund eller vallhund),
ytterligare andra genom sin storlek (stor hund) och några helt enkelt genom sitt
temperament (elak hund).
Närmare hälften av alla fatala angrepp, skrivna om under denna tid, identifierade inte ras
över huvud taget. Primärt beskrevs hundens temperament.
Mastiffen är en uråldrig ras, länge använd i krig, djurkamper och till vakt. Många
kamphundsraser och några spårhundar härstammar från de gamla mastiffhundarna.
De användes primärt till att vakta stora gods. Några var kända som s.k. bandogs, kedjade på
dagarna och lössläppta på nätterna, för att patrullera och beskydda de rikas hem. Mastiffens
roll i 1800-talets Amerika var huvudsakligen densamma, förutom att de hölls i mycket
mindre inhägnader, som lager, fabriker, verkstäder och stall. Sättet de hölls på hade inte
förändrats mycket. Hundarna var kedjade på dagen och släpptes till natten.
Det är inte förvånande att djur som hölls och lovprisades för sin skydds- och vaktförmåga
förekom i allvarliga/fatala angrepp på människor som gjorde intrång hos och stötte på dessa
djur. Även när det gäller incidenter med mastiffer inblandade beskrevs hundarna som stora,
och där en tidning rapporterade den som mastiff var det en annan som beskrev den som en
Newfoundland.
Även när det gällde mastiffer minskade antalet attacker dramatiskt under 1900-talets
början. Under denna period började även temperamentsbeskrivningar ersättas av ras- eller
funktionsbeskrivning. (t.ex. Colliehund eller polishund).
Under första hälften av 1900-talet dök nya och annorlunda raser upp i samband med
attacker. Collie; Bostonterrier; S:t Bernhard; Airedaleterrier; Grand Danois; Chow chow;
Schäfer; Dobermann och Husky var en del av dessa.
11

Rapporterande av hundattacker i media under tidigt 1900-tal
En fascinerande aspekt på tidningsartiklar från 1800- och tidigt 1900-tal, är uppfattningen
och porträtterandet av hundar som emotionella varelser. De kunde beskrivas vara
avundsjuka, förrädiska, ensamma, deprimerade, uppretade, frustrerade, arga osv.
Fastän artiklarna av några kunde avfärdas som antroposofiska, skulle att göra så vara
trångsynt och kontraproduktivt. Vetenskapen av idag håller just på att visa det som har varit
självklart för hundälskare under århundraden – att hundar är emotionella varelser.
I vissa fall beskrevs enbart en hund som elak eller en vilde, medan vid andra tillfällen en
hund kunde beskrivas med stor insikt och förståelse av hunduppförande. Denna uppenbara
önskan att beskriva anledningen och effekterna av hundattacker, fick media att yppa detaljer
som inte förekommer i modernare mer stereotypa beskrivningar.
Medan några beskrivningar kan ha varit dramatiserade, så presenterades i alla fall vad som
tycktes ha varit bakomliggande orsaker till de krafter som utlöst attacken.
Flera exempel tas fram på hundars förhållande till sina närmaste familjemedlemmar kontra
för dem mer okända människor.
Användande och missbruk av mod: Bulldoggen
”Den störste valpen i Mongaup idag, är en brindle Bulldogg lika modig som han är ful.
Varje kvinna som möter honom, klappar honom och tycks vara beredd att kyssa hans fula
tryne, och säga: Duktig hund! Duktig hund!”
Detta är ett utdrag ur Washington Post från 1907, om en bulldogg som räddade tjugo
blåbärsplockande kvinnor i New Jersey. De vandrade längs en inhägnad där en tjur betade.
Tjuren blev ursinnig för vad han tycktes uppfatta som ett intrång, hade sönder staketet och
anföll de snart desperata kvinnorna. En av bärplockerskorna hade med sig en bulldogg, som
när han uppfattade att de flydde från tjuren, gick in i striden. Hunden gensköt och
attackerade tjuren innan den hade nått de flyende kvinnorna.
Som framgår av kapitlet om gårdshundar, var det inte alls ovanligt att boskap attackerade
människor eller att trogna hundar rusade till deras hjälp och skydd. Inte heller var det
ovanligt för hundar att bli uppmärksammade och erkända i media för sina gärningar.
Hundar som benämndes ”Bulldogs” var mycket populära vid slutet av 1800-och i början av
1900-talet. Dessa ”allround-hundar” tilltalade ett brett ägarspektrum.
Bulldoggar fungerade som vakthundar, gårdshundar, jakthundar, polishundar, reskamrater
och som sällskapsdjur, likväl som i sådana inhumana sysselsättningar som hundkamp,
attackhund (jmfr begreppet hangarhund i Sverige. TW komm.), och/eller som ett föremål att
ge sin ägare en känsla av kraft och styrka. Under 1800-talet användes begreppet Bulldog
generiskt för att beteckna en hund som användes för en mängd olika uppdrag. Fastän det
12

fanns enskilda raser som kallades Bulldog, American Pit Bull Terrier och Bull Terrier,
användes både av media och många privatpersoner begreppet Bulldog för att beteckna
dessa hundar. Trots att var och en av dessa raser har ett gemensamt ursprung i en forna
tiders ”Old English Bulldogge” som användes till hundkamp och/eller bull baiting, så har var
och en sin egna rashistoria för en speciell egenskap, eget utseende eller funktion.
Då, precis som idag, var det stor förvirring, debatt och desinformation om historien och
identifieringen av de enskilda Bull-dog och Bull-terrierraserna. Mindre förvirrande och mer
uppenbar var hundens närmaste funktion, och med insikten härom, befanns media och
allmänheten att referera till hundar som antingen ”Bull Dog guard dog”, ”pet Bull Dog”, Bull
Dog used in the pit”, eller ”farm Bull Dog.”
Dessa benämningar var vida överlägsna ”Pit Bull”, ”Bull Terrier” eller ”Bull Dog” för att
beskriva beteendet hos hundar som befanns ha attackerat, eller de prestationer de utfört vid
heroiska handlingar.
Bulldoggen hade visat sig vara en värdefull och pålitlig kamrat till det amerikanska folket
under hela 1800-talet. Som de flesta hundar utstod Bulldoggen ofta umbäranden och
misshandel, ändå var de ståndaktiga i sin lojalitet och tillgivenhet till sina ägare.
Bulldoggar var högt respekterade för dessa kvaliteter, tillsammans med sin obändighet.
Obändighet ansågs inte vara ett negativt attribut för hundra år sedan, och många bulldoggar
lovordades för denna speciella egenskap. Obändighet associerades med mod och starkt
psyke, och dessa karaktäristika behövdes på gårdar, i vildmarken och även i städer.
Obändighet var inte det samma som vildsinthet, och användes inte för att visa detta mot
människor.
Alltför frekvent i förhållandet hund/människa utsatte människor hundar för situationer eller
förhållanden där hunden inte hade mycket annat val än att uppföra sig illa, och Bulldoggar,
beroende på deras modiga natur, fann sig själva ofta i dessa ”loose – loose” situationer. En
besynnerlig form av demoralisering dök upp ett antal gånger i slutet av 1800-talet, Den där
människor initierade hundkamper.
(NB Detta hade då redan förbjudits i England 1835. TW komm.)
De som bedriver hundkamper smickrar sig själva med att de är ”sporting men.”
Men till skillnad från en verklig sport som kräver intelligens, tåga, eller atletisk tapperhet
från den mänskliga deltagaren, så är det endast hundarna som visar prov på något sådant i
denna s.k. ”sport.” Agitatorerna står säkra vid sidan av, utan att behöva några sportiga
kvaliteter annat än att kunna böja sig in och plocka upp kroppen av ett djur som anförtrott
sitt liv till denne man.
Så som fallet är med de flesta hundraser, förväntades ett fåtal av Bulldoggarna, Amerikanska
Pit Bullterrierna eller Bullterrierna att utföra saker som förknippades med raserna. Vid slutet
av 1800-talet användes de flesta av dessa raser INTE till tjurbitning eller hundkamp, utan för
att bistå och följa sina hussar/ägare, i vardagens bestyr.
13

Under 1800-talet användes Bulldoggar, mer än någon annan ras, i de mest extremt negativa
funktioner (hundkamp, vakt/attack,) och även i de mest positiva (polishundar och utförande
heroiska insatser på farmer) . Media presenterade både den förödelse Bulldoggar ställde till
med vid attacker och de bidrag de stod för när de räddade liv och försvarade allmänheten
som polishundar och personliga vakthundar. Därutöver beskrev media ofta hur Bulldoggar
interagerade med sina ägare och andra i mer världsliga och vardagliga aktiviteter.
Genom denna balanserade rapportering ådrog sig aldrig Bulldoggen allmänhetens
fördömande, inte ens under perioder av ännu mer ökad popularitet, då många ägare tillät
dem att ströva omkring fritt och uppföra sig aggressivt. Under 1900-talets tre första
decennier fanns det mängder av fall där Bulldoggar räddade sina hussar och mattar från
ormar, bränder, drunkningsolyckor, gasläckor, tjuvar och anfallande boskap etc.
1919 stod t.o.m. i rubrikform att läsa i en tidning: ”Bulldogg räddar livet på lekkamrat, före
detta Sinful Sam, nu en hjälte.” Detta hände i Berkeley CA.
WWI propaganda poster with dogs in military uniform representing rival European nations.
In the center, an American Pit Bull Terrier represents the United States, with the caption:
“I’m Neutral- BUT Not Afraid of any of them.” (Courtesy of Animal Farm Foundation)
14

Media formar om en framställning: Den tyska schäfern
Under det första årtiondet på 1900-talet utvecklades andra raser i andra länder och
importerades till Amerika. Få av dessa raser har nått en sådan popularitet hos det
amerikanska folket, då den blev den nya vakthunden, arbetande hunden och
sällskapshunden. Kanske har ingen annan ras blivit så snabbt populär, och tjänstgjort i så
många egenskaper och behövt ta så mycket motstridig kritik och beröm, som den tyska
schäfern.
Det första exemplaret i USA registrerades 1908 hos AKC. Början på ett nytt sekel samtidigt
med introduktion av en helt ny ras, möjliggör att man kan betrakta ett antal gamla problem
ur en helt ny och opåverkad utgångspunkt. (ras, funktion, aggression)
Som en direkt kontrast till den skada media gjorde för blodhundens rykte, under föregående
århundrade, var nu media direkt ansvariga för att rädda schäferns snabbt försämrade rykte
under början av 1900-talet. Redan kring 1920 hade tysk schäfer uppnått en fantastisk
popularitet i USA. Emellertid uppstod samtidigt ett annat fenomen, som även det tog fart på
samma sätt, nämligen demoniseringen av den tyska schäfern. Då var den på god väg att bli
1900-talets första ”bad breed.” Det är oklart vad detta verkligen berodde på.
Under det andra årtiondet tycks antalet av media beskrivna hundattacker ha klingat av,
Det pågick ju viktigare saker att skriva om då. Det första världskriget.
Det är då svårt att förstå hur schäfern vid början på 20-talet hade råkat ut för ett sådant
utbrett rykte som en förrädisk, opålitlig, bedräglig och ondskefull hund, som var på väg att
överta blodhundens sedan länge varande image som den mest vildsinta hundrasen.
Det faktum att rasen var känd i England och där kallades ”The Alsatian Wolf Dog” dvs.
innehållande ordet varg, bidrog säkert negativt till imagen. Fram tills dess var människors
hat gentemot vargen mycket lidelsefullt. Då stod det klart att rasen ansågs ha få försonande
kvaliteter och att dess enda bidrag till samhället var att öka antalet hundattacker.
Media var i full gång med att beskriva rasens beskaffenhet och sinnelag.
Saker och ting började ändra sig då en amerikansk militär, Lee Duncan, utsänd till första
världskrigets Europa, med sig hem till Kalifornien medtog två schäfervalpar från en övergiven
bunker i Frankrike. Tikvalpen dog snart efter ankomsten, men hanvalpen frodades och
kallades Rin Tin Tin. Duncan som var en entusiast kontaktade under följande tre år flera
filmbolag, som använde djur i sina filmer, och slutligen 1922, fick Rin Tin Tin en del i filmen
”The man from hell’s river.” Resten är historia, som det brukar heta. Han fortsatte medverka
i ett 25-tal filmer, de flesta stumfilmer, under sina tio år.
Tidningarna fylldes nu inte med rapporter om ondskefulla tyska polishundar, utan de var
fulla av berättelser om tyska polishundar som utfört herosiska bedrifter.
En annan bidragande händelse inträffade ungefär samtidigt, i och med att 1928 en tysk
15

schäfer blev USA:s första ledarhund. På bara tio år hade en helomvändning skett, vad gällde
schäferns rykte.
En recension 1926 av filmen ”Below the Line” visade på de reaktioner en blodhund
fortfarande kunde locka fram hos människor. Den visar också på den attitydförändring visavi
den tyska schäfern människor fått, påverkade av Rin Tin Tin.
Den andra vågen av popularitet kom 1954 – 1959, då filmerna visades för miljoner
amerikanska TV-tittare. Medan media bidrog starkt härtill är även rasen självt ansvarig för
människors uppfattning, genom alla dessa intelligenta, lojala och hårt arbetande individer.
Myten om superrovdjuret: Dobermannpinschern
Hur denna ras kom att uppfattas som en ondskefull ras, är en fascinerande studie av
skapandet av en myt. Ett nytt underhållningshungrande samhälle förblev oberört av utslitna
historier om hundattacker på människor. Hundar har alltid attackerat människor, och som en
journalist uttryckte det, ”när en hund biter en människa är det inte nyheter, eftersom det
händer så ofta…” För att chocka eller intressera en publik som varit med om vidrigheterna
under andra världskriget, krävdes det mer än bara den gamla vanliga historien om ”hund
biter människa.” Och som vi ser med blodhunden, skurkar och monster (verkliga eller
påhittade) är de stor underhållning. Jesse James, Lizzie Borden, Bonnie & Clyde,
Bostonstryparen och Charles Manson är så kända för generationer av oss, för att deras
ondskefulla förehavanden skapat fascination och intresse. Och för att inget djur kan
jämföras med människan när det gäller hänsynslösa handlingar av grymhet och
demoralisering, behöver vi vilt överdriva ett djurs storlek eller vildsinthet
för att det ens skall komma i närheten av den ondskefullhet som människor står för.
Vi förstorar djur kraftigt för att öka deras förmåga att förstöra, från överstora apor (King-
Kong) och gigantiska hajar (Jaws) till tolvmeters krokodiler och gigantiska myror.
Och ifall en alltför stor uppförstoring av mer välkända djur (hundar, katter, vargar) är
långsökt, så ingjuter vi i dem övernaturliga eller elaka krafter. Vi demoniserar helt enkelt
dem för att förstora chocken eller underhållningsvärdet.
Den tyska schäfern hade rätt ingredienser på vilka en bild kunde skapas för at passa in
härför. Kopplingen till vargen var den förutsättande ondskan som behövdes för att skilja den
från ”vanliga” hundar. Rasens intelligens bestreds aldrig, inte ens av dem som föraktade
rasen. Intelligens tillsammans med ondska är perfekta ingredienser på vilka bilden av
övernaturliga förmågor kan skapas.
Rasen var knappast två årtionden då rädslan lamslog den australiska regeringen, då de
fruktade att den skulle kunna para sig och få avkomma med vilda arter och skapa en
superintelligent och supereffektiv fårdödare. Detta kom självklart på skam, då det inte
inträffade i andra länders om inte förbjöd rasen. Dess positiva sidor som de blev
16

sammakopplade med och en god dos uppdiktad berömmelse hjälpte denna ras att komma
bort från att bli 1900-talet första superrovdjur.
Dobermannen – Från intelligent bevakningshund till nazistisk dödsmaskin till
mordisk vakthund
I motsats till den kontrovers schäferns ankomst till USA skapade, kom dobermannen hit tyst
och odramatiskt. In på 20-talet hade den skaffat sig popularitet hos ett stort antal
amerikaner. ”Vakthundar för direktörer” som en bildtext lydde i en tidning i Wisconsin.
Rasen skaffade sig i tysthet respekt som en effektiv och intelligent vakthund. Inga referenser
till vildsinthet eller elakhet stod att finna när rasen beskrevs. Det var enbart superlativer.
Det var före 1940. Då kom andra världskriget in i bilden, och med det bilder på tyska SSvakter
med Dobermannhundar vid sin sida och depraverande beskrivningar av
koncentrationslägervakter som använde sådana hundar för att tortera och döda människor.
Dessa fruktansvärda bilder på Dobermannhundar i tjänst hos sina sadistiska herrar vid deras
underkuvande av oskyldiga, etsade sig fast i medvetandet hos allmänheten.
Bilder som fortfarande efter 60 år kan dyka upp hos folk.
Tyskarna använde även andra hundar så varför det är just denna hund som blivit den som
direkt associeras med de grymheter en del tyska soldater utförde, är okänt.
Det faktum att även den amerikanska marinkåren använde Dobermannhundar under samma
tid har inte upphävt rasens koppling till Nazityskland. USA använde dem vid kriget i Stilla
Havet, till att få ut japanska soldater ur rävgryt och tjänstgörande som vaktposter och
spaningshundar. De krediterades med att ha räddat hundratals amerikanska soldaters liv
under slaget vid Guam. Runt 1950 var omvandlingen total. Den var då allmänt känd som en
elak, hjärtlös demon, en best som fann vällust i att döda. Oförutsägbar och opålitlig, m.fl.
negativa epitet. Trots att rasen hade visat sig vara en extraordinärt träningsvillig, intelligent
och pålitlig hund, exkluderade dess nya rykte den från att användas i positiva sammanhang.
Innan den kunde användas som ledarhund, eller i någon annan hjälpande roll, var det
nödvändigt för folk att lägga sina farhågor och känslor åt sidan, och detta är som bekant
närmast omöjligt för många, när de väl intagit en ståndpunkt och tror på den.
Det är tveksamt om det mänskliga egot någonsin kommer att erkänna att de fasansfulla
gärningar dessa hundar uppvisat, var direkta resultat av ondskan inom oss – låt det vara den
kubanska blodhunden som hetsades att attackera en flyende slav, en Dobermann hetsad att
attackera en krigsfånge, eller en Pit Bull som hetsats att attackera en annan Pit Bull.
Dessa mänskliga perversiteter i bindningen människa/hund har resulterat i ett allmänt
fördömande, fördomar och en acceptans av grymhet gentemot vissa raser, genom att lägga
skulden på hundarna, vilket tillåter oss att distansera oss själva från de styggelser som finns i
vår egen natur.
17

Media attackerar en ”ras”. Pitbullen
Några fall:
-1987 körde en kvinna sin blödande och delvis förlamade hund till ett veterinärsjukhus i
Kalamazoo. Kvinnan påstod at hennes lilla hund hade blivit ”misshandlad av en Pit Bull.”
Hunden hade inga synliga bitskador och röntgenbilder togs. Det befanns att hunden
blivit beskjuten och att en kula satt fast nära ryggraden. Veterinären kommenterade att
”om inte Pitbulls numer bär skjutvapen, har troligen er hund skjutits av någon av era
grannar.”
- Också 1987, ringde en man från Oakland, CA, polisen och berättade att hans 19 mån.
gamla dotter hade slutat andas. Han försökte övertyga polisen om att familjens Pit Bull
attackerat och dödat den lilla flickan. Det fanns överhuvudtaget inga bevis på att
hunden hade angripit flickan. Den undersökande polisen bekräftade att den anklagade
hunden ”var så ung att den knappt hade fått sina tänder.” Pappan arresterades som
misstänkt för att ha mördat sin dotter. Valpen togs i förvar av Djurskyddet.
- Rolling Stone Magazine hade samma år en anmärkningsvärd artikel om tonåringar,
innerstadsgäng, våld och det fruktansvärda missbruket av Pit Bulls, benämnd
”A boy and his dog in hell.” Undersökningen som låg bakom artikeln visade på att
Pitbulls inte endast användes som en förlängning av sina ägares demoralisering,
men att de även var en förlängning av sina tonåriga ägares egon.
När en Pitbull förlorat en arrangerad kamp på gatan, utsattes den för oerhörd grymhet
och våldsam död, för att den blev en orsak till pinsamhet eller att den misslyckats
upprätthålla bilden av ägarens machoattityd.
- Pitbulls som attackerat en tvåårig flicka och som i media förklarats vara familjehundar,
visade sig vid närmare undersökning ha varit fyra individer kedjade bakom en trailer.
Alla uppvisade ärr från hundkamper. Föräldrarna åtalades för att ha låtit flickan ensam
gå ut till dessa ”familjehundar.”
- Ingen artikel slår dock troligen den i Time, under samma månad. I ett tydligt försök att
toppa alla andra artiklar och chocka allmänheten till att läsa deras artikel, rubricerade
de artikeln ”Tidsinställd bomb på ben.”
Skräckförfattaren Stephen King skulle inte ha kunnat skapa ett mer fruktansvärt
monster än denna framställning av Pit Bullen. Andra meningen i artikeln lyder:
”Aldrig i en sjuk hjärnas yrsel skulle något vildare, mer ohyggligt, mer helvetiskt ha
kunnat skapas, än denna gestalt och detta vilda ansikte.” (dvs. Pit Bullens)
Resten av artikeln sänker sig allt lägre, skymfande pitbullen som en varelse som frossar i
ett ”raseri av blodsutgjutelse,”och beskriven som ”dödligt vapen” med stålfångstkäkar”
och som ”mördarhundar.” Ett obevisat påstående som gör anspråk på att Pitbulls biter
18

med 125 Kp kraft inkluderas. Sen fortsätter artikeln med att beskriva hur man torterar
skymfar och skapar en farlig hund.
Artikelförfattaren är helt omedveten om eller obekymrad av sin roll som en som
för fram och förevigar problemet. Medan denna typ av journalistik kan vara underhållande
så får medias demonisering av hundar allvarliga konsekvenser.
Att demonisera vissa raser befrämjar bara deras dragningskraft på de mest utnyttjande
ägare, samtidigt som man ökar på en allmän hysteri och skrämmer bort potentiellt
lämpliga ägare av denna ras.
- Även när andra hundraser/typer var inblandade kryddade man rapporteringen
med referens till Pitbullen.
Rapporten från ”Center for Disease Control” (CDC) Dog Bite Related Fatalities from
1979 – 1988, beseglade pitbullens öde med pseudostatistik. Deras “statistik” var I
själva verket siffror framtagna, baserade på tidningsartiklar och från medias
identifiering av i attacker involverade hundar. Rapporten tog sedan upp hundaggression
uteslutande baserat på ett rasfokus. Faktorer som hundens uppgift, (vakt/kamp/avel)
kön, uppförande hos offret, och ägarens uppförande, togs överhuvudtaget inte upp.
Rådet att man inte bör lämna mycket små barn utan tillsyn ihop med hundar ignorerades
till förmån för det antal Pitbulls man fann involverade i attacker, vilket då befanns vara
av mycket större intresse.
Likväl hade domstolar och lagtillämpning ofta visat på att fall av allvarlig/fatal aggression
var ett direkt resultat av slarvigt, farligt och/eller kriminellt uppförande hos hundarnas
ägare. Så medan politiker, media och andra högljutt larmade om opålitligheten hos
Pitbulls, fann och bevisade dock domstolar att många av dessa attacker var mycket
förutsägbara.
I mitten på 1990-talet när Rottweilern tycktes ersätta Pitbullen som Amerikas nya vakt-
/skydds- och ”avskräckningshund”, så tycktes Pitbullens popularitet bland ägare som
letade fram hundar för negativa uppgifter ha försvagats. Ingen överraskning, Rottweilern
övertog då Pitbullens plats i statistiken över allvarliga och fatala attacker.
1997 var man nere i 400+ tidningsrubriker med ordet ”Pit Bull”. (Ner från 850+ 1987.)
TW kommentar: I en jämförelse med Sverige är det lågt. I min bevakning fanns 2010,
1 005 artiklar som handlade om ”pitbull” eller ”kamphund”, eller däri förment ingående
raser.
Intressasnt jämförelse: USA Sverige
- Antal invånare 314 milj 9,5 milj
- Antal hundar 73 –”- 762 000
- Förh. Människa/hund 4,3 : 1 12,5 : 1
19

År 2000 hävdade CDC att nu var det Rottweilern som stod för de flesta dödsolyckorna,
under 1997-98, samtidigt som man använde tidigare i sin rapportering använda siffror
för ”pitbullrelaterade” olyckor och därmed täckte tiden 1979 – 1998.
(Fortfarande användande medieartiklar för rasidentifiering. Man tar sig för pannan! TW)
Den otyglade mediatäckningen av denna rapport, kan endast beskrivas som orgasmisk!
Inom en månad efter publiceringen av rapporten fanns knappast en enda person i
Amerika som inte hade fått veta att Rottweilern och Pitbullen förorsakat de flesta
mänskliga dödsfallen under de föregående två decennierna.
Sedan spelade det ingen roll att risken för att dödas i en hundattack år 1996 var en på
11½ miljoner, medan risken från att dö av ett blixtnedslag var en på 4,2 miljoner!)
I Sverige, med vår demografi, förekommer inte dödsfall, utan skador som måste tas om
hand på sjukhus. Med ca 760 000 hundar och 326, av SOS, rapporterade fall, 2010,
betyder det att 0,4 promille bitit någon människa. TW komm.
Kriget mot Pit Bulls – Politiker förklarar Pit Bullen vara
allmänhetens fiende # 1
Lagar som förbjöd Pit Bulls introducerades genom ett annat inslag, som kom in i
debatten under 1980-talet, spridande desinformation och med obevisade påståenden,
samtidigt som man manipulerade skräcken som befrämjats av media: POLITIKERN.
Möjligtvis värre än påståendet att ”Pitbulls är farliga för att folk flyr från dem”, är
kommentarer som den följande av Denvers Director of Environmental Health:
Här citerat:
”I’ll tell you the difference between Pit Bulls and other breeds: They have lower levels of
fighting inhibition; they have a tendency to attack without provocation because they’re
bred to do that. They will continue to fight until they’re either dead or exhausted, no
matter how bad you’ve hurt them, because they have been trained to do that.
They don’t signal when they’re going to attack…..”
Detta är en standardbeskrivning, använd av de flesta politiker, när de diskuterar varför
rasen är annorlunda och därför bör förbjudas.
Värre skulle det bli! Vid slutet av 1900-talet fanns 200+ kommuner och städer som infört
rasförbud eller restriktioner mot dem, eller vilken annan hund som helst, som ansågs ha
”Pit Bull characteristics.”
Med 2000-talets intåg introducerades en mängd s.k. hundexperter för allmänheten!
Det stora problemet var at dessa ”Pit Bull Experts” innehade andra fulltidsjobb –
som POLITIKER ! ! !
20

Historien har gång på gång visat att när man offentligt hänger ut en hundras eller typ
som i högsta grad vildsint eller farlig, så tjänar det endast till att öka rasens popularitet
hos farliga ägare!
Kanske har, vid inget annat tillfälle under historiens gång, mänskligheten varit så okunnig
om naturligt hundbeteende, som vi är idag.
Hos oss människor har, hudens färg, religion, kön, språk, och ursprungsland, alla använts,
vid ett eller annat tillfälle, som en bas för att kategorisera underlägsenheten eller
olikheten hos en annan grupp människor. Så snart ett mentalt avståndstagande eller
ickesamröre har åstadkommits, så blir det fritt fram för ett smädande eller avskyvärt
uppförande att överföras på dessa annorlunda varelser.
Idag jagar polisen flyende Pitbulls på gatorna, skjutande dussintals skott på måfå, som ett
svar på mediespridda rykten om pitbullars supernaturliga förmågor.
Politiker ”coachar” och ger näring åt denna fruktan med sin egen slags retorik använd för
att fastställa snabb och ineffektiv lagstiftning, skapad för att pacificera samhällen som är
okunniga om den verkliga orsaken bakom hundattacker.
Hundratals djurhärbärgen över hela landet avlivar icke anmälda hundar av
pitbullutseende, då de anses omöjliga för adoption, endast pga. av deras utseende.
Detta har hänt pga. att vi låtit pitbullen bli avklädd sina hundegenskaper – inte genetiskt
eller genom avel, utan genom vilda teorier, rykten och myter. Vi har givit efter för
skräcken som fortplantats av individer och organisationer med dagordningar helt
frånkopplade från samhällets säkerhet och/eller förebyggande av hundbett.
”Det finns ingenting att frukta förutom den envetna vägran att ta reda på
sanningen, den envetna vägran att analysera anledningarna till händelser.”
(Dorothy Thompson 1894 – 1961)
På tal om anatomiska skillnader mellan Pit Bulls och andra hundar:
”Vi kan alla enas om att bitkraften är proportionell mot käkstorleken och käkmusklerna.
Där finns ingen anatomisk struktur som kan vara en låsmekanism, hos någon hund.”
Detta är inget annat än ett villospår, liksom att huggtänderna skulle kunna hålla fast,
samtidigt som att kindtänderna skulle kunna mala.
En anatomisk omöjlighet är vad det är!
En Schäfer, en Amerikansk Pitbull och en Rottweiler testades för bittryck med hjälp av ett
speciellt instrument. Pitbullen var den av de tre som uppvisade lägst bittryck.
Ingen ägare skulle medge att en Pit Bull attackerade ett barn pga. att den var kedjad
sedan fem år, använd för avel två gånger per år, hemsökt av mask och parasiter, var
retad av barn och levde ett miserabelt, ensamt liv i ett avlägset hörn på bakgården.
Ägaren kommer att berätta för polisen att hunden aldrig visat några aggressiva
tendenser. Och om ägarnas kommentarer är opålitliga, så är medias rapportering än mer
21

så, då de beskriver dessa hundar som familjehundar och skriver om utnyttjande ägares
rop om okunnighet och förnekande.
Helt klart är att andra krafter ligger bakom dessa typer av attacker, som inget har med
ras att göra. Betänk även att det under 1900-talet i USA förekommit fler än 450 hundattacker
med dödlig utgång, där icke Pitbullraser varit inblandade.
Detta antyder absolut att andra raser, antingen visar aggression likande pit bullens, eller
att pit bulls visar aggression likartad andra hundars.
När vi människor förlorar kontakten med den naturliga världen, tillåter vi oss själva att
övertygas av sensationsskapande tidningars rubriker om att endast vissa hundraser är
kapabla att delta i skadliga/dödliga attacker.
Hundar kapabla att döda en 75 kgs bock, och att dra omkull en 250 kgs ungtjur skulle inte
ha några problem att tillfoga ett barn dödliga skador. Huruvida rasen är en 40 kgs
labrador, eller en 40 kgs Pit Bull har liten eller ingen betydfelse för skadorna. De
bestämmande faktorerna är uppsåtet och bithämningen hos hundindividen.
Att benämna dödliga attacker som ett specifikt Pit Bullproblem ogiltigförklarar de
hundratals fataliteter som förorsakats av andra hundar.
Dominansfaktorn Pitbull – Eller, om en Pitbull (eller Rottweiler) finns i en
samling hundar, så räknas inte de andra.
För att visa på hur enkelspåriga media är i sin rapportering vad gäller ras, och hur oriktiga
uppgifterna kan vara om hundattacker: Under åren 2002 – 2005, dvs. fyra år, förekom
elva hundattacker där ingen hund med Pit Bullkarakteristika var inblandad, detta till trots
rapporterades de som just Pitbulls och inte som den ras de tillhörde. Tre som helt tydligt
inte var Rottweilers, identifierades som sådana.
Reportrar och politiker har hörts säga: ”Tala inte med mig om dina vänliga Pit Bulls.”
I själva verket säger de: ”Informera mig inte om ett tusen eller tio tusen Pit Bulls, för jag
vill basera mina teorier om deras uppförande på 10 eller 20 exemplar och därefter
presentera detta till allmänheten som bevis för min uppfattning.”
Identifiering
Även med rasrena hundar är det mycket svårt för många människor att fastställa vissa
raser. De behöver inte vara exotiska eller sällsynta. De flesta kan inte identifiera en
Australisk boskapshund, en anatolisk Schäfer, eller se skillnad på en vit Boxer och en
Amerikansk Bulldog. Även erfarna, anställda på hundhärbärgen, veterinärer och personal
på räddningsorganisationer är ute när det gäller att fastställa vissa blandrashundar.
Att para hundar med likartat utseende, dock utpräglade raser, med varandra, som
Mastiff, Bullmastiff, Bulldog, Boxer, APBT, American Bulldog m.fl. med varandra skulle
resultera i en avkomma som även experter skulle ha problem med att identifiera korrekt.
Samma sak gäller med blandningar av Schäfer, Malamutes, Wolf Dogs, Samojeder m.fl.
22

Det skulle resultera i en avkomma där den exakta föräldrainblandningen skulle vara hart
när omöjlig att fastställa, eller ens vilken den dominerande rasdelen var.
Men media anser sig klara av detta komplicerade och komplexa problem när det gäller
Pitbulls. Användandet av ”the one drop rule” har gjort det lätt för många i media att
identifiera en Pit Bull. Endroppsregeln har länge varit den regel som använts i USA för att
fastställa ras. Denna rasbundna teori baserades på uppfattningen att världen delades in
endast i svarta och vita raser. Endroppsregeln uppstod i det gamla Södern och
definierade en person som hade något som helst spår av färgade i sin bakgrund, om så
endast en droppe, som neger eller färgad. Denna slutsats var att afro-amerikaner
medfött var underlägsna; därför var något som helst spår av ”svart blod” en förorening.
Inom befolkningsgenetik har man förkastat detta synsätt, erkännande att detta system
var baserat på sociala faktorer och inte på biologi eller vetenskap. Men idag används
likväl hundmotsvarigheten av endroppsmetoden, när det handlar om hundar som tycks
ha en karaktäristik (blod) från en Pit Bull. Uppfattningen är då också att Pit Bullblod, om
än aldrig så lite, förgiftar hunden, oberoende av grad och föräldraandel.
Kamphundar: Märkta av sina ägares synder
Vad gäller påståendet från dem som sysslar med hundkamper, att ”Pit Bulls älskar att
slåss – och påståendet från vissa politiker om ”rasens nedärvda farlighet” – så kan ingen
sund människa bevittna de fruktansvärda villkor som omgärdar många av dessa hundar
och tro att något av dessa påstående har ett uns av sanningshalt.
”Världen är en farlig plats, inte beroende på dem som begår missgärningar,
utan beroende på dem som ser på utan att ingripa och göra något.”
Albert Einstein
En del av dessa Pit Bull-hundar eller Bull Terrier-hundar togs över till Amerika före
inbördeskriget. Karaktärsdragen som befanns passande för ”bull baitng” och slagsmål,
visade sig också vara av stor användning för många nybyggare i deras hårda tillvaro.
Så samtidigt som en del av bulldoggarna avlades på för att slåss, så var de allra flesta
amerikaner upptagna med att komplettera uppehället och använde sina bulldoggar till
andra saker än den grymma (och illegala) blodsporten hundkamp. Här kommer vi dock
till den punkt där historien och tron kring Pit Bulls går isär, och blir skev.
Så idag, när mycket av historien om Bulldoggs/Pit Bulls endast är ett kortfattat minne av
en del av de mer berömda och högt profilerade hundarna från förr, så har tillgången till
tidningar från sent 1800- och tidigt 1900-tal gett oss möjligheten till förnyad inblick i
popularitet, funktion och uppförande hos bulldoggar som fanns hos vanliga hundägare
inom den vanliga icke-fightande hundpopulationen. Dessa rapporter/artiklar visar att
många Bulldoggar eller Bullterriers fortsatte att tjänstgöra i sina vanliga funktioner som
23

gårds-/ boskapshundar, medan många blev vakthundar, jakthundar, resesällskap och
familjehundar.
De som väljer att beskriva Pitbullens uppförande endast baserat på de historier de hört
från män med kamphundar, har i allt väsentligt valt att tro på påståenden från en
hundraårig kriminellt baserad, grym, självupphöjande minoritet av Pit Bullägare,
samtidigt som de vägrar att tro på utsagor, eller vill undersöka uppföranden från den
mycket större, lagliga, icke-kampande delen av pitbullägare.
Sensationsmakeri ersätter sunt förnuft
Mot slutet av 1970-talet hade två sensationella förvandlingar inträffat samtidig, i perfekt
samklang, vad gäller hund- och mänskligt beteende.
• Barn slutade plötsligt reta hundar.
• Hundar började plötsligt attackera utan provokation.
Inom mindre än ett årtionde, utvecklades barn grundligt till empatiska små varelser,
tänkande på de känslor, och uppmärksamma på de behov andra former av liv än vårt
eget har.
Vuxna blev också förebilder, vad gäller moral och empati, slutande med alla former av
provocerande och missbruk gentemot djur. Lika snabbt som barn och vuxna utvecklades i
mängd till hänsynsfulla varelser, återgick hundarna till sina fäderneärvda rötter,
förkastande sina långvariga bindningar till mänskligheten med att attackera människor i
vild frigjordhet. Hundar tycktes inte längre påverkade av hetta, smärta, eller frustration,
och började attackera utifrån naturlig ondska.
Det vill media få oss att tro!
Så nyligen som för trettio år sedan skrev fortfarande tidningarna om omständigheter
som troddes ha varit en utlösande faktor, eller en bidragande orsak till hundars angrepp.
Alla slags insiktsfulla detaljer gavs, vilka förklarade en hunds beteende. Denna typ av
rapportering fyllde två vitala behov: Den både försåg läsaren med information om
individuella incidenter, men än viktigare, så försåg denna slags rapportering oss med
nyanserad information, för undvikande av hundangrepp.
Runt 1980 försvann faktiskt de händelser som bidragit till hundbett från tidningarnas
rapportering. Hundar rapporterades nu ha bitit utan anledning, och vissa s.k. ”experter”,
som lutade sig på medias rapporterting för sin information, började felaktigt anklaga
vissa raser.
24

Ett par exempel:
- En äldre kvinna hittades död i sin dotters hus. Kvinnan tycktes uppvisa märken från flera
hundbett. En Pit Bull och en Pit Bull blandras fanns i huset tillsammans med den avlidna
kvinnan. Polisen och rättsläkaren rapporterade att hundarna förorsakat kvinnans död.
Tidningarna , alltid på alerten när det gäller en Pit Bull historia, skrev följande rubriker
och berättelser.
- ”Killer Pit Bull rip Granny to Shreds” (New York Post December 11, 2002)
- ”Mormor ihjältuggad av familjs Pit Bulls” (Newsday, December 10, 2002)
En av artiklarna påstod att en av hundarna ”var dränkt i blod.” Samma hund beskrevs i en
annan artikel ”tycktes ha blod på sig.” En granne påstod att ”hundarna var elaka, de
skällde mycket och såg elaka ut.” Ännu en annan granne beskrev dem som snälla hundar.
En annan tidning visade ett foto på en av hundarna, tydligt upprörd, med visade tänder,
I de nya och stressiga omgivningar ett hundhärbärge innebär.
Hundarna kom att bli internerade under de kommande åtta månaderna.
Dottern, hundarnas ägare, kunde inte tänka sig att hundarna skulle ha dödat hennes
åldriga mamma. Hon anlitade en oberoende kriminalteknisk specialist för att denne
skulle gå igenom och åter utvärdera de rön som framkommit vid den initiala
obduktionen.
Då först upptäcktes det att kvinnan dött av hjärtarytmi, och det fåtal bitmärken som
förefanns var ickedödande och post mortem.
(Det är väldokumenterat att hundar vid vissa tillfällen och av oförklarlig anledning, tillför
post mortem bett på sina avlidna ägare. Detta har dokumenterats vad gäller raser från
pudlar och taxar, till labradorer och blandrashundar.)
I ett samhälle av våldsvideospel, Internetpornografi, skolbarn som skjuter sina
klasskamrater, makar som dödar varandra, rättegångs-TV, gängkrig, drogmissbruk,
seriemördare, terrorattacker och mödrar som dödar sina barn, har vi blivit allt svårare att
chocka. Våra monster måste vara allt mer fruktansvärda, för att hålla jämna steg med ett
samhälle så lätt uttråkat av vår egen arts våldsamma gärningar.
Eftersom hundar under tusentals år har gynnat oss, offrat sig och tjänat människan i
osjälviskt uppoffrande, skulle det behövas konstant och kraftigt överdrivna påståenden
om vildsinthet för att kunna övertyga flertalet människor att se dem som en betydande
fara.
Den intensiva och framhärdande mediala och politiska uppmärksamhet som givits
Pitbullattacker, har snedvridit vår varseblivning så dramatiskt att vi inte längre har en
balanserad syn på faran från ett mycket litet antal hundar gentemot den extrema
tolerans och de bidrag millioner andra hundar tillför oss. Och detta har åstadkommits
genom ett konstant sensationsmakeri kring allt som relaterats till en Pit Bull.
25

Med tusentals legitima och allvarliga olyckor åsamkade av både andra hundraser och av
föräldrar mot sina barn, varje dag i USA, behöver vi rannsaka varför vårt samhälle anser
att en Pit Bull som attackerar en katt, eller en ”nästan” Pit Bull attack har större
nyhetsvärde. I Cook County, till exempel, inträffade det mellan 1965 till 2005 tolv fatala
hundattacker. Tio av dessa förorsakades av andra raser, än de tillhörande pitbullbegreppet.
Det är centralt för både den vetenskapliga gruppen och allmänheten att inse, och vilket
bör påpekas, att media inte har några som helst skyldigheter att tillhandahålla
balanserad, heltäckande eller exakt data om allvarliga eller fatala hundangrepp.
Och det gör den inte heller!
Här ännu ett exempel på två olika sätt att presentera en och samma händelse:
- ”Familjens Pit Bull misshandlar bebis till döds.”
visavi
- ”Misshandlad, kedjad hund dödar bebis.”
I första fallet används två ord för att chocka, ”familj” och ”pitbull.”
I det andra fallet beskrivs orsak och verkan.
Givetvis användes den första av media för att chockera!
De verkliga orsakerna bakom hundattacker
Beteendet hos hundarna i dessa incidenter var direkta resultat av ägarnas agerande,
eller rättare uttryckt, brist på agerande.
Fall 1
I febr. 2003 promenerade V. Anthony på en gata i Columbus, Ohio, när hon blev
påhoppad av två lösspringande hundar. Hennes man lyckades slå/skrämma bort
hundarna. Två veckor senare när Mrs. A. fortfarande vårdades på sjukhus råkade en
annan kvinna ut för samma sak, på en närliggande gata. Nyfallen snö gjorde att polisen
kunde spåra hundarnas blodiga tassavtryck i snön. De ledde till ett närliggande hus.
Där fanns tre hundar och även ett urklipp om den första incidenten.
Mrs. A. dog efter 53 dagar av komplikationer från angreppet. Genom DNA-prover på
hundarna och på offrens kläder kunde fastslås att det handlade om samma hundar i båda
fallen. Hundens ägare, en läkare, dömdes för ofrivilligt dråp, ett fall av
obekymrat mord och ett överfall.
Det kan inte ha funnits några tvivel om att hundägaren känt till det första angreppet, och
ändå lät han sina hundar komma loss för ett andra angrepp. Straffet blev fängelse i
sex månader och $ 5 000 i böter.
26

Fall 2
2002 kom en tvåårig flicka för nära en kedjad hund, angreps och dödades.
Denna okastrerade hanhund hade slitit ut marken inom det område dit han kunde ta sig
med kedjan. Trädet vid vilket han var kedjad var fritt från bark pga. kedjans nötande vid
hans ändlösa dagliga gående runt trädet. Hunden sköts.
Efter det inträffade kommenterade några grannar att hunden tycktes smal och
undernärd. Hundens ägare uttryckte sig i tidningen: ”Jag är ledsen, men jag ser inte hur
jag skulle ha kunnat förhindra detta.” Detta var det enda som skrevs i den skrämmande
bristen på information. Lyckligtvis ordnade polisen med att hundens kropp togs in för
obduktion.
Vad varken tidiningen eller hundens ägare upplyst om, var att en vecka för olyckan med
den lilla flickan, hade hunden dödat en ung katt. Detta är ju i sig ingen indikation på att
hunden skulle ha varit aggressiv mot människor, eller något annat heller, för den delen.
Hundar jagar katter. Men denna hund hade ätit upp katten! Hundar äter inte upp katter
som de dödat, om inte något annat är hemskt fel!
Vad som var fel här var att hunden höll på att svälta ihjäl!
Vid obduktionen fastställdes:
- Den femårige hanhunden vägde endast 25 kg, (Den borde ha vägt 35 – 40 kg.)
- Hunden var uttorkad till 10-12%. (En 10%-ig uttorkning betraktas svår och livshotande.)
- Matsmältningskanalen innehöll endast små spår av löv och sparsamt med majskärnor.
- Det fanns överhuvudtaget inga spår av hundmat någonstans i matsmältningsapparaten.
Diagnos: Svår avmagring och undernäring.
Ändå, rent otroligt, förstod inte den bekymrade hundägaren hur han skulle ha kunnat
förhindra denna tragedi!
Fall 3
Under 2004 tillät en mamma sin åttaårige son att tillbringa vårlovet hos pappan i hans
hus i Charlotte NC. En dag under den veckan befann sig pappan med sin flickvän inomhus
när pojken lekte på bakgården med pappans fyra hundar. Tragiskt nog började hundarna
attackera pojken. Pappan och flickvännen inne i huset hörde inte pojkens skrik och rop
på hjälp. En brevbärare på andra sidan gatan hade hört skriken och skyndade till för att
försöka hjälpa till. När han insåg att han inte ensam kunde hjälpa pojken, sprang han till
dörren och bankade på för hjälp. Pappan kom till dörren och hotade döda brevbäraren!
Pojken dog!
Polis larmades och när de anlände fann de att pappan var en dömd grov förbrytare,
utsläppt på villkorlig frigivning. Inne i huset fann man ett överfallsvapen och droger.
Fadern arresterades för innehav av skjutvapen, illegala droger och för att ha hotat en
statstjänsteman (brevbärare). Han dömdes senare även för ofrivilligt dråp pga. sonens
27

död. Några grannar vittnade försiktigt om att hundarna tycktes misshandlade och sade
sig ha sett när han slagit dem. Modern, självklart bedrövad och sörjande sin son, startade
en namninsamling för att få bort tre sorters hundar från staden Charlotte.
Vad många människor inte tycks vilja tillstå, även de som inte är drabbade av sorg, är att
en dömd fånge, villkorligt utsläppt, inte skulle ha mycket till övers för något lagförslag
som skulle göra innehav av en viss hundras/typ olagligt.
Man kan inte förvänta sig något förnuftigt resonerande eller älskvärt uppträdande från
en person som istället för att visa en oerhörd tacksamhet, hotar att döda den person
som försöker rädda hans son till livet.
Att kalla detta en hundrasfråga, kommer aldrig att kunna lösa de verkliga problemen
bakom hundaggression. Lagstiftare och samhället kan låta avliva hundar, förbjuda raser,
ge mandat att utfärda höga försäkringsbelopp, kräva stängsel, skyltar eller andra
begränsningar för att sätta gränser för hunden – men oavsett antalet lagar, restriktioner
eller förbud kan det inte rädda livet på barn, vars föräldrar tillåter barnen att leva under
sådana livsvillkor, utsatta för stora risker.
Detta är endast tre exempel från treårsperioden 2002 – 2004, som visar sådant extremt
beteende av ägare i deras vårdslöshet eller kriminalitet att de överlämnar hunden till att
bli ett ”ickeproblem.” Det finns många fler ärenden som dessa, några lika extrema, andra
i mindre grad.
Detta visar på att i många fall av svår/dödlig aggression, det helt enkelt inte är möjligt att
skilja ägarens beteende från hundens handlingar.
Om vi skulle ta dessa tre fall och tillföra de tre olika raser som var inblandade till
statistiken över fatala hundattacker, vad skulle det åstadkomma Kan vi seriöst tro att
någon enda av ovanstående ägare, var verkliga fantaster och älskade den hundras/typ de
så övermodigt misshandlat och/eller misskött
Föreställer vi oss att ett förbud av de raser dessa hundar tillhörde, skulle hindra dessa
ägare att skaffa en annan slags hund och uppvisa likadan vårdslöshet och likgiltighet.
Enda sättet att komma fram till ett avgörande beslut om hundattacker beror på
olycksfall, eller är kriminella handlingar, är att:
1. Först undersöka ägaren.
2. Därefter omständigheterna kring attacken.
3. Sist undersöka hundindividen.
Endast på detta sätt kan upprinnelsen till, och det tillfälle som utlöste attacken
fastställas.
Det finns fler än 73 millioner hundar i USA. Den stora majoriteten samspelar på en daglig
basis med varje tänkbart slags barn, från småbarn till tonåringar, från försiktiga barn till
plågande barn, från handikappade barn till helt friska barn och från familjens barn till
28

grannarnas. De hundar dessa barn umgås med inkluderar nästan varje tänkbar rasren
sort, tillsammans med ett oräkneligt antal blandrashundar. Miljontals barn lär sig
medkänsla, ansvar, kamratkänsla, och respekt för andra genom att leva med dessa djur.
Faktiskt så inträder dessa barn i vuxenlivet så mycket bättre på grund av deras
erfarenheter av umgänge med hundar.
Kedjade hundar
Den potentiella faran med kedjade hundar baseras på ganska enkla orsaker:
* Kedjade hundar kan aldrig erhålla samma socialiseringsnivå som familjehundar.
* Kedjade hundar har ett väldefinierat och begränsat område och kan därför uppvisa
förhöjt revirtänkande.
* Kedjade hundar kan inte undfly en skrämmande situation, vilket ökar möjligheten för
ett bett i försvar, eller av fruktan. (slåss eller flyktbeteende)
* Kedjade hundar kan inte släppa ut uppdämd energi eller frustration och detta kan öka
aggression eller onormala beteenden. (vandrande fram och åter, skällande, sträckt
kedja)
* Kedjade hundar är utsatta för extrema väderförhållanden, och obehaget av hetta, köld
och insekter. De är även utsatta för plågande barn.
* Ett oräkneligt antal kedjade hundar skadas eller dör efter att ha snott in sig i kedjor
eller rep, eller då de attackerats av lösspringande hundar.
Lösspringande hundar
Detta är utan tvekan det äldsta och mest frekventa klagomålet på hundar i vårt samhälle.
För hundra år sedan var tidningarna fulla av arga brev från medborgare från New York till
Chicago, som klagade på lösspringande hundar som attackerade boskap och besvärade
och allvarligt skadade människor.
En hundägare som tillåter sin hund att gång på gång springa lös, visar ett fullständigt
nonchalerande inte enbart av sin egen hund, utan också av sina grannars djurs väl, och
ett flagrant nonchalerande av säkerheten och välmåendet för människor i samhället.
Samhällen som inte kan se till att befintlig lag om koppeltvång efterlevs eller instämmer
de ägare till rätten, som inte följer gällande bestämmelser, skall bara inte tänka på att
därutöver införa BSL (Breed Specific Legislation) om/när de är oförmögna att straffa
ägare som kränker redan nu gällande elementära lagar om hundansvar.
29

Hundars fortplantningsstatus
Medan politiker och media älskar att citera rasstatistik, är ingen statistik över hundar
inbegripna i fatala attacker mer överväldigande än den som visar procentuell skillnad
mellan icke kastrerade och kastrerade hundar.
Under de senaste sex åren (2000 – 2005), registrerades 131 fatala attacker i USA.
92% av dessa var åsamkade av icke-kastrerade hundar. Detta är en signifikant andel
och pekar klart på att de hundar som har fortplantningsdriften intakt, är predisponibla till
aggression. Ingen ensam statistik visar dock på en sann framställning av de krafter som är
bakomliggande ett angrepp.
Fatala angrepp är resultat av ett eskalerande av händelser, uppförande, och
omständigheter, som kulminerar i möjligheten för, och förmågan hos en hund att
uppföra sig aggressivt. Vad siffran 92% inte avslöjar är de andra bidragande faktorerna
som fanns i omgivningen och handhavandet av dessa hundar.
Som exempel kan nämnas att mer än 70% av ickekastrerade hundar som var inbegripna i
fall av fatal aggression, levde på ställen med flera hundar.
Det skall även nämnas att under de senaste 40 åren (1966 – 2005) inbegreps i 35% av
incidenterna med fatal utgång, fler än en hund.
Den välkända bindningen och familjehunden
”Om du kommer på dig med att tro att du är en person med påverkan på andra,
försök då att beordra någon annans hund till olika saker.”
Will Rogers
Tyvärr har den enkla kunskapen som definierar hur hunduppförande är avhängigt den
välkända bindningen mellan ägare och hund, försvunnit för många människor idag.
Hundar uppför sig annorlunda med dem till vilka de utvecklat starka band, än till mer
obekanta personer.
Idag kan vi finna dussintals undersökningar, citat och procenttal som påstår att
”familjehundar” är ansvariga för majoriteten av bett och angrepp på barn. Dock avslöjar
redan en hastig studie av dessa historier att många av dessa påståenden är en
förvrängning av familjebanden. Mängder av fall kan åberopas där hundarna varit
antingen allvarligt undersocialiserade, kedjade, enbart använts för avel, varit vakthundar,
och/eller hållits isolerade och till och med under extrema missförhållanden, och trots
detta kallats ”familjehundar”.
Familjehund visavi Bofast hund
Även om det påpekats tidigare, förtjänar det att upprepas att hundar som hålles utsanför
huset (i kedjor, i burar, eller på en bakgård) och hundar som anskaffats för negativa
ändamål (vakt, kamp, skydd, avel för ekonomisk vinning) INTE är ”familjehundar.” De är
bofasta hundar. Denna distinktion är central för att förstå hundars uppförande och
aggression.
30

Det faktum att det inte finns ett enda fall dokumenterat där en ensam kastrerad
Pit bull eller hund av Pitbulltyp, som hållits enbart som familjehund, har förekommit i en
fatal attack på en människa i USA, är bevis på att hundars uppförande är djupt påverkat
av hundens uppgift och den slags omvårdnad och kontroll som utövas av ägare.
Det har alltid varit mänsklighetens stora lycka att de flesta hundar, trots den dåliga
omvårdnad och skötsel som uppvisas av många av deras ägare, och deras införskaffande
för negativa uppgifter, likväl är så underbart toleranta och sällskapliga mot människor.
• Hundar är rovdjur – rovdjur jagar och dödar andra djur.
• Aggression är en naturlig del av en hunds beteende, använd för att göra anspråk
på resurser, vakta revir, skydda avkomma eller avvisa uppfattade faror.
• Hundar är förnimmande varelser, kapabla att känna smärta, vrede, rädsla och
frustration.
• Hundar har olika tecken och signaler med vilka de kommunicerar avsikter eller
känslor, och dessa är mycket olika de röstuttryck och signaler som människan
använder för att kommunicera avsikt eller känsla.
Beroende på alla dessa saker, bits hundar. De biter andra djur, de biter varandra och de
biter människor. Ibland kan vi förstå eller relatera till anledningsar varför hundar
attackerar, andra gånger tycks oss bettet eller angreppet vara oberättigat eller
ondskefullt.
Få saker i livet är riskfria. Simbassänger, bilar, hushållsprodukter, maskiner, cyklar,
trappor och hundar, medför alla en viss potentiell risk. Våra liv innefattar riskbedömning
dagligen. Från hur snabbt vi kör våra bilar, eller när det är säkert att gå över en hårt
trafikerad gata. Vi tänker dagligen på eller handlar utifrån den potentiella fara som
föreligger. Varför är det då så svårt för vissa människor att förstå att det även innefattar
våra hundar Medan hundar förvisso är en mindre riskfaktor än bilar eller simbassänger,
så gäller samma teori – hundar är säkra när de handhas på ansvarsfullt sätt och när
människor visar en skälig nivå av riskbedömning. Hemska oförutsedda olyckor kommer
alltid att förekomma i livet, men meningen är att sträva efter att göra dessa incidenter så
sällan förekommande som möjligt.
Med 73 miljoner hundar i USA i en befolkning på 300 miljoner, dör ca två dussin
människor per år pga. hundattacker. I 50- 75% därav gäller det barn. Dock dör, som
jämförelse, fler än 250 barn årligen i simbassängsolyckor. Jämför man dödsolyckor per år
pga. hundbett, med dödsolyckor samankopplade med bilar, simbassänger eller åskväder
så visar det att hundar kommer verkligen långt ner på listan över potentiella faror.
(Se sid. 19 för en jämförelse med Sverige.)
31

The Pit Bull Placebo: Slutsatser om hundaggression
”Vi är ensamma, absolut ensamma på denna slumpmässiga planet; och bland alla
former av liv som omger oss, har inte en enda, förutom hunden ingått ett förbund
med oss.”
Maurice Maeterlinck, 1862 – 1949
Nyligen, i North Carolina, reagerade polisen på en rapport om en Pit Bull och en Golden
Retriever som varit i slagsmål. Den ena hunden var bunden vid ett träd, med sitt ena
framben brutet och med djupa sår i nosen från betten från den andra hunden.
Det kan inte råda något tvivel om vilken av hundarna som skadades och hur denna attack
började. Vi har identifierat de två inblandade hundtyperna, vi kände till deras bakgrund,
vi har läst tidningsrubrikerna om vilka hundar som är inblandade i aggression, vi har
lyssnat till politiker ange att vissa raser är källan till hundbettsproblematiken, vi har
t.o.m. hört vissa ”experter” och lagföreträdare berätta om de unika bett Pit Bulls ställer
till med under att angrepp (brytande av ben och slitande i köttet) och genom allt detta
har vi fått lära att det finns ”farliga och aggressiva” raser och att det finns ”vänliga ickeaggressiva”
hundraser.
Idag har bindningen människa/hund – den mest komplexa och djupgående relationen
mellan olika arter under människans historia – reducerats till ett enkelt axiom: Hundens
ras = graden av farlighet.
Vilken förnuftig eller vettig människa skulle kunna förvänta sig att hundar som hålls
under så diametralt motsatta förhållanden (omhuldade kontra misshandlade) visar ett
likartat uppförande Hur, i ett samhälle ojämförbart vad gäller tillgång till information,
har vi blivit fintade att tro att betingelserna och behandlingen av våra hundkumpaner,
inte har någon relevans för deras framtida uppföranden Och hur har vi blivit ett
samhälle så okunnigt och skrämt av några hundar att vi tillåtit en våg av panik att svepa
genom våra områden, tillåtande vissa hundraser att förbjudas, beläggas med krav på
munkorg, begränsade och avlivade i hundratusental i härbärgen runt om i landet
Betänk hur information om hundangrepp har spritts under de senaste hundra åren:
För ett hundra år sedan – Tidningar spred målande beskrivningar och ofta detaljerade
beskrivningar av hundattacker. Emotionella och ofta personifierande termer användes i
ett försök att förstå faktorerna bakom en hundattack. Hundar beskrevs som varande
”elaka av naturen” eller ”provocerat arga.” Människor identifierades som varande
”oskyldiga” offer, eller ”plågoandar” som frammanade en attack. Hundar förstods vara
komplexa varelser som reagerade på mänskligt uppförande. En hunds uppgift och
tillstånd var ofta inkluderat i rapporteringen, då de förstods påverka hundens
uppförande.
32

För femtio år sedan – Tidningarna fortsatte rapportera hundattacker som ett resultat av
”orsak och verkan.” Fastän hundar inte längre beskrevs i känslomässiga termer,
porträtterades de likväl som kännande varelser som reagerade på smärta, obehag, eller
rädsla. I tillägg härtill framfördes i rapporteringen, förståelsen för att aggression var ett
naturligt och förväntat uppförande, visat under vissa omständigheter. Ägare och/eller
offer var ofta identifierade i rapporterna som visande ett uppförande som (avsiktligt eller
oavsiktligt) förorsakade hundattacken.
Idag – Pit Bullpaparazzin är vår informationskälla vid hundincidenter. Liksom sina
motsvarigheter inom tabloidpressen. Dessa är alltid på alertern för att få presentera en
pangnyhet som involverar deras högprofilerade föremål, trängande sig förbi, eller helt
enkelt strunta i ”lågintressanta angrepp” medan de zoomar in på och förstorar vartenda
”högintressant” pitbullangrepp.
Teorier om rasen, dess historia och temperament, diskuteras, medans detaljer rörande
omständigheter kring den enskilda hunden aldrig rapporteras. Orsak och verkan, eller
anledning till ett angrepp, kan inte längre ses i rapporteringen, eftersom ras numer är
ansett vara tillräcklig information för att förklara aggression.
Nyligen anslöt sig några politiker med sin egen ”gula journalistik” framhållande vilda
fantasier om hundbeteende om vilket de visste lite och tycktes bry sig ännu mindre.
2005, trots att endast EN av Kanadas 33 dokumenterade fatala hundattacker inbegrep en
hundtyp som endast avlägset kunde liknas vid en Pit Bull, startade Ontarios chefsjurist en
kampanj för att rensa provinsen från Pit Bulls. Orerande extremt korkade och falska
påståenden om Pit Bulls och aggressivitet och refuserande att betrakta bevismaterial
framlagt av Ontarios egna professionella hundexperter, tryckte han igenom lagstiftning
som förbjöd Pit Bulls i hela provinsen Ontario.
Som tillägg till nyhetsmedia och politiker, har en ohelig trilogi formats tillsammans med
Internet. Internet har möjliggjort en global spridning av det fåtal allvarliga och fatala
hundaggressionsincidenterna, vid vissa tillfällen skapande hundratals rubriker från en
enda episod. Detta förstör skändligt perspektivet och uppfattningen vad gäller hundars
farlighet och frekvensen av angrepp. Inte endast är uppgifterna om dessa sällsynta fall
tillgängliga omgående, utan de tycks förbli för evigt sökbara under oändlig tid,
tillhandahållande en ”permanent förteckning” av utvalda fall av aggression.
Den information som spridits om Pit Bulls och aggression, av tidningsar, politiker, och på
Internet har lett många att dra slutsatsen att lösningen till att få bort hundaggression är
att rensa samhället från ”de slags hundar som finns med i rapporterade attacker.”
Och eftersom ingen annan information är avslöjad om bakomliggande orsaker som
bidragit till en attack, så är ras nu den enda ”konstanten” i rapporter om hundaggression.
Lösningen eller botemedlet som nu framhålles för att rensa samhället på dessa farliga
hundar, hittas i skepnaden ”The Pit Bull Placebo.”
Likt de farmakologiskt inaktiva sockerpillren som delas ut för att blidka en patient, som
tror det är medicin, är utplåning av Pitbullen förkunnat som lösningen på allvarliga
33

hundangrepp. Emellertid så är en placebo föreskriven endast för att lugna en persons
mentala fångenskap. I dagens klimat av rädsla, fruktan och vilseledning om och ikring
Pit Bulls och hundattacker, så är utplåning av Pit Bullen en placebo som erbjuds för att
lugna människors mentala oro. Detta adresserar självklart inte de bakomliggande
faktorer som gör att hundar angriper och hur de har getts tillgång till sina offer. Inte
heller varför det finns människor som känner behov av att ha hundar som skrämmer,
attackerar, eller slåss med andra, djur eller människor. Dessa faktorer som varit kända i
århundraden, som bidragande till hundaggression, är ignorerade på ett farligt sätt när en
hundattack anses vara en produkt av dess ras.
Att skylla på ras och ignorera mänskligt beteende ger ju människor en känsla av
välmående, då det tillåter oss att lösa frågan utan själviakttagelse.
Att hänga ut hela raser, bildligen, för en minimal procentandels handlingar, när vi
samtidigt ignorerar ägarnas riskabla sätt att hantera sina hundar på, är inte ett effektivt
och inte heller ett acceptabelt sätt att lösa hundaggression på.
Att beskriva två Pit Bulls övergivna i källaren till ett tomt hus, och som desperat som en
sista utväg har satt i sig oätliga föremål och råttgift, som ”familjehundar” är en grotesk
förvrängning av bindningen människa – hund. Att därtill hävda att det kvalfulla och
slutliga beteendet hos dessa hundar är bevis på den aggression denna ras har, är en
monstruös felkaraktärisering av hundbeteende.
Endast genom att tillstå att en samhällelig hysteri har ynglat av sig genom den
sensationsmässiga och oriktiga rapporteringen av hundattacker och endast genom att
skilja ut oss själva från den virvel av känslor, myter, rykten etc. kan vi rationellt och
effektivt adressera hundattacker på ett sätt som kan få dem att minska i antal.
När vi lägger våra förutfattade uppfattningar om raser åt sidan och undersöker de
verkliga orsakerna bakom hundattacker, då kommer vi att upptäcka att det faktiskt var
Golden Retrievern som påbörjade attacken på Pit Bullen i North Carolina – och det var Pit
Bullen som ådrog sig ett benbrott på ena frambenet och allvarliga bitsår, beskrivet i
början av detta avsnitt. Ytterligare undersökning visar att det var den hundens tonårige
husse som uppmanat och sporrat sin Golden till att ge sig på den bundna Pit Bullen.
Hade vi bara tillåtit hundrasen att förklara detta angrepp, hade våra slutledningar blivit
ett komplett misstolkande av fakta.
Det är för länge sedan tid för oss att tänka om vad gäller vårt handlingssätt med
avseende på hundangrepp och den roll människor spelar i detta förhållande mellan arter.
Vi är skyldiga den framtida säkerheten för våra barn och samhällen detta. Vi är skyldiga
våra hundkompanjoner detta.
34

EPILOG
De amerikanska underökningar boken bygger på, och de olyckor/incidenter som
refereras till, handlar om mänskliga dödsfall. Jag vågar påstå att detta inte förekommer i
Sverige. Det svensk media skriver om är fall där en hund, eller annat djur blivit angripet
och i vissa fall där någon människa blivit biten.
Som jag påpekat rör det sig i Sverige om 0,4 promille av vårt hundbestånd som tillfogat
någon en skada vilken har måst sjukhusbehandlas. Långt fler människor skadas i andra
typer av olyckor.
Medias skriverier tycks ha förändrats på ett likartat sätt, i USA och Sverige, från fakta och
orsak – verkan beskrivning, till att hänga ut vissa raser. Vilka har varierat över tid.
Vissa politiker uttalar sig som om de vore hundexperter, och pratar om att införa förbud
av vissa hundraser, och därigenom visa sig handlingskraftiga för vissa, för att hösta in
politiska poäng. (Mats Odell KD, inför valet 2010, och KD:s balanserande på fyraprocentsspärren.)
I Sverige har vi ett strikt hundägaransvar och genom lagen ”Tillsyn över hundar och
katter, 2007:1150”, har polisen även ett bättre instrument att använda, för att kunna
agera och omhänderta hundar, samtidigt som man kan lagföra ägare som visat sig bryta
mot föreskrifter, eller inte haft erforderlig uppsikt över sin(a) hund(ar).
Tyvärr har lagen i många fall inte använts som avsett, varför många anser den tandlös.
Eskil Erlandssons svar till mig 2010, som regeringsmedlem och dåvarande
jordbruksminister, med ansvar för djurhållningen i Sverige, på en fråga jag ställt till
Mats Odell om hundförbud, som han propagerade för, anser jag klart uttrycka ansvarsfrågan
och regeringens hållning:
”Regeringens ståndpunkt är att problemet med attackerande hundar hänger samman
med hundägarnas ansvar och kompetens och inte är kopplat till vissa raser, vilket ofta
hävdas i debatten. Därför har regeringen satsat på att skärpa hundägarens ansvar för att
råda bot på dessa problem.
Som du kanske känner till trädde en ny lag ikraft gällande farliga hundar den 1 januari
2008. Kortfattat kan sägas att lagen innebär att samhällets möjligheter att ingripa i
situationer där hundar orsakar, eller riskerar att orsaka, skada eller avsevärda problem
ökat. En viktig del är att polisen kommer att kunna gripa in tidigare och mer kraftfullt när
problem uppstår. Exempelvis får polisen besluta om att en hund ska omhändertas för att
hindra att den orsakar skada eller andra problem om andra åtgärder inte hjälper. Polisen
får även besluta om hundförbud, det vill säga förbjuda någon att äga eller ha hand om en
hund, om personen i fråga allvarligt brister i tillsynen över sin hund. Förbudet kan avse
en viss tid eller gälla tills vidare.
Med vänlig hälsning
Eskil Erlandsson, Jordbruksminister”
35

Den enda kamp seriösa ägares s.k. ”kamphundar” utkämpar, är den mot fördomar!
36