The Pitbull Placebo - Svenska Terrierklubben
The Pitbull Placebo - Svenska Terrierklubben
The Pitbull Placebo - Svenska Terrierklubben
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>The</strong> Pit Bull <strong>Placebo</strong><br />
Media, myter och politiska åsikter om hundar och hundaggression<br />
Av Karen Delise 2007.<br />
Översättning Thorleif Wallqvist 2012<br />
1
PROLOG<br />
Att informera media och dess redaktörer, faktabaserat när de vill väcka sensation, skapa<br />
opinion och öka upplagor, anser jag är basen i min roll som medieinformatör i <strong>Svenska</strong><br />
<strong>Terrierklubben</strong>, dessförinnan som rasinformatörför <strong>Svenska</strong> Staffordshire Bull Terrier<br />
Klubben (Ssbtk), jobbande med kamphundsbegreppet.<br />
Trots att man i USA har en annan demografi än vår och ett annat samhälle, ger boken en<br />
inblick i hur olika frågeställningar i ämnet Hunden i samhället hanterats över tid, och hur<br />
t.ex. begrepp som kamphund och pitbull hanteras idag.<br />
Boken bygger på resultat från undersökningar gjorda under två årtionden.<br />
Jag har valt att korta ner texten, mindre i en del avsnitt, mer i andra. Det gäller framförallt<br />
när det ges ganska detaljerade skildringar av exempel från tidningars rapporterande under<br />
de olika perioder som tas upp.<br />
Jag kommer i epilogen att göra jämförelser mellan Sverige och USA.<br />
Torslanda 2012-12-30<br />
Thorleif Wallqvist<br />
2
INTRODUKTION<br />
Tidigare, då hundar togs med invandrare till Amerika, kallades hundtypen helt enkelt<br />
Bulldog. Först senare, på 1930-talet registrerades t.ex. Staffordshire Bullterrier och<br />
American Staffordshire Terrier. Dessa likväl som amerikansk bulldog och självfallet<br />
American Pit Bull Terrier innefattas i begreppet <strong>Pitbull</strong> i USA.<br />
Viktigt är att direkt nämna en stor skillnad och det är olika delstaters olika lagstiftning och<br />
den ganska, hos kriminella element, utbredda hanteringen av hundslagsmål, för ekonomisk<br />
vinning och lyftande av detta klientels egon, (Inom deras del av samhället)<br />
fullständigt negligerande hundindividernas lidande.<br />
I denna bok används begreppet <strong>Pitbull</strong> på samma sätt som begreppet kamphund används<br />
här i Sverige. På senare tid har i Sverige rasnamnet American Staffordshire Terrier (Amstaff)<br />
tyvärr ofta fått ersätta det tidigare använda <strong>Pitbull</strong>. Låt mig först klarlägga att APBT<br />
(American Pit Bull Terrier) registreras i UKC (United Kennel Club) ända sedan 1897, men inte<br />
i AKC (American Kennel Club) som bildades 1884 och är partner till FCI, huvudorganisationen<br />
dit SKK hör. I USA finns rasen bland Top 10 i 44 stater. Nog om det.<br />
<strong>The</strong> Pit Bull <strong>Placebo</strong> förklarar hur funktion, myt, media och marginella element i samhället<br />
kan samverka för att demonisera en grupp hundar, oaktat de är precist eller vagt definierade<br />
och att detta riskerar att förstöra vår bindning till alla hundar.<br />
Det första exemplet till vilket det finns detaljerad dokumentation, är den grupp hundar som<br />
kallades Blodhundar. Under mitten av 1800-talet uppfattades de av människor för exakt det<br />
de användes till, att spåra och leta upp förrymda slavar.<br />
Slutligen försvann dessa från uppmärksamheten, och andra raser utsattes för medias<br />
intresse, inkluderande Schäfer och Dobermann.<br />
När vi nådde 1980-talet hade en hundtyp sopat bort alla andra, ur medias intressesfär.<br />
Gissa vilken Jo, en hundtyp man kallade <strong>Pitbull</strong>.<br />
Men det hände mer än att en annan hundtyp ersatte de som tidigare varit under luppen.<br />
Urbaniseringen och tillgången till och kraften i informationsteknologin, som var på snabb<br />
frammarsch, har intensifierat belägenheten för hundar kallade Pit Bulls, vilket gjorde<br />
förföljandet kvalitativt annorlunda än någon hundras/typ tidigare utsatts för.<br />
Före 1959 hade det aldrig förekommit något systematiskt försök att analysera hundbett.<br />
Det var först då som en första studie publicerades. En grupp på fyra, en läkare och tre<br />
veterinärer analyserade tillbuden och fastställde data för variation i ägarklientel, offer, och<br />
hundindividrelaterade faktorer.<br />
Fler studier dök upp på 1960- och 70-talen, vilket knappast var konstigt, då sent 1974 en<br />
rapport presenterades i ”Bulletin of the New York Academy of Medicine”, vilken angav att<br />
3
antalet rapporterade hundbett stigit med 37%, mellan 1965 – 1972. Rapporten hade titeln:<br />
”Hundbett: En okänd epidemi.”<br />
Trots minskningar på andra ställen, rapporterades intet om detta, utan endast där det ökat.<br />
Detta tema ynglade av sig till undersökning av dessa ytterst sällsynta fall – sällsynta då och<br />
sällsynta nu – där en hund dödar en människa.<br />
För att sätta proportion härpå måste man dels beakta landets demografi och därmed<br />
hundhållning, samt antalet hundar, vilket uppskattas till 73 miljoner. Hur hemsk varje förlust<br />
av liv är, måste man ändå som jämförelse se hur många människor som dör i trafikolyckor, i<br />
swimmingpools, av getingstick och ormbett etc. Dessa är många gånger fler.<br />
En veterinär inom CDC (Centre för Disease Control), publicerade en rapport 1977 i<br />
”Journal of Public Health” täckande perioden 1974-75: ”Human Deaths induced by Dog<br />
Bites” och en annan täckande en längre tidsperiod publicerades några år därefter. Båda<br />
dessa rapporter namngav hundraserna sammankopplade med dessa tragedier, baserade på<br />
vad helst media hade tillgängligt. (Så har det fortsatt vad gäller s.k. statistik från Merritt<br />
Clifton, redaktör/utgivare av tidskriften Animal People. Hans undersökningar baseras på vad<br />
som angivits i media. Viktigt då han refereras till av bl.a. Mathias Sundin FP då han<br />
framlägger skev bevisning i sina försök att få till en strängare hundhållning, ledande till<br />
förbud, i Sverige.)<br />
Hundar identifierade som <strong>Pitbull</strong>s, dominerade inte alls, varken i dessa studier eller i media.<br />
Dock började hundar nu, av nyhetsfolk, framställas som att de utgjorde en större fara än de<br />
egentligen gjorde, eller någonsin hade gjort.<br />
Så sent som 1976 fastställde kongressen det vara ett brott att ta in en hund i en annan stat<br />
än där den hör hemma, för att bedriva hundkamp. (Jämför med att djurkamper förbjöds i<br />
England redan 1835, vilket var vägledande i Europa).<br />
Nyhetstäckningen av bevakningen av att denna lag efterlevdes och av arrestering och åtal av<br />
de kriminella personer som sysslade med hundkamper, fick en konsekvens som ingen avsett.<br />
Nyhetsrapporteringen under sent 70- och tidigt 80-tal innehöll ett växande antal groteska<br />
bilder på hundarna. Kusliga myter om superhundkrafter – låsande käkar, extrema bitkrafter,<br />
okänslighet för smärta – skrämde folk att tro att dessa hundar var annorlunda än andra<br />
hundar. Effekten det fick var att hundarna framställdes som kriminella varelser, istället för<br />
de grova förbrytare som tvingade dem att slåss.<br />
Vid mitten av 80-talet hade en symbolbild av dessa hundar framförts med eftertryck:<br />
<strong>Pitbull</strong>en. Häxjakten var igång. Fixeringen vid hundrasen/typen inskränkte fokus till att<br />
riktas på hunden, istället för på relationen hund – människa.<br />
Trots att man inte hade någon helhetsbild, rekommenderades i de flesta publicerade<br />
rapporter, baserat på tillgänglig information, som är lika applicerbar nu, som då den<br />
publicerades:<br />
4
”Ta kontroll över fritt strövande hundar, registrera hundinnehav, kastrera/sterilisera<br />
sällskapsdjur, ha koll på barn då de är i närheten av hundar och ta ansvar för dina<br />
skyldigheter gentemot ditt sällskapsdjur och ditt samhälle.”<br />
Efterhand som paniken spred sig, fortsatte den grupp av hundar som offentliga tjänstemän<br />
och panikspridare svartmålade, nu utvidgas. Nu var det inte bara två eller tre raser, det var<br />
även blandraser där någon av dessa ingick, ett växande antal andra raser och varje hund som<br />
hade någon fysisk likhet med dessa hundar.<br />
(t.ex. bred skalle och rosenöron. TW kommentar.)<br />
Kanske det bästa svaret på frågan: ”Vad för slags hund är det” inte är en rasbeskrivning,<br />
utan en beskrivning av relationen hund – människa. Var det en familjehund, med allt vad det<br />
begreppet innebär Eller var det endast en bofast hund som inte hölls som sällskapsdjur, och<br />
som därmed aldrig fått ta del av positiv mänsklig kontakt och aktivitet<br />
Skador pga. hundbett är ett komplext samhällsproblem innefattande ett stort spektra av<br />
mänskligt uppförande, som utsätter människor och djur för risker.<br />
Hur kan vi så utan förnuft utsätta våra följeslagare för risker Hur många hundar har inte<br />
avlivats, enbart baserat på utseendet<br />
I Gettysburg, har ett monument rests till minne av slaget där, under inbördeskriget. Vid dess<br />
fot finns en bronsstaty av bulldogen Sallie, som var maskot hos <strong>The</strong> Pennsylvania Volunteer<br />
Infantry. Denna hund har omväxlande benämnts Staffordshire Terrier, Bull Terrier, Bulldog<br />
och bulldogsblandras. Att den blivit staty pekar på den otroliga uppskattning hundtypen rönt<br />
för sitt jobb i människans tjänst. Den ansågs som en sann amerikansk hund.<br />
Hundars uppgift i 1800-talets Amerika<br />
1864 beskrevs, i en lokal tidning, hur en blodhund attackerat en liten pojke, som senare dog<br />
av sina skador. I sällskap hade pojken en liten hund som visat sig desperat ha gett sig på<br />
blodhunden för att försöka skydda sin husse, med resultat att den blev illa tilltygad.<br />
Med denna artikel som bas kan vi följa hur medias sätt att rapportera har förändrats över de<br />
150 åren därefter, samt hur allmänhetens uppfattning påverkats av medias rapportering.<br />
Historiskt, likväl som idag, förorsakar hundattacker mot människa ett tjugotal dödsfall per år<br />
i USA. (73 miljoner hundar).<br />
Ändå lever miljontals människor i omedelbar närhet av hundar och samverkar dagligen med<br />
dessa våra följeslagare. Dessa handlingar har en spännvidd från de mest positiva och givande<br />
förhållanden, till fall av vanvård och försummelse. Ändå skapar antalet årliga incidenter som<br />
lett till dödsfall, en våg av chock och misstro, som aldrig har varit proportionell mot antalet<br />
hundar, mängden av gånger vi är i kontakt med dem, och de myriader av situationer då vi<br />
samverkar genom lek eller arbete.<br />
5
Genom historien har hundar ägts och hållits, inte för sin förmåga att tycka om alla, utan för<br />
sin möjlighet och beredvillighet att forma vänskapsband. Hundars attraktion låg i den<br />
naturliga bindningen till sina ägare samtidigt som andra hölls utanför.<br />
Man litade på hunden för att skydda och hålla bort inkräktare.<br />
Vakt-/skyddshundar<br />
Detta har varit en primär uppgift för hunden så länge som bandet till människan varit där.<br />
Det var en viktig uppgift, då man skaffade hund på 1800- och början av 1900-talet.<br />
Som rovdjur har de fysisk möjlighet att försvara sin husbonde, och olika raser framavlades,<br />
som förstärkte den egenskapen. Stora kraftfulla raser som Mastiff, New Foundland, Bulldog<br />
och Blodhund, liksom stora blandrashundar, användes till vakt och skydd under senare<br />
hälften av 1800-talet, eftersom även enbart deras storlek möjliggjorde för dem att utmärka<br />
sig för denna roll. Långt ifrån ideala förhållanden under vilka hundarna hölls hörde samman<br />
med ägandet av dessa under denna tid. Det var inte ovanligt att tidningarna beskrev hur<br />
hundaran blev slagna av sina ägare och/eller offer.<br />
Vid inträffad incident kunde hunden t.ex. beskrivas som följer:<br />
- Nyligen införskaffad hund.<br />
- Hunden känd för att vara elak och uppmuntrad till att vara aggressiv.<br />
- Hunden kedjad under längre perioder, utan någon mänsklig kontakt, förutom med<br />
ägarens brorsdotter.<br />
- Bindning dem emellan börjar etableras, vilket undanhöll henne från hundens<br />
aggressivitet, men den var inte tillräckligt stark för att hon skulle kunna kontrollera<br />
hunden.<br />
- Hunden släpptes lös, vilket av hunden kan ha tolkats som att det var fritt fram att<br />
ge sig på inkräktaren.<br />
- Hundens uppfattning att kvinnan var en inkräktare.<br />
- Hundens intensiva, fokuserade och ihållande attack mot inkräktaren.<br />
Denna incident visar hur hundens uppförande följde det av ägaren förväntade, nämligen att<br />
hålla borta inkräktare, för vilket ändamål han hade köpte denna ”vilde.”<br />
Spårhundar<br />
Denna grupp av hundar var inte tillnärmelsevis lika stor som vakthundsgruppen.<br />
Deras uppgifter var dock ibland liknande vakthundens vad gäller aggressiva egenskaper.<br />
Idealt var deras primära roll att följa ett spår och lokalisera ett byte.<br />
Detta inkluderade allt från ett försvunnet barn, eller vuxen till en kriminell som försökte<br />
undkomma lagens långa arm, eller en förrymd fånge. Sålunda behövdes mycket olika nivå av<br />
aggressivet vid olika tillfällen.<br />
Den mest extrema typen av aggression fanns då hos gruppen blodhundar, som användes för<br />
att spåra upp flyende kriminella eller förrymda slavar. Dessa hundar uppmuntrades ofta att<br />
visa en större aggression när de utförde sina uppgifter. Men…..hur ofta de bilder vi har i<br />
6
sinnet var verklighet och hur mycket som lades till för att beskriva hur dessa hundar i grupp<br />
var en förrymd person på spåren, kan man fråga sig.<br />
Jakthundar<br />
Till skillnad mot vakthundar och/eller spårhundar fanns det ingen användbar anledning till<br />
att uppmuntra jakt- eller apporthundar att vara aggressiva mot människor. Aggression<br />
riktades mer direkt så det blev mindre förvirring kring vad som var och inte var acceptabelt.<br />
(i alla fall gentemot människor)<br />
Men jakthundar och apporthundar kommer att uppföra sig aggressivt i samma situationer<br />
som alla andra hundar. De far ut i smärta, attackerar från uppenbart territoriella<br />
utgångspunkter (kedjade hundar), visar stor aggression när de jobbar i grupp, vaktar<br />
föremål, och kan attackera utan synbarlig anledning.<br />
Exakt rasidentifiering ansågs inte vara av särskild vikt för 1800-talets redovisningar för att<br />
beskriva händelser bakom allvarliga hundangrepp.<br />
Samtidigt som identifiering av rastillhörigheten var vag i dåtidens tidningar, så beskrevs i<br />
detalj de bakomliggande faktorer man ansåg ha legat till grund för händelseutvecklingen.<br />
Gårdshundar<br />
Man kan knappast föreställa sig en idyllisk amerikansk gårdsscen utan att föreställa sig en<br />
hund någonstans i landskapet. Hunden var en integrerad del i det livet, och av goda skäl.<br />
Vid sidan av de grundläggande tjänster en hund tillhandahåller (skydd och sällskap) tillförde<br />
dessa hundar ofta vitala tjänster.<br />
Att föda upp och hantera boskap var kostsamt, mödosamt och ofta ett farligt arbete.<br />
Gårdshundar bidrog väldeliga till sina ägares både ekonomiska och fysiska välbefinnande.<br />
Detta för en minimal finansiell investering (matkostnad). Hundarna jobbade outtröttligt<br />
jämsides med sina ägare under långa arbetspass, med att valla och kontrollera får, boskap<br />
och svin. Då dagen var slut följande nattens arbetspass att skydda sin ägares djur från<br />
rovdjur. Boskap förorsakade ett stort antal mänskliga dödsfall vid slutet kring förra<br />
sekelskiftet. Under tjugoårsperioden före sekelskiftet, finns fler än 150 arkiverade händelser,<br />
där människor blivit attackerade och dödade av boskap. Uppenbart var att boskap stod för<br />
ett konstant och verkligt faromoment. I många fall var då en modig och lojal gårdshund,<br />
onekligen en livförsäkring.<br />
Alla typer av gårdshundar, Collies och andra vallhundar till blandrashundar och småhundar,<br />
befanns attackera massiva tjurar och svin, för att skydda sina ägare.<br />
Herrelösa hundar och vildhundar<br />
Både historiskt och idag har de flesta hundar involverade i fatala attacker haft identifierade<br />
ägare. Ändå har detta att överge hundar alltid praktiserats av människor som sett dem som<br />
7
något man kan göra av med och enkelt ersätta.<br />
Dessa hundars sorgliga öde är uppenbart. Hundar klarar sig inte bra eller länge utan<br />
människors hjälp. För hundra år sedan (och även numer) betraktades herrelösa hundar som<br />
en belastning. Ibland som ett direkt hot för vår välfärd. Hur som helst sköts dessa hundar<br />
ofta direkt då de visade sig i lantliga omgivningar, eller samlades in och avlivades i mer tättbebyggda<br />
områden. Detta till trots var antalet kringströvande och övergivna hundar stort.<br />
<br />
1800-talets Amerika hade ganska rigida förväntningar på hundars respektive prestationer.<br />
Vakthundar gjordes ofta av med om de angrep ”fel” person. På samma sätt gällde att<br />
jakthundar som inte effektivt utförde det de var satta att göra, gjordes av med på ett eller<br />
annat sätt. Det fanns inte mycket tolerans för en gårdshund som ofredade och trakasserade<br />
boskapen, eller utgjorde en begränsning för gårdens produktion av varor.<br />
Kringströvande och övergivna hundar ansågs vara ett otyg och en belastning, och avlivades i<br />
häpnadsväckande antal.<br />
Den grupp av hundar som utsattes för flest möjligheter till felsteg, var vakthundarna, som<br />
satts att bevaka egendom och att självständigt kunna avgöra en eventuell inkräktares<br />
avsikter, baserat på mänsklig standard och moral. Detta dömde många hundar till<br />
misslyckande och resulterade i allvarliga skador på oskyldiga människor som kom i kontakt<br />
med dessa hundar.<br />
Bildspråk och media i 1800-talets Amerika: Blodhunden<br />
Kopplat till hundraser, definierar form ofta funktion. En Jack Russelterrier kan enkelt tränas<br />
till attackhund, liksom en Newfoundland enkelt kan tränas att vara ledarhund för blinda.<br />
Båda raser har den inneboende hundintelligensen och uppförande som möjliggör att träna<br />
dem för dessa uppgifter. Men, av uppenbara skäl skulle Jack Russeln inte tas på allvar, och<br />
inte heller skulle den kunna utföra sin uppgift lika bra som flera större raser.<br />
Newfoundlandshunden å sin sida, skulle kanske kunna utföra sin uppgift hyfsat, men<br />
storleken och den kraftiga pälsen skulle kanske göra vissa uppgifter besvärliga.<br />
Denna insikt – att vissa fysiska egenskaper kommer att vara till hjälp vid vissa arbetsuppgifter<br />
– har resulterat i skapandet och underhållandet av raser.<br />
Människan har sett till att manipulera hundar att bli överdrivet små eller överdrivet stora, att<br />
bli långhåriga eller korthåriga, liksom ett antal andra fysiska egenskaper, som antingen är<br />
värdefulla för en speciell funktion, eller helt enkelt för att vi finner dessa estetiskt tilltalande.<br />
Vid sidan av de rent estetiska aspekterna hos en ras, har människan även påverkat genom<br />
att förstärka eller undertrycka vissa naturliga hundbeteenden, för att stärka/förbättra en viss<br />
8
sökt funktion. Vi har skapat hundratals olika raser i en fascinerande blandning av storlek,<br />
form och specialiserade färdigheter.<br />
På samma gång som en ras fysiska egenskaper inte kan ändras när en individ väl har fötts,<br />
kan beteendeegenskaper påverkas mycket av människan. Med andra ord så kan, när<br />
Newfoundlandsvalpen väl fötts föga göras för att förändra dess förutbestämda rasutseende.<br />
Dess karaktärsdrag är dock öppna för påverkan, styrning och människans manipulation.<br />
Så även om en hundindivid har en viss uppsättning rastypiska egenskaper (breed blueprints)<br />
som utmärker den i ett visst sammanhang, så är människan i allt väsentligt arkitekten och<br />
kan antingen använda befintliga egenskaper, för att bygga vidare på, eller ignorera dessa och<br />
bygga/träna hunden för en annan uppgift.<br />
Helt klart harhundar anskaffats och kan hundar anskaffas och användas för andra ändamål<br />
än vad rasen ursprungligen var tänkt till. En del av det fantastiska med olika hundraser är<br />
den potential de har att kunna utföra specialiserade uppgifter samtidigt som de har<br />
förmågan att fungera utanför de för sin ras avsedda ramarna.<br />
<br />
Under andra hälften av 1800-talet rapporterades Bloodhounds frekvent som den ras som<br />
var inblandade i flest svåra eller fatala attacker på människor.<br />
Det faktum att blodhundar var den förhärskande rasen/typen vid fall av extrem<br />
hundaggression under senare delen av 1800-talet, för att praktiskt taget inte förekomma<br />
under 1900-talet, ger en unik möjlighet att undersöka de kritiska saker som antyder<br />
rasbaserad aggression. Samtidigt som det erbjuder en unik möjlighet att studera faktorer<br />
inom en ras, vilka kan tänkas bidra till hundaggression, ger det oss samtidigt samma slags<br />
inneboende problem som vi kan se i modernare tid, då man försöker beteckna aggressivt<br />
uppförande som en rasbunden egenskap.<br />
Det första hindret man stöter på när man försöker bestämma rasinblandning i fall av<br />
aggression, är att förvissa sig om att man identifierar rätt ras. Trots att detta vid en första<br />
anblick inte tycks bereda något problem, visar det sig snart vara enormt problematiskt och<br />
visar på en räcka möjligheter till felidentifiering och oriktiga slutsatser.<br />
På 1800-talet användes begreppet blodhund tämligen fritt. Detta med ett antal olika<br />
”förnamn” till begreppet, som engelsk, kubansk, rysk, siberisk, etc.<br />
För de flesta människor av idag, trollar begreppet blodhund fram en bild av en stor lufsande<br />
hund med långa öron, ledsen uppsyn, och svarta bruna markeringar. Detta är den ras som är<br />
mest känd som den brittiska St Hubert’s Bloodhound. Den registrerades första gången 1885 i<br />
AKC. Denna typ refererades även till som den sanna blodhunden. Beundrare och uppfödare<br />
befanns alltid försvarande sin ras gentemot en hoper bedragare, myter och negativ mediarapportering.<br />
(Jag går inte in på att beskriva de andra blodhundstyperna angivna ovan.)<br />
9
Skapandet av farliga hundar: Newfoundland and the Northern Breeds.<br />
Likt blodhunden var Newfoundlandshunden en ras som förekom företrädesvis i fatala och<br />
svåra angrepp under senare delen av 1800-talet, för att därefter ha upphört att vara något<br />
problem efter 1920-talet.<br />
Som med blodhunden, inställer sig då frågan hur det kan komma sig att denna ras var<br />
överrepresenterad vad gäller aggressiva möten med människor under en period, för att<br />
därefter vara oerhört underrepresenterad<br />
Newfoundlandshunden tycks ha varit oerhört populär då och var tillsammans med<br />
blodhunden en av de första raser AKC registrerade vid sitt bildande 1886.<br />
Dåtidens tidningar var fyllda med vardagshistorier om och kring Newfoundlandshunden.<br />
Tillsammans med mer världsliga händelser om ägare och deras hundar, fanns där även<br />
talrika rapporter om Newfoundlandshundar som var antingen heroiska eller ondskefulla.<br />
Tidningarna tycktes uppskatta en ”hund räddar pojk”-historia lika mycket som en<br />
”hund angriper pojk”-historia, och hundrasen tycks ha försett båda sidor med uppgifter att<br />
skriva om. Det faktum att de även användes som vakthundar har ju resulterat i fall av<br />
aggression mot människor.<br />
De flesta hundar blir utsatta för misshandel och provokation utan hämnd.<br />
Hundens förlåtande natur tillåter de flesta människor att komma undan oskadda från ett<br />
vårdlöst och grymt hanterade av våra hundkamrater. Men inte alltid.<br />
(I boken beskrivs även att rabies troddes vara en bakomliggande orsak till vissa hundars<br />
aggressiva uppträdande förr i tiden. Då denna sjukdom, som väl är, inte berör oss här i<br />
landet, går jag inte in på ämnet här. TW)<br />
<strong>The</strong> Northern breeds<br />
Icke förvånande skedde de flesta fatala och allvarliga attackerna i Alaska, Kanada och de<br />
Norra territorierna.<br />
Om det föreföll ha varit en svår uppgift att korrekt kunna peka ut de olika raserna/typerna<br />
inom begreppet blodhund, så skulle det behövts övernaturliga förmågor för att identifiera de<br />
”norra raserna” vilka förekommit i angrepp på människor.<br />
Det enda som framförts är att involverade hundar kan ha tillhört en av följande raser, eller<br />
typer och så räknas upp: Husky; Siberian Husky; Alaskan Malamute; Malamute; Eskimo Dog;<br />
Labrador; Newfoundland; Arctic sled dog, etc. etc.<br />
Ofta beskrevs offret ha blivit dödat av en grupp hundar, eller i en hundsamling.<br />
Ännu en gång ser vi att rasidentifiering vid fall av aggression inte enbart är omöjligt att<br />
dokumentera korrekt utan det kan ses att en identifiering av enskilda raser vore irrelevant<br />
för en förståelse för, och ett erkännande av omständigheterna som var direkt bidragande till<br />
allvarlig aggression hos dessa hundar. Fatala angrepp av dessa hundar kring förra sekelskiftet<br />
ansågs inte ovanliga eller oväntade. De hundar som hölls i dessa frusna omgivningar ansågs<br />
endast i ett led vara fjärmade från vargen. Idag vet vi att människor omkommer i<br />
10
trafikolyckor, hur gärna vi än skulle se att så inte var fallet, men som en följd av vårt resande<br />
och våra varutransporter. För hundra år sedan var slädhundsspann den enda sortens<br />
kommunikation som fanns i dessa omgivningar under de långa vintermånaderna.<br />
Det var ett riskfyllt jobb, och hur motbjudande det än var ansågs det vara den kostnad man<br />
fick betala för att göra affärer i dessa områden.<br />
Det sätt på vilket dessa hundar då för tiden hanterades är onödigt att påpeka, men är precis<br />
det sätt man skall bete sig på för att det skall resultera i farliga hundar.<br />
(Halvvilda, dåligt socialiserade, dåligt matade, hållna i grupp och behandlade hårdhänt.)<br />
Hur popularitet och funktion påverkar aggression<br />
Från 1850 till 1899 fanns det dussintals olika beskrivningar av hundar involverade i allvarliga<br />
och dödliga angrepp på människor. Några identifierades som egna raser, andra genom sin<br />
grupptillhörighet, ( hound eller spaniel), andra genom sin funktion (slädhund eller vallhund),<br />
ytterligare andra genom sin storlek (stor hund) och några helt enkelt genom sitt<br />
temperament (elak hund).<br />
Närmare hälften av alla fatala angrepp, skrivna om under denna tid, identifierade inte ras<br />
över huvud taget. Primärt beskrevs hundens temperament.<br />
Mastiffen är en uråldrig ras, länge använd i krig, djurkamper och till vakt. Många<br />
kamphundsraser och några spårhundar härstammar från de gamla mastiffhundarna.<br />
De användes primärt till att vakta stora gods. Några var kända som s.k. bandogs, kedjade på<br />
dagarna och lössläppta på nätterna, för att patrullera och beskydda de rikas hem. Mastiffens<br />
roll i 1800-talets Amerika var huvudsakligen densamma, förutom att de hölls i mycket<br />
mindre inhägnader, som lager, fabriker, verkstäder och stall. Sättet de hölls på hade inte<br />
förändrats mycket. Hundarna var kedjade på dagen och släpptes till natten.<br />
Det är inte förvånande att djur som hölls och lovprisades för sin skydds- och vaktförmåga<br />
förekom i allvarliga/fatala angrepp på människor som gjorde intrång hos och stötte på dessa<br />
djur. Även när det gäller incidenter med mastiffer inblandade beskrevs hundarna som stora,<br />
och där en tidning rapporterade den som mastiff var det en annan som beskrev den som en<br />
Newfoundland.<br />
Även när det gällde mastiffer minskade antalet attacker dramatiskt under 1900-talets<br />
början. Under denna period började även temperamentsbeskrivningar ersättas av ras- eller<br />
funktionsbeskrivning. (t.ex. Colliehund eller polishund).<br />
Under första hälften av 1900-talet dök nya och annorlunda raser upp i samband med<br />
attacker. Collie; Bostonterrier; S:t Bernhard; Airedaleterrier; Grand Danois; Chow chow;<br />
Schäfer; Dobermann och Husky var en del av dessa.<br />
11
Rapporterande av hundattacker i media under tidigt 1900-tal<br />
En fascinerande aspekt på tidningsartiklar från 1800- och tidigt 1900-tal, är uppfattningen<br />
och porträtterandet av hundar som emotionella varelser. De kunde beskrivas vara<br />
avundsjuka, förrädiska, ensamma, deprimerade, uppretade, frustrerade, arga osv.<br />
Fastän artiklarna av några kunde avfärdas som antroposofiska, skulle att göra så vara<br />
trångsynt och kontraproduktivt. Vetenskapen av idag håller just på att visa det som har varit<br />
självklart för hundälskare under århundraden – att hundar är emotionella varelser.<br />
I vissa fall beskrevs enbart en hund som elak eller en vilde, medan vid andra tillfällen en<br />
hund kunde beskrivas med stor insikt och förståelse av hunduppförande. Denna uppenbara<br />
önskan att beskriva anledningen och effekterna av hundattacker, fick media att yppa detaljer<br />
som inte förekommer i modernare mer stereotypa beskrivningar.<br />
Medan några beskrivningar kan ha varit dramatiserade, så presenterades i alla fall vad som<br />
tycktes ha varit bakomliggande orsaker till de krafter som utlöst attacken.<br />
Flera exempel tas fram på hundars förhållande till sina närmaste familjemedlemmar kontra<br />
för dem mer okända människor.<br />
Användande och missbruk av mod: Bulldoggen<br />
”Den störste valpen i Mongaup idag, är en brindle Bulldogg lika modig som han är ful.<br />
Varje kvinna som möter honom, klappar honom och tycks vara beredd att kyssa hans fula<br />
tryne, och säga: Duktig hund! Duktig hund!”<br />
Detta är ett utdrag ur Washington Post från 1907, om en bulldogg som räddade tjugo<br />
blåbärsplockande kvinnor i New Jersey. De vandrade längs en inhägnad där en tjur betade.<br />
Tjuren blev ursinnig för vad han tycktes uppfatta som ett intrång, hade sönder staketet och<br />
anföll de snart desperata kvinnorna. En av bärplockerskorna hade med sig en bulldogg, som<br />
när han uppfattade att de flydde från tjuren, gick in i striden. Hunden gensköt och<br />
attackerade tjuren innan den hade nått de flyende kvinnorna.<br />
Som framgår av kapitlet om gårdshundar, var det inte alls ovanligt att boskap attackerade<br />
människor eller att trogna hundar rusade till deras hjälp och skydd. Inte heller var det<br />
ovanligt för hundar att bli uppmärksammade och erkända i media för sina gärningar.<br />
Hundar som benämndes ”Bulldogs” var mycket populära vid slutet av 1800-och i början av<br />
1900-talet. Dessa ”allround-hundar” tilltalade ett brett ägarspektrum.<br />
Bulldoggar fungerade som vakthundar, gårdshundar, jakthundar, polishundar, reskamrater<br />
och som sällskapsdjur, likväl som i sådana inhumana sysselsättningar som hundkamp,<br />
attackhund (jmfr begreppet hangarhund i Sverige. TW komm.), och/eller som ett föremål att<br />
ge sin ägare en känsla av kraft och styrka. Under 1800-talet användes begreppet Bulldog<br />
generiskt för att beteckna en hund som användes för en mängd olika uppdrag. Fastän det<br />
12
fanns enskilda raser som kallades Bulldog, American Pit Bull Terrier och Bull Terrier,<br />
användes både av media och många privatpersoner begreppet Bulldog för att beteckna<br />
dessa hundar. Trots att var och en av dessa raser har ett gemensamt ursprung i en forna<br />
tiders ”Old English Bulldogge” som användes till hundkamp och/eller bull baiting, så har var<br />
och en sin egna rashistoria för en speciell egenskap, eget utseende eller funktion.<br />
Då, precis som idag, var det stor förvirring, debatt och desinformation om historien och<br />
identifieringen av de enskilda Bull-dog och Bull-terrierraserna. Mindre förvirrande och mer<br />
uppenbar var hundens närmaste funktion, och med insikten härom, befanns media och<br />
allmänheten att referera till hundar som antingen ”Bull Dog guard dog”, ”pet Bull Dog”, Bull<br />
Dog used in the pit”, eller ”farm Bull Dog.”<br />
Dessa benämningar var vida överlägsna ”Pit Bull”, ”Bull Terrier” eller ”Bull Dog” för att<br />
beskriva beteendet hos hundar som befanns ha attackerat, eller de prestationer de utfört vid<br />
heroiska handlingar.<br />
Bulldoggen hade visat sig vara en värdefull och pålitlig kamrat till det amerikanska folket<br />
under hela 1800-talet. Som de flesta hundar utstod Bulldoggen ofta umbäranden och<br />
misshandel, ändå var de ståndaktiga i sin lojalitet och tillgivenhet till sina ägare.<br />
Bulldoggar var högt respekterade för dessa kvaliteter, tillsammans med sin obändighet.<br />
Obändighet ansågs inte vara ett negativt attribut för hundra år sedan, och många bulldoggar<br />
lovordades för denna speciella egenskap. Obändighet associerades med mod och starkt<br />
psyke, och dessa karaktäristika behövdes på gårdar, i vildmarken och även i städer.<br />
Obändighet var inte det samma som vildsinthet, och användes inte för att visa detta mot<br />
människor.<br />
Alltför frekvent i förhållandet hund/människa utsatte människor hundar för situationer eller<br />
förhållanden där hunden inte hade mycket annat val än att uppföra sig illa, och Bulldoggar,<br />
beroende på deras modiga natur, fann sig själva ofta i dessa ”loose – loose” situationer. En<br />
besynnerlig form av demoralisering dök upp ett antal gånger i slutet av 1800-talet, Den där<br />
människor initierade hundkamper.<br />
(NB Detta hade då redan förbjudits i England 1835. TW komm.)<br />
De som bedriver hundkamper smickrar sig själva med att de är ”sporting men.”<br />
Men till skillnad från en verklig sport som kräver intelligens, tåga, eller atletisk tapperhet<br />
från den mänskliga deltagaren, så är det endast hundarna som visar prov på något sådant i<br />
denna s.k. ”sport.” Agitatorerna står säkra vid sidan av, utan att behöva några sportiga<br />
kvaliteter annat än att kunna böja sig in och plocka upp kroppen av ett djur som anförtrott<br />
sitt liv till denne man.<br />
Så som fallet är med de flesta hundraser, förväntades ett fåtal av Bulldoggarna, Amerikanska<br />
Pit Bullterrierna eller Bullterrierna att utföra saker som förknippades med raserna. Vid slutet<br />
av 1800-talet användes de flesta av dessa raser INTE till tjurbitning eller hundkamp, utan för<br />
att bistå och följa sina hussar/ägare, i vardagens bestyr.<br />
13
Under 1800-talet användes Bulldoggar, mer än någon annan ras, i de mest extremt negativa<br />
funktioner (hundkamp, vakt/attack,) och även i de mest positiva (polishundar och utförande<br />
heroiska insatser på farmer) . Media presenterade både den förödelse Bulldoggar ställde till<br />
med vid attacker och de bidrag de stod för när de räddade liv och försvarade allmänheten<br />
som polishundar och personliga vakthundar. Därutöver beskrev media ofta hur Bulldoggar<br />
interagerade med sina ägare och andra i mer världsliga och vardagliga aktiviteter.<br />
Genom denna balanserade rapportering ådrog sig aldrig Bulldoggen allmänhetens<br />
fördömande, inte ens under perioder av ännu mer ökad popularitet, då många ägare tillät<br />
dem att ströva omkring fritt och uppföra sig aggressivt. Under 1900-talets tre första<br />
decennier fanns det mängder av fall där Bulldoggar räddade sina hussar och mattar från<br />
ormar, bränder, drunkningsolyckor, gasläckor, tjuvar och anfallande boskap etc.<br />
1919 stod t.o.m. i rubrikform att läsa i en tidning: ”Bulldogg räddar livet på lekkamrat, före<br />
detta Sinful Sam, nu en hjälte.” Detta hände i Berkeley CA.<br />
WWI propaganda poster with dogs in military uniform representing rival European nations.<br />
In the center, an American Pit Bull Terrier represents the United States, with the caption:<br />
“I’m Neutral- BUT Not Afraid of any of them.” (Courtesy of Animal Farm Foundation)<br />
14
Media formar om en framställning: Den tyska schäfern<br />
Under det första årtiondet på 1900-talet utvecklades andra raser i andra länder och<br />
importerades till Amerika. Få av dessa raser har nått en sådan popularitet hos det<br />
amerikanska folket, då den blev den nya vakthunden, arbetande hunden och<br />
sällskapshunden. Kanske har ingen annan ras blivit så snabbt populär, och tjänstgjort i så<br />
många egenskaper och behövt ta så mycket motstridig kritik och beröm, som den tyska<br />
schäfern.<br />
Det första exemplaret i USA registrerades 1908 hos AKC. Början på ett nytt sekel samtidigt<br />
med introduktion av en helt ny ras, möjliggör att man kan betrakta ett antal gamla problem<br />
ur en helt ny och opåverkad utgångspunkt. (ras, funktion, aggression)<br />
Som en direkt kontrast till den skada media gjorde för blodhundens rykte, under föregående<br />
århundrade, var nu media direkt ansvariga för att rädda schäferns snabbt försämrade rykte<br />
under början av 1900-talet. Redan kring 1920 hade tysk schäfer uppnått en fantastisk<br />
popularitet i USA. Emellertid uppstod samtidigt ett annat fenomen, som även det tog fart på<br />
samma sätt, nämligen demoniseringen av den tyska schäfern. Då var den på god väg att bli<br />
1900-talets första ”bad breed.” Det är oklart vad detta verkligen berodde på.<br />
Under det andra årtiondet tycks antalet av media beskrivna hundattacker ha klingat av,<br />
Det pågick ju viktigare saker att skriva om då. Det första världskriget.<br />
Det är då svårt att förstå hur schäfern vid början på 20-talet hade råkat ut för ett sådant<br />
utbrett rykte som en förrädisk, opålitlig, bedräglig och ondskefull hund, som var på väg att<br />
överta blodhundens sedan länge varande image som den mest vildsinta hundrasen.<br />
Det faktum att rasen var känd i England och där kallades ”<strong>The</strong> Alsatian Wolf Dog” dvs.<br />
innehållande ordet varg, bidrog säkert negativt till imagen. Fram tills dess var människors<br />
hat gentemot vargen mycket lidelsefullt. Då stod det klart att rasen ansågs ha få försonande<br />
kvaliteter och att dess enda bidrag till samhället var att öka antalet hundattacker.<br />
Media var i full gång med att beskriva rasens beskaffenhet och sinnelag.<br />
Saker och ting började ändra sig då en amerikansk militär, Lee Duncan, utsänd till första<br />
världskrigets Europa, med sig hem till Kalifornien medtog två schäfervalpar från en övergiven<br />
bunker i Frankrike. Tikvalpen dog snart efter ankomsten, men hanvalpen frodades och<br />
kallades Rin Tin Tin. Duncan som var en entusiast kontaktade under följande tre år flera<br />
filmbolag, som använde djur i sina filmer, och slutligen 1922, fick Rin Tin Tin en del i filmen<br />
”<strong>The</strong> man from hell’s river.” Resten är historia, som det brukar heta. Han fortsatte medverka<br />
i ett 25-tal filmer, de flesta stumfilmer, under sina tio år.<br />
Tidningarna fylldes nu inte med rapporter om ondskefulla tyska polishundar, utan de var<br />
fulla av berättelser om tyska polishundar som utfört herosiska bedrifter.<br />
En annan bidragande händelse inträffade ungefär samtidigt, i och med att 1928 en tysk<br />
15
schäfer blev USA:s första ledarhund. På bara tio år hade en helomvändning skett, vad gällde<br />
schäferns rykte.<br />
En recension 1926 av filmen ”Below the Line” visade på de reaktioner en blodhund<br />
fortfarande kunde locka fram hos människor. Den visar också på den attitydförändring visavi<br />
den tyska schäfern människor fått, påverkade av Rin Tin Tin.<br />
Den andra vågen av popularitet kom 1954 – 1959, då filmerna visades för miljoner<br />
amerikanska TV-tittare. Medan media bidrog starkt härtill är även rasen självt ansvarig för<br />
människors uppfattning, genom alla dessa intelligenta, lojala och hårt arbetande individer.<br />
Myten om superrovdjuret: Dobermannpinschern<br />
Hur denna ras kom att uppfattas som en ondskefull ras, är en fascinerande studie av<br />
skapandet av en myt. Ett nytt underhållningshungrande samhälle förblev oberört av utslitna<br />
historier om hundattacker på människor. Hundar har alltid attackerat människor, och som en<br />
journalist uttryckte det, ”när en hund biter en människa är det inte nyheter, eftersom det<br />
händer så ofta…” För att chocka eller intressera en publik som varit med om vidrigheterna<br />
under andra världskriget, krävdes det mer än bara den gamla vanliga historien om ”hund<br />
biter människa.” Och som vi ser med blodhunden, skurkar och monster (verkliga eller<br />
påhittade) är de stor underhållning. Jesse James, Lizzie Borden, Bonnie & Clyde,<br />
Bostonstryparen och Charles Manson är så kända för generationer av oss, för att deras<br />
ondskefulla förehavanden skapat fascination och intresse. Och för att inget djur kan<br />
jämföras med människan när det gäller hänsynslösa handlingar av grymhet och<br />
demoralisering, behöver vi vilt överdriva ett djurs storlek eller vildsinthet<br />
för att det ens skall komma i närheten av den ondskefullhet som människor står för.<br />
Vi förstorar djur kraftigt för att öka deras förmåga att förstöra, från överstora apor (King-<br />
Kong) och gigantiska hajar (Jaws) till tolvmeters krokodiler och gigantiska myror.<br />
Och ifall en alltför stor uppförstoring av mer välkända djur (hundar, katter, vargar) är<br />
långsökt, så ingjuter vi i dem övernaturliga eller elaka krafter. Vi demoniserar helt enkelt<br />
dem för att förstora chocken eller underhållningsvärdet.<br />
Den tyska schäfern hade rätt ingredienser på vilka en bild kunde skapas för at passa in<br />
härför. Kopplingen till vargen var den förutsättande ondskan som behövdes för att skilja den<br />
från ”vanliga” hundar. Rasens intelligens bestreds aldrig, inte ens av dem som föraktade<br />
rasen. Intelligens tillsammans med ondska är perfekta ingredienser på vilka bilden av<br />
övernaturliga förmågor kan skapas.<br />
Rasen var knappast två årtionden då rädslan lamslog den australiska regeringen, då de<br />
fruktade att den skulle kunna para sig och få avkomma med vilda arter och skapa en<br />
superintelligent och supereffektiv fårdödare. Detta kom självklart på skam, då det inte<br />
inträffade i andra länders om inte förbjöd rasen. Dess positiva sidor som de blev<br />
16
sammakopplade med och en god dos uppdiktad berömmelse hjälpte denna ras att komma<br />
bort från att bli 1900-talet första superrovdjur.<br />
Dobermannen – Från intelligent bevakningshund till nazistisk dödsmaskin till<br />
mordisk vakthund<br />
I motsats till den kontrovers schäferns ankomst till USA skapade, kom dobermannen hit tyst<br />
och odramatiskt. In på 20-talet hade den skaffat sig popularitet hos ett stort antal<br />
amerikaner. ”Vakthundar för direktörer” som en bildtext lydde i en tidning i Wisconsin.<br />
Rasen skaffade sig i tysthet respekt som en effektiv och intelligent vakthund. Inga referenser<br />
till vildsinthet eller elakhet stod att finna när rasen beskrevs. Det var enbart superlativer.<br />
Det var före 1940. Då kom andra världskriget in i bilden, och med det bilder på tyska SSvakter<br />
med Dobermannhundar vid sin sida och depraverande beskrivningar av<br />
koncentrationslägervakter som använde sådana hundar för att tortera och döda människor.<br />
Dessa fruktansvärda bilder på Dobermannhundar i tjänst hos sina sadistiska herrar vid deras<br />
underkuvande av oskyldiga, etsade sig fast i medvetandet hos allmänheten.<br />
Bilder som fortfarande efter 60 år kan dyka upp hos folk.<br />
Tyskarna använde även andra hundar så varför det är just denna hund som blivit den som<br />
direkt associeras med de grymheter en del tyska soldater utförde, är okänt.<br />
Det faktum att även den amerikanska marinkåren använde Dobermannhundar under samma<br />
tid har inte upphävt rasens koppling till Nazityskland. USA använde dem vid kriget i Stilla<br />
Havet, till att få ut japanska soldater ur rävgryt och tjänstgörande som vaktposter och<br />
spaningshundar. De krediterades med att ha räddat hundratals amerikanska soldaters liv<br />
under slaget vid Guam. Runt 1950 var omvandlingen total. Den var då allmänt känd som en<br />
elak, hjärtlös demon, en best som fann vällust i att döda. Oförutsägbar och opålitlig, m.fl.<br />
negativa epitet. Trots att rasen hade visat sig vara en extraordinärt träningsvillig, intelligent<br />
och pålitlig hund, exkluderade dess nya rykte den från att användas i positiva sammanhang.<br />
Innan den kunde användas som ledarhund, eller i någon annan hjälpande roll, var det<br />
nödvändigt för folk att lägga sina farhågor och känslor åt sidan, och detta är som bekant<br />
närmast omöjligt för många, när de väl intagit en ståndpunkt och tror på den.<br />
Det är tveksamt om det mänskliga egot någonsin kommer att erkänna att de fasansfulla<br />
gärningar dessa hundar uppvisat, var direkta resultat av ondskan inom oss – låt det vara den<br />
kubanska blodhunden som hetsades att attackera en flyende slav, en Dobermann hetsad att<br />
attackera en krigsfånge, eller en Pit Bull som hetsats att attackera en annan Pit Bull.<br />
Dessa mänskliga perversiteter i bindningen människa/hund har resulterat i ett allmänt<br />
fördömande, fördomar och en acceptans av grymhet gentemot vissa raser, genom att lägga<br />
skulden på hundarna, vilket tillåter oss att distansera oss själva från de styggelser som finns i<br />
vår egen natur.<br />
17
Media attackerar en ”ras”. <strong>Pitbull</strong>en<br />
Några fall:<br />
-1987 körde en kvinna sin blödande och delvis förlamade hund till ett veterinärsjukhus i<br />
Kalamazoo. Kvinnan påstod at hennes lilla hund hade blivit ”misshandlad av en Pit Bull.”<br />
Hunden hade inga synliga bitskador och röntgenbilder togs. Det befanns att hunden<br />
blivit beskjuten och att en kula satt fast nära ryggraden. Veterinären kommenterade att<br />
”om inte <strong>Pitbull</strong>s numer bär skjutvapen, har troligen er hund skjutits av någon av era<br />
grannar.”<br />
- Också 1987, ringde en man från Oakland, CA, polisen och berättade att hans 19 mån.<br />
gamla dotter hade slutat andas. Han försökte övertyga polisen om att familjens Pit Bull<br />
attackerat och dödat den lilla flickan. Det fanns överhuvudtaget inga bevis på att<br />
hunden hade angripit flickan. Den undersökande polisen bekräftade att den anklagade<br />
hunden ”var så ung att den knappt hade fått sina tänder.” Pappan arresterades som<br />
misstänkt för att ha mördat sin dotter. Valpen togs i förvar av Djurskyddet.<br />
- Rolling Stone Magazine hade samma år en anmärkningsvärd artikel om tonåringar,<br />
innerstadsgäng, våld och det fruktansvärda missbruket av Pit Bulls, benämnd<br />
”A boy and his dog in hell.” Undersökningen som låg bakom artikeln visade på att<br />
<strong>Pitbull</strong>s inte endast användes som en förlängning av sina ägares demoralisering,<br />
men att de även var en förlängning av sina tonåriga ägares egon.<br />
När en <strong>Pitbull</strong> förlorat en arrangerad kamp på gatan, utsattes den för oerhörd grymhet<br />
och våldsam död, för att den blev en orsak till pinsamhet eller att den misslyckats<br />
upprätthålla bilden av ägarens machoattityd.<br />
- <strong>Pitbull</strong>s som attackerat en tvåårig flicka och som i media förklarats vara familjehundar,<br />
visade sig vid närmare undersökning ha varit fyra individer kedjade bakom en trailer.<br />
Alla uppvisade ärr från hundkamper. Föräldrarna åtalades för att ha låtit flickan ensam<br />
gå ut till dessa ”familjehundar.”<br />
- Ingen artikel slår dock troligen den i Time, under samma månad. I ett tydligt försök att<br />
toppa alla andra artiklar och chocka allmänheten till att läsa deras artikel, rubricerade<br />
de artikeln ”Tidsinställd bomb på ben.”<br />
Skräckförfattaren Stephen King skulle inte ha kunnat skapa ett mer fruktansvärt<br />
monster än denna framställning av Pit Bullen. Andra meningen i artikeln lyder:<br />
”Aldrig i en sjuk hjärnas yrsel skulle något vildare, mer ohyggligt, mer helvetiskt ha<br />
kunnat skapas, än denna gestalt och detta vilda ansikte.” (dvs. Pit Bullens)<br />
Resten av artikeln sänker sig allt lägre, skymfande pitbullen som en varelse som frossar i<br />
ett ”raseri av blodsutgjutelse,”och beskriven som ”dödligt vapen” med stålfångstkäkar”<br />
och som ”mördarhundar.” Ett obevisat påstående som gör anspråk på att <strong>Pitbull</strong>s biter<br />
18
med 125 Kp kraft inkluderas. Sen fortsätter artikeln med att beskriva hur man torterar<br />
skymfar och skapar en farlig hund.<br />
Artikelförfattaren är helt omedveten om eller obekymrad av sin roll som en som<br />
för fram och förevigar problemet. Medan denna typ av journalistik kan vara underhållande<br />
så får medias demonisering av hundar allvarliga konsekvenser.<br />
Att demonisera vissa raser befrämjar bara deras dragningskraft på de mest utnyttjande<br />
ägare, samtidigt som man ökar på en allmän hysteri och skrämmer bort potentiellt<br />
lämpliga ägare av denna ras.<br />
- Även när andra hundraser/typer var inblandade kryddade man rapporteringen<br />
med referens till <strong>Pitbull</strong>en.<br />
Rapporten från ”Center for Disease Control” (CDC) Dog Bite Related Fatalities from<br />
1979 – 1988, beseglade pitbullens öde med pseudostatistik. Deras “statistik” var I<br />
själva verket siffror framtagna, baserade på tidningsartiklar och från medias<br />
identifiering av i attacker involverade hundar. Rapporten tog sedan upp hundaggression<br />
uteslutande baserat på ett rasfokus. Faktorer som hundens uppgift, (vakt/kamp/avel)<br />
kön, uppförande hos offret, och ägarens uppförande, togs överhuvudtaget inte upp.<br />
Rådet att man inte bör lämna mycket små barn utan tillsyn ihop med hundar ignorerades<br />
till förmån för det antal <strong>Pitbull</strong>s man fann involverade i attacker, vilket då befanns vara<br />
av mycket större intresse.<br />
Likväl hade domstolar och lagtillämpning ofta visat på att fall av allvarlig/fatal aggression<br />
var ett direkt resultat av slarvigt, farligt och/eller kriminellt uppförande hos hundarnas<br />
ägare. Så medan politiker, media och andra högljutt larmade om opålitligheten hos<br />
<strong>Pitbull</strong>s, fann och bevisade dock domstolar att många av dessa attacker var mycket<br />
förutsägbara.<br />
I mitten på 1990-talet när Rottweilern tycktes ersätta <strong>Pitbull</strong>en som Amerikas nya vakt-<br />
/skydds- och ”avskräckningshund”, så tycktes <strong>Pitbull</strong>ens popularitet bland ägare som<br />
letade fram hundar för negativa uppgifter ha försvagats. Ingen överraskning, Rottweilern<br />
övertog då <strong>Pitbull</strong>ens plats i statistiken över allvarliga och fatala attacker.<br />
1997 var man nere i 400+ tidningsrubriker med ordet ”Pit Bull”. (Ner från 850+ 1987.)<br />
TW kommentar: I en jämförelse med Sverige är det lågt. I min bevakning fanns 2010,<br />
1 005 artiklar som handlade om ”pitbull” eller ”kamphund”, eller däri förment ingående<br />
raser.<br />
Intressasnt jämförelse: USA Sverige<br />
- Antal invånare 314 milj 9,5 milj<br />
- Antal hundar 73 –”- 762 000<br />
- Förh. Människa/hund 4,3 : 1 12,5 : 1<br />
19
År 2000 hävdade CDC att nu var det Rottweilern som stod för de flesta dödsolyckorna,<br />
under 1997-98, samtidigt som man använde tidigare i sin rapportering använda siffror<br />
för ”pitbullrelaterade” olyckor och därmed täckte tiden 1979 – 1998.<br />
(Fortfarande användande medieartiklar för rasidentifiering. Man tar sig för pannan! TW)<br />
Den otyglade mediatäckningen av denna rapport, kan endast beskrivas som orgasmisk!<br />
Inom en månad efter publiceringen av rapporten fanns knappast en enda person i<br />
Amerika som inte hade fått veta att Rottweilern och <strong>Pitbull</strong>en förorsakat de flesta<br />
mänskliga dödsfallen under de föregående två decennierna.<br />
Sedan spelade det ingen roll att risken för att dödas i en hundattack år 1996 var en på<br />
11½ miljoner, medan risken från att dö av ett blixtnedslag var en på 4,2 miljoner!)<br />
I Sverige, med vår demografi, förekommer inte dödsfall, utan skador som måste tas om<br />
hand på sjukhus. Med ca 760 000 hundar och 326, av SOS, rapporterade fall, 2010,<br />
betyder det att 0,4 promille bitit någon människa. TW komm.<br />
Kriget mot Pit Bulls – Politiker förklarar Pit Bullen vara<br />
allmänhetens fiende # 1<br />
Lagar som förbjöd Pit Bulls introducerades genom ett annat inslag, som kom in i<br />
debatten under 1980-talet, spridande desinformation och med obevisade påståenden,<br />
samtidigt som man manipulerade skräcken som befrämjats av media: POLITIKERN.<br />
Möjligtvis värre än påståendet att ”<strong>Pitbull</strong>s är farliga för att folk flyr från dem”, är<br />
kommentarer som den följande av Denvers Director of Environmental Health:<br />
Här citerat:<br />
”I’ll tell you the difference between Pit Bulls and other breeds: <strong>The</strong>y have lower levels of<br />
fighting inhibition; they have a tendency to attack without provocation because they’re<br />
bred to do that. <strong>The</strong>y will continue to fight until they’re either dead or exhausted, no<br />
matter how bad you’ve hurt them, because they have been trained to do that.<br />
<strong>The</strong>y don’t signal when they’re going to attack…..”<br />
Detta är en standardbeskrivning, använd av de flesta politiker, när de diskuterar varför<br />
rasen är annorlunda och därför bör förbjudas.<br />
Värre skulle det bli! Vid slutet av 1900-talet fanns 200+ kommuner och städer som infört<br />
rasförbud eller restriktioner mot dem, eller vilken annan hund som helst, som ansågs ha<br />
”Pit Bull characteristics.”<br />
Med 2000-talets intåg introducerades en mängd s.k. hundexperter för allmänheten!<br />
Det stora problemet var at dessa ”Pit Bull Experts” innehade andra fulltidsjobb –<br />
som POLITIKER ! ! !<br />
20
Historien har gång på gång visat att när man offentligt hänger ut en hundras eller typ<br />
som i högsta grad vildsint eller farlig, så tjänar det endast till att öka rasens popularitet<br />
hos farliga ägare!<br />
Kanske har, vid inget annat tillfälle under historiens gång, mänskligheten varit så okunnig<br />
om naturligt hundbeteende, som vi är idag.<br />
Hos oss människor har, hudens färg, religion, kön, språk, och ursprungsland, alla använts,<br />
vid ett eller annat tillfälle, som en bas för att kategorisera underlägsenheten eller<br />
olikheten hos en annan grupp människor. Så snart ett mentalt avståndstagande eller<br />
ickesamröre har åstadkommits, så blir det fritt fram för ett smädande eller avskyvärt<br />
uppförande att överföras på dessa annorlunda varelser.<br />
Idag jagar polisen flyende <strong>Pitbull</strong>s på gatorna, skjutande dussintals skott på måfå, som ett<br />
svar på mediespridda rykten om pitbullars supernaturliga förmågor.<br />
Politiker ”coachar” och ger näring åt denna fruktan med sin egen slags retorik använd för<br />
att fastställa snabb och ineffektiv lagstiftning, skapad för att pacificera samhällen som är<br />
okunniga om den verkliga orsaken bakom hundattacker.<br />
Hundratals djurhärbärgen över hela landet avlivar icke anmälda hundar av<br />
pitbullutseende, då de anses omöjliga för adoption, endast pga. av deras utseende.<br />
Detta har hänt pga. att vi låtit pitbullen bli avklädd sina hundegenskaper – inte genetiskt<br />
eller genom avel, utan genom vilda teorier, rykten och myter. Vi har givit efter för<br />
skräcken som fortplantats av individer och organisationer med dagordningar helt<br />
frånkopplade från samhällets säkerhet och/eller förebyggande av hundbett.<br />
”Det finns ingenting att frukta förutom den envetna vägran att ta reda på<br />
sanningen, den envetna vägran att analysera anledningarna till händelser.”<br />
(Dorothy Thompson 1894 – 1961)<br />
På tal om anatomiska skillnader mellan Pit Bulls och andra hundar:<br />
”Vi kan alla enas om att bitkraften är proportionell mot käkstorleken och käkmusklerna.<br />
Där finns ingen anatomisk struktur som kan vara en låsmekanism, hos någon hund.”<br />
Detta är inget annat än ett villospår, liksom att huggtänderna skulle kunna hålla fast,<br />
samtidigt som att kindtänderna skulle kunna mala.<br />
En anatomisk omöjlighet är vad det är!<br />
En Schäfer, en Amerikansk <strong>Pitbull</strong> och en Rottweiler testades för bittryck med hjälp av ett<br />
speciellt instrument. <strong>Pitbull</strong>en var den av de tre som uppvisade lägst bittryck.<br />
Ingen ägare skulle medge att en Pit Bull attackerade ett barn pga. att den var kedjad<br />
sedan fem år, använd för avel två gånger per år, hemsökt av mask och parasiter, var<br />
retad av barn och levde ett miserabelt, ensamt liv i ett avlägset hörn på bakgården.<br />
Ägaren kommer att berätta för polisen att hunden aldrig visat några aggressiva<br />
tendenser. Och om ägarnas kommentarer är opålitliga, så är medias rapportering än mer<br />
21
så, då de beskriver dessa hundar som familjehundar och skriver om utnyttjande ägares<br />
rop om okunnighet och förnekande.<br />
Helt klart är att andra krafter ligger bakom dessa typer av attacker, som inget har med<br />
ras att göra. Betänk även att det under 1900-talet i USA förekommit fler än 450 hundattacker<br />
med dödlig utgång, där icke <strong>Pitbull</strong>raser varit inblandade.<br />
Detta antyder absolut att andra raser, antingen visar aggression likande pit bullens, eller<br />
att pit bulls visar aggression likartad andra hundars.<br />
När vi människor förlorar kontakten med den naturliga världen, tillåter vi oss själva att<br />
övertygas av sensationsskapande tidningars rubriker om att endast vissa hundraser är<br />
kapabla att delta i skadliga/dödliga attacker.<br />
Hundar kapabla att döda en 75 kgs bock, och att dra omkull en 250 kgs ungtjur skulle inte<br />
ha några problem att tillfoga ett barn dödliga skador. Huruvida rasen är en 40 kgs<br />
labrador, eller en 40 kgs Pit Bull har liten eller ingen betydfelse för skadorna. De<br />
bestämmande faktorerna är uppsåtet och bithämningen hos hundindividen.<br />
Att benämna dödliga attacker som ett specifikt Pit Bullproblem ogiltigförklarar de<br />
hundratals fataliteter som förorsakats av andra hundar.<br />
Dominansfaktorn <strong>Pitbull</strong> – Eller, om en <strong>Pitbull</strong> (eller Rottweiler) finns i en<br />
samling hundar, så räknas inte de andra.<br />
För att visa på hur enkelspåriga media är i sin rapportering vad gäller ras, och hur oriktiga<br />
uppgifterna kan vara om hundattacker: Under åren 2002 – 2005, dvs. fyra år, förekom<br />
elva hundattacker där ingen hund med Pit Bullkarakteristika var inblandad, detta till trots<br />
rapporterades de som just <strong>Pitbull</strong>s och inte som den ras de tillhörde. Tre som helt tydligt<br />
inte var Rottweilers, identifierades som sådana.<br />
Reportrar och politiker har hörts säga: ”Tala inte med mig om dina vänliga Pit Bulls.”<br />
I själva verket säger de: ”Informera mig inte om ett tusen eller tio tusen Pit Bulls, för jag<br />
vill basera mina teorier om deras uppförande på 10 eller 20 exemplar och därefter<br />
presentera detta till allmänheten som bevis för min uppfattning.”<br />
Identifiering<br />
Även med rasrena hundar är det mycket svårt för många människor att fastställa vissa<br />
raser. De behöver inte vara exotiska eller sällsynta. De flesta kan inte identifiera en<br />
Australisk boskapshund, en anatolisk Schäfer, eller se skillnad på en vit Boxer och en<br />
Amerikansk Bulldog. Även erfarna, anställda på hundhärbärgen, veterinärer och personal<br />
på räddningsorganisationer är ute när det gäller att fastställa vissa blandrashundar.<br />
Att para hundar med likartat utseende, dock utpräglade raser, med varandra, som<br />
Mastiff, Bullmastiff, Bulldog, Boxer, APBT, American Bulldog m.fl. med varandra skulle<br />
resultera i en avkomma som även experter skulle ha problem med att identifiera korrekt.<br />
Samma sak gäller med blandningar av Schäfer, Malamutes, Wolf Dogs, Samojeder m.fl.<br />
22
Det skulle resultera i en avkomma där den exakta föräldrainblandningen skulle vara hart<br />
när omöjlig att fastställa, eller ens vilken den dominerande rasdelen var.<br />
Men media anser sig klara av detta komplicerade och komplexa problem när det gäller<br />
<strong>Pitbull</strong>s. Användandet av ”the one drop rule” har gjort det lätt för många i media att<br />
identifiera en Pit Bull. Endroppsregeln har länge varit den regel som använts i USA för att<br />
fastställa ras. Denna rasbundna teori baserades på uppfattningen att världen delades in<br />
endast i svarta och vita raser. Endroppsregeln uppstod i det gamla Södern och<br />
definierade en person som hade något som helst spår av färgade i sin bakgrund, om så<br />
endast en droppe, som neger eller färgad. Denna slutsats var att afro-amerikaner<br />
medfött var underlägsna; därför var något som helst spår av ”svart blod” en förorening.<br />
Inom befolkningsgenetik har man förkastat detta synsätt, erkännande att detta system<br />
var baserat på sociala faktorer och inte på biologi eller vetenskap. Men idag används<br />
likväl hundmotsvarigheten av endroppsmetoden, när det handlar om hundar som tycks<br />
ha en karaktäristik (blod) från en Pit Bull. Uppfattningen är då också att Pit Bullblod, om<br />
än aldrig så lite, förgiftar hunden, oberoende av grad och föräldraandel.<br />
Kamphundar: Märkta av sina ägares synder<br />
Vad gäller påståendet från dem som sysslar med hundkamper, att ”Pit Bulls älskar att<br />
slåss – och påståendet från vissa politiker om ”rasens nedärvda farlighet” – så kan ingen<br />
sund människa bevittna de fruktansvärda villkor som omgärdar många av dessa hundar<br />
och tro att något av dessa påstående har ett uns av sanningshalt.<br />
”Världen är en farlig plats, inte beroende på dem som begår missgärningar,<br />
utan beroende på dem som ser på utan att ingripa och göra något.”<br />
Albert Einstein<br />
En del av dessa Pit Bull-hundar eller Bull Terrier-hundar togs över till Amerika före<br />
inbördeskriget. Karaktärsdragen som befanns passande för ”bull baitng” och slagsmål,<br />
visade sig också vara av stor användning för många nybyggare i deras hårda tillvaro.<br />
Så samtidigt som en del av bulldoggarna avlades på för att slåss, så var de allra flesta<br />
amerikaner upptagna med att komplettera uppehället och använde sina bulldoggar till<br />
andra saker än den grymma (och illegala) blodsporten hundkamp. Här kommer vi dock<br />
till den punkt där historien och tron kring Pit Bulls går isär, och blir skev.<br />
Så idag, när mycket av historien om Bulldoggs/Pit Bulls endast är ett kortfattat minne av<br />
en del av de mer berömda och högt profilerade hundarna från förr, så har tillgången till<br />
tidningar från sent 1800- och tidigt 1900-tal gett oss möjligheten till förnyad inblick i<br />
popularitet, funktion och uppförande hos bulldoggar som fanns hos vanliga hundägare<br />
inom den vanliga icke-fightande hundpopulationen. Dessa rapporter/artiklar visar att<br />
många Bulldoggar eller Bullterriers fortsatte att tjänstgöra i sina vanliga funktioner som<br />
23
gårds-/ boskapshundar, medan många blev vakthundar, jakthundar, resesällskap och<br />
familjehundar.<br />
De som väljer att beskriva <strong>Pitbull</strong>ens uppförande endast baserat på de historier de hört<br />
från män med kamphundar, har i allt väsentligt valt att tro på påståenden från en<br />
hundraårig kriminellt baserad, grym, självupphöjande minoritet av Pit Bullägare,<br />
samtidigt som de vägrar att tro på utsagor, eller vill undersöka uppföranden från den<br />
mycket större, lagliga, icke-kampande delen av pitbullägare.<br />
Sensationsmakeri ersätter sunt förnuft<br />
Mot slutet av 1970-talet hade två sensationella förvandlingar inträffat samtidig, i perfekt<br />
samklang, vad gäller hund- och mänskligt beteende.<br />
• Barn slutade plötsligt reta hundar.<br />
• Hundar började plötsligt attackera utan provokation.<br />
Inom mindre än ett årtionde, utvecklades barn grundligt till empatiska små varelser,<br />
tänkande på de känslor, och uppmärksamma på de behov andra former av liv än vårt<br />
eget har.<br />
Vuxna blev också förebilder, vad gäller moral och empati, slutande med alla former av<br />
provocerande och missbruk gentemot djur. Lika snabbt som barn och vuxna utvecklades i<br />
mängd till hänsynsfulla varelser, återgick hundarna till sina fäderneärvda rötter,<br />
förkastande sina långvariga bindningar till mänskligheten med att attackera människor i<br />
vild frigjordhet. Hundar tycktes inte längre påverkade av hetta, smärta, eller frustration,<br />
och började attackera utifrån naturlig ondska.<br />
Det vill media få oss att tro!<br />
Så nyligen som för trettio år sedan skrev fortfarande tidningarna om omständigheter<br />
som troddes ha varit en utlösande faktor, eller en bidragande orsak till hundars angrepp.<br />
Alla slags insiktsfulla detaljer gavs, vilka förklarade en hunds beteende. Denna typ av<br />
rapportering fyllde två vitala behov: Den både försåg läsaren med information om<br />
individuella incidenter, men än viktigare, så försåg denna slags rapportering oss med<br />
nyanserad information, för undvikande av hundangrepp.<br />
Runt 1980 försvann faktiskt de händelser som bidragit till hundbett från tidningarnas<br />
rapportering. Hundar rapporterades nu ha bitit utan anledning, och vissa s.k. ”experter”,<br />
som lutade sig på medias rapporterting för sin information, började felaktigt anklaga<br />
vissa raser.<br />
24
Ett par exempel:<br />
- En äldre kvinna hittades död i sin dotters hus. Kvinnan tycktes uppvisa märken från flera<br />
hundbett. En Pit Bull och en Pit Bull blandras fanns i huset tillsammans med den avlidna<br />
kvinnan. Polisen och rättsläkaren rapporterade att hundarna förorsakat kvinnans död.<br />
Tidningarna , alltid på alerten när det gäller en Pit Bull historia, skrev följande rubriker<br />
och berättelser.<br />
- ”Killer Pit Bull rip Granny to Shreds” (New York Post December 11, 2002)<br />
- ”Mormor ihjältuggad av familjs Pit Bulls” (Newsday, December 10, 2002)<br />
En av artiklarna påstod att en av hundarna ”var dränkt i blod.” Samma hund beskrevs i en<br />
annan artikel ”tycktes ha blod på sig.” En granne påstod att ”hundarna var elaka, de<br />
skällde mycket och såg elaka ut.” Ännu en annan granne beskrev dem som snälla hundar.<br />
En annan tidning visade ett foto på en av hundarna, tydligt upprörd, med visade tänder,<br />
I de nya och stressiga omgivningar ett hundhärbärge innebär.<br />
Hundarna kom att bli internerade under de kommande åtta månaderna.<br />
Dottern, hundarnas ägare, kunde inte tänka sig att hundarna skulle ha dödat hennes<br />
åldriga mamma. Hon anlitade en oberoende kriminalteknisk specialist för att denne<br />
skulle gå igenom och åter utvärdera de rön som framkommit vid den initiala<br />
obduktionen.<br />
Då först upptäcktes det att kvinnan dött av hjärtarytmi, och det fåtal bitmärken som<br />
förefanns var ickedödande och post mortem.<br />
(Det är väldokumenterat att hundar vid vissa tillfällen och av oförklarlig anledning, tillför<br />
post mortem bett på sina avlidna ägare. Detta har dokumenterats vad gäller raser från<br />
pudlar och taxar, till labradorer och blandrashundar.)<br />
I ett samhälle av våldsvideospel, Internetpornografi, skolbarn som skjuter sina<br />
klasskamrater, makar som dödar varandra, rättegångs-TV, gängkrig, drogmissbruk,<br />
seriemördare, terrorattacker och mödrar som dödar sina barn, har vi blivit allt svårare att<br />
chocka. Våra monster måste vara allt mer fruktansvärda, för att hålla jämna steg med ett<br />
samhälle så lätt uttråkat av vår egen arts våldsamma gärningar.<br />
Eftersom hundar under tusentals år har gynnat oss, offrat sig och tjänat människan i<br />
osjälviskt uppoffrande, skulle det behövas konstant och kraftigt överdrivna påståenden<br />
om vildsinthet för att kunna övertyga flertalet människor att se dem som en betydande<br />
fara.<br />
Den intensiva och framhärdande mediala och politiska uppmärksamhet som givits<br />
<strong>Pitbull</strong>attacker, har snedvridit vår varseblivning så dramatiskt att vi inte längre har en<br />
balanserad syn på faran från ett mycket litet antal hundar gentemot den extrema<br />
tolerans och de bidrag millioner andra hundar tillför oss. Och detta har åstadkommits<br />
genom ett konstant sensationsmakeri kring allt som relaterats till en Pit Bull.<br />
25
Med tusentals legitima och allvarliga olyckor åsamkade av både andra hundraser och av<br />
föräldrar mot sina barn, varje dag i USA, behöver vi rannsaka varför vårt samhälle anser<br />
att en Pit Bull som attackerar en katt, eller en ”nästan” Pit Bull attack har större<br />
nyhetsvärde. I Cook County, till exempel, inträffade det mellan 1965 till 2005 tolv fatala<br />
hundattacker. Tio av dessa förorsakades av andra raser, än de tillhörande pitbullbegreppet.<br />
Det är centralt för både den vetenskapliga gruppen och allmänheten att inse, och vilket<br />
bör påpekas, att media inte har några som helst skyldigheter att tillhandahålla<br />
balanserad, heltäckande eller exakt data om allvarliga eller fatala hundangrepp.<br />
Och det gör den inte heller!<br />
Här ännu ett exempel på två olika sätt att presentera en och samma händelse:<br />
- ”Familjens Pit Bull misshandlar bebis till döds.”<br />
visavi<br />
- ”Misshandlad, kedjad hund dödar bebis.”<br />
I första fallet används två ord för att chocka, ”familj” och ”pitbull.”<br />
I det andra fallet beskrivs orsak och verkan.<br />
Givetvis användes den första av media för att chockera!<br />
De verkliga orsakerna bakom hundattacker<br />
Beteendet hos hundarna i dessa incidenter var direkta resultat av ägarnas agerande,<br />
eller rättare uttryckt, brist på agerande.<br />
Fall 1<br />
I febr. 2003 promenerade V. Anthony på en gata i Columbus, Ohio, när hon blev<br />
påhoppad av två lösspringande hundar. Hennes man lyckades slå/skrämma bort<br />
hundarna. Två veckor senare när Mrs. A. fortfarande vårdades på sjukhus råkade en<br />
annan kvinna ut för samma sak, på en närliggande gata. Nyfallen snö gjorde att polisen<br />
kunde spåra hundarnas blodiga tassavtryck i snön. De ledde till ett närliggande hus.<br />
Där fanns tre hundar och även ett urklipp om den första incidenten.<br />
Mrs. A. dog efter 53 dagar av komplikationer från angreppet. Genom DNA-prover på<br />
hundarna och på offrens kläder kunde fastslås att det handlade om samma hundar i båda<br />
fallen. Hundens ägare, en läkare, dömdes för ofrivilligt dråp, ett fall av<br />
obekymrat mord och ett överfall.<br />
Det kan inte ha funnits några tvivel om att hundägaren känt till det första angreppet, och<br />
ändå lät han sina hundar komma loss för ett andra angrepp. Straffet blev fängelse i<br />
sex månader och $ 5 000 i böter.<br />
26
Fall 2<br />
2002 kom en tvåårig flicka för nära en kedjad hund, angreps och dödades.<br />
Denna okastrerade hanhund hade slitit ut marken inom det område dit han kunde ta sig<br />
med kedjan. Trädet vid vilket han var kedjad var fritt från bark pga. kedjans nötande vid<br />
hans ändlösa dagliga gående runt trädet. Hunden sköts.<br />
Efter det inträffade kommenterade några grannar att hunden tycktes smal och<br />
undernärd. Hundens ägare uttryckte sig i tidningen: ”Jag är ledsen, men jag ser inte hur<br />
jag skulle ha kunnat förhindra detta.” Detta var det enda som skrevs i den skrämmande<br />
bristen på information. Lyckligtvis ordnade polisen med att hundens kropp togs in för<br />
obduktion.<br />
Vad varken tidiningen eller hundens ägare upplyst om, var att en vecka för olyckan med<br />
den lilla flickan, hade hunden dödat en ung katt. Detta är ju i sig ingen indikation på att<br />
hunden skulle ha varit aggressiv mot människor, eller något annat heller, för den delen.<br />
Hundar jagar katter. Men denna hund hade ätit upp katten! Hundar äter inte upp katter<br />
som de dödat, om inte något annat är hemskt fel!<br />
Vad som var fel här var att hunden höll på att svälta ihjäl!<br />
Vid obduktionen fastställdes:<br />
- Den femårige hanhunden vägde endast 25 kg, (Den borde ha vägt 35 – 40 kg.)<br />
- Hunden var uttorkad till 10-12%. (En 10%-ig uttorkning betraktas svår och livshotande.)<br />
- Matsmältningskanalen innehöll endast små spår av löv och sparsamt med majskärnor.<br />
- Det fanns överhuvudtaget inga spår av hundmat någonstans i matsmältningsapparaten.<br />
Diagnos: Svår avmagring och undernäring.<br />
Ändå, rent otroligt, förstod inte den bekymrade hundägaren hur han skulle ha kunnat<br />
förhindra denna tragedi!<br />
Fall 3<br />
Under 2004 tillät en mamma sin åttaårige son att tillbringa vårlovet hos pappan i hans<br />
hus i Charlotte NC. En dag under den veckan befann sig pappan med sin flickvän inomhus<br />
när pojken lekte på bakgården med pappans fyra hundar. Tragiskt nog började hundarna<br />
attackera pojken. Pappan och flickvännen inne i huset hörde inte pojkens skrik och rop<br />
på hjälp. En brevbärare på andra sidan gatan hade hört skriken och skyndade till för att<br />
försöka hjälpa till. När han insåg att han inte ensam kunde hjälpa pojken, sprang han till<br />
dörren och bankade på för hjälp. Pappan kom till dörren och hotade döda brevbäraren!<br />
Pojken dog!<br />
Polis larmades och när de anlände fann de att pappan var en dömd grov förbrytare,<br />
utsläppt på villkorlig frigivning. Inne i huset fann man ett överfallsvapen och droger.<br />
Fadern arresterades för innehav av skjutvapen, illegala droger och för att ha hotat en<br />
statstjänsteman (brevbärare). Han dömdes senare även för ofrivilligt dråp pga. sonens<br />
27
död. Några grannar vittnade försiktigt om att hundarna tycktes misshandlade och sade<br />
sig ha sett när han slagit dem. Modern, självklart bedrövad och sörjande sin son, startade<br />
en namninsamling för att få bort tre sorters hundar från staden Charlotte.<br />
Vad många människor inte tycks vilja tillstå, även de som inte är drabbade av sorg, är att<br />
en dömd fånge, villkorligt utsläppt, inte skulle ha mycket till övers för något lagförslag<br />
som skulle göra innehav av en viss hundras/typ olagligt.<br />
Man kan inte förvänta sig något förnuftigt resonerande eller älskvärt uppträdande från<br />
en person som istället för att visa en oerhörd tacksamhet, hotar att döda den person<br />
som försöker rädda hans son till livet.<br />
Att kalla detta en hundrasfråga, kommer aldrig att kunna lösa de verkliga problemen<br />
bakom hundaggression. Lagstiftare och samhället kan låta avliva hundar, förbjuda raser,<br />
ge mandat att utfärda höga försäkringsbelopp, kräva stängsel, skyltar eller andra<br />
begränsningar för att sätta gränser för hunden – men oavsett antalet lagar, restriktioner<br />
eller förbud kan det inte rädda livet på barn, vars föräldrar tillåter barnen att leva under<br />
sådana livsvillkor, utsatta för stora risker.<br />
Detta är endast tre exempel från treårsperioden 2002 – 2004, som visar sådant extremt<br />
beteende av ägare i deras vårdslöshet eller kriminalitet att de överlämnar hunden till att<br />
bli ett ”ickeproblem.” Det finns många fler ärenden som dessa, några lika extrema, andra<br />
i mindre grad.<br />
Detta visar på att i många fall av svår/dödlig aggression, det helt enkelt inte är möjligt att<br />
skilja ägarens beteende från hundens handlingar.<br />
Om vi skulle ta dessa tre fall och tillföra de tre olika raser som var inblandade till<br />
statistiken över fatala hundattacker, vad skulle det åstadkomma Kan vi seriöst tro att<br />
någon enda av ovanstående ägare, var verkliga fantaster och älskade den hundras/typ de<br />
så övermodigt misshandlat och/eller misskött<br />
Föreställer vi oss att ett förbud av de raser dessa hundar tillhörde, skulle hindra dessa<br />
ägare att skaffa en annan slags hund och uppvisa likadan vårdslöshet och likgiltighet.<br />
Enda sättet att komma fram till ett avgörande beslut om hundattacker beror på<br />
olycksfall, eller är kriminella handlingar, är att:<br />
1. Först undersöka ägaren.<br />
2. Därefter omständigheterna kring attacken.<br />
3. Sist undersöka hundindividen.<br />
Endast på detta sätt kan upprinnelsen till, och det tillfälle som utlöste attacken<br />
fastställas.<br />
Det finns fler än 73 millioner hundar i USA. Den stora majoriteten samspelar på en daglig<br />
basis med varje tänkbart slags barn, från småbarn till tonåringar, från försiktiga barn till<br />
plågande barn, från handikappade barn till helt friska barn och från familjens barn till<br />
28
grannarnas. De hundar dessa barn umgås med inkluderar nästan varje tänkbar rasren<br />
sort, tillsammans med ett oräkneligt antal blandrashundar. Miljontals barn lär sig<br />
medkänsla, ansvar, kamratkänsla, och respekt för andra genom att leva med dessa djur.<br />
Faktiskt så inträder dessa barn i vuxenlivet så mycket bättre på grund av deras<br />
erfarenheter av umgänge med hundar.<br />
Kedjade hundar<br />
Den potentiella faran med kedjade hundar baseras på ganska enkla orsaker:<br />
* Kedjade hundar kan aldrig erhålla samma socialiseringsnivå som familjehundar.<br />
* Kedjade hundar har ett väldefinierat och begränsat område och kan därför uppvisa<br />
förhöjt revirtänkande.<br />
* Kedjade hundar kan inte undfly en skrämmande situation, vilket ökar möjligheten för<br />
ett bett i försvar, eller av fruktan. (slåss eller flyktbeteende)<br />
* Kedjade hundar kan inte släppa ut uppdämd energi eller frustration och detta kan öka<br />
aggression eller onormala beteenden. (vandrande fram och åter, skällande, sträckt<br />
kedja)<br />
* Kedjade hundar är utsatta för extrema väderförhållanden, och obehaget av hetta, köld<br />
och insekter. De är även utsatta för plågande barn.<br />
* Ett oräkneligt antal kedjade hundar skadas eller dör efter att ha snott in sig i kedjor<br />
eller rep, eller då de attackerats av lösspringande hundar.<br />
Lösspringande hundar<br />
Detta är utan tvekan det äldsta och mest frekventa klagomålet på hundar i vårt samhälle.<br />
För hundra år sedan var tidningarna fulla av arga brev från medborgare från New York till<br />
Chicago, som klagade på lösspringande hundar som attackerade boskap och besvärade<br />
och allvarligt skadade människor.<br />
En hundägare som tillåter sin hund att gång på gång springa lös, visar ett fullständigt<br />
nonchalerande inte enbart av sin egen hund, utan också av sina grannars djurs väl, och<br />
ett flagrant nonchalerande av säkerheten och välmåendet för människor i samhället.<br />
Samhällen som inte kan se till att befintlig lag om koppeltvång efterlevs eller instämmer<br />
de ägare till rätten, som inte följer gällande bestämmelser, skall bara inte tänka på att<br />
därutöver införa BSL (Breed Specific Legislation) om/när de är oförmögna att straffa<br />
ägare som kränker redan nu gällande elementära lagar om hundansvar.<br />
29
Hundars fortplantningsstatus<br />
Medan politiker och media älskar att citera rasstatistik, är ingen statistik över hundar<br />
inbegripna i fatala attacker mer överväldigande än den som visar procentuell skillnad<br />
mellan icke kastrerade och kastrerade hundar.<br />
Under de senaste sex åren (2000 – 2005), registrerades 131 fatala attacker i USA.<br />
92% av dessa var åsamkade av icke-kastrerade hundar. Detta är en signifikant andel<br />
och pekar klart på att de hundar som har fortplantningsdriften intakt, är predisponibla till<br />
aggression. Ingen ensam statistik visar dock på en sann framställning av de krafter som är<br />
bakomliggande ett angrepp.<br />
Fatala angrepp är resultat av ett eskalerande av händelser, uppförande, och<br />
omständigheter, som kulminerar i möjligheten för, och förmågan hos en hund att<br />
uppföra sig aggressivt. Vad siffran 92% inte avslöjar är de andra bidragande faktorerna<br />
som fanns i omgivningen och handhavandet av dessa hundar.<br />
Som exempel kan nämnas att mer än 70% av ickekastrerade hundar som var inbegripna i<br />
fall av fatal aggression, levde på ställen med flera hundar.<br />
Det skall även nämnas att under de senaste 40 åren (1966 – 2005) inbegreps i 35% av<br />
incidenterna med fatal utgång, fler än en hund.<br />
Den välkända bindningen och familjehunden<br />
”Om du kommer på dig med att tro att du är en person med påverkan på andra,<br />
försök då att beordra någon annans hund till olika saker.”<br />
Will Rogers<br />
Tyvärr har den enkla kunskapen som definierar hur hunduppförande är avhängigt den<br />
välkända bindningen mellan ägare och hund, försvunnit för många människor idag.<br />
Hundar uppför sig annorlunda med dem till vilka de utvecklat starka band, än till mer<br />
obekanta personer.<br />
Idag kan vi finna dussintals undersökningar, citat och procenttal som påstår att<br />
”familjehundar” är ansvariga för majoriteten av bett och angrepp på barn. Dock avslöjar<br />
redan en hastig studie av dessa historier att många av dessa påståenden är en<br />
förvrängning av familjebanden. Mängder av fall kan åberopas där hundarna varit<br />
antingen allvarligt undersocialiserade, kedjade, enbart använts för avel, varit vakthundar,<br />
och/eller hållits isolerade och till och med under extrema missförhållanden, och trots<br />
detta kallats ”familjehundar”.<br />
Familjehund visavi Bofast hund<br />
Även om det påpekats tidigare, förtjänar det att upprepas att hundar som hålles utsanför<br />
huset (i kedjor, i burar, eller på en bakgård) och hundar som anskaffats för negativa<br />
ändamål (vakt, kamp, skydd, avel för ekonomisk vinning) INTE är ”familjehundar.” De är<br />
bofasta hundar. Denna distinktion är central för att förstå hundars uppförande och<br />
aggression.<br />
30
Det faktum att det inte finns ett enda fall dokumenterat där en ensam kastrerad<br />
Pit bull eller hund av <strong>Pitbull</strong>typ, som hållits enbart som familjehund, har förekommit i en<br />
fatal attack på en människa i USA, är bevis på att hundars uppförande är djupt påverkat<br />
av hundens uppgift och den slags omvårdnad och kontroll som utövas av ägare.<br />
Det har alltid varit mänsklighetens stora lycka att de flesta hundar, trots den dåliga<br />
omvårdnad och skötsel som uppvisas av många av deras ägare, och deras införskaffande<br />
för negativa uppgifter, likväl är så underbart toleranta och sällskapliga mot människor.<br />
• Hundar är rovdjur – rovdjur jagar och dödar andra djur.<br />
• Aggression är en naturlig del av en hunds beteende, använd för att göra anspråk<br />
på resurser, vakta revir, skydda avkomma eller avvisa uppfattade faror.<br />
• Hundar är förnimmande varelser, kapabla att känna smärta, vrede, rädsla och<br />
frustration.<br />
• Hundar har olika tecken och signaler med vilka de kommunicerar avsikter eller<br />
känslor, och dessa är mycket olika de röstuttryck och signaler som människan<br />
använder för att kommunicera avsikt eller känsla.<br />
Beroende på alla dessa saker, bits hundar. De biter andra djur, de biter varandra och de<br />
biter människor. Ibland kan vi förstå eller relatera till anledningsar varför hundar<br />
attackerar, andra gånger tycks oss bettet eller angreppet vara oberättigat eller<br />
ondskefullt.<br />
Få saker i livet är riskfria. Simbassänger, bilar, hushållsprodukter, maskiner, cyklar,<br />
trappor och hundar, medför alla en viss potentiell risk. Våra liv innefattar riskbedömning<br />
dagligen. Från hur snabbt vi kör våra bilar, eller när det är säkert att gå över en hårt<br />
trafikerad gata. Vi tänker dagligen på eller handlar utifrån den potentiella fara som<br />
föreligger. Varför är det då så svårt för vissa människor att förstå att det även innefattar<br />
våra hundar Medan hundar förvisso är en mindre riskfaktor än bilar eller simbassänger,<br />
så gäller samma teori – hundar är säkra när de handhas på ansvarsfullt sätt och när<br />
människor visar en skälig nivå av riskbedömning. Hemska oförutsedda olyckor kommer<br />
alltid att förekomma i livet, men meningen är att sträva efter att göra dessa incidenter så<br />
sällan förekommande som möjligt.<br />
Med 73 miljoner hundar i USA i en befolkning på 300 miljoner, dör ca två dussin<br />
människor per år pga. hundattacker. I 50- 75% därav gäller det barn. Dock dör, som<br />
jämförelse, fler än 250 barn årligen i simbassängsolyckor. Jämför man dödsolyckor per år<br />
pga. hundbett, med dödsolyckor samankopplade med bilar, simbassänger eller åskväder<br />
så visar det att hundar kommer verkligen långt ner på listan över potentiella faror.<br />
(Se sid. 19 för en jämförelse med Sverige.)<br />
31
<strong>The</strong> Pit Bull <strong>Placebo</strong>: Slutsatser om hundaggression<br />
”Vi är ensamma, absolut ensamma på denna slumpmässiga planet; och bland alla<br />
former av liv som omger oss, har inte en enda, förutom hunden ingått ett förbund<br />
med oss.”<br />
Maurice Maeterlinck, 1862 – 1949<br />
Nyligen, i North Carolina, reagerade polisen på en rapport om en Pit Bull och en Golden<br />
Retriever som varit i slagsmål. Den ena hunden var bunden vid ett träd, med sitt ena<br />
framben brutet och med djupa sår i nosen från betten från den andra hunden.<br />
Det kan inte råda något tvivel om vilken av hundarna som skadades och hur denna attack<br />
började. Vi har identifierat de två inblandade hundtyperna, vi kände till deras bakgrund,<br />
vi har läst tidningsrubrikerna om vilka hundar som är inblandade i aggression, vi har<br />
lyssnat till politiker ange att vissa raser är källan till hundbettsproblematiken, vi har<br />
t.o.m. hört vissa ”experter” och lagföreträdare berätta om de unika bett Pit Bulls ställer<br />
till med under att angrepp (brytande av ben och slitande i köttet) och genom allt detta<br />
har vi fått lära att det finns ”farliga och aggressiva” raser och att det finns ”vänliga ickeaggressiva”<br />
hundraser.<br />
Idag har bindningen människa/hund – den mest komplexa och djupgående relationen<br />
mellan olika arter under människans historia – reducerats till ett enkelt axiom: Hundens<br />
ras = graden av farlighet.<br />
Vilken förnuftig eller vettig människa skulle kunna förvänta sig att hundar som hålls<br />
under så diametralt motsatta förhållanden (omhuldade kontra misshandlade) visar ett<br />
likartat uppförande Hur, i ett samhälle ojämförbart vad gäller tillgång till information,<br />
har vi blivit fintade att tro att betingelserna och behandlingen av våra hundkumpaner,<br />
inte har någon relevans för deras framtida uppföranden Och hur har vi blivit ett<br />
samhälle så okunnigt och skrämt av några hundar att vi tillåtit en våg av panik att svepa<br />
genom våra områden, tillåtande vissa hundraser att förbjudas, beläggas med krav på<br />
munkorg, begränsade och avlivade i hundratusental i härbärgen runt om i landet<br />
Betänk hur information om hundangrepp har spritts under de senaste hundra åren:<br />
För ett hundra år sedan – Tidningar spred målande beskrivningar och ofta detaljerade<br />
beskrivningar av hundattacker. Emotionella och ofta personifierande termer användes i<br />
ett försök att förstå faktorerna bakom en hundattack. Hundar beskrevs som varande<br />
”elaka av naturen” eller ”provocerat arga.” Människor identifierades som varande<br />
”oskyldiga” offer, eller ”plågoandar” som frammanade en attack. Hundar förstods vara<br />
komplexa varelser som reagerade på mänskligt uppförande. En hunds uppgift och<br />
tillstånd var ofta inkluderat i rapporteringen, då de förstods påverka hundens<br />
uppförande.<br />
32
För femtio år sedan – Tidningarna fortsatte rapportera hundattacker som ett resultat av<br />
”orsak och verkan.” Fastän hundar inte längre beskrevs i känslomässiga termer,<br />
porträtterades de likväl som kännande varelser som reagerade på smärta, obehag, eller<br />
rädsla. I tillägg härtill framfördes i rapporteringen, förståelsen för att aggression var ett<br />
naturligt och förväntat uppförande, visat under vissa omständigheter. Ägare och/eller<br />
offer var ofta identifierade i rapporterna som visande ett uppförande som (avsiktligt eller<br />
oavsiktligt) förorsakade hundattacken.<br />
Idag – Pit Bullpaparazzin är vår informationskälla vid hundincidenter. Liksom sina<br />
motsvarigheter inom tabloidpressen. Dessa är alltid på alertern för att få presentera en<br />
pangnyhet som involverar deras högprofilerade föremål, trängande sig förbi, eller helt<br />
enkelt strunta i ”lågintressanta angrepp” medan de zoomar in på och förstorar vartenda<br />
”högintressant” pitbullangrepp.<br />
Teorier om rasen, dess historia och temperament, diskuteras, medans detaljer rörande<br />
omständigheter kring den enskilda hunden aldrig rapporteras. Orsak och verkan, eller<br />
anledning till ett angrepp, kan inte längre ses i rapporteringen, eftersom ras numer är<br />
ansett vara tillräcklig information för att förklara aggression.<br />
Nyligen anslöt sig några politiker med sin egen ”gula journalistik” framhållande vilda<br />
fantasier om hundbeteende om vilket de visste lite och tycktes bry sig ännu mindre.<br />
2005, trots att endast EN av Kanadas 33 dokumenterade fatala hundattacker inbegrep en<br />
hundtyp som endast avlägset kunde liknas vid en Pit Bull, startade Ontarios chefsjurist en<br />
kampanj för att rensa provinsen från Pit Bulls. Orerande extremt korkade och falska<br />
påståenden om Pit Bulls och aggressivitet och refuserande att betrakta bevismaterial<br />
framlagt av Ontarios egna professionella hundexperter, tryckte han igenom lagstiftning<br />
som förbjöd Pit Bulls i hela provinsen Ontario.<br />
Som tillägg till nyhetsmedia och politiker, har en ohelig trilogi formats tillsammans med<br />
Internet. Internet har möjliggjort en global spridning av det fåtal allvarliga och fatala<br />
hundaggressionsincidenterna, vid vissa tillfällen skapande hundratals rubriker från en<br />
enda episod. Detta förstör skändligt perspektivet och uppfattningen vad gäller hundars<br />
farlighet och frekvensen av angrepp. Inte endast är uppgifterna om dessa sällsynta fall<br />
tillgängliga omgående, utan de tycks förbli för evigt sökbara under oändlig tid,<br />
tillhandahållande en ”permanent förteckning” av utvalda fall av aggression.<br />
Den information som spridits om Pit Bulls och aggression, av tidningsar, politiker, och på<br />
Internet har lett många att dra slutsatsen att lösningen till att få bort hundaggression är<br />
att rensa samhället från ”de slags hundar som finns med i rapporterade attacker.”<br />
Och eftersom ingen annan information är avslöjad om bakomliggande orsaker som<br />
bidragit till en attack, så är ras nu den enda ”konstanten” i rapporter om hundaggression.<br />
Lösningen eller botemedlet som nu framhålles för att rensa samhället på dessa farliga<br />
hundar, hittas i skepnaden ”<strong>The</strong> Pit Bull <strong>Placebo</strong>.”<br />
Likt de farmakologiskt inaktiva sockerpillren som delas ut för att blidka en patient, som<br />
tror det är medicin, är utplåning av <strong>Pitbull</strong>en förkunnat som lösningen på allvarliga<br />
33
hundangrepp. Emellertid så är en placebo föreskriven endast för att lugna en persons<br />
mentala fångenskap. I dagens klimat av rädsla, fruktan och vilseledning om och ikring<br />
Pit Bulls och hundattacker, så är utplåning av Pit Bullen en placebo som erbjuds för att<br />
lugna människors mentala oro. Detta adresserar självklart inte de bakomliggande<br />
faktorer som gör att hundar angriper och hur de har getts tillgång till sina offer. Inte<br />
heller varför det finns människor som känner behov av att ha hundar som skrämmer,<br />
attackerar, eller slåss med andra, djur eller människor. Dessa faktorer som varit kända i<br />
århundraden, som bidragande till hundaggression, är ignorerade på ett farligt sätt när en<br />
hundattack anses vara en produkt av dess ras.<br />
Att skylla på ras och ignorera mänskligt beteende ger ju människor en känsla av<br />
välmående, då det tillåter oss att lösa frågan utan själviakttagelse.<br />
Att hänga ut hela raser, bildligen, för en minimal procentandels handlingar, när vi<br />
samtidigt ignorerar ägarnas riskabla sätt att hantera sina hundar på, är inte ett effektivt<br />
och inte heller ett acceptabelt sätt att lösa hundaggression på.<br />
Att beskriva två Pit Bulls övergivna i källaren till ett tomt hus, och som desperat som en<br />
sista utväg har satt i sig oätliga föremål och råttgift, som ”familjehundar” är en grotesk<br />
förvrängning av bindningen människa – hund. Att därtill hävda att det kvalfulla och<br />
slutliga beteendet hos dessa hundar är bevis på den aggression denna ras har, är en<br />
monstruös felkaraktärisering av hundbeteende.<br />
Endast genom att tillstå att en samhällelig hysteri har ynglat av sig genom den<br />
sensationsmässiga och oriktiga rapporteringen av hundattacker och endast genom att<br />
skilja ut oss själva från den virvel av känslor, myter, rykten etc. kan vi rationellt och<br />
effektivt adressera hundattacker på ett sätt som kan få dem att minska i antal.<br />
När vi lägger våra förutfattade uppfattningar om raser åt sidan och undersöker de<br />
verkliga orsakerna bakom hundattacker, då kommer vi att upptäcka att det faktiskt var<br />
Golden Retrievern som påbörjade attacken på Pit Bullen i North Carolina – och det var Pit<br />
Bullen som ådrog sig ett benbrott på ena frambenet och allvarliga bitsår, beskrivet i<br />
början av detta avsnitt. Ytterligare undersökning visar att det var den hundens tonårige<br />
husse som uppmanat och sporrat sin Golden till att ge sig på den bundna Pit Bullen.<br />
Hade vi bara tillåtit hundrasen att förklara detta angrepp, hade våra slutledningar blivit<br />
ett komplett misstolkande av fakta.<br />
Det är för länge sedan tid för oss att tänka om vad gäller vårt handlingssätt med<br />
avseende på hundangrepp och den roll människor spelar i detta förhållande mellan arter.<br />
Vi är skyldiga den framtida säkerheten för våra barn och samhällen detta. Vi är skyldiga<br />
våra hundkompanjoner detta.<br />
34
EPILOG<br />
De amerikanska underökningar boken bygger på, och de olyckor/incidenter som<br />
refereras till, handlar om mänskliga dödsfall. Jag vågar påstå att detta inte förekommer i<br />
Sverige. Det svensk media skriver om är fall där en hund, eller annat djur blivit angripet<br />
och i vissa fall där någon människa blivit biten.<br />
Som jag påpekat rör det sig i Sverige om 0,4 promille av vårt hundbestånd som tillfogat<br />
någon en skada vilken har måst sjukhusbehandlas. Långt fler människor skadas i andra<br />
typer av olyckor.<br />
Medias skriverier tycks ha förändrats på ett likartat sätt, i USA och Sverige, från fakta och<br />
orsak – verkan beskrivning, till att hänga ut vissa raser. Vilka har varierat över tid.<br />
Vissa politiker uttalar sig som om de vore hundexperter, och pratar om att införa förbud<br />
av vissa hundraser, och därigenom visa sig handlingskraftiga för vissa, för att hösta in<br />
politiska poäng. (Mats Odell KD, inför valet 2010, och KD:s balanserande på fyraprocentsspärren.)<br />
I Sverige har vi ett strikt hundägaransvar och genom lagen ”Tillsyn över hundar och<br />
katter, 2007:1150”, har polisen även ett bättre instrument att använda, för att kunna<br />
agera och omhänderta hundar, samtidigt som man kan lagföra ägare som visat sig bryta<br />
mot föreskrifter, eller inte haft erforderlig uppsikt över sin(a) hund(ar).<br />
Tyvärr har lagen i många fall inte använts som avsett, varför många anser den tandlös.<br />
Eskil Erlandssons svar till mig 2010, som regeringsmedlem och dåvarande<br />
jordbruksminister, med ansvar för djurhållningen i Sverige, på en fråga jag ställt till<br />
Mats Odell om hundförbud, som han propagerade för, anser jag klart uttrycka ansvarsfrågan<br />
och regeringens hållning:<br />
”Regeringens ståndpunkt är att problemet med attackerande hundar hänger samman<br />
med hundägarnas ansvar och kompetens och inte är kopplat till vissa raser, vilket ofta<br />
hävdas i debatten. Därför har regeringen satsat på att skärpa hundägarens ansvar för att<br />
råda bot på dessa problem.<br />
Som du kanske känner till trädde en ny lag ikraft gällande farliga hundar den 1 januari<br />
2008. Kortfattat kan sägas att lagen innebär att samhällets möjligheter att ingripa i<br />
situationer där hundar orsakar, eller riskerar att orsaka, skada eller avsevärda problem<br />
ökat. En viktig del är att polisen kommer att kunna gripa in tidigare och mer kraftfullt när<br />
problem uppstår. Exempelvis får polisen besluta om att en hund ska omhändertas för att<br />
hindra att den orsakar skada eller andra problem om andra åtgärder inte hjälper. Polisen<br />
får även besluta om hundförbud, det vill säga förbjuda någon att äga eller ha hand om en<br />
hund, om personen i fråga allvarligt brister i tillsynen över sin hund. Förbudet kan avse<br />
en viss tid eller gälla tills vidare.<br />
Med vänlig hälsning<br />
Eskil Erlandsson, Jordbruksminister”<br />
35
Den enda kamp seriösa ägares s.k. ”kamphundar” utkämpar, är den mot fördomar!<br />
36