Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
per: För dem som har fått stroke och för deras anhöriga, för hälso- och sjukvårdspersonal<br />
och för beslutsfattare som ska se till att de ordnar vården i stroke-enheter.<br />
Dessutom finns det faktiskt en del böcker som handlar om stroke. En del av er<br />
känner till Anita Jekander som var nyhetsuppläsare i TV innan hon fick stroke och<br />
då skrev <strong>boken</strong> ”Det gick en propp”. Lite mer grundinformation om stroke hittar<br />
man i ”Stroke<strong>boken</strong>”. Sedan finns det en intressant bok där olika författare beskriver<br />
den här situationen när man drabbas av någonting precis när det inte ska hända.<br />
Den heter ”Åh Herregud, mitt i semestern!” Det är flera olika berättelser om<br />
när något oväntat händer och hur man ska handskas med det.<br />
Sverker Olofsson: När man åker på en stroke som kanske inte är så allvarlig<br />
men ändå är en ordentlig stroke, kan man räkna med att man i något avseende<br />
blir en annan människa<br />
Birgitta Bernspång: Ja, man blir en annan människa. Vare sig man har en<br />
förlamning eller inte är det fråga om förändringar.<br />
Sverker Olofsson: Den andra då, ens partner, mannen eller kvinnan, som<br />
fortfarande är frisk. Kan hon, för det kanske mest är en hon eftersom det är<br />
fler män som drabbas, räkna med att få leva med ett normalt liv igen<br />
Birgitta Bernspång: Jag tror inte att man kan svara så rakt av på det. Det<br />
är så stor skillnad i hur människor drabbas. Jag tror att det blir förändringar,<br />
mindre eller större men ändå förändringar.<br />
Sverker Olofsson: Man kanske kan säga att i den mån man som anhörig<br />
vill behålla sina intressen, t.ex. akvarellmålning eller träning, innebär det då<br />
att man ska gå med ständigt dåligt samvete<br />
Birgitta Bernspång: Det tycker jag absolut inte. Jag tycker att det är viktigt<br />
att man som anhörig har stöd i kommunikationerna, i att kunna förstå att vi<br />
måste ändå kunna fortsätta våra liv så att t.ex. makan kan fortsätta gå på akvarellmålning<br />
och att mannen som har stroke har något annat vid det tillfället,<br />
t.ex. går på en dagvårdsavdelning eller annan aktivitet så att hon kan frikopplas<br />
och får vara den person som hon faktiskt också är.<br />
36