Läs hela numret - Vinnova

Hur väcktes ditt intresse för cancerforskning
− Under gymnasietiden arbetade jag extra som sjukvårdsbiträde
på en hematologavdelning där folk dog av cancer.
Det var förfärligt, och jag kände att jag ville ta fram nya
behandlingsmetoder. Efter att ha läst molekylärbiologi
och doktorerat i genetisk toxikologi vid Stockholms
universitet åkte jag till England. Där började jag på ett
cancerinstitut och startade en forskargrupp. Så småningom
upptäckte vi en metod att behandla ärftlig bröst- och
äggstockscancer. Den metoden testas nu i kliniska fas
I-III-studier på patienter över hela världen – för att pröva
om läkemedlet är säkert och effektivt innan det godkänns
av myndigheterna.
Vad utmärker er metod jämfört med tidigare
behandlingsformer
− Vi har arbetat fram ett nytt koncept, där vi utnyttjar de
genetiska defekterna hos sjukdomen för att specifikt hitta
en behandling som bara slår mot cancern, utan att ge andra
biverkningar. Traditionella metoder som radioterapi
[strålning] och kemoterapi [cellgifter] bygger på att man
orsakar väldigt mycket DNA-skador som gör att cancerceller
dör. Men detta innebär också att vanliga celler slås ut
– vilket ger kraftiga biverkningar som diarréer, försämrat
immunförsvar, dåliga blodvärden, håravfall och liknande.
Hur kom du på idén
− Jag studerade de grundläggande molekylära mekanismerna
för hur DNA repareras. Det är också viktigt för hur
cancer uppstår, och hur celler normalt försvarar sig mot
kemoterapi – eller hur exempelvis miljögifter kan fungera
på liknande sätt och orsaka genetiska skador. Det var när
jag studerade de här processerna jag gjorde den vetenskapliga
upptäckt som ligger till grund för vårt behandlingskoncept.
Vilken är den stora utmaningen framöver
− Nu vill vi använda samma koncept för att behandla och
bota andra cancerformer, till exempel prostatacancer som
min grupp på Stockholms universitet fokuserar på. Det
gäller att hitta svagheter hos cancercellerna och hur vi
kan utnyttja dem på samma sätt som vi gjorde för bröstoch
äggstockscancer. Nyckeln är att identifiera vilka
proteiner som är nödvändiga för att cancercellerna ska
överleva. Det är dessa vi angriper.
Hur långt har ni kommit hittills när det gäller
prostatacancer
− Vi har upptäckt de kritiska proteinerna. Nu arbetar vi
för att ta fram substanser, så kallade hämmare, som ger
samma effekt på cellerna som när vi molekylärbiologiskt
tar bort proteinerna i laboratoriemiljö. Nästa steg är att
utveckla kemin och att testa behandlingarna i djurstudier.
Att hitta en fungerande substans är tyvärr bara en liten
bit på vägen. Ännu svårare är att utveckla substansen till
ett läkemedel som ger god effekt även i en levande organism.
Kroppen har nämligen en förmåga att bryta ner det
mesta vi stoppar i oss.
Vilket stöd har ni från Vinnova, vad betyder
det
– Vinnova stöder oss i ett treårigt program kallat ”Innovationer
för framtidens hälsa”. Utan detta skulle vi inte
kunna ta fram substanser, vilket är centralt för att kunna
gå steget fullt ut och utveckla behandlingsmetoder.
Annars skulle vi stanna vid den vetenskapliga upptäckten
och inte kunna göra något för dessa patienter med prostatacancer.
Det är ett mödosamt jobb, där vi samarbetar
brett över gränserna med andra discipliner – kemister,
medicinare, matematiker och biologer. Om tre fyra år tror
jag vi är redo att gå in i kliniska studier på människor.
personalia
Namn: Thomas Helleday
Ålder: 40 år
Bor: Villa i förort till
Stockholm.
Familj: Frun Clara som är
cancerläkare, Ellinor 4 år,
Jakob 2 år och nyfödd bebis.
Jobb: Professor vid
Institutionen för genetik,
mikrobiologi och toxikologi,
Stockholms universitet, och
professor vid Gray Institute
for Radiation Oncology &
Biology, University of Oxford,
England.
Utbildning: Civilekonomexamen,
magister i molekylärbiologi
och har doktorerat
i genetisk toxikologi på
avhandling om miljögifters
och cytostatikas påverkan
på DNA.
Läst senast: The Speed of
Trust av Stephen Covey.
Livsfilosofi: Att vara
orädd, se möjligheter istället
för hinder.
Det här driver mig:
Att se patienter bli botade –
det är en oerhörd känsla att
min idé lett så långt att den
fungerar för att behandla en
annars dödlig sjukdom.
Thomas
Helleday om
svenskt
forskningsklimat
Fördelar:
Stort förtroende från
universitetsledningen och
lite administration jämfört
med andra länder. Det gör
det enklare att samarbeta
intensivt över fakultetsgränserna
med många
andra discipliner, vilket
bidrar till snabbare resultat.
Nackdelar:
Den kliniska och patientnära
forskningen hämmas
av att många landsting
avgiftsbelägger sådana
studier. En läkare som är
nyfiken, och vill ta biopsi
på en patient för att förstå
ett förlopp, måste hitta särskilda
medel för detta och
sedan betala landstinget.
Hela systemet bygger på
en politisk feltanke om att
landstinget tjänar pengar
på det här. I själva verket
hindrar det klinisk forskning
och gör vården sämre.
Vi vet ju att bra cancervård
är forskningsnära.
n krossas
vinnova-NYTT juni 2011 17