AFRIKA/ HAR/ORDET: - Global Reporting

VéRONIQUE/
TADJO/
HAR/ORDET:
den koloniala och apartheidska tiden äntligen är över är det den afrikanska
litteraturen som kommer att tvinga oss att på nytt omdefiniera vad det
innebär att vara människa, och berätta för oss om hur vår värld egentligen
ser ut.
Förvisso har redan många afrikanska författare nått ut över jorden och
hyllats som dom bör. Men den massiva explosionen, dammarna som bryts
ner och låter det stora litterära vattnet strömma fritt har ännu knappast inträffat.
Bokmässan i Göteborg detta år bör bli en mötesplats för just detta: kamp
mot analfabetism och ett välkomnande av den stora afrikanska litteratur
som nu börjar välla fram över världen.
Henning Mankell
PS. Kunde det inte vara en idé att lägga några öres skatt på varje bok som
säljs i världen och låta dessa pengar gå till att en gång för alla utrota analfabetismen…
De flesta samtida frankofona afrikanska författare har sina rötter i den
svarta rörelse, Négritude, som utvecklades under 30-talet av Léopold Sédar
Senghor från Senegal och Aimé Césaire från Martinique. Dessa två stora
poeter sökte en gemensam identitet för alla svarta, både från den afrikanska
kontinenten och från diasporan i Amerika och Karibien. Litteraturen blev
ett kulturellt uttryck för kampen mot det franska kolonialväldet och för att
motverka förtryckets främmande inflytande. I det engelskspråkiga Afrika
försökte författare som Chinua Achebe och senare Wole Soyinka att uttrycka
sin vision av kontinenten och dess mångfald så som den trädde fram
efter det traumatiska mötet med väst.
Men sedan dess har 1960-talets politiska frigörelse uppnåtts över hela Afrika
och många förändringar skett. Som en följd därav har den afrikanska
litteraturen, som är kontinentens spegel, utvecklats enormt. Den har nu
många fler infallsvinklar och nya riktningar i vilka dagens författare ger
uttryck åt tidens behov och angelägna frågor. Under 1980-talet omdefinierades
det litterära landskapet genom framväxten av litteratur skriven
av kvinnor. I sitt författarskap, bröt kvinnor totalt med sina föregångare,
vars maskulina normer hade institutionaliserats av kritiker och studier av
kanoniska texter. Genom form och innehåll, hade kvinnor som Mariama
Bâ, Aminata Sow Fall, Ama Ata Aidoo, Flora Mwapa, Buchi Emecheta och
senare Yvonne Vera, Calixthe Beyala och Fatou Diome skapat en ny syn
på det patriarkala samhället – ett samhälle som är ett arv från å ena sidan
koloniseringen och å andra sidan från olika former av nationalism som
uppkommit ur kampen för självständighet. Under den perioden rådde ett
katastrofalt tillstånd i Afrika, men de kvinnliga författarna skapade nya
vägar och föreslog nya sätt att möta krisen på.
Sedan slutet av 1990-talet har en fjärde generation författare kommit upp
på scenen. Det koloniala temat verkar vara mindre aktuellt hos denna generation,
men de pågående kriserna på kontinenten har tvingat dem att gå
tillbaka till historien. Dessutom har globaliseringen, allt fler kontakter mellan
Afrika, Europa och USA samt migrationsfrågor, gjort att de ämnen afrikanska
författare sysselsätter sig med har förändrats. Även om en hel del
författare av skilda åldrar korsar tids- och temagränser, så har denna nya
generation en gemensam vilja; att skapa en litteratur som är mer intim och
mindre uppenbart uttrycker ett politiskt ställningstagande.
Denna nya generation som intar en allt synligare plats i västvärldens bokbransch
talar om mångkulturella samhällen och samexistens. Deras skrifter
8 9