Scouting Spirit nr 3 2013 - Nykterhetsrörelsens Scoutförbund

anta backar. Inne i Namur så handlade vi mat till de första dagarna
på vandringen och åt en jättegod lunch på en belgisk restaurang.
Natten till onsdagen sov vi så mycket vi kunde för att vara utvilade till
vandringens början.
De första dagarna på vandringen var både svårast och lättast.
Fysiskt så var allt okej, kroppen var lite ovan men vande sig snabbt.
Det var psyket som prövades hårt. Att bli avsläppt på en främmande
plats i ett främmande land med kartor som man inte sett tidigare var
jobbigt. Att hela tiden vara oförberedd på vad som skulle komma
näst var nästan ännu värre. Onsdagen var den första dagen på vår
vandring och vi började lite lätt och gick en etapp på en mil. Julia och
jag var på bra humör och vädret var ganska fint när vi kom in i staden
Hamoir, som var vårt mål för dagen. Vi lyckades hitta en sovplats i en
trädgård, trots att vi inte förstod så mycket av vad någon sa. De var
väldigt hjälpsamma och tog hjälp av sin engelskspråkande granne om
de inte förstod vad vi sa. Vi märkte under hela vandringen att många
verkligen vill hjälpa till, speciellt när de får reda på att vi var scouter
och från Sverige.
Resten av dagarna flöt på i samma takt, vi gjorde
uppgifterna som vi hade fått av ledarna, gick så mycket vi orkade, tog
fikapauser ännu oftare och på kvällarna knackade vi dörr för att få
någonstans att bo. Klimatet i länderna var ganska likt Sveriges, men
miljön var helt annorlunda. Träden var planterade och stod i långa
rader, det var dessutom mest lövträd och de var jättestora. Det som jag
tänker tillbaka på nu efteråt är de händelser som just då inte kändes
speciellt roliga men som jag idag kan säga är väldigt betydelsefulla. På
kvällarna innan vi fann en bostad kändes allt hopplöst, tältet var blött
och man ville bara ge upp. Jag var hungrig, trött och mina fötter hade
skavsår på ställen som jag inte ens visste att man kunde ha skavsår
på. Två timmar senare kunde man sitta i en säng efter att ha ätit en
middag som någon snäll familj lagat till samtidigt som man själv stod
i deras dusch.
Det är dessa stunder jag minns idag, stunderna då allt
vände, då man nästan kände sitt självförtroende öka och självkänslan
byggas upp. Jag minns de gånger man råkade stöta på ett annat EBpar
och blev stärkt av att de andra hade det minst lika jävligt. Vi blev
påminda om att vi inte var ensamma med att kämpa för att nå fram till
målet, som för oss var staden Beaufort. Att jag klarade denna utmaning,
att jag fick det åtråvärda EB-bältet, som jag kommer skryta med
på kommande arrangemang, och att jag hade tre av de bästa veckorna
i mitt liv gör mig så stolt idag. Så oavsett var ni kommer ifrån och hur
oerfarna ni är på att vandra så gör det! Anmäl er till Explorer Belt och
upplev ert livs äventyr.
9