Mitt i - InPress

ANNONS
Visste du att ...
Mitt liv som patient
Hela denna bilaga är en annons från Svenska Läkaresällskapet
MÅSTE CANCERVÅRDEN
Tintin
14 december. Första cytostatika-behandlingen.
”Jag ville alltid ha någon med mig.”
Fjorton dagar senare lossnade håret. ”Jag använde
hellre scarf än peruk.”
Lena Widh – en cancerpatients
berättelse
”Narkossköterskan och jag pratade om våra
kolonilotter och hundar. Det kändes lugnande.”
Lena Widh promenerar i dag med sin hund Tammy längs Fyrisån i Uppsala. Ser ut som hälsan själv.
Annat var det för ett år sedan, när det kom en kallelse till återbesök efter mammografin ...
Text:
Berättat för
Maija Axelsson
Foto:
T. Busch-
Christensen,
Maija Axelsson
och privata
LENA WIDH, 52 ÅR
Oktober 2010: Efter en vanlig
mammografi blir jag kallad till återbesök.
Nya bilder tas på mitt vänstra
bröst. En dansk röntgenläkare undersöker
mitt bröst med ultraljud.
Skärmen sitter så att jag ingenting ser.
Och det är svårt att förstå vad hon säger.
Hon vill ta en biopsi och fram
kommer en lång nål. ”Det behövs ingen
bedövning”, svarar hon när jag frågar,
men helt smärtfritt är det inte.
Besöket avslutas med att sköterskan
säger: ”Du får besked från kirurgen.”
Jag förstår inte: ”kirurgen”
18 oktober: Besök på Aka de -
m iska sjukhusets kirurgmottagning.
Biopsin visar inget. Läkaren och bröstsköterskan
tycker att knölen som är
Familj: Sambon Willy och hunden Tammy my
Bor: Läser: Deckare och
Lyssnar på: David
Drömmer om: Resa till New York
cirka 16 mm borde opereras bort. Jag
håller med och tar den första tionstiden som finns.
Nio dagar senare sitter jag i vänt-
operarummet
för dagkirurgi. Jag träffar läka-
ren som ska operera mig och han berättar
hur det går till, ritar på bröstet och
informerar mig om att om körteln i
snabbanalysen visar sig innehålla cancerceller
kommer hela bröstet att opereras
bort. Det är en nyhet.
Operationen är försenad och jag tar
en promenad. Narkossköterskan hämtar
mig, hon är en bekant från kolonistugeområdet.
Vi pratar om blommor och
hundar, det känns lugnt, jag är i trygga
händer. Plötsligt ändras tonläget när kirurgen
kommer, de börjar prata sitt fackspråk.
”Nu är det allvar, nu händer det”,
tänker jag och pang så sover jag.
Det första jag gör när jag vaknar är
att se efter om bröstet är kvar. Det är
det. Lättnad. Jag får kaffe och smörgås.
Läkaren kommer. Två lymfkörtlar är
borttagna och analysen visar att de var
friska. Dessa och knölen skickas till patologen
för analys.
Det är skönt att få åka hem. På kvällen
tittar jag på Rosa-Bandet-galan och hör
andra kvinnors berättelser. Tårarna rinner
och jag undrar om jag är en av dem.
Det värker och stramar i operationssåren.
17 november: Återbesök på kirurgen.
Jag ska få veta. Men dagen
innan kommer en folder om projektet
”Hur man hanterar stress relaterat
till bröstcancer” och en förfrågan om
jag vill vara med i forskningsprojektet.
Jag blir förbannad, så här vill jag inte få
mitt besked. Jag har inte ens fått någon
diagnos ännu. Rasande skriver jag ett
brev till onkologmottagningen som
har lämnat ut mina uppgifter.
Följande dag säger läkaren som har
opererat mig: ”Tyvärr, knölen visade sig
innehålla cancer.” Tumören var 21x19
mm, delade sig snabbt och var hormonkänslig.
På onkologen har behandlingsgruppen
redan beslutat att jag ska få sex
behandlingar med cytostatika, 25 strålbehandlingar
samt ta en medicin varje dag i
fem år. När läkaren säger att jag ska få cellgift,
så brister det för mig. Jag känner i hela
kroppen att det här vill jag inte vara med
om. Jag som skulle hem och dricka champagne
för att fira att jag var frisk ...
13 december: Natten före första
cytostatikabehandlingen kan jag inte
sova. Jag gråter i duschen, packar min
väska och får associationer till förintelseläger.
”Nu åker jag och vet inte vad
som kommer att hända.” Väl i väntrummet
så gråter jag igen.
Sköterskan förklarar allt så bra, berättar
om biverkningar. Cytostatika ges
genom min portacat som har opererats
in. Behandlingen tar 1–2 tim per gång.
Jag har alltid antingen min väninna eller
sambo med mig. Jag vill inte vara
ensam. Det känns viktigt att ha sina
nära och kära omkring sig.
Dagen efter. Till jobbet efter en
sömnlös natt till. Kortisonet gör mig
superpigg, ”kortisonspeedad”, och jag
är vaken i tre dygn. Inget illamående,
allt känns ännu som vanligt. Efter några
dagar kommer det lite blåsor på ovansidan
av handen, halsen samt på rumpan.
Håret börjar lossna efter 14 dagar,
och det gör riktigt ont i hårbotten. Det
är skönt när frissan rakar bort de sista
tofsarna. Går hem med den utprovade
peruken, men jag trivs bättre med scarf
eller mössa.
I slutet av mars får jag sista omgången
cytostatika. Tre veckor senare påbörjas
min strålning. Det görs en datatomografi
och jag får träffa en läkare som
sitter och läser innantill från en broschyr
och ger osäkra svar på mina frågor.
Slöseri med min tid.
18 april: Första strålningen av 25.
Får ta av mig på överkroppen och lägga
mig på britsen med armarna uppåt.
Apparaten ställs in efter de ritade strecken
och man drar i papperslakanet så att jag
hamnar i rätt position, personalen försvinner
ut och jag är ensam. En stor ma-
Stina Wirsén/Woo agentur
Barn
Trots att läkarvetenskapen länge
känt till att barn inte är små vuxna, följer
inte läkemedelsdokumentationen
med i utvecklingen. Ofta förskrivs läkemedel
till barn på sätt som inte har
stöd i FASS. Många av läkemedlen har
heller aldrig testats kliniskt på barn.
&läkemedel
Synnöve Lindemalm, barnläkare och
klinisk farmakolog vid Astrid Lind grens
Barnsjukhus, ansvarade för några år sedan
för en kartläggning av läkemedelsförskrivning
till barn på sjukhus i Sverige,
i samarbete med Läkemedels verket.
– Inte minst nyfödda och prematura
barn får ibland mycket läkemedel. Då
är det viktigt att stödsystemen för den
förskrivande läkaren finns där, men det
är ingen självklarhet, säger Synnöve.
Sedan 2007 finns en europeisk lag
som ålägger läkemedelsföretagen att ta
med barnperspektivet i utvecklingen av
nya läkemedel. Men det kommer att ta
mycket lång tid innan detta blir åskådligt
i exempelvis FASS. Vad händer då
under tiden
– Ett nationellt expertcentrum, som
kan samla läkarkårens kunskap om läkemedelsbehandling
av barn och sprida
kunskapen genom exempelvis en
databas, vore önskvärt. För en läkare är
det viktigt att få rätt information om
läkemedlet i rätt ögonblick.
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus
finns i de elektroniska journalerna ett
internt utvecklat system för informa-
12 Svenska Läkaresällskapet