Magasin Repo 2013 - Jakobsbergs folkhögskola

krönika
Inte hata -
bara älska
”hata, hata, hata Örebro!”
Den svarta massan på andra sidan planen
skanderar alla i samklang. Jag rynkar
pannan och funderar över klackens
egentliga funktion. Att heja fram sitt lag.
Denna händelse för tio år sedan minns
jag fortfarande väl och blev nyligen påmind
av min vän Oskar som twittrade
detta inlägg i samband med hockeymatchen
mellan Örebro och Västerås.
”Tröttnar på att Bofors- och Västeråsklackarna
alltid kör trötta ramsan ’hata, hata,
hata Örebro’. #intehatabaraälska”. Jag tycker
Oskar har helt rätt. Jag har heller aldrig
förstått hatet som pågår i idrottens värld.
jag är uppväxt i Örebro - ”på landet”
enligt många Stockholmare. Trots att det
är Sveriges sjätte största stad kommer
man inte ifrån lantis-stämpeln. Jag började
spela fotboll vid sju års ålder i den
lokala klubben, Örebro SK. En förmån
man hade var att man fick ett stämpelkort
med fritt inträde till A-lagets alla matcher
i Allsvenskan. Det var veckans höjdpunkt
när man fick ta på sig sin ÖSK-jacka och
gå till Eyravallen (numera Behrn Arena)
och se sina idoler spela. Namn som Miroslaw
Kubisztal, Dan Sahlin och Arnór
Guðjohnsen florerade alla på ”Vallens”
gröna matta. Många var de gånger jag stod
i klacken, för att hänga med i de ramsor
som peppade fram laget mot seger.
Oftast var det relativt lugnt under
matcherna, men det fanns de gånger när
staden och ”Vallen” vaknade –när stockholmslagen
kom på besök. Då fick man i
det närmaste order att hålla sig ifrån stan,
så att man inte hamnade mitt upp i något
slagsmål. Det var den kultur som rådde
och till viss del fortfarande råder. Supporterklubbarna
och medlemmarna i dessa
från Stockholm var många, högljudda och
drogs med stämpeln av att vara stökiga. Jag
kan inte minnas att det någonsin blev kaos
på stan, men jag vet att om pappa inte följde
med mig så fick jag tydliga order om att gå
direkt hem när matchen var färdigspelad.
visst var det bra fart på läktarna när
det var match mot stockholmslagen. Ståplatsläktaren
på kortsidan som vanligtvis
knappt fylldes till hälften av bortasupportrar
var nu knökfull. Det skapades en
otrolig stämning – ljudvallen från andra
sidan kunde ibland blåsa av en håret. Jag
var dock alltid lite småskraj under matcherna,
även om det var en skräckblandad
förtjusning. Man hade ju hört historier
om hur folk slogs ner, mer eller mindre
utan anledning. Om detta sen är sägner
eller ej är något man aldrig fått bekräftat.
Det skrevs inte lika mycket om det förr.
Jag ogillade aldrig Järnkaminerna,
Bajen Fans eller Black Army. Jag tyckte
de bidrog till en bra stämning. Ända
fram tills att jag en dag fick höra den
numer ökända ramsan ”hata, hata, hata
Örebro”. Det var väldigt främmande och
lite konstigt att Black Army stod på andra
sidan av planen och hatade vårt lag.
örebro har även ett bandylag som
spelar i Allsvenskan. Deras klack heter
”Svampen” och har en policy; att alltid
och endast heja på sitt lag. Inget hat mot
motståndarna får existera, för att göra
matcherna till en positiv och härlig upplevelse
för alla som kommer och tittar.
Och visst lyckas de. På varje hemma- och
bortamatch bidrar alltid ”svamparna” till
en mycket härlig stämning för spelare, ledare
och publik genom deras sånger och
hejaramsor.
Det är så jag önskar att alla matcher
kunde vara, vilken sport det än handlar om.
Inga inkastade päron och flaskor mot
bortalagets spelare, inga slagsmål för att
man har olika färg på tröjorna och inga
glåpord för att man har bytt klubb och
kommit tillbaka till den gamla arenan.
Jag hoppas att vi går en bättre tid till
mötes inom supporterkulturen. I dagsläget
är det högaktuellt, i och med päronkastningen
på Stockholms Stadion och
SVT:s dokumentär om Firman Boys. Jag
hoppas att det leder till debatt, att man ger
respekt till sina motståndare, både på planen
och på läktaren och att vi får en härlig
känsla i magen varje gång vi är på väg mot
arenan.
Johan Borehed
28