HÃR - Slagproffset

APPENDIX 4 

Del VIII Appendix 

SvTFs bok om tennisteknik - 

en recension 

av Björn Borgstrand 

Chefs- och klubbtränare 

såväl som tävlingsspelare 

och motionärer bör 

skaffa SvTFs bok… Man 

bör som klubbtränare 

även betänka att några 

stegkurser och viss 

vidareutbildning under 

veckoslut bara utgör 

början på en utveckling 

som bör pågå hela livet. 

Vägen är fortfarande lång 

till en djupare insikt, men 

genom att diskutera och 

belysa tennisteknikens 

mångfacetterade värld kan 

kanske avståndet förkortas 

inte bara för redaktören 

utan även för andra 

spelare med intresse för 

tennisteknik. 

SvTF ERSATTE ÅR 2001 DE FÖRÅLDRADE STEGBÖCKERNA med 

en gedigen bok om tennisteknik. Ernst Larsson heter författaren. 

Han sammanställde boken TENNISTEKNIK med stöd av en 

referensgrupp. 

Även Bernt Lundahl avsåg att publicera en bok om tennisteknik, 

men hans ambitioner försenades p.g.a. sjukdom. När sedan boken 

TENNISTEKNIK publicerades, tyckte Lundahl att hans ambitioner var 

meningslösa. Han hade dock fel och undertecknad ska här – genom 

att granska bokens innehåll – visa varför Bernt Lundahls artiklar 

om tennisteknik är ett bra KOMPLEMENT till boken. 

Ernst Larsson och referensgruppen övervägde sannolikt många 

aspekter avseende bokens innehåll innan de fastslog den slutgiltiga 

utformningen. Han slutförde en stor och komplicerad uppgift, som 

få skulle kunna åstadkomma. Jag ska ändå granska boken, förvissad 

om att oenighet omfattar mer information än enighet. 

Skaffa boken 

Chefs- och klubbtränare såväl som tävlingsspelare och motionärer 

kan lära sig mycket av SvTFs bok. Den kommer sannolikt att vara 

vägledande under lång tid, eftersom innehållet i många avseenden 

bygger på god teori. Boken ska vara en självklar del av tränarens 

arsenal. Man bör som klubbtränare även betänka att stegkurser och 

viss vidareutbildning under några veckoslut bara utgör början på 

tränarens utveckling, som bör pågå hela livet. 

Tävlingsspelare och tennismotionärer kan också få ut mycket av 

boken, som är rikt illustrerad med fotografier. Ernst Larsson har 

disponerat bokens innehåll under följande fyra huvudrubriker: 

1. GRUNDTEKNIK 

2. UTVECKLING AV GRUNDTEKNIKEN 

3. ANATOMI, FYSIOLOGI OCH BIOMEKANIK 

4. RÖRELSEANALYS. 

Appendix 4 Svenska Tennisförbundets bok om tennisteknik - 435


Boken TENNISTEKNIK 

baseras i många avseenden 

på underbyggda teorier. 

Många av dessa fakta är 

dock inte nya. De har 

möjligen inte nått fram till 

tränarkåren. Bernt Lundahl 

diskuterade många av dem 

i Tennistidningen och på 

tränarmöten redan för 20 

år sedan. 

Det tog tid innan en 

duktig tränare och ledare 

för det svenska Davis 

Cup-laget, upptäckte 

att Sampras starka sida 

inte var backhand, utan 

just ett mycket effektivt 

forehandslag. 

Bild 303: Ken Rosewalls 

backhandskär 

Få spelare behärskar numera 

tekniken bakom den effektiva 

underskruv, som Ken Rosewall 

underhöll tennispubliken med 

under 1960- och 70-talen. 

Jag ömmar visserligen särskilt för motionärer, varav många kanske 

under lång tid utövat sporten med ineffektiv slagteknik. Men 

även juniorer, som redan från början lär sig att spela tennis med 

bra teknik, bör få glädje av boken TENNISTEKNIK när de har blivit 

seniorer. Ty då upphör för många av dem tränarnas goda vägledning. 

Om de har lärt sig någor om teorin bakom effektiv slagteknik, 

så riskerar de inte att försämra tekniken utan kan i stället kanske 

UTVECKLA den. 

En amatörs synpunkter 

Redaktören bakom Bernt Lundahls alster är en motionär som 

tidigt upptäckte stora svagheter i sin slagteknik och som från mitten 

av 1980-talet försökte att lära sig hur man slår till en tennisboll 

effektivare. Jag prenumererade på Tennistidningen, de amerikanska 

tennistidningarna World Tennis och Tennis. Jag läste böcker om 

tennisteknik, men först när jag lärde känna Bernt Lundahl under 

1980-talets andra hälft, så började jag att förstå flera orsakssamband. 

Vägen är fortfarande lång till en djupare insikt, men genom 

att diskutera och belysa tennisteknikens mångfacetterade värld kan 

kanske avståndet förkortas inte bara för redaktören utan även för 

andra spelare som är intresserade av teknik. 

Bokens innehåll 

Anders Wetterberg skriver i förordet till boken TENNISTEKNIK, 

under rubriken Tennisteknik – ett omfattande ämne, att 

”det finns lika många idéer om hur slagen bör utföras som det finns 

tennistränare.” 

Detta förhållande, som givetvis är en överdrift, kan dessvärre ha 

fungerat som en broms på utvecklingen av tennistekniken. Idéerna 

har ju inte konfronterats med varandra. Tennistekniken utvecklades 

i stället under förra seklets andra hälft av enskilda tennisspelare, 

som Ivan Lendl (forehand), Rod Laver (enhandsbackhand), Björn 

Borg (tvåhänders backhand), Roscoe Tanner (serve) och många 

andra. Ivan Lendls tränare uppmanade honom att sluta med att 

skjuta tillbaka armbågen under bakåtsvingen med orden – ungefär 

enligt Lendls utsago i Tennis Magazine – du blir aldrig en bra spelare 

med den bakåtsvingen. Och Lendl försökte verkligen att förbereda 

forehandslaget med en rak och låg bakåtsving. Men han gav upp 

och återgick till sin egen modell. Tack Ivan Lendl. Andre Agassi 

och Pete Sampras utvecklade senare forehandslaget till ett ännu 

effektivare vapen. Det tog tid innan en duktig tränare och ledare 

för det svenska Davis Cup-laget, upptäckte att Sampras starka sida 

inte var backhand, utan just ett mycket effektivt forehandslag, för 

att inte nämna Sampras serveteknik. 

436 - Appendix 4 Svenska Tennisförbundets bok om tennisteknik


Tennistekniken 

utvecklades i stället 

under förra seklets 

andra hälft av enskilda 

tennisspelare, som Ivan 

Lendl (forehand), Rod 

Laver (enhandsbackhand), 

Björn Borg (tvåhänders 

backhand), Roscoe Tanner 

(serve) och många andra 

Bernt Lundahl hade en enastående blick för världsstjärnornas 

teknik. Han bandade slagen på videon och studerade dem bild för 

bild. Bernt analyserade då inte bara själva slagen, utan hela kroppens 

agerande nedifrån fotens start i banan, via knän och höfter upp till 

armarnas och överkroppens rörelser. Han redogjorde för sina rön 

vid ett tränarmöte för ca 15 år sedan, vilket bemöttes på ett negativt 

sätt i Tennistidningen, till vilket jag återkommer. 

Ola Mårtensson fortsätter i förordet under rubriken EN ANGELÄGEN 

BOK med orden att 

”det är naturligtvis viktigt för dig som tränare att få ta del av nya 

fakta, men lika viktigt är att dessa nya insikter går att spåra i 

underbyggda teorier.” 

Boken TENNISTEKNIK baseras i många avseenden på underbyggda 

teorier. Många av dessa fakta är dock inte nya. Bernt Lundahl 

diskuterade många av dem i Tennistidningen och på tränarmöten 

redan för 20 år sedan. De har kanske inte nått fram till större delen 

av tränarkåren. 

Författaren Ernst Larsson avslutar förordet till boken bl.a. med 

orden: 

”Hur du vill studera boken beror i viss mån på var du befinner dig 

i din utveckling. Boken kan läsas från pärm till pärm, men du kan 

också välja ut olika delar.” 

(Detta gäller även boken TEKNIKEN ÄR GRUNDEN.) 

Bild 304: Ivan Lendls 

bakåtsving i forehand 

Ivan Lendl var föregångare till 

dagens slagteknik i forehand med 

att starta bakåtsvingen genom att 

skjuta tillbaka armbågen. 

Anatomi, fysiologi och biomekanik 

Många äldre spelare vill sällan ändra slagteknik. De tycker att en 

ny slagrörelse känns onaturlig och vill därför inte TESTA den nya 

rörelsen så länge som det krävs för att upptäcka dess förtjänster. 

Men många äldre besitter ändå en viss läs- och tankeförmåga. De 

borde efter en genomläsning av rubricerad del ha lättare för att 

utveckla slagrepertoaren. Den här delen av boken är mycket bra. 

Så här elegant inleds del 3: 

”Tennis är en tekniskt mycket svår sport där spelaren måste kunna 

slå ett eller flera olika typer av slag från många olika positioner på 

banan. Bollens hastighet, vinkel och höjd varierar hela tiden och 

många gånger måste spelaren slå tillbaka bollen i högt tempo och 

under förflyttning. De flesta har insett detta. Men få vet vilka rörelser 

spelaren måste utföra för att få till ett bra slag. Det är denna insikt 

och kunskap som vi vill förmedla med detta avsnitt. Det svåra är 

faktiskt inte så svårt, utan snarare logiskt och enkelt. Vi vill göra 

det svåra till det lätta och samtidigt ge dig en anatomisk, fysiologisk 

samt biomekanisk förklaring till hur duktiga spelare utför de olika 

slagen. 



Författaren avslutar 

den anatomiska och 

fysiologiska delen med att 

redogöra för principen om 

MUSKELSTEGRING. Här sluts 

cirkeln till Bernt Lundahls 

många inlägg på ren 

svenska om idealmodeller 

och hela rörelsekedjor (se 

bl.a. KAPITEL 9 TEKNIKEN 

ÄR GRUNDEN i den här 

boken med nästan samma 

namn). Principen om 

muskelstegring är den teori 

som bevisar att Lundahl 

var på rätt väg. 

Ernst Larsson 

sammanfattar samspelet 

mellan kroppens 

konstruktion (anatomi) 

och kroppens funktion 

(fysiologi) med begreppet 

biomekanik. Han 

visar hur yttre krafter 

(t.ex. tyngdkraften) 

och inre krafter (t.ex. 

muskelkraften) påverkar 

din kropps arbete när du 

spelar tennis. 

Med en ökad kunskap om hur muskler och leder arbetar och hur 

olika fysiska lagar påverkar spelaren kan du förhoppningsvis analysera 

olika slag. Dessa iakttagelser kan du sedan använda till att utveckla 

dina adepters teknik. 

När du läser detta avsnitt om teknik bör du hela tiden prova de 

rörelser som beskrivs. Känn efter, experimentera och försök praktiskt 

prova vad som nämns. Tennisteknik ska upplevas – inte vara något 

teoretiskt! ” 

Ernst Larsson beskriver hur kroppens olika leder fungerar och 

hur musklerna arbetar. Han definierar en mängd begrepp, vars 

exakta innebörd du visserligen inte behöver förstå, men som du 

ändå bör skapa dig en god uppfattning om för att kunna utveckla 

dina slag. Larsson beskriver olika typer av armvridning. Han lånar 

i några fall den amerikanska termen pronation, men kunde lika väl 

har skrivit ARMVRIDNING (supinera, dvs. vrida underarmen utåt och 

pronera, dvs.vrida underarmen inåt). Vi anar redan här – liksom i 

ovanstående citat – Lundahls inflytande från många debattinlägg 

om slagteknik. Men Lundahl föredrar beskrivningen TUMMEN 

BAKÅT-TUMMEN FRAMÅT för att underlätta förståelsen. 

Författaren avslutar den anatomiska och fysiologiska delen med 

att redogöra för principen om MUSKELSTEGRING. Här sluts cirkeln 

till Bernt Lundahls många inlägg om idealmodeller och hela rörelsekedjor 

(se bl.a. KAPITEL 9 TEKNIKEN ÄR GRUNDEN i den här boken 

med nästan samma namn. Principen om muskelstegring är den teori 

vars komponenter Lundahl tidigare formulerat. En representant för 

tränarkåren bemötte dock under början av 1990-talet på ett negativt 

sätt i Tennistidningen Lundahls intressanta inlägg om de moment 

som skapar just muskelstegring. Representanten sammanförde först 

en beskrivning på enkel svenska, sedan en beskrivning baserad på 

faktatermer i form av två pratbubblor med två identiska bilder av 

en tränare och en grupp unga spelare och frågade sig sedan om detta 

är god pedagogik. Men Bernt Lundahls publik bestod inte av unga 

spelare. Han vände sig till erfarna tennistränare för att utveckla 

deras teoretiska grund. Bilden på följande sida – som lånats från 

boken TENNISTEKNIK, sidan 159 – med Serena Williams serve är ett 

exempel på vad Lundahl försökte säga till tennistränarna. Larssons 

beskrivning av muskelstegringen är den teoretiska utvecklingen 

av vad man kritiserade Lundahl för i Tennistidningen, nämligen 

beskrivningen av raketen som sätter fart på racketen. 

Jag tar inte upp alla termer och teorier i bokens båda sista delar, 

som alla bör läsa. Men jag nämner på följande sida intressanta 

begrepp diskuterade i kapitlet BIOMEKANIK. 



Bild 305: Serena Williams 

muskelstegring i serven 

Muskelstegring i serve (Ernst 

Larsson: Tennisteknik, fig.33, sid. 

159). 

Bilden på muskelstegring 

i serve – som lånats 

från boken, sidan 159 

– är ett exempel på vad 

Lundahl försökte säga 

till tennistränarna. Ernst 

Larssons beskrivning av 

muskelstegringen är den 

teoretiska utvecklingen 

av vad som Lundahl 

kritiserades för i 

Tennistidningen, nämligen 

beskrivningen av raketen 

som sätter fart på racketen. 

När du först ökar 

tröghetsmomentet 

– dvs. ökar armarnas 

radie – under slagets 

förberedelse och sedan 

minskar tröghetsmomentet 

– minskar armarnas radie 

– under slaget, så ökar du 

rackets acceleration, dvs. 

slagets kraft. 

Biomekanik 

Ernst Larsson sammanfattar samspelet mellan kroppens konstruktion 

(anatomi) och kroppens funktion (fysiologi) med begreppet 

biomekanik. Han visar hur yttre krafter (t.ex. tyngdkraften) och 

inre krafter (t.ex. muskelkraften) påverkar kroppens arbete när du 

spelar tennis. Han visar hur vertikalarbete (böj benen så att musklerna 

förspänns), med- och motrörelser (hur du använder slagarmen 

och den fria armen) påverkar kroppsrotation och tyngdöverföring. 

Larssons beskrivning av tröghetsmomentets inverkan på rotationshastigheten 

är i varje fall för mig speciellt intressant. När du först 

ökar tröghetsmomentet – dvs. ökar armarnas radie – under slagets 

förberedelse och sedan minskar tröghetsmomentet – minskar armarnas 

radie – under slaget, så ökar du rackets acceleration, dvs. 

slagets kraft. 

Tränare bör tillgodogöra sig så mycket som möjligt av teorin i del 

3 om anatomi, fysiologi och biomekanik. Man även om det visar 

sig för svårt, så är inte hoppet ute. Bernt Lundahl har under årens 

lopp uppmärksammat många av bokens teoretiska begrepp, vilket 

skett i debattartiklar och under tränarmöten i hela landet. Han har 

beskrivit begreppen med ord och bilder på ett enklare sätt för att 



Beskrivningen av de olika 

faserna är bra, men målet 

är givetvis att så småningom 

kunna slå till bollen 

med en sammanhängande 

rörelse, vilket författaren 

också betonar. Hur ofta ser 

vi inte att världsstjärnor 

förbereder serven med 

att stanna racketen i 

den s.k. U-formen. i 

stället för att serva med 

en sammanhängande 

slagrörelse. Är det inte så 

att många spelare, som 

stannar serverörelsen i den 

s.k. U-formen, missar något 

av den muskelstegring som 

skapas sedan båda armarna 

sträckts åt olika håll? 

Bild 306: Alberto 

Berasateguis forehandgrepp 

Spanjoren Alberto Berasategui, 

som här slår forehand, träffade 

bollen med samma racketsida i 

forehand och backhand. 

underlätta för läsare och kursdeltagare. Men materialet hann inte 

sammanställas i bokform, som tidigare förklarats i kapitel 1 om 

bakgrunden till boken TENNISTEKNIKEN ÄR GRUNDEN. Den uppgiften 

har jag härmed slutfört som ett komplement till Ernst Larssons 

utmärkta bok om tennisteknik. 

Kritik 

Jag har berömt boken TENNISTEKNIKs teoretiska del om anatomi, 

fysiologi och biomekanik. Nu avser jag att kritiskt granska bokens 

båda inledande delar om grundtekniken och dess utveckling, dvs. 

de båda delar som flertalet klubbtränare troligen tyvärr ägnar mest 

uppmärksamhet. Min uppmaning att skaffa boken gäller givetvis 

fortfarande för alla klubbtränare, vars enda utbildning är stegkurser 

under några veckoslut. Det finns för närvarande få alternativ för 

kunskapstörstande tränare och spelare. Jag börjar med att granska 

det svenska språket, fortsätter med det viktigaste – teorin – och 

avslutar med att fråga om bilderna visar vad som skrivs i texten. 

Det bereds även plats för ännu mer beröm. 

Svenska språket – faser, baksvingar, platta 

racketblad och svengelska 

Författaren har delat in slagrörelserna i ett antal faser, vilka ska 

underlätta inlärningen av tennisslagen. Varje fas förknippas med en 

checkpoint (kontrollstation är ett bra alternativ). Faserna benämns 

förberedelsefas, slagfas, träff-fas och avslutningsfas. Borde inte redan 

uppdelningen av ordet träffas ha fått författaren att i stället skriva: 

förberedelsen, slaget, träffen och avslutningen (genomföljningen). 

Beskrivningen av de olika faserna är bra, men målet är givetvis 

att så småningom kunna slå till bollen med en sammanhängande 

rörelse, vilket författaren också betonar. Hur ofta ser vi inte att 

världsstjärnor förbereder serven med att stanna racketen i den s.k. 

U-formen. i stället för att serva med en sammanhängande slagrörelse. 

Är det inte så att många spelare, som stannar serverörelsen i 

den s.k. U-formen, missar något av den muskelstegring som skulle 

kunna skapas sedan båda armarna sträckts åt olika håll? 

Många människor, inte minst sportkommentatorer, använder 

prepositioner mycket slarvigt. Det är speciellt allvarligt när ämnet 

är tennis, där slagrörelsernas riktning är så betydelsefulla. Baksving 

och bakåtsving är olika företeelser. Den förstnämnda kan vara ett 

tecken på en för tidig bakåtsving åtföljd av en liten extra rörelse 

inför framåtsvingens inledning, vilket faktiskt inte är ovanligt när 

man tränar in en ny slagrörelse. De som har sett Roy Emerson 

serva (se bild 307 på följande sida), förstår nog vad jag menar. 


Bild 307: Roy Emersons serve 

Alla som sett Roy Emerson serva, minns nog Roys 

cirkulära rörelse under första framåtsvingen. Men på 

bilden demonstrerar Roy sin föredömliga förberedelse 

av kastet. Titta närmare på den vridna underarmen. 

Man kan faktiskt skriva 

underskruvat attackslag i 

stället för approach med 

slice. Och jämfotahopp är 

väl ett bra svenskt ord för 

split-step? 

Att det finns lika många 

idéer om hur slagen bör 

utföras, som det finns 

tennistränare (Anders 

Wetterberg i förordet) 

beror kanske till viss 

del på frånvaron av väl 

definierade och allmänt 

accepterade begrepp. 


Faktum är dock att Emerson utförde en framsving, 

dvs. han vevade lite med racket under den första 

framåtsvingen. Bernt Lundahl utvecklade i kapitel 

30, SERVETEKNIKEN HOS EN REKORDHÅLLARE, en 

terminologi för serverörelsen, som inbegriper två 

bakåt- och två framåtsvingar. 

Att författaren skriver om platta racketblad är 

allvarligt, inte bara för att termen är fel utan även 

för att ordet tidigare förknippats med oskruv, vilket 

är än allvarligare. Man bör förstå skillnaden mellan 

vertikalt och horisontellt racketblad, för att kunna 

lära sig att förstå tennisteknik. Alla racketblad är 

platta! Träffyta är en bättre benämning för den del av 

racket som träffar bollen. Träffytan kan luta vertikalt, 

dvs. vad författaren kallar platt. Den kan också luta 

horisontellt. Vi kan träffa bollen med träffytan lite 

öppen (uppåtriktad) och med träffytan lite sluten 

(nedåtriktad). Det finns spelare som träffar bollen 

med samma träffyta i forehand och backhand, (så 

träffade den spanske spelaren Alberto Berasategui, se 

bild 306 på föregående sida). De spelar med extremt 

westerngrepp. Slagrörelsens riktning och träffytans 

lutning avgör bollens skruv. 

De vanligaste tennisorden är engelska. Men många svenska ord 

är bättre. Texten blir lite väl svengelsk med ord som slice, step-in, approach, 

chip-and-charge och split-step. Man kan skriva underskruvat 

attackslag i stället för approach med slice. Och jämfotahopp är väl 

ett bra svenskt ord för split-step? 

Teorin – termer och begrepp 

”Det finns inga allmänt tillämpliga ’induktionsregler’, genom 

vilka hypoteser eller teorier mekaniskt kan härledas eller slutas från 

empiriska fakta. Övergången från fakta till teori kräver skapande 

fantasi. Vetenskapliga hypoteser och teorier är inte härledda från 

observerade fakta, utan UPPFUNNA för att förklara observerade fakta. 

De utgör gissningar om de samband, som kan tänkas gälla mellan 

de fenomen som studeras …” (Carl Hempel: Vetenskapsteori, 

1966). 

Boken TENNISTEKNIK saknar I VISS MÅN de relevanta termer och 

begrepp, som krävs för att snabbt utveckla kunskapen om tennis. 

Tränare och spelare bör diskutera teknik med utgångspunkt i en 

gemensam nomenklatur. Att det finns lika många idéer om hur 

slagen bör utföras, som det finns tennistränare (Anders Wetterberg 



Bild 308: Fabrice Santoros 

backhandslag 

Finns det någon tennisteoretiker i 

Sverige som kan analysera Fabrice 

Santores skagteknik? 

Tennisteknik omfattar 

företeelser, som kan 

testas deduktivt. Det 

innebär att man först 

formulerar antaganden 

– hypoteser – om hur 

ett slag bör utföras och 

sedan testar hypoteserna 

på tennisbanan genom att 

studera skickliga spelare. 

Om man formulerar en 

mängd begrepp utifrån 

termer, så kan begreppen 

sammanfogas till en teori 

över effektiv slagteknik. 

Bernt Lundahl har 

förklarat hur en effektiv 

serve utförs. Han använde 

termer och begrepp till en 

teori, vars empiriska stöd 

återfinns hos servare som 

Pete Sampras och Venus 

Williams. 

i förordet) beror kanske till viss del på frånvaron av väl definierade 

och allmänt accepterade begrepp. 

Författarens påstående om att dagens elitspelare endast står 

med stängd (sluten) fotställning i vissa backhandslag väcker vissa 

betänkligheter inte bara vad gäller bokens kunskapsbas utan även 

om spelarnas insikter. Ett slag startar från axeln och slagrörelsen 

fortskrider via över- och underarmen till handleden och racketen. 

Nyckelordet är SLAGAXELN. Den ska röra sig mot bollen till träffen. 

Öppen fotställning i forehand underlättar denna rörelse. Det är inte 

fallet i backhand, där slagaxeln med öppen fotställning vid framåtsvingens 

start direkt avviker från slagriktningen. Bernt Lundahl 

har elegant formulerat lösningen på detta problem (se kapitel 13). 

Man bör därför stå med sluten fotställning i enhandsbackhand för 

att slagaxelns rörelse ska bidra till en idealisk träff. Det gäller även 

i 2-h-b, om man använder högern mer än vänstern. 

Den mängd av olika slag, som presenteras i boken med färgglada 

bilder över slag med kända spelare i aktion, är visserligen 

trevliga och stimulerande. Men de kan tyda på ett s.k. induktivt 

angreppssätt, vilket innebär att man från enskilda fall formulerar 

allmängiltiga slutsatser eller principer. Det behöver visserligen inte 

vara fallet med boken, men eftersom problemlösningarna saknar 

stöd i bekräftelser av relevanta hypoteser, så gäller det att vara kritisk 

mot slutsatserna. 

Jag vill med följande lilla utvikning endast antyda att begrepp 

som förefaller helt självklara, kan vara fel. Vad innebär det att 

slå till bollen med forehand resp. backhand? Avser vi den sida av 

kroppen, där bollen träffas eller avser vi den sida av handen som 

styr racket mot bollen? Frågan hade nog uppfattats som snurrig 

för 25 år sedan. Men nu är den berättigad, när så många spelare 

slår tvåhänders backhand (jag tycket att benämningen är bättre 

svenska än tvåhandsbackhand). När högerhänta spelare slår med två 

händer på skaftet på kroppens vänstra sida, slår de då en tvåhänders 

forehand eller en tvåhänders backhand? Hur utförs slaget med två 

händer på skaftet på kroppens högra sida och vad kallas slaget i så 

fall? Hur slår t.ex. bollgeniet Fabrice Santoro sina grundslag? 

Vad menas med en bakåtsving? Man avsåg kanske förr att racketspetsen 

var riktad bakåt. Det är fortfarande vanligt, men inte längre 

lika självklart. Många spelare utför bakåtsvingen genom att skjuta 

tillbaka armbågen med racket framför handleden (stötposition) 

och slår sedan utefter en cirkulär bana utan att de stannar racketen 

med racketbladet riktat bakåt. 

Författaren visar på sidan 16 en skiss över ett grundslag och anger 

att rörelsen uppifrån sett är 360º. Varför är slagrörelsen så lång? Träf- 



Betrakta Serena Williams 

serverörelser, där hennes 

överarmar bildar två 

motstående ekrar i ett 

hjul som rullar runt sitt 

nav, axlarna, och där 

underarmarna under ett 

kort ögonblick förefaller 

att arbeta som skänkarna 

i en sax, som ”klipper” till 

bollen. 

Bild 309: Bernt Lundahls 

avancerade utgångsställning 

fen sker ju redan när racket roterat drygt 90º. Sedan följer genomföljningen 

i slagets riktning, som ofta förstärks med armvridning 

så att träffytan behålls vänd i slagriktningen med underarmen lägre 

efter träffen än före. Varför ska den s.k. avslutningen vara så lång? 

Är inte en rotation på 270º effektivare? Jag anser att det i boken 

TENNISTEKNIK skrivs alldeles för mycket om avslutningen och för 

lite om armvridning med genomföljningen i slagets riktning. 

Boken TENNISTEKNIK är starkt empiriskt inriktad. Råden baseras 

på bildserier över slagsekvenser utförda av bra professionella spelare. 

Slutsatserna är induktiva, vilket betyder att man drar allmängiltiga 

slutsatser från unika företeelser. Det finns då alltid en risk att man 

når felaktiga slutsatser. Hur skulle en bok om tennisteknik ha sett 

ut för 50 år sedan, om man hade gått till väga på samma sätt 

Tennisteknik omfattar företeelser, som kan testas deduktivt. Det 

innebär att man först formulerar antaganden – hypoteser – om hur 

ett slag bör utföras och sedan testar hypoteserna på tennisbanan 

genom att studera skickliga spelare. TESTA är för övrigt ett råd, som 

Bernt Lundahl ofta ger sina läsare. 

Vi behöver allmänt accepterade termer och begrepp för att via 

tester nå fram till accepterade slutsatser och teorier. Termer är 

fackord med bestämd betydelse (t.ex. träffyta, stötposition, öppen 

fotställning, bakåtsving, armvridning etc). Terminologi är ett system 

av termer för att beskriva t.ex. tennisteknik. Termerna definieras 

med hjälp av begrepp. Så här kan en relation mellan en term och 

ett begrepp se ut: 

TERM 

BEGREPP 

Stötposition betyder racketen och handleden är framför armbågen 

Kastposition betyder racketen och handleden är bakom armbågen 

Bernt Lundahl riktar som 

servemottagare, liksom Marcelleo 

Rios, racket mot backhandsidan. 

Han har förklarat fördelarna med 

denna utgångsställning. Men i 

kapitel 12 visar Bernt också att 

racketen ska peka mot nät för 

nybörjare, dit väl Rios knappast 

hör (se mina kommentarer om 

utgångsställningen på följande 

sida). 

Två så enkla definitioner visar att såväl grundslag som serve och 

volley innefattar såväl sving- som kast- och stötrörelser! 

Om man formulerar en mängd begrepp utifrån relevanta termer, 

så kan begreppen sammanfogas till en teori över effektiv slagteknik. 

Bernt Lundahl har förklarat hur en effektiv serve utförs. Han använde 

termer och begrepp till en teori, vars empiriska stöd återfinns 

hos servare som Pete Sampras och Serena Williams. Bernt beskrev 

två bakåt- och två framåtsvingar. Han benämnde racketlägena med 

termerna stöt- och kastpositioner. Han liknade ofta armarnas och 

axlarnas rörelser med ekrar och nav. 

Beskrivningen av serverörelsen som ett rullande hjul är suverän. 

Betrakta Serena Williams serverörelser, där hennes överarmar bildar 

två motstående ekrar i ett hjul som rullar runt sitt nav – axlarna 



Bernt Lundahl har låtit 

bildserier med Rod 

Laver förklara för varför 

högerfoten bör placeras 

förbi vänsterfoten i 

enhandsbackhand. 

Bra att författaren betonar 

att slagarmens armbåge 

alltid ska vara framför 

kroppen. 

Bild 310: Justine Henin- 

Hardennes slutna fotställning 

i backhand 

Justine Henin-Hardenne kan 

konsten att slå enhandsback-hand 

med sluten fotställning. 

Hon måste dock här vara noga 

med att skjuta upp armbågen och 

dra in slagarmen nära kroppen 

före framåtsvingens start för att 

kunna minska tröghetsmomentet 

och utnyttja muskelstegringen. 

– och där underarmarna under ett kort ögonblick förefaller att 

arbeta som skänklarna i en sax, som ”klipper” till bollen. 

Författaren skulle ha kunnat presentera sin empiri och förklarat 

den med hjälp av termer, begrepp och teorier. Han skulle också ha 

kunnat definiera termer som med- och motvridning, vars innebörd 

annars lätt kan missförstås. Han borde ha skapat ett sakregister, 

där man snabbt kunnat finna var i boken vissa ord, termer och 

begrepp förekommer. 

Bilderna 

Boken TENNISTEKNIK är rikt illustrerad. Många kända spelare visar 

viktiga delar i utförandet av en mängd slag. Bilderna är bra, men 

de överensstämmer inte alltid med texten. Jag exemplifierar några 

fall, men det kan finnas fler avvikelser mellan texter och bilder, till 

de senares nackdel. Du bör ha boken till hands, eftersom jag av 

utrymmesskäl inte återger dessa illustrationer här. 

UTGÅNGSSTÄLLNINGEN MED BILDER PÅ SIDORNA 14 OCH 29. Racketspetsen 

ska peka mot nät. Bilden visar Marcello Rios, som ofta håller racket snett 

framför kroppen (även på de båda bilderna). Faktum är att Marcello håller 

racket som Bernt Lundahl förordar (se bild 309 på föregående sida). 

SLAGMÖNSTER VID GRUNDSLAG MED SLICE (BILD PÅ SIDAN 16). Bilden visar att 

Steffi Graf har racketen bakom armbågen och alltså svingar racket mot bollen. 

Hon stöter inte med racket. Författaren borde ha klargjort innebörden 

av termerna svinga (kasta) och stöta! 

AVSLUTNINGSFASEN I FOREHAND (BILD 4 PÅ SIDAN 31 MED WILLIAMS). Har 

verkligen Williams kroppstyngden på den främre foten. Det främre benet 

är ju lätt böjt, trots att texten anger att benet är sträckt. Texten anknyter 

visserligen till bilderna med Rios forehand, men båda bildserierna ska väl 

beskriva samma teknik? 

TVÅHÄNDERS BACKHAND (BILDSERIERNA PÅ SIDORNA 38–39). Inga invändningar, 

men när får vi se en slagsekvens med cirkulär bakåtsving! 

FOREHAND- OCH BACKHANDVOLLEY (BILDSERIERNA PÅ SIDORNA 46-47). Bra 

att författaren betonar att slagarmens armbåge ska vara framför kroppen. 

Men visar bilderna på ett otvetydigt sätt att armbågen är framför kroppen 

på bild nr. 1 i forehandvolley? 

SERVEN (BILDSEKVENSERNA PÅ SIDORNA 50-51). Synd att inte författaren 

fick plats med en bild mellan Björkmans 5:e och 6:e som kunde visa den 

stötposition Williams intar längst upp på sidan 51. Många slarvar ofta med 

den detaljen. 

ÖPPEN OCH STÄNGD FOTSTÄLLNING (BILDEN PÅ PATRICK RAFTER HÖGST UPP 

PÅ SIDORNA 60 OCH 63). Författaren hävdar att dagens elitspelare inte slår 

med stängd (sluten) fotställning utom i vissa backhandslag. Han menar 

kanske att så många spelare slår med två händer på skaftet (dvs. forehand 

på backhandsidan). För nog har väl författaren sett Justine Henin-Hardenne 

slå sina ”fantastiska” backhandslag med en hand på skaftet och med sluten 

fotställning? Bernt Lundahl har låtit bildserier med Rod Laver förklara varför 

högerfoten bör placeras förbi vänsterfoten i enhandsbackhand. 



Bild 311: Sergi Brugueras 

toppade backhand 

Den spanske grusspecialisten Sergi 

Bruguera behärskade konsten 

att slå till bollen med kraftig 

överskruv. Här slår han ett 

tvåhänders backhandslag 

Rafter var för övrigt en serve- och volleyspecialist, som sällan slog en överskruvad 

backhand. Han slår i ett trängt läge ett defensivt underskruvat 

backhandslag med öppen fotställning. Detta är inte ett idealiskt slag och 

behöver knappast tränas (se bilderna på sidan 60). 

VARIERANDE SLAGMÖNSTER I SIDLED (BILDEN ÖVER RAKA SLAG PÅ SIDAN 75). Men 

nog kan man väl, med hjälp av cirkulära slagrörelser och med racket vinkelrät 

tillbakadragen i förhållande till underarmen, lätt variera träffpunkten med 

hjälp av handleden i en in-ut-sving och slå bra diagonalt? Du ska kunna slå 

både rakt och diagonalt med en inåt-utåt-sving genom att med handled och 

armvridning anpassa träffytan till träffen och slagriktningen. 

VARIERANDE SLAGMÖNSTER I HÖJDLED (BILDTEXTER TILL SLAGEN MED RAFTER, 

BECKER OCH RIOS PÅ SIDORNA 76-77). Författaren borde ha förklarat innebörden 

av den återkommande texten kraften är på väg i samma riktning! 

FOREHAND MED KRAFTIG TOPSPIN (TEXTEN PÅ SIDAN 79). Författaren introducerar 

först här termen armvridning, vilket kan få läsaren att tro att måttligt 

överskruvade grundslag slås bäst utan armvridning. Att låta Mary Pierce (på 

sidorna 80-81) illustrera slagrörelse med kraftig topspin, förfaller missriktat. 

Alla som sett Patty Schneider överskruva, vet att hon är en bättre förebild. 

Detta gäller även Sergi Brugueras topspinslag vid en jämförelse med Boris 

Becker. 

Mary Pierce förbereder ett slag med hög bakåtsving inför en ”brösthög” boll. 

Slagrörelsen förefaller att ske horisontellt mot bollen, som träffas med lodrätt 

(!) racketblad. Vi saknar en bild som visar vad som sker mellan framåtsvingen 

start och träffen. Men om hon omedelbart innan träffen slår med hjälp av 

armvridning, så borde väl racketbladet vridas upp något över handleden 

(såvida hon inte sänkt slagarmen och handleden efter andra bilden och som 

Boris Becker gör på sjunde bilden). Det framgår dock att hon efter träffen 

vrider fram underarmen. Men vad bidrar denna armvridning till slaget? 

Bilden med Mary Pierce torde härröra från den tid då hon slog mycket med 

oskruv och tyvärr ofta alltför långt. Hon har dock under senare år förbättrat 

de överskruvade slagen och nått flera finaler i stora turneringar. 

FLACK-, SLICE- OCH TWISTSERVAR (BILDSEKVENSER PÅ SIDORNA 129-131). Det 

vore nog lättare att följa och förstå träffen, om man kunde följa bollen hela 

tiden. Sampras har dessutom en boll i vänstra handen, vilket kan distrahera. 

(De tecknade bilderna är kanske tillräckliga?) 

MOMMENTAR OM REN ÖVERSKRUV I SERVEN. Under ett avsnitt om olika slags 

servar står det i texten på sidan 132 att vid en kickserve roterar bollen 

endast med överskruv. Detta påstående är fel. För det första kräver en ren 

överskruv, precis som i ett grundslag, att bollen träffas med horisontellt 

racketskaft (se bild 260 i kapitel 50 och teckningen i bild 312 på följande 

sida). För det andra avviker inte en rent överskruvad boll i sidled efter studs, 

medan bollen vid kraftig sidöverskruv, s.k. kick, studsar högt och mycket åt 

höger. Racketskaftet lutar mer åt vänster bakifrån sett vid kickserve än vid 

twistserve, men aldrig så mycket att slagrörelsen sker horisontellt. Träffytan 

kommer dessutom att luta så mycket nedåt vid träffen med ett kontinentalt 

grepp när skaftet är horisontellt, att bollen kommer att landa på servarens 

del av banan. 



Bild 312: Skiss över 

racketskaftets lutning vid 

skruvar i tennis 

Rörelseanalysen är 

intressant. Det är också 

en svår uppgift att med 

bildserier återge de 

verkliga slagförloppen. 

Man kan ju inte få plats 

med hur många bilder 

som helst. Faktum är dock 

att läsaren många gånger 

skulle behöva studera varje 

slagrörelse även bakifrån 

och från båda sidorna. Jag 

skulle även vilja se en bild 

när racket träffar bollen. 

Rörelseanalys 

Kapitlet inleds med ett påstående som förefaller motsägelsefullt. 

”det är omöjligt att påvisa något speciellt skeende/händelseförlopp 

som är avgörande för ett slags kvalitet.” 

Ordet kvalitet är ett abstrakt – ett ofta intetsägande – ord som 

blivit vanligt och populärt vid bedömning av idrottsprestationer. 

Boken TENNISTEKNIK visar väl tveklöst att man faktiskt påvisat flera 

viktiga händelseförlopp som avgör kampen om poängen (läs inledningen 

till bokens del 3, som återgavs tidigare). Träffen lär väl vara 

viktigast! Men man måste givetvis först definiera målet med ett visst 

slag och sedan analysera hur olika rörelser bidrar till målet. 

Ernst Larsson beskriver i del 4 sammansatta rörelser hos många 

tennisslag. Rörelseanalysen är intressant. Det är en svår uppgift att 

med bildserier återge de verkliga slagförloppen. Man kan ju inte få 

plats med hur många bilder som helst. Faktum är dock att läsaren 

många gånger skulle behöva studera varje slagrörelse även bakifrån 

och från båda sidorna. Jag skulle även vilja se en bild när racket träffar 

bollen. Bildserien med Jonas Björkmans volley är ju föredömlig, 

men i flera serier syns bollen överhuvudtaget inte. Hur lyckades 

spelarna med de illustrerade slagen? Uppnådde de målen? 

Analysen av olika slagrörelser innehåller en del formuleringar, som 

visserligen är korrekta, men som ändå kan ge upphov till missförstånd. 

Det skulle därför ha varit bra om författaren i tidigare delar 

klargjort innebörden av flera viktiga termer. 



Boken innehåller många 

bra råd till tränare och 

spelare. Illustrationen 

av racketknoppen i 

avsnittet med olika grepp 

(sidan 21) är utmärkt 

med bokstaveringen av 

sidorna och numreringen 

av kanterna. Författaren 

borde kanske ha låtit 

bilderna av skaftknoppen 

och handflatans tre 

kontrollpunkter 

återkomma vid varje nytt 

kapitel om tennisslagen, 

gärna kompletterad 

med en tydligare bild av 

handpåläggningen. 

Många goda råd 

Låt mig avsluta med positiv kritik. Boken innehåller många bra 

råd till tränare och spelare. Illustrationen av racketknoppen i avsnittet 

med olika grepp (sidan 21) är utmärkt med bokstaveringen av 

sidorna och numreringen av kanterna. Författaren borde ha låtit 

bilderna av skaftknoppen och handflatans tre kontrollpunkter återkomma 

vid varje nytt kapitel om tennisslagen, gärna kompletterad 

med en tydligare bild av handpåläggningen. Ernst Larsson ägnar 

också mycket utrymme åt fotarbetet, men väl lite åt olika slags 

skruvar. Han hämtar många liknelser från fotbollssporten, men 

borde kanske mer ha uppmärksammat den fria idrotten med dess 

många kastgrenar. 

Boken innehåller många bra tips även för motionsspelare. 

Författaren vill att du ständigt tränar och utvecklar tekniken att behärska 

alla slag. Det är viktigt att lära sig rätt från början. Fotarbete, 

kroppsrörelser och slag som upprepas många gånger, automatiseras. 

Det är mycket svårt att ändra felaktigt automatiserad teknik. Men 

jag hävdar att det går. Granska en bra spelares hela slagrörelse. 

Uppmärksamma detaljer och härma sedan slagrörelsen mycket 

långsamt UTAN BOLL. Håll då i racket avslappnat så att inte musklerna 

motverkar övningen. Träna t.ex. in stötpositionen i serven 

så här: Vrid långsamt tillbaka kroppen så mycket, att du öppnar 

vägen för servens första framåtsving bakom nacken och för racket 

långsamt ner så att racketspetsen pekar nedåt och in över baslinjen 

och slagarmbågen pekar så mycket som möligt uppåt. Kasta sedan 

iväg racket. Träna många gånger utan boll! 

Tack Ernst Larsson och övriga i referensgruppen för en utmärkt 

bok. Jag hoppas nu att boken TENNISTEKNIKEN ÄR GRUNDEN – med 

analyser av och förklaringar om ORSAKER OCH VERKAN – ska bli ett 

bra komplement till boken TENNISTEKNIK. 

Författaren vill att du ständigt tränar och utvecklar 

tekniken att behärska alla slag. Det är viktigt att lära 

sig rätt från början. Fotarbete, kroppsrörelser och 

slag som upprepas många gånger, automatiseras. 

Det är mycket svårt att ändra felaktigt 

automatiserad teknik.

HÃR - Slagproffset

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

HÃR - Slagproffset