Tidningen som pdf-dokument - Svensk Biblioteksförening

ning (på sextiotalet var det förbjudet för
kommunalt anställda kvinnor i serviceyrken
att ha långbyxor på arbetsplatsen),
plockade ögonbryn svagt målade med brun
konturpenna, pudervippade kinder: detta
var för mig på den tiden höjden av Litteratur.
Där uppstod den glamour som för mig
alltid har funnits kring ordet ”böckernas
värld”.
Mamma som läser högt med ett utspel
som jag både älskar och skäms över djupt –
för det är så storvulet, mamma tar så mycket
plats. Alla ungarna omkring henne som
har uppmärksamheten riktad mot henne,
jag är stolt men också oändligt svartsjuk. I
pauserna pillrar hon ner vinylskivor med
barnsång på skivspelaren som står uppriggad
bredvid henne – Den olydiga ballongen är
min favorit, hela soundtracket eller hur det
heter, vilket jag också brukar skryta över vid
tillfälle för de andra barnen. Att jag är den
som har förmånen att höra hela LP-skivan
från början till slut efter sagotimmen.
Mamma som bjuder runt karameller ur en
blåguldfärgad burk av plåt som hon har
med sig hemifrån.
Till den ”seriösa” litteraturen, alltså till
det som i vårt hem benämndes ”vuxenlitteratur”,
kom jag först långt senare, när jag
hade fyllt tjugo. Och på egen hand, utan
någon moders vägledning. Länge trodde
jag att det var en annan historia. En liksom
riktigare och viktigare.
När jag blivit äldre har jag förstått att det
inte är så. För litteratur, att läsa och att skriva,
är till sitt väsen något sinnligt och konkret
– inte kunskap, information, jo också
det, men i så fall som en oförlöslig del av
något långt större än och viktigare. Den delade
upplevelsen och erfarenheten – dess
kraft och makt. Liv, som andas och som det
doftar om, och som kommer så nära att
man kan ta i det. Molyneux-parfym (en
outhärdlig doft egentligen, min mammas
favorit), tygers ruffiga eller släta ytor, deras
olika fibrer, ljudet av en symaskin med
tramppedal, melodislingor – ”släpp mitt
snöre jag vill flyga bort/snöret är för litet
och för kort/jag vill inte längre vara här/jag
vill vara, där det vackra är” – och mitt i alltsammans
berättelsen och berättelserna,
vindlande och verkliga.
Monika Fagerholm
som nu också är nominerad till Augustpriset
(reds anmärkn.)
”En thriller av
musilskt format”
Bibliotekarien och litteraturvetaren
Lena Kjersén Edman
skriver om Den amerikanska
flickan av Monika Fagerholm.
Vi kunde ha haft det ganska jävligt kul tillsammans.
Det där låter ju som en mening ur en
hårdkokt roman av Hemingway. Det är det.
Det är den sista meningen i en roman i
tjurfäktarmiljö: Och solen har sin gång. Men
det är också en mening i en finlandssvensk
roman i Porkalamiljö. Den står på sidan
464 i Monika Fagerholms roman Den amerikanska
flickan. Den bok som nyligen nominerades
till Nordiska rådets pris och som nu
fått Aniarapriset.
Monika Fagerholm gör så där. Stjäl.
Energiskt och fullständigt ogenerat stjäl
hon ord och hela meningar ur boktitlar, romaner,
pjäser, schlagers och poptexter. Från
dramatikern Tennessee Williams har hon
stulit: Ingen känner min ros i världen utom jag.
Detta meddelande, som hon kallar ”Eddiesången”,
upprepas gång på gång i Den amerikanska
flickan.
Och hon som gett romanen dess titel,
den amerikanska flickan Eddie, älskar att
citera en barnslig poptext: Titta mamma, de
har förstört min sång.
Efter sina kritiker- och läsarframgångar
med romanerna Underbara kvinnor vid
vatten och Diva har Monika Fagerholm avslöjat
sin lust att skriva en thriller. Den amerikanska
flickan är på många sätt en thriller.
En diger en. Nästan av musilskt format.
Ändå är denna historia om den amerikanska
flickan Eddies död och om en handfull
människors liv i den finska byn Trakten
mellan åren 1969 och 2008 bara första delen
i en tvådelad romansvit. En svit med samlingsnamnet
”Slutet på glitterscenen”.
Sextonåriga Eddie de Wire matade i slutet
av 1960-talet in några slantar i en skivspelningsautomat
på ett tivoli på Coney Island
utanför New York. Sedan sjöng hon,
inte särskilt vackert, Titta mamma, de har förstört
min sång.
Det är denna amerikanska Eddie som en
höstdag, några år senare, hittades drunknad
på botten av Buleträsket i Trakten.
Thrillerinslagen i Den amerikanska flickan
är brott, självmord, död. Tre unga människors
död. Hösten 1969 låg Eddie, klädd i en
röd plastregnrock, på träskets botten. Kort
därefter hängde sig hennes jämnårige vän
Björn i uthuset. Och 1975 sköt sig den sextonåriga
träskungen Doris med en Colt-pistol
på Loneklippan vid Bule träsk.
Björn, ynglingen som hängde sig, var det
enda biologiska barnet till den kärleksfulla
Kusinmamman. Men som adoptivbarn i
Kusinhuset fanns Kusinpappans tre föräldralösa
brorsbarn: Två flickor och så Bengt,
han som ritade kartor och namngav platser.
Så länge Björn levde delade Björn och
Bengt rum. De två kusinpojkarna slogs
ibland, men de höll mycket av varandra.
Mellan två främmande fåglar i tillvaron,
20 biblioteksbladet [2005:08]