Syre_2015_01
Syre_2015_01
Syre_2015_01
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Redaktör: Lennart Fernström, lennart.fernstrom@tidningensyre.se<br />
Redaktör: Lennart Fernström, lennart.fernstrom@tidningensyre.se<br />
6 Under ytan<br />
Under ytan<br />
7<br />
Glöd<br />
Glöd<br />
Att ha rätt eller<br />
att få rätt<br />
Tord Björk var med när Miljöpartiet<br />
växte fram ur miljö-<br />
och fredsrörelsen och<br />
var en av de 18 deltagarna<br />
på det första mötet hemma<br />
hos Per Gahrton. Här ger<br />
han sin syn på det som hände<br />
då och berättar varför<br />
han istället valde folkrörelsevägen.<br />
Foto: Privat<br />
– om Miljöpartiet i ett folkrörelseperspektiv<br />
Tord Björk är lärare i medie- och utställningsdesign<br />
i Kristianstad och aktiv i Jordens Vänner. Han har<br />
varit med i miljörörelsen sedan 1970-talet och var<br />
initiativtagare till Folkkampanjen mot atomkraft<br />
som sedan startade kampanjen för en folkomröstning<br />
om kärnkraft.<br />
På Under ytan nästa vecka skriver<br />
Birger Schlaug om Miljöpartiets<br />
utveckling från idéparti till maktparti.<br />
Solen sken när jag direkt från gatan<br />
steg nerför trappan in på Miljöpartiets<br />
lokaler på Kungsholmen första<br />
gången. Där var nästan alla som<br />
jag känt under tio år i miljö-, fredsoch<br />
alternativrörelsen. Det var som att komma<br />
hem. Här var de politiskt intresserade som likt<br />
mig själv aldrig hittat till vänsterns alla organisationer.<br />
Jill Lindgren som med outsläcklig energi<br />
i vardagsarbetet höll alla informerade om<br />
allt. Tillsammans med den outtröttliga BirGitta<br />
Thornérhielm den urkraft som varje rörelse<br />
behöver. Tvillingarna Ulf och Peter Söderström<br />
som redan som 12-åringar i början av<br />
1970-talet varit miljörörelsens främsta försäljare<br />
på gatan av häftet Alternativ till kärnkraften.<br />
Peter Eller som tycktes kunna ordna allt praktiskt<br />
och ekonomiskt ett parti behöver. Den<br />
lugne och effektive partisekreteraren Christer<br />
von Malmborg och hans bror Roland med gitarren<br />
i ena näven och stencilapparaten i den<br />
andra som för en billig penning producerade<br />
färggranna affischer i det stora A3-formatet.<br />
Vad drömde vi om i spänningen mellan att ha<br />
och få rätt? För vi var ”vi” fortfarande. Vi kom<br />
säkert från olika håll. För egen del hade jag<br />
hamnat i Teosofiska ungdomsgruppen 1970.<br />
Den bar vidare traditionerna från Inge Oskarsson,<br />
Yvonne Hoogendoorn och Per Anders Fogelströms<br />
folkrörelsetradition på 1950-talet<br />
med världsmedborgaranda, en hel del frimodig<br />
anarkism, freds- och miljöengagemang och<br />
solidaritet med tredje världen som ledstjärna.<br />
Under tidigt 1960-tal kom det till uttryck i Fogelströms<br />
fredsparti som kan ses som föregångare<br />
till Miljöpartiet och Operation Dagsverke på<br />
många skolor, där Peter Modesta och Jan Fjellander<br />
började sina politiska banor för att senare<br />
bli miljöpartister. Dessa tidiga initiativ hade<br />
på tjugo år förgrenat sig och vuxit samman med<br />
många andra tills det var dags att utmana det sedan<br />
1920-talet rådande partisystemet med kraft.<br />
Men hur görs det på bästa sätt? Enfrågemobiliseringen<br />
i kärnkraftsfrågan hade räckt till att fälla<br />
två regeringar, först den socialdemokratiska<br />
och sedan den borgerliga. Men inför folkomröstningen<br />
om kärnkraft 1980 räckte den inte<br />
till att bryta sig loss ur de etablerade partiernas<br />
manipulation av den interna demokratin, dels i<br />
antikärnkraftsrörelsens Linje 3 och dels genom<br />
den förödande Linje 2 med dess falska ”avveckling<br />
av kärnkraften med förnuft”.<br />
Ute i Europa sysslade man med enfrågemobilisering<br />
mot utstationering av kärnvapenmissiler<br />
och dialog mellan det civila samhället i väst<br />
och öst. På European Nuclear Disarmaments<br />
konvent i Västberlin diskuterades hur rörelsen<br />
skulle gå vidare och förhållandet mellan rörelsen<br />
och partierna med enbart partiföreträdare<br />
i panelen. Debatten visade den påstått starka<br />
tyska rörelsens svaghet. Över huvudet på rörelsen<br />
skulle partier monopolisera diskussionen<br />
om rörelsens förhållande till partierna med det<br />
schizofrena argumentet att de Gröna egentligen<br />
inte var ett parti utan en rörelse.<br />
I debatten lyckades socialdemokraterna fokusera<br />
diskussionen och framstå som trovärdiga<br />
med tal om vikten av handel med Sovjetblockets<br />
länder för att bygga freden, medan Petra<br />
Kelly gjorde en osammanhängande lista över de<br />
krav hon trodde att rörelsen stod för. Tillsammans<br />
med folkpartisten och IKFF-aktivisten Ingrid<br />
Segerstedt Wiberg såg vi det som populistiskt<br />
svammel som inte kunde leda framåt.<br />
Debatten förebådade den tyska utvecklingen<br />
i en fortsatt kraftfull förmåga till enfrågemobilisering<br />
kombinerad med ett miljöparti som<br />
skulle förråda den fredsrörelse den sprungit<br />
fram ur genom att bli ett aggressivt bombparti<br />
och alltmer välintegrerat i det etablerade politiska<br />
systemet.<br />
I Sverige valde Miljöförbundet på sitt sommarläger<br />
1981 motsatt väg. Fredsfrågorna sattes i<br />
samband med frågorna om meningsfullt arbete<br />
åt alla och mat på bordet i hela världen.<br />
Jordens Vänner initierade Alternativkampanjen<br />
med en samtidig mobilisering i alla livets<br />
frågor. Framtiden i våra händer anslöt sig och<br />
gjorde kampanjen nordisk med en omfattande<br />
framtidsstudie om omställning av hela samhället<br />
grundad på miljö och solidaritetshänsyn.<br />
Kvinnor för fred krävde att vapenmiljarderna<br />
skulle gå till vad barnen behöver och marscherade<br />
från Norden till Paris, Moskva och<br />
Washington. En vital alternativrörelse samlades<br />
i Nordiska Alternativkampanjen med ett<br />
brett allmänpolitiskt program tvärtemot den<br />
tyska modellen.<br />
I denna tidsanda hade också inbjudan kommit<br />
från Per Gahrton till hans lägenhet på Henriksdalsberget<br />
i Nacka för att bilda en ny politisk<br />
rörelse. Det lät spännande, så varför inte<br />
gå dit. Det visade sig dock att syftet var att bilda<br />
ett parti. Då jag var styrelseledamot i Miljöförbundet<br />
valde jag att stryka mig från protokollet<br />
som deltagare på mötet för att det inte<br />
Foto: Privat<br />
Peter Söderström på Gröna Tråden (omnämnd som<br />
lokalen på Kungsholmen i artikeln).<br />
skulle framstå som att den organisation som<br />
jag satt i ledningen för legitimerade en ny<br />
partibildning.<br />
Nu var det förstås lockande att som individ ansluta<br />
sig till ett nytt parti där så många vänner<br />
från alternativrörelsen gått med. En för mig avgörande<br />
faktor gjorde att det ändå inte blev så.<br />
Partiet hade och skulle under lång tid ha en<br />
betydligt lägre andel medlemmar i förhållande<br />
till väljare än de andra partierna. Därmed<br />
skulle partiets beroende av statliga och kommunala<br />
bidrag få en dominerande roll. Oavsett<br />
de goda idéer som medlemmarna hade innebar<br />
det en stark disciplinering av partiet till anpassning<br />
vare sig man ville eller inte.<br />
Under en tid skulle partiet kunna fylla en<br />
progressiv roll i kraft av de rörelser i samhället<br />
som fanns som ifrågasatte den rådande<br />
ordningen. Men med tiden skulle det urholkas.<br />
Samma processer var också påtagliga<br />
inom miljö-, solidaritets- och fredsrörelsen:<br />
en tilltagande professionalisering och anpassning<br />
till den framväxande instrumentaliseringen<br />
av folkrörelser till att bli administratörer<br />
av olika projekt istället för att utifrån egna<br />
utgångspunkter arbeta för att förändra hela<br />
samhället. Likafullt såg jag och andra det som<br />
att den avgörande förmågan att bryta med<br />
statens och marknadens rutiner fanns i folkrörelserna,<br />
inte i en partibildning.<br />
Det fanns också starka argument mot det av<br />
flera miljöpartister framförda påståendet att<br />
Miljöpartiet växte fram ur miljörörelsen på<br />
samma sätt som en gång Socialdemokratiska<br />
arbetarpartiet växt fram ur arbetarrörelsen.<br />
Skillnaden låg i att socialdemokraterna uppfann<br />
det moderna masspartiet med medlemmar<br />
som i demokratisk ordning beslutar om<br />
program och ledning. En modell som sedan<br />
Bondeförbundet, Kommunisterna och Folkpartiet<br />
följer, medan Högern antar samma<br />
form men fortsätter att i hög grad vara präglad<br />
av okända finansiärer.<br />
När Miljöpartiet träder fram är redan detta<br />
parlamentariska system moget, för att inte<br />
säga övermoget. Det innebar att den partipolitiska<br />
miljörörelsens idéer redan fanns företrätt<br />
om än i begränsad form inom existerande<br />
partier. Ett nytt parti som strävade efter<br />
parlamentariskt inflytande skulle ovillkorligen<br />
komma i konkurrens med andra partier.<br />
Den ideologi de då skulle förorda skulle mer<br />
formas av konkurrensens behov än vara ett<br />
uttryck för den rörelse den sa sig vilja företräda.<br />
Farhågorna kom snabbt att besannas. När<br />
Nordiska Alternativkampanjen ordnade en<br />
Dela lika-dag 1984 med insamling av pengar<br />
till verksamheter som stod olika former av imperialism<br />
emot, slog miljöpartister bakut. Det<br />
handlade om indianernas kamp mot svenska<br />
bolags giftbesprutning av kanadensiska skogar,<br />
konsumentrörelsens kamp i tredje världen<br />
mot storföretagen och humanitär hjälp<br />
till det av sovjetisk imperialism drabbade Afghanistan.<br />
”...den avgörande förmågan<br />
att bryta med statens och<br />
marknadens rutiner fanns i<br />
folkrörelserna, inte i en partibildning.”<br />
Per Gahrton sa att man inte ska behöva<br />
vara antiimperialist för att skydda skogen eller<br />
värna om djuren. Nordiska Samfundet<br />
mot plågsamma djurförsök svarade att det<br />
visst behövs en djurskyddsorganisation som<br />
tar itu med den värsta formen av djurplågeri<br />
som storföretagens djurfabriker står för och<br />
att en djurskyddsorganisation kan solidarisera<br />
sig med människor ibland också. Men miljöpartisternas<br />
ansträngningar tillsammans<br />
med vänsterns lika stora ansträngningar att<br />
tvinga in rörelser i enfrågefållor fick sin verkan<br />
och Nordiska Alternativkampanjens olika<br />
ambitiösa satsningar ebbade ut.<br />
Kontroverserna mellan den samhällsförändrande<br />
miljörörelsen och Miljöpartiet fortsatte<br />
i synen på hur EU skulle bekämpas, privatiseringspolitiken<br />
och flera andra frågor. I<br />
det stora hela rådde dock samsyn i detaljfrågor,<br />
medan kontakter på organisationsnivå<br />
i mer allmänpolitiska frågor i hög grad försvann.<br />
De gamla vännerna på partikansliet<br />
kunde meddela att partiets resurser gick till<br />
att förhålla sig till massmedia medan ingen<br />
hade hand om kontakter med folkrörelser.<br />
Gustav Fridolin sökte upp mig en gång i min<br />
lägenhet i Kristianstad innan han fann mer<br />
passande förebilder i goda publicister utan<br />
folkrörelsebakgrund.<br />
Det massmedieanpassade Miljöpartiet står i<br />
dag inför stora problem. Det gör också den<br />
demokratiskt organiserade miljö- och alternativrörelsen.<br />
Kanske är det dags för en allmänpolitisk<br />
dialog mellan den radikala delen av<br />
miljörörelsen och Miljöpartiet. Miljöförbundet,<br />
som i dag bytt namn till Jordens Vänner,<br />
är välkommet ute på landsbygden där vi organiserar<br />
kamp mot avfolkningen och för ett<br />
hållbart jordbruk och skogsbruk. Po Tidholm<br />
skriver i ETC att Miljöpartiet å andra sidan är<br />
hatat ute i bygderna.<br />
Jordens Vänner för en allmänpolitik som<br />
hänger samman med kraftsamling i samarbete<br />
med facket och bondeorganisationer samt<br />
solidaritetsrörelser och alternativrörelser för<br />
rättvis omställning. Problemet är att få partier<br />
är intresserade av denna sammanhängande<br />
folkrörelsepolitik. Jordens Vänner visar att<br />
det går att förnya den folkrörelsepolitik som<br />
en gång bar fram Miljöpartiet med bibehållen<br />
skärpa. Det går att både ha rätt och få rätt, åtminstone<br />
i termer av att samarbeta med brett<br />
förankrade grupper i samhället. Miljöpartiet<br />
tycks i dag mest erbjuda ett smörgåsbord med<br />
avskilda frågor, utan att kunna utnyttja miljöfrågans<br />
potential att ena landsbygden och staden.<br />
En allmänpolitisk dialog kan vara till nytta<br />
för bägge parter.<br />
Tord Björk<br />
Aktiv i Jordens Vänner<br />
Enfrågemobiliseringen i kärnkraftsfrågan räckte till att fälla två regeringar, skriver Tord Björk.<br />
Foto: Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen
Change language