UV Väst Rapport 2010:9 - arkeologiuv.se

Gravgåvan
Så äntligen kom den till sist, gravgåvan. Flera gånger trodde vi att vi var
nere i botten av kistrummet. Fyllningsmaterialet var så hårt packat och svårt
att forcera att det kändes som vi var nere i botten och orörd mark, fast vi
inte hade nått nederkanten av sidohällarna på insidan av kistrummet. Men
när vi började plocka undan de västra sidohällarna kom vi till slut ner till
bottenlagret, och när resten av det skulle grävas bort hände det. I kistans
längdriktning strax intill västra sidan med spetsen mot norr låg den där –
flintdolken (fig. 56–57).
En anledning till att fyllningsmaterialet var så hårt packat ner mot
botten är antagligen att marken har varit vattenrik och att det därför lätt
har bildats järnutfällningar som mer eller mindre ”cementerat” materialet.
Att området var vattenrikt såg vi när kistrummet kunde bli helt fyllt både
genom vattentrycket i marken – det sipprade in vatten i skarvarna mellan
hällarna – och genom det myckna regnandet.
Flintdolken
Dolken, F238, är 17 centimeter lång (skaft plus blad) och har ett fyrsidigt
kvadratiskt skaft med ett tvärsnitt på 2,2 centimeter och 1,7×1,7 centimeter
sida. Skaftlängden är 9 centimeter. Bladet är som bredast 1,9 centimeter,
och som tjockast 1centimeter vid skaftet. Längden på bladet är 8 centimeter
(fig. 59).
Skaftet passar in i Lomborgs typologi, typ III B (Lomborg 1973). Bladet,
som inte på någon punkt är bredare eller tjockare än skaftet, har från
början varit bredare men troligen vid upprepade tillfällen blivit omhugget
och uppskärpt och på så sätt förlorat i bredd. Det är bredden i förhållande
till tjockleken som visar att dolkbladet har skärpts.
Fig. 56. Vägghällarna i västra
sidan av kammaren är borttagna
och bottenlagret är framrensat.
Foto: UV Väst.
Tre boplatser och en hällkista 43