Seminarium om Repatriering under Ubmejen Biejvieh- Samiska ...

Seminarium om Repatriering under Ubmejen Biejvieh- Samiska Veckan i
Umeå den 11 och 12 mars 2009
Under torsdagen och fredagen anordnades två seminarier rörande repatriering i ett internationellt
perspektiv. Repatriering innebär ett återförande av mänskliga kvarlevor, immateriell och materiell
kultur. Det första seminariet på torsdagen kallades för ”Repatriation in an International Perspective ”
och hölls enbart på engelska. Föreläsarna bestod av Orin Starn från Duke University i USA, Kerstin
Lidén från Stockholms universitet, Rose-Marie Huuva från Kiruna och Willie Nelson från First Nations
University i Kanada. Efter föreläsningarna och kafferasterna avslutades seminariet med en
paneldiskussion bestående av, utöver föreläsarna, Mikael Lindblad, ordförande för Såhkie- Umeå
sameförening, Lars Amréus, chef för Historiska museet i Stockholm, Hanna Utsi, representant från
Svenska Sametinget och Kjell-Åke Aronsson, museichef på Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum.
Seminariet på fredagen kallades för ”Återförande av Samiskt Kulturarv” och de som föreläste då var
Cecilia Hammarlund Larsson från Nordiska museet i Stockholm, Anders Johansson och Agneta
Stenborg från forskningsarkivet vid Umeå universtitet, Carl-Gösta Ojala från Uppsala universitet,
Anna Westman Kuhmunen från Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk samt Staffan
Lundmark från Dialekt- och Ortnamns Arkivet (DAUM) i Umeå.
Orin Starn är en antropolog från Duke University, USA. Hans föreläsning kallade han för “Reclaiming
the Dead: Indigeneity and the politics of repatriation”. Starn är bland annat känd för att ha skrivit
boken ”Ishi´s brain: in search of America´s last ”wild” Indian” (2004). Starns föreläsning handlade till
stor del om kolonialism och om Ishi, den siste indianen från Yahi-stammen i Californien.
En väsentlig frågeställning som Starn tog upp var ”Vem eller vilken grupp är det som har rätt till att
återkräva kvarlevor?”. Ett tydligt exempel var Ishis begravning där det institutionella intresset lade
större vikt vid det vetenskapliga genetiska släktskapet än på den indianstam som startade frågan om
repatriering angående Ishis kvarlevor. För de urfolksgrupper som levde och verkade i närheten av
Ishis hemland symboliserade hans levnadsöde den mindervärdiga behandling som urfolksgrupperna
hade blivit utsatta för av storsamhället. Uppmärksamheten kring Ishi fick en positiv konsekvens för
de amerikanska urfolken eftersom majoritetsbefolkningen blev uppmärksam på deras faktiska
existens. År 1990 antogs i USA en repatrieringslag vid namn Native American Graves Protection and
Repatriation Act (NAGPRA). Lagen klargör äganderätten av kulturella föremål framkomna i samband
med undersökningar eller upptäckta på både federalt eller urfolks (tribal) land 1 . I Sverige finns det för
nuvarande ingen liknande lag som skyddar exempelvis samiska kvarlevor på samma sätt.
Starn fördjupade sig vidare i rasbiologi, kolonialism samt förklarade att det finns ett ”typiskt
västerländskt tankesätt”. Ett tankesätt som talar för att västerlänningarna ofta under historiens tid
har tagit för givet att de har rätt att efter sina egna värderingar och normer döma ut människor från
andra etniska grupper. Vidare nämnde han en teori om att ”vita människor” känner sig goda vid
repatriering och att de känner sig mindre skyldiga till att ha utfört till exempel gravplundringar av
urfolksgravar etc. . Starn nämnde dock att gravplundring inte är någon modern företeelse utan att
det skett i alla tider. Komplexiteten och problematiken om den ”äganderätts-politik” som uppstår i
1 http://en.wikipedia.org/wiki/Native_American_Graves_Protection_and_Repatriation_Act

samband med till exempel uppgrävda mänskliga kvarlevor finns över hela världen och är inte unika
frågor som rør enbart urfolk. Han hänvisade bland annat till de tvister som uppstod kring Che
Guevaras och Moder Theresas kvarlevor. Båda var födda i andra länder än var de levde och verkade
större delarna av sina liv. Detta har lett till stora diskussioner om vilka länder som har mer eller
mindre rätt till deras kvarlevor. De länder de föddes i eller de länder som de förknippades mest med
under sin livstid? Men för att återgå till urfolkens situation konstaterade han att det är en jättestor
uppgift att repatriera alla kvarlevor eftersom museerna och institutionerna har så många i sina
samlingar. Exempelvis, nämde han, att enbart Smithsonian som är USA´s nationalmuseum har ca
120 000 skelett från Nordamerikas olika folk i sina samlingar.
Kerstin Lidéns föreläsning kallade hon för ”An archaelogist´s view on repatriation”. Till yrket är hon
både arkeolog och osteolog. Kerstin innehar professuren i arkeologi med laborativ analys vid
Stockholms Universitet. Hon är också ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien där hon
representerar ämnet humaniora. I korthet undersöker en osteolog förhistoriska ben och dieter i syfte
att ta reda på vad människor och djur åt och varför. Hennes föreläsning gav en allmän presentation
av vad det ingår i hennes arbete som arkeolog och ostelog samt vilken kunskap det går att få fram
genom olika studier av ben. Hennes exempel handlade inte så mycket om repatriering utan handlade
främst om Vasaskeppet och de tolv kranier som grävdes upp från Rounala kyrkogård i Karesuando
och den kunskap det går att få ut från dem.
Rose-Marie Huuva är en artist och konstnär var föreläsning hette “The struggle of get my ancestor´s
remains back and reburied”. Huuva är känd för sin kamp rörande repatrieringsfrågor i Sápmi. Hennes
föreläsning var ur ett samiskt perspektiv och började med samisk historia innehållande bland annat
Laestadius, Måns Somby och Aslak Hättas kranium, rasinstitutet i Uppsala och Anders Retzius. Vidare
berättade hon liksom Kerstin Lidén om de tolv kranier som kom från Rounala, men i motsats till Lidén
hade Huuva ett personligt perspektiv och släktanknytning till Rounala i sig.
Ronala-kranierna har relativt nyligen blivit flyttade från Historiska museet i Stockholm till Ájtte,
svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som ett led i att kvarlevorna ska förvaras inom Sápmi.
Enligt en artikel 2 publicerad på Sveriges Radios hemsida den 28 juli 2009 ska kranierna endast
deponeras, det vill sæga endast överflyttas och förvaras, hos Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum.
Huuva är trots detta fortsatt starkt kritiskt mot att det kan kallas för en ”anständig” förvaring av
dessa skallar i, som hon uttryckte det, ”Ájttes källarpassager”. Hennes kritik berörde även i stora lag
den kristna kyrkan och alla de museer som innehar samiska kvarlevor och föremål. Hon ifrågasatte
det symboliska värdet av repatriering och återbegravning av samiska kranier när det fortfarande
finns kvar alltför många samiska kvarlevor i museisamlingarna.
Willie Ermine är professor från American Native University i Kanada vars föreläsning hette ”Ethical
Space”. Han gav en bred historisk överblick över hur indianerna som urfolk har påverkats av
kolonialism i både ett historiskt och modernt perspektiv. Han hänvisade till Roger Pooles begrepp
2 http://www.sr.se/cgi-bin/Sameradion/nyheter/artikel.asp?artikel=2995327

ethical space. Ermine menade på att etik handlar om mänskliga gränser och att de kan definieras som
familjegränser, religiösa, samhälleliga gränser, kollektiva principer etc. Ermine beskriver ethical space
som utrymmet mellan två enheter där kommunikationen mellan de två sker. Staten beskrev Ermine
som en monolitisk och hjärtlös skapelse som inom begreppet ethical space inte kan räknas som en
enhet att kommunicera med.
Ermine nämnde, liksom Orin Starn, den amerikanska repatrieringslagen NAGPRA och andra lagar som
rör urfolkens rättigheter. Trots att dessa lagar och förordningar finns så menade han på att de i
allmän praxis inte följs och en följd av detta blir att de inte heller existerar. Han talade om den
västerländska medvetenhetens norm och dess syn på urfolk och deras rättigheter. För att främja den
kulturella kunskapen inom varje urfolk vill han att relationen mellan unga och gamla ska lyftas fram
och stärkas. Till skillnad från att ”diskutera med staten”, förordar han betydelsen av en dialog mellan
majoritetsbefolkning och urfolk som jämbördiga parter.
Urfolken måste själva göra grundarbetet, d v s samla in kunskap för att kunna bevara och mobilisera
traditionell kunskap. All insamlad kunskap blir slutligen svaret på frågan om ”Vad är traditionell
urfolkskunskap?”. Ermine gav oss lyssnare som förslag på hur vi, ur ett urfolksperspektiv, kan arbeta
med traditionell urfolkskunskap genom att arbeta med minnen, komma ihåg landet och de heliga
platser och föra vidare kunskapen genom berättelser, kartlägga allt detta genom bandinspelning och
filmning. ”Reclaiming and renamning” att återkräva och döpa om landet och platserna. En
uppmaning från Ermine till oss lyssnare var att vi skulle ”Encounter yourself” vilket får tolkas fritt.
Panelen
Den övergripande frågan som ställdes till alla i panelen var ”Hur går vi vidare med denna
repatrieringsfråga, d v s vad som händer imorgon?”
Lars Amréus, museichef för Historiska museet vill inventera allt material på museerna för att därefter
mer specifikt kunna bedöma om vad som blir aktuellt för repatriering.
Kjell-Åke Aronsson, museichef för Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum talade om att det finns
särskilt två aspekter att ta hänsyn till inom repatriering och det är att skilja på artefakter och
mänskliga kvarlevor.
Hannah Utsi var där som representant från det svenska Sametinget och talade om att sametingets
lösning till en början är att starta en kommitté för etiska frågor.
Kerstin Lidén från Stockholms universitet framförde en vetenskaplig syn på det hela och påtalade att
samma regler gäller för alla mänskliga kvarlevor samt höll med Lars Amréus synpunkt om inventering
av föremål och därifrån bedöma om eventuella repatrieringsärenden.
Rose-Marie Huuva, konstnär och artist från Kiruna, anser att Sametinget bör kräva tillbaka alla
kvarlevor och att de borde satsa på det innan de skapar någon etisk kommitté.
Mikael Lindblad, ordförande i Såhkie, Umeås sameförening, förespråkade en ömsesidig respekt för
alla inblandade parter och att det måste också finnas förståelse för alla känslor som finns angående

epatriering. Han framförde att vi alla är produkter av kolonialism och hänvisade till det Willie Ermine
sagt tidigare om ethical space.
Willie Ermine, professor från American Native University i Kanada, förordade fortsatt en dialog, men
en mänsklig sådan utan staternas involvering. För att ta samer som urfolk som ett exempel måste de
själva kunna vara redo för att kunna ta emot alla föremål och kvarlevor. De borde vara redo för att
kunna hantera dem.
Orin Starn, en antropolog från Duke University i USA, menade på att det hela är en komplicerad fråga
och att en inventering av museernas alla föremål kräver resurser. Han konstaterade också att det
finns mycket misstänksamhet mellan urfolken och storsamhället. Repatriering är bara en del i
urfolkspolitiken och det finns många frågor om till exempel den fattigdom och sociala misär som
många urfolk lever i med mera.
På torsdagsseminariet var första föredragshållaren Cecilia Hammarlund Larsson från
Nordiska museet. Hennes föreläsning hette ”Samiskt kulturarv i Nordiska museets samlingar”. Med
början i en kort historisk återblick av hur det gick till när Arthur Hazelius grundade Nordiska museet
berättade hon vidare till den relativt nya utställningen ”Sápmi”. En stor del av syftet med den
utställningen är att belysa moderna samiska förhållanden utanför Sápmi. Det sägs att Nordiska
museet har världens största samling av samiska föremål, det vill säga föremål som har tillverkats,
ägts och brukats av samer samt andra föremål som har kopplingar till samer.
Det finns även mycket norska föremål i samlingarna och denna bild ska föreställa en norsk
samekvinna. Kring de norska föremålen som främst kom in till museet under unionstiden finns redan
ett samarbete om återföring. Kring de samiska föremålen som kommer från den norska sidan finns
det dock ingen plan för återföring eller något samarbete i dagsläget. Cirka hälften av de samiska
föremålen ingick i samlingarna innan år 1910. Idag samlar Nordiska museet ytterst varsamt på
samiska föremål och hänvisar istället till Ájttes specialkompetens inom det samiska området.

Cecilia Hammarlund Larsson, Nordiska museet, berättar bland annat om att Arthur Hazelius var bland
de första att använda naturtrogna dockor i sina utställningar.
En stor fråga var hur Nordiska museet ska tolka och se på den samiska samlingen idag. Vad som blir
inkluderande respektive exkluderande utifrån olika tolkningar. De vill tillgängliggöra samlingen för
allmänheten, forskning, med mera, men med ett tillgängliggörande måste museet frångå åsikten om
att de själva har tolkningsföreträde på samlingen. Digitalisering nämnde hon som en metod att öka
tillgängligheten. Trots att museet har juridisk rätt till föremålen blir det etisk och moralisk fråga om
vem som har rätt till föremålen. Hon syftar på att denna fråga bör främst diskuteras, tolkas och
reflekteras genom att föra en dialog med företrädare från det samiska samhället. Enligt henne själv
har inte Nordiska museet den rätta kompetensen till att själva svara på detta.
Både historiskt och modernt sett är det intressant att de enda etniska klassifikationerna i museets
äldre samlingar är det som betraktades som samiskt samt judiskt. Hammarlund Larsson undrade över
varför det var och är självklart att göra en utställning om det samiska? Ska samer göra en utställning
om svenskar? Med detta ville hon ha sagt att det är viktigt att vända på perspektivet… i en dialog.
Avslutningsvis berättade hon att Nordiska museet ännu inte har fått någon officiell förfrågan om
repatriering, men att de känner att de inte kan återlämna till någon annan än ett slags museum.
Krister Stoor ställde en fråga om hur museet ställer sig till en repatriering av de sejtar som finns i
samlingarna eftersom det finns risker att de kan bli föremål för kommersiella intressen som till
exempel nyschamanism. Utan att Hammarlund Larsson gick in särskilt mycket på själva ämnet blev
det ävergripande svaret att eventuella repatrieringar av museets sejtar kan bli svåra.
Föreläsningen som Anders Johansson och Agneta Stenberg från forskningsarkivet via Umeå
universitet berättade om hette ”Digitalisera och tillgängliggöra arkiv och litteratur”. Forskningsarkivet
har till exempel mycket religiöst material. Ett tips för att hitta åt de samiska källorna är att använda
breda sökord som till exempel Sámi. I Övertorneå finns den största samiska samlingen av

arkivmaterial från 1600-talet och framåt. De försöker att samla den mesta informationen i Libris som
är de svenska universitets- och forskningsbibliotekens söktjänst.
Forskningsarkivet i Umeå tar gärna emot gamla texter och arkivmaterial som gåvor för att sedan
digitalisera dem. Därefter blir texterna/arkivmaterialet tillgängliga för allmänheten medan
originaltexterna/böckerna blir behandlade och förvarade som museiföremål.
Anders Johansson visar olika teman som man kan söka på inne på forskningsarkivets hemsida.
Carl-Gösta Ojala från Uppsala universitet föreläste om ”Identitet, ursprung och återförande – ett
arkeologiskt perspektiv?”. Carl-Gösta tog upp att samerna ur ett arkeologiskt, historikst och
etnografiskt perspektiv först betraktades som Skandinaviens urinnevånare mellan ca 1850-1870,
därefter betraktades samerna som en invandrad grupp till den skandinaviska halvön. Huvudfrågan
att besvara under den här perioden mellan ca 1880-1980 var när samerna invandrade till de
nuvarande områdena. Först under 1980- och 1990- talet ändrades frågan till hur har den samiska
kulturen sett ut vid olika tidpunkter, hur harden sett ut i olika områden och när uppstod samisk
etnicitet?

Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet visar en äldre version över vilka områden Sápmi sträcker sig.
Lägg märke till var gränsen för den svenska sidan av Sápmi går inom Sverige och jämför sedan med
nästa bild.
Detta är en nyare kartbild på Sápmi som innefattar ett större område.
Under samma period som mycket av de västerländska demokratiska institutionerna växer fram från
1880-tal och framåt fick samtidigt rasbiologiska teorier en stark framväxt med egna institutioner. Det
kan verka som en paradox att ett rasistiskt och i förlängningen djupt antidemokratiskt synsätt växer
fram inom forskningen i början av 1900-talet parallellt med demokratin. Men det kan också förstås
som en logik av ett alltför positivistiskt forskningsideal där allt går att räkna och mäta. Svaren på

frågeställningarna utgörs av förklaringar snarare än förståelse och ödmjukhet. Det skedde i tid där
vetenskapen präglades av en tro på att hitta absoluta sanningar, se rätt och fel i vitt och svart.
Här ser man några av de problemställningar som Ojala tog upp och som finns inom det sydsamiska
området.
Anna Westman Kuhmunen från Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum föreläste om ”Återförening,
en svår fråga?”. Hon talade om tre olika sfärer, den politiska, museala och kyrkliga sfären och deras
betydelser för repatriering i sig. Ända sedan 1970-talet har urfolk arbetat för förändringar och
repatriering är en draghjälp till ett ökat självbestämmande för dem själva som urfolk.
Den måste ta i beaktande att den museala sfären skapades inom en politisk kontext. Fortsättningsvis
skulle inte repatrieringsfrågorna bli så aktuella och viktiga om de inte var politiskt viktiga. Westman
Kuhmunen menar också att den kyrkliga sfären står i ett starkt samband med den politiska sfären och
läste som ett exempel upp ett stycke ur Harriet Nordlunds libretto tillhörande teateruppsättningen
”Skuolfi”. Westman Kuhmunen slår därefter fast att ett konstverk kan inrymma samtliga tre sfärerna
samtidigt som det även kan sätta ord på dem. Särskilt forskningssfären har en egen förståelseram
med egna åsikter och det är väldigt viktigt att problematisera den sfären. Ett exempel kopplat till
forskningssfären är de 12 kranierna från Rounala som först bertraktades som samiska kvarlevor, men
sedan framkom nya data som ändrade uppfattningen till att kranierna inte skulle vara samiska. Det är
uppenbart att det ænnu inte är færdigdiskuterat om Rounala-kranierna då det finns olika åsikter om
vad kranierna betyder känslomässigt, symboliskt och vetenskapligt.

Staffan Lundmark, från Dialekt-, Ortnamns- och folkminnesarkivet (DAUM) i Umeå, föreläste om
”Immateriell kunskap”. I första hand består den immateriella kunskapen av ett språkligt material som
exempelvis inspelade intervjuer. I dagsläget skulle stora delar av detta språkliga material behöva
kompletteras som till exempel från efterlevande. Det är svårt att hålla en kontinuitet i
införskaffandet av all denna immateriella kunskap. Detta beror på att det finns för lite resurser för att
kunna genomföra nyss nämnda kompletteringar av redan existerande material, men även
möjligheterna till att samla in nytt språkligt material. Lundmark framförde att det finns mycket
samiskt material i många intervjuer både vad gäller samiska som språk och samiska företeelser
rörande till exempel renskötsel och renflyttningar. Han spelade upp ett exempel på intervju där
intervjuaren ställde frågor på svenska och informanten svarade på sydsamiska. I DAUMS samlingar
finns det bland mycket annat ett stort obearbetat språkligt material för de som är intresserade av att
höra sydsamiska.
Litteraturtips, nyckelord och länkar:
Orin Starn, ”Ishi´s brain: in search of America´s last ”wild” Indian” (2004).
Liv Nilsson Stutz , repatriering ur ett forskningsperspektiv.
Rose-Marie Huuva
Roger Poole, Ethical Space
Rounala-kranium
Anders Retzius, en viktig person bland grundarna till rasbiologins ideologi
http://www.sr.se/cgi-bin/sameradion/program/sandningsarkiv.asp?date=2010-03-
11&ProgramID=2515 , I Sameradions arkiv finns det ett inslag från detta seminarium den 11 mars ca
kl 15.30 del 2. Hör Krister Stoor berätta om seminariet samt kommentarer från Rose-Marie Huuva,
konstnär där de kommenterar bland annat politiken kring Rounala-skallarna. OBS! Programmet finns
endast kvar i Sameradions 30-dagars arkiv.
Forskningsarkivet vid Umeå Universitet, http://www.foark.umu.se/ Ett tips är att kolla under
Publikationer och därefter klicka sig vidare till det man är intresserad av.
Libris, http://libris.kb.se/
http://www.samicollection.org/
http://www.sofi.se/daum
//Erik och Mariana