Vi lever i en tyckokrati - JMG

När åsikter blir hårdvalutaVi lever i en tyckokrati. Alla – politiker, medier och medborgare – är upptagna av åsikter, omallt från vägtullar till om vi ska ha republik eller monarki. Som medborgare ombeds man atttycka till mest hela tiden. På mediernas webbplatser finns det alltid en aktuell fråga att klickapå, call-centers ringer ständigt och frågar vad man tycker och går man på stan finns det snarten markandsundersökare i varje gathörn. Åsikter är hårdvaluta.Våra politiker följer åsiktsutvecklingen med stort intresse. Kan man visa att opinionen är påens sida är mycket vunnet i spelet om makten. Det är alltid lättare att vinna en politisk debatteller att genomföra ett förslag om det går att visa att medborgarna håller med – åtminstone 51procent av dem.Det är givetvis inget fel med att yttra åsikter och att politiker bryr sig om vad medborgarnatycker. Rätten att torgföra vilka åsikter vi vill är en grundläggande demokratisk rättighet somvi ska vara mycket rädda om. Och en demokrati där politiker inte tar intryck av vadmedborgarna anser har allvarliga brister. Men jag menar att vi överskattar betydelsen av attopinioner blir offentliga. Visst är åsikter viktiga och självfallet ska vi debattera, diskutera,skriva insändare och krönikor. Blogga går också bra. Men problemet är att vi allt för ofta låterdemokratin stanna vid att yttra åsikter. Det är visserligen en omistlig del av demokratin, mende flesta verkar tro att det automatiskt händer en massa saker bara för man sagt något. Menopinionsyttringar i sig förändrar sällan någonting – man måste ju göra något också. Demokratihandlar faktiskt inte bara om att tycka saker, utan också om att engagera sig, ta på sig uppdragoch tillsammans med andra försöka förändra saker. Det finns bara ett tillfälle när vår åsikt fårdirekta konsekvenser för politiken och det är på valdagen. Då har man som medborgare somenda uppgift att yttra sin åsikt och där får den också direkta följder när vår röst utser vem somska representera oss i de politiska församlingarna.Men hur har det blivit så här? Varför har vi glömt bort centrala delar av medborgarskapet?Det finns givetvis flera förklaringar, men jag menar att en central är den modernajournalistiken. Detta eftersom tyckokratin passar journalistiken perfekt. Medierna är på mångasätt är motorn i det demokratiska samtalet och medierna lever på att det pratas. Åsikter,tyckanden och opinionsyttringar kan omformas till pratminus i tidningar och citat i TV ochradio, vilket gör att tyckokratin hela tiden också legitimerar sig själv. Skandaler blirpratskandaler, enskilda yttranden av politiker lyfts fram som stora politiska händelser och näransvar ska utkrävas av makthavare handlar det inte minst om hur de svarar (i medierna) påkritiken.Det är självklart att medierna ska avslöja missförhållanden och ställa makthavare till svars förvad de gör. Men mediernas ställning och journalistikens anspråk innebär att vi gör tvåtankefel som medborgare. För det första verkar vi tro att saker automatiskt händer bara för attden offentliga (medie)debatten blir allt mer upptagen av åsikter och tyckanden. Men även omjag tycker något och fått utrycka min åsikt i nyheterna eller i en opinionsundersökning händerdet för det mesta ingenting. Våra mer eller mindre genomtänkta tyckanden mals nästan alltidner i mediemaskinen, för nästa dag är det nya nyheter som gäller.Det andra tankefelet är att vi lämnar över handlandet till någon annan – oftast medierna –alldeles för lättvindigt. Visst driver medierna kampanjer ibland och då och då förändras ocksåbeslut, men medierna är en trolös bundsförvant. När din fråga inte längre är en nyhet svalnarmediernas intresse och du står där helt själv. Visst ska vi tycka till, men vi måste också lära

oss att göra saker igen – med och utan medierna – eftersom tyckokratin oftast är detsammasom mycket snack och liten verkstad.