FULLTEXT02

motverkas – och i synnerhet också varför - måste komma före hur, vem eller närom aktiviteten och mobiliseringen skulle fortskrida.De successivt fördjupade diskussionerna ledde till att centrala krafterbörjade förespråka en mer uttalat systemkritisk analys och ett behov avomfattande samhällsförändringar. De övergripande parollerna upplevdesurvattnade, avpolitiserade, harmlösa och defensiva. När delar av de merradikala interna krafterna dessutom upplevde att organisationeninstitutionaliserades, byråkratiserades och började vika undan från sittursprungliga mål, att i praktiken stoppa rasismen, skedde en successivsplittring. I backspegeln kan konstaterat att även prognostiska dispyter ficken framträdande och avgörande roll. Under 1980-talet attraherade Stopparasismen aktiva med förkärlek för både proaktiva och reaktivahandlingsstrategier, vilket också kom till uttryck i de olika typer av aktiviteterman företog sig - från blockader och konfrontationer (med ensjälvförsvarlinje) till lokalt solidaritetsarbete, bokbord och fester. Även omorganisationen som helhet valde en pragmatisk mittlinje fanns länge en vissambivalens och öppenhet kring vad som borde göras eller vilka strategiersom var tillåtna. I takt med att intensiteten i konflikterna med rasistiskagrupper ökade, och med dem den negativa uppmärksamheten från mediaoch politiker, slog organisationen fast en mer konsekvent och utpräglatreaktiv linje. Parallellt växte missnöjet bland de radikala aktivisterna inomoch kring organisationen. De interna dispyterna skiktade de aktiva, varpå endel valde att engagera sig i alternativa, konkurrerande grupperingar med enmer explicit antifascistisk och konfrontativ agenda. Stoppa rasismens strävanefter att balansera och samla aktiva från både moderata och radikala ledtycktes svår att realisera i praktiken. Det oundvikliga behovet av att fördjupaoch tydliggöra de kollektiva ramverken hade bidragit till att aktören slets ituoch att en viktig del av Stoppa rasismens aktivistbas valde andra kanaler förengagemang, en historisk tendens som återkommit vid ett flertal tillfällenbland pragmatiska aktörer.En frontorganisation med bristande trovärdighet?Samtidigt som Stoppa rasismen kritiserades från radikalt håll för att vara förliberalt möttes organisationen av skepsis från moderata antirasistiska grupperoch stora delar av deras huvudsakliga målgrupp, ofta politiskt positionerandefrån socialdemokratin och högerut. Stoppa rasismen avfärdades, precis somflera andra pragmatiska aktörer gjorts genom historien, som en form av täckochfrontorganisation för radikala vänsterprojekt. De aktiva ansågs förvissovara genuint engagerade mot rasism, men ansågs samtidigt användaantirasismen för att öka sitt inflytande och söka bred uppslutning ochlegitimitet kring en mer allmän vänsterlinje. Kritikerna menade att denutomparlamentariska vänstern, genom antirasismen, ville mobilisera en stark438