rapport - Norske Grafikere

MokuhangaÅsa AnderssonJag har länge dragits till pappersarkmed dimmor, tunna linjer och rodnader ikanterna. Och så tryckta reliefer av fjädraroch skira snöfall - alla dessa nedskurnatillfälligheter. Även om jag bara haft rådatt köpa de billigaste, har jag samlatgamla fläckiga japanska träsnittstrycksom juveler.Och så under hösten 2008 har jag, föratt närma mig objekten för min längtan,deltagit i en 8-veckorskurs i japanskvattenbaserad träsnittsteknik på önAwaji i japan (belägen utanför Kobeoch Osaka). Jag har äntligen fått försökasjälv. Från att vara en stillsam budgetkonnässörhar jag blivit en stundtalsmaniskt skärande ‘träsnittare’. Jag harfått en tålamodsövning av zen-karaktär,då linjerna lätt skärs av, papperets rättafuktighet är (nästan) allt, och jag somanvänder skira färgskalor, fick se gårdagenstryck försvinna i morgonljuset närjag lyfte på torkskivorna. Färgen torkadeljusare än jag kunde ana, enligt siffrorca. 25%.Jag och fyra andra konstnärer deltogi kursen, Michael Amter (USA), ElettraGorni (Italien), Dyan Hatanaka (Kanada)och Jason Oliver (England). Först hade vilärarledd undervisning under tre veckori ett litet Folkets Hus i byn Nagasawa. Vifick skjuts dit i mini-buss morgon ochkväll på magvändande serpentinvägar.Byn ligger vackert bland berg ochrisfält som klättrar på terasser och halvtgömda shinto-helgedomar i träddungarna.Vi satt på kuddar på stråmattornaoch arbetade vid låga bord. Dagsljusetsilade in genom fönstrens pappersskärmaroch i alkoven hängde en tuschmålningav ett landskap. Den traditionellajapanska atmosfären förstärktes änmer de dagar då koto-gruppen övade ilokalen bredvid och tonerna från strängarnasipprade in till oss som arbetadei tyst koncentration. Som en effekt avden stora jordbävningen 1995, finns nuhögtalare stationerade runtom Awajioch då och då spreds olika meddelandeni vinden om öns olika evanemang.Vy från berget där vi bodde, Awaji.Vi åt egen medhavd lunch och tog kortapauser med grönt te och spröda kakori form av bl.a. “vindsamlat höstskräp”.Den elektriska massagestolen i hallengick stundtals varm för att få cirkulationi stela nackar och axlar. Tofflorna som vihasade omkring i var ständigt fulla medsmå spån från våra skurna träblock.När vi i början fick vår alldeles egnalåda med skärverktyg, vattenfärger,slipstenar, två baren-rundlar för atttrycka olika typer av ytor (tunna linjer/stora ytor), och de första träblocken, vardet en andäktig stund. Vår första lärare,Segawa Maiko från Nagoya, hjälpte ossdock att komma igång, att inte rädas förplywooden. Visst, blocken var inte avkörsbärsträ, plywooden var billigare ochmjukare men ändå... På dag tre gjordevi ett trefärgstryck så tempot var högt.Plåsterna kom bara fram när vi lade ifrånoss skärverktygen, koncentrationensläppte några sekunder för tidigt, ochså rispade bladet huden. Den andraveckan visade tryckläraren från Kyoto,Ueba Toru, sina särskilda valkar som hanfått från många års tryckande med denbambuklädda baren.Ueba Toru visade oss hur att göra deefterlängtade färggraderingarna (olikaformer av bokashi), just de rodnadernasom jag så hett tillbett. Blocket behövdeförst delvis fuktas och graderingarnakunde sedan tryckas ovanpå varandraför att få djup. Ueba Toru gav oss småbambupenslar som han gjort själv -bitar av bambublad får stå i vatten i 10dagar och sen bankar man försiktigtut fibrerna med en klubba och knyterfast dem runt ett skaft. Vi fick användametallglitter (mica powder) ovanpå enförberedande tryckt häftyta av djurlim(nikawa) och risstärkelseblandning(yamatonori). Pulvret silades sen överhäftytan och överskottet borstades bortmed mjuk pensel. Ueba Toru demonstreradehur ett typiskt ukiyo-e-bladtrycks genom en mängd olika färg- ochmönsterstockar skurna i körsbärsträ. Vifick pröva själva och känslan i att bådeskära och trycka var annorlunda, somom ‘halkigare’, än plywooden.Vår skärlärare, Sekioka Yusuke frånTokyo, och Ueba Toru, hade var för sigstuderat i sex år innan de började arbetapå egen hand. Vi elever hade så mycketkortare tid att få ihop ett resultat, dvs.,de tre olika motiv som vi förbundit ossatt donera i tre exemplar var. Jag blevbättre på att skära tunna konturlinjerefter att ha hårdövat i tre dagar på ettpar kvinnoben med skor (8 försök!).Åsa Andersson och Sensei Ueba Toru.Sekioka Yusuke skar vanligtvis medträblocket hållet i ett enda läge på ettvinklat bord, och skiftade bara knivensposition i handen på två sätt medanmina egna block snarare snurrade runtkniven. Han lärde oss hur vi kunde manipuleraträkanterna med bl.a. sandpapper,eller ‘rocka’ skärkniven sidledes, föratt få olika, mindre tvära, tryckeffekter.Slipningen av skärverktygen var mycketviktig och vi fick en introduktion tillhans metod.Efter den första treveckorsperiodenmed tillgång till lärarna, arbetade visjälvständigt under de följande femveckorna i huset där vi bodde på toppenav ett (annat) berg. Våra tryck togsakta sin form medan höstens färgeralltmer förändrades till röda och oranganyanser utanför fönstren. Byn vidnederkanten av berget präglades av enlantlig, gammalmodig stämning medväxthus för odlandet av nejlikor ochsmå enkla obemannade grönsaksståndi vägskälen medan området allra högstupp på berget, ovanför oss, fylldes av enpostmodern blandning av hus i alpstil,‘mock-Tudor’, modernistiska kuber, dvs.semesterhem för de med större kassa.Två gånger i veckan fick vi skjuts till denlokala supermarknaden för matinköp.Jag tog mig också några egna helgturertill näraliggande Kobe, Osaka ochön Shikoku. Arkitekten Ando Tadaosvermilionröda Vattentempel (samtandra projekt) finns på Awaji. På magisktFrån vänster, bakre rad: Jason Oliver, DyanHatanaka, Michael Amter, Elettra Gorni,Sensei Sekioka Yusuke, Åsa Andersson.vis, beträder man templet genom attnedstiga nerför en lång trappa som skärgenom en lotus- och näckrosdamm avbetong. Alla konstnärerna deltog i enOpen Studio Day och Nagasawa Festivaldär vi arbetade med de lokala skolbarneni en workshop. Efteråt fick vi sepå när Awaji-öns dockteatergrupp (bunraku)demonstrerade sina konster. Förde bildmotiv jag arbetade med underkursen, blev dockteaterspelarnas svartadräkter, bergens dimmor, den klassiskanoh-teaterns drömlika värld, och detillbedda tallarna, mycket viktiga.Vi hade fint stöd från kommunrepresentanternafrån Awaji City med ledning avBorgmästare Kado Yasuhiko, KakiharaIchi och Kosaka Masahiro samt derasvänliga medarbetare. Kadota Keiko,som är Program Director, uppmuntradeoss att lära från de olika lärarna, men saockså att det inte finns ett “rätt” sätt attutföra tekniken på, att man får hitta sinegen väg och hennes förhållningssättgav mig en viss lättnad. Kadota Keikoser konstnärerna som “cultural translators”,och menar att vi ska ta hemdenna traditionella teknik till våra egnakulturella sammanhang för att utforskavad som händer i mötet.Jag fick ihop mina tre utlovade bilderoch jag hade också fått en gåva tillbaka,en introduktion till en teknik som passarmin bildvärld, och som dessutom är braför både kroppen och miljön. Innan jaglämnade Awaji, postade jag hem 27 kgKadota Keiko klipper till ‘anti-halkmattor’ förvåra block.med träblock, skärverktyg, slipstenar,papper, penslar, m.m., för att sätta uppmin egen mokuhanga-verkstad. Rodnadernakommer inte att lämna mig...Programmet heter; Nagasawa Art Park: Artistin-Residence,Japanese Woodblock PrintmakingProgram. Det startades 1996 som en följdav den stora jordbävningen som drabbadeområdet 1995 och organiseras av Awaji Cityoch Nagasawa Art Park Project Committeemed administrativt stöd av Center for theScience of Human Endeavor. 2008 bjöds tvågrupper av konstnärer in efter en öppen ansökan,första kursen hölls i aug-okt och denandra okt-dec. Vi betalade en subventioneradkursavgift för undervisning, material ochboende. Kontaktperson är Kadota Keiko, seföljande hemsida för mer information:http://endeavor.or.jp/nap/Jag vill rikta ett stort tack till Awaji City ochNagasawa Art Park Project Committee samtHelge Ax:son Johnson Stiftelse.Åsa Andersson, detalj från block (infärgadbokashi-gradering).14 15