Johanna Danielsson - Gästrike Vatten AB

1. INLEDNINGDet spillvatten som avleds från hushåll och industrier till reningsverken kallas med ettgemensamt namn avloppsvatten. Avloppsvatten innehåller fekalier och urin från människor isamhället, men också hushållskemikalier och kemikalier från industrier. Då avloppsvattenrenas i reningsverk sker en separation av vattnet från det fasta materialet. Lösta föreningar,framför allt fosfor, omvandlas till fast form för att kunna avskiljas. Det fasta materialet bestårav en blandning av små partiklar suspenderade i vattnet. Blandningen av suspenderadepartiklar i vatten brukar benämnas slam. Syftet med reningsprocessen är att merparten avföroreningarna, såväl organiska som oorganiska, ska hamna i slammet. Detta leder till attslammet måste tas om hand med viss hänsyn då många av föroreningarna skulle kunna ha ennegativ påverkan på miljön.För att effektivisera hanteringen reduceras vattenhalten i slammet så långt som möjligt.Transporter och hantering blir billigare ju mindre volym som ska hanteras (Kjellén &Andersson, 2002). Hindren för reduktionen av vattenhalten är dels tekniska, dels ekonomiska.Traditionellt används olika maskiner för avvattning av slam och dessa kräver ofta mycketenergi. Hela kedjan av slambehandling med transporter och förtjockning inräknat står igenomsnitt för 20 % av reningsverkens elbehov. De svenska avloppsreningsverkenförbrukade år 2002 tillsammans cirka 0,6 TWh elenergi, vilket motsvarade cirka 0,5 % avSveriges totala energiförbrukning (Kjellén & Andersson, 2002). Slambehandlingen utgjordesåledes 0,1 % av Sveriges totala elförbrukning. Många reningsverk är byggda på 60- och 70-talet och har stor potential för förbättringar då det gäller energianvändning. Målet vid enombyggnad bör vara att minska volymen slam så långt som möjligt med så liten energiinsatsoch därmed så låg kostnad som möjligt. Även hanteringen av slammet då det lämnatreningsverket underlättas oftast av en lägre vattenhalt.Då slammet avvattnats finns flera olika alternativ för fortsatt hantering. Det har tidigare varitvanligt att deponera slammet men sedan 2005 är det förbjudet att deponera organiskt avfall iSverige (SFS 2001:512). En annan vanlig metod i dag är att blanda upp slammet med annatorganiskt material för att sedan kompostera det. Den jord som bildas används sedan somanläggningsjord. Båda dessa alternativ innebär att näringsämnen som finns i slammet inte tastill vara. Det är önskvärt med en hantering där dessa näringsämnen inte tas ur kretsloppet utanistället återförs till produktiv mark. I Sveriges nationella miljömål fastslås att återföring avnäringsämnen är av stor vikt (Miljömålsportalen, 2009). Under de senaste 20 till 25 åren haranvändning av slam som gödsel till åkermark varit ett hett diskussionsämne bland deinblandade aktörerna. Starka röster i diskussionen har varit Lantmännens riksförbund,Livsmedelsföretagen och Svenskt Vatten (Augustinsson, 2003). Diskussionerna har lett framtill certifieringssystemet REVAQ (REVA = REn Växtnäring från Avlopp, Q = Konsument,Kvalitet, Kretslopp) med syfte att framställa slamgödsel av godkänd kvalitet (Kärrman m.fl,2007). Certifieringen innebär omfattande kontroller av slammets innehåll och kvalitetssäkringav hanteringskedjan.Då ett reningsverk skall byggas om eller rustas upp är det viktigt att ta hänsyn till hur slammetska hanteras. Dels bör en effektiv slamavvattning prioriteras för att minska kostnader ochmiljöpåverkan, dels bör olika alternativ för avsättning av slammet utredas. Certifiering enligtREVAQ bör då ses som ett möjligt alternativ, speciellt om hänsyn ska tas till de nationellamiljömålen.1