När hjärtat slutar slå - GIH

PLÖTSLIG HJÄRTDÖDPLÖTSLIG HJÄRTDÖDvid standardkontroller.Arytmogen högerkammarkardiomyopati– ARVC innebär inlagring av fett och bindvävi högerkammarväggen, samt dessutomförlust av hjärtmuskelceller. Ju större grad avinlagring desto större är risken för allvarligarytmrubbningar. Uppgifterna om hur vanligsjukdomen är är minst sagt spretiga – från 4procent i amerikanska till 36 procent i italienskastudier. Det är svårt att ställa diagnosen,men i allvarliga fall kan man förebyggaplötslig död genom att operera in en defibrillator.Klaffel står runt om i världen för knappt5 procent av de plötsliga dödsfallen. I Sverigeidag diagnostiseras många av de fel sommedför ökad risk redan vid rutinkontrolleri barnåren. I många fall går det sedan attidrotta, men det krävs alltid individuellaställningstaganden.Rytmstörningar av ärftlig typ kan oftastdiagnostiseras med vilo-EKG. Sjukdomarnaär ärftliga, innebär inga strukturella förändringar,och ger kammararytmier som kanleda till plötslig död. I de flesta fall är denmekanismen en jonkanalmutation. Få avdödsfallen (5-10 procent) kan direkt tillskrivasdessa rytmstörningar, men de anses ståför många av de fall där man inte upptäckernågon bakomliggande orsak. Diagnos kanställas med vilo-EKG, och det är bra investeradepengar att undersöka samtliga närafamiljemedlemmar till kända fall. I nulägetbedrivs en hel del forskningsarbete för attframställa tillförlitliga gentester som skakunna användas som diagnosverktyg.Marfans syndrom är en sjukdom som fåttorimligt stort fokus i debatten. Marfanspatienterhar överrörliga leder, lång kroppslängd,och även långa armar, händer ochfötter, vilket gör att de är överrepresenteradei idrottsgrenar där detta är en konkurrensfördel,till exempel baket, volleyboll ochsimning. Enligt riktlinjerna bör personermed Marfans syndrom avrådas från intensivtidrottande, särskilt styrke- och kontaktidrotter.De har ökad risk för bristningav kroppspulsådern, aorta, på grund av försvagadbindväv. En sådan bristning kan ävenförekomma i andra patienter, men står ändåtotalt för endast 1-2 procent av de plötsligahjärtrelaterade dödsfallen.Idrotta inte med infektion i kroppenHjärtmuskelinflammation (Myokardit) ären av de dödsorsaker som inte har en ärftliganledning, och beror istället oftast påen virusinfektion. I både de stora italienskaoch amerikanska studierna anges myokarditsom en relativt ovanlig dödsorsak, ca 5procent av fallen, men i mindre studier påmilitärer anges det istället vara mycket vanligt,upp till 40 procent! I Sverige finns dettecken på att det var kronisk myokardit somorsakade hjärtdöden bland orienterare på1980-talet. Diagnosen ställs med EKG ochblodprover, och när sjukdomen fastslagits ärdet normalt minst sex månaders avhållsamhetfrån ansträngande idrott som gäller. Detviktigaste att komma ihåg är att det går attförebygga myokardit genom att inte idrottamed infektion i kroppen!Commotio cordis, traumatisk hjärtskada(flimmer och hjärtstillestånd), inträffar vidett hårt slag i bröstkorgen på exakt rätt plats,med exakt rätt hastighet, vid exakt rätt tidpunkti hjärtcykeln, samt exakt rätt eftergivligheti bröstkorgen (den sista punkten göratt denna dödsorsak är överlägset vanligasthos barn kring 13-14 års ålder). Att allt dettainträffar samtidigt är egentligen så osannoliktatt det inte borde hända. Men det gör det,och vanligaste anledningen verkar vara enhockeypuck i bröstet. Tyvärr är chansen tillöverlevnad endast 15 procent. Eftersom hjärtati det här fallen är helt normalt inriktas deförebyggande åtgärderna på materialet, tillexempel bättre bröstskydd i hockey.ScreeningI Italien har man sedan 1971 en lag om hjärtkontrollav alla idrottare från 13 års ålder.De genomgår en undersökning av hjärta,lungor och blodtryck. Dessutom får de svarapå frågor om besvär med bröstsmärta, hjärtklappningeller svimning, samt om de harnågon ärftlig hjärtsjukdom eller förekomstav plötslig död i släkten. Av alla som screenasså skickas 10 procent vidare för fler tester,och 2 procent får rådet att sluta med sinidrott. Detta system har minskat dödsfallenfrån 4,2 per 100 000 idrottare och år till 0,4per 100 000 idrottare och år under perioden1979–2004 (se graf). Anmärkningsvärt är attidrottarna under 2000-talet har lägre risk förplötslig hjärtdöd än resten av befolkningen.I USA anser man att denna typ av allmänscreening är omöjlig att genomföra, dels avjuridiska men även av tidsmässiga skäl. I Italiengörs screeningen av idrottsfysiologer pålabb som finns generöst utspridda över helalandet, och i samband med andra kontroller.Denna typ av grundläggande kontrollsystemsaknas både i Sverige och USA, därdet dessutom krävs att kardiologer tolkarundersökningsresultaten. Enligt amerikanskastudier skulle det innebära att alla dagenshjärtläkare måste genomföra drygt 20 testervarje dag året runt! Istället är det praxis attalla universitetsidrottare och de som tävlarpå högre nivå genomgår tester i sambandmed de redan existerande läkarkontrollerna.Ett annat problem med allmän screeningär antalet felaktiga resultat. Om man har iminnet att 1 av 500 bär på HCM så inser mansnart att det går 2000 falskt positiva resultatper dödsfall. 2000 personer som man gerrådet att sluta med sin idrott trots att de ärsymptomfria. Dessutom kan allmän screeningge en känsla av falsk säkerhet, vilket kanleda till att man tycker att man inte behöveroroa sig trots att man har symptom eftersomman redan är undersökt. Det är olyckligteftersom kontrollerna missar minst 10 procentav dem som faktiskt är i riskzonen.Det är däremot rimligt att placera elitidrottarei ett speciellt fack. European Societyof Cardiology, likväl som dess amerikanskamotsvarighet, rekommenderar hjärtundersökningför ”tävlingsidrottare”. Sverigesolympiska kommitté screenar sina elitidrottaresedan slutet av 1990-talet för attidentifiera personer med hjärttillstånd sommedför ökad risk. Andra exempel på organisationersom kräver att deltagarna genomgårhjärtkontroller innan de tillåts tävla är Internationellafotbollsförbundet (FIFA), Internationellaolympiska kommittén (IOC), samtförbunden i de stora amerikanska sporterna(basket, hockey, baseball, amerikansk fotboll).Vad kan man göra för att rädda så mångasom möjligt?Eftersom de flesta länder är överens om attallmän screening på hela idrottsbefolkningenär onödigt bör man istället fokuserapå att sprida kunskap om de medfödda sjukdomarna,samt klargöra hur idrottarna skasöka vård vid symptom. Därefter är det, somtidigare nämnts, en god investering att läggakraft och energi på att undersöka släktingartill drabbade idrottare.En annan aspekt på problematiken, somhar fått ökat utrymme de senaste åren,handlar om att rädda de som drabbas avhjärtstillestånd. Enligt amerikanska siffroröverlever så få som under 5 procent av demsom får hjärtstillestånd (om de inte redanbefinner sig på sjukhus). Den överlägset viktigastefaktorn för att rädda liv är tiden tilldefibrillering – ju kortare desto bättre. Generelltkan man säga att chansen att överlevaminskar med 10 procent för varje minut utaninsats. Slutsatsen från flera studier är att omdefibrillering sker inom tre till fem minuterefter det att idrottaren kollapsat överlevermellan 40 och 75 procent. Det betyder attdet är smart och kostnadseffektivt att placeraut halvautomatiska defibrillatorer påidrottsplatser och skolor. De bör finnas såtätt att man kan springa och hämta en ochvara tillbaka inom 2 minuter. Finessen medhalvautomatiska defibrillatorer är att de gertydliga instruktioner samt är självsäkrade(till exempel genom att det inte går att ge deelektriska stötarna med för kort mellanrum),”Slutsatsen frånflera studier äratt om defibrilleringsker inomtre till femminuter efterdet att idrottarenkollapsatöverlever mellan40 och 75procent”28 idrott & Kunskap nr 4-2009 idrott & Kunskap nr 4-2009 29