Nr 51 - Mars 2011 - Strängnäs kommun

- Tjenare Agnes! ropade han när han fick
syn på mig. Vad gör du här?
- Matteläxan, sa jag snabbt och kände
hur jag blev röd i hela ansiktet. Joel hade
aldrig riktigt lagt märket till mig, allt
kom som en chock.
- Du då? fick jag ut.
Pulsen höjdes och jag kände hur det pirrade
i hela kroppen.
- Ehh, jag missa bussen, så nu får jag
vänta en halvtimme på nästa. Fast det
gör inget, jag ska inte iväg någonstans,
sa han utan att jag frågade. Han log med
hela ansiktet. Det finaste leendet på jorden.
- Är det okej om jag sätter mig här?
Joel pekade på platsen bredvid mig på
bänken där jag hade lagt min väska och
strött ut mina saker.
- Javisst! sa jag och skjutsade undan allt,
så det blev en ren och fin plats till Joel.
- Tack, sa han och satte sig ner bredvid
mig.
Han tittade på mig och våra blickar möttes.
Det varade en halv sekund innan
pinsamheten tog över och de sjönk ner
golvet igen. Och där stannade de. Jag
vågade inte titta på honom, och han tittade
inte på mig heller. Hans ljusbruna hår
hängde över ansiktet och han såg lite
bekymrad ut. Så här hade jag aldrig sett
honom, Joel som alltid var glad och skojade
med alla verkade nu vara ledsen.
- Vad är det? frågade jag och lutade mig
framåt och försökte leta upp hans ansikte
som var gömt bakom allt hår.
- Äsch, sa han och harklade sig. Jag har
ett litet problem.
- Vad? Eller du kanske inte vill berätta,
du behöver inte om du inte vill, jag tänkte
bara…
- Jag gillar en tjej, sa han och avbröt mig
i min tillkrånglade bortförklaring.
Jag hoppade till av förvåning. Joel, som
nästan aldrig pratat med mig, berättade
till mig om hans problem. Även om det
kändes helt omöjligt, ville jag att det var
mig han skulle gilla. Allt skulle vara så
perfekt, han och jag, tillsammans.
- Hallå Agnes! skrek Joel, och viftade
med sina händer framför mitt ansikte.
- Ja, oj förlåt, sa jag när jag vaknat ur
mitt drömmande. Joel hade pratat utan
att jag hängt med, och tittade nu på mig
undrande.
- Så vad tror du? Tror du att Carro gillar
mig? Jag gillar henne, men jag vet
inte om hon gillar mig. Kan inte du prata
Novell
med henne, du som känner henne bättre
än jag, för ni är väl ganska bra kompisar,
va?
Orden flög upp som slag i ansiktet på
mig. Allting stannade upp. Det var inte
precis som att jag väntade mig att han
skulle gilla mig, men att han var kär i
min bästis hade jag aldrig väntat mig.
- Jo, kanske…sa jag ganska lågt och
kände hur en gråtklump växte sig fram i
halsen och blev allt större och större. Tårarna
pressade sig mot hornhinnan, men
jag gjorde allt för att hålla inne dem.
’’Inte gråta Agnes, inte nu’’, försökte jag
intala mig själv, men orden hjälpte inte.
- Agnes? sa Joel och tittade på mig. Vad
är det?
- Inget, inget alls, sa jag och reste mig
hastigt.
Jag klarade inte det här längre, tårarna
bara kom, jag kunde inte hejda dem. En
efter en rinnande ner för kinden medan
jag sprang. Långt bort. Bort från verkligheten
och aldrig komma tillbaka.
Kärleken är kanske varm, härlig och underbar.
Men just nu var den bara hemsk.
Förskräcklig, fruktansvärd och hemsk.
Magazinet Nr 51 mars 2011 29