swea-moskva-magasin-nr-12

SWEAMoskva

swea krönika

Alla dessa

taxichaffisar

Både i jobbet och privat är det ju många som

åker taxi, ibland pratar man med chauffören och

ibland inte. Malin Ahlbeck, HR Manager på H&M,

är en av dem som brukar engagera sig i diskussioner

med taxichaufförer. I denna krönika får vi

ta del av Malins kontakter med taxichaufförer

och vad de egentligen tycker om saker och ting.

Vladimir är en fryntlig man i övre medelåldern med en lite för

långt uppknäppt skjortkrage som avslöjar en hårig bringa och ett

guldhalsband tjockt som en traktorkedja. Vladimir har en liten

terrier som hans fru spökar ut i rosa kostymer och han har jobbat

som charkuterist, tårtförsäljare och tekniker på en tv-fabrik. Vill

du veta priset på bensin, korv, konjak eller vattenmelon i Kiev?

Vill du måhända få en snabbanalys av det politiska läget i landet,

eller höra rykten om kända företagsledare som setts på strippklubb

förra veckan? Då är det bara att fråga Vladimir, för han har

svar på det mesta. Han är nämligen taxichaufför.

Den typiska taxichauffören i Ryssland och Ukraina är en äldre

mansperson som sällan kört taxi hela sitt liv. Han delar med sig

av berättelser från gångna tider och före detta arbetsplatser, och

är ofta missnöjd med den samhälleliga utveckling som drivit

honom till att livnära sig på taxikörning. Under mina år i det

forna Sovjet-unionen – 14 år i Kiev och 1,5 år i Moskva – har

jag kommit att uppskatta den inblick i samhällsklimatet som

ett samtal med en taxichaffis kan ge. Han är en person som ser

allt, hör allt, och känner stadens liv under dygnets alla timmar.

På grund av sin skeptiska inställning till det mesta är han ofta

även kritisk till spelet i maktens korridorer. Detta ger upphov till

intressanta politiska analyser och konspirationsteorier som det

lönar sig att lyssna på om man har möjlighet.

En stor och färggrann kategori i chaufförsskrået i Ryssland är

invandrarna från före detta Sovjetrepubliker. När jag jobbade

i Kiev och ofta besökte Moskva träffade jag representanter ur

denna grupp regelbundet. Där fanns armeniern Tigran, som

utbildat sig till flygplansingenjör i Kiev och berättade om sina

minnen från 80-talets Ukraina, den uzbekiske juristen som jobbat

inom stadsförvaltningen i Tashkent och tvingats fly landet då

han ”visste för mycket”, och den azerbajdzjanske vetenskapsman

med vilken jag diskuterade vardagsrasism och främlingsfientlighet

i Ryssland. Trots att jag studerat ryska språket och

historien under åratal är det ingen överdrift att påstå att dessa

möten vidgade min förståelse för länder som än idag är svarta

hål på världskartan för många.

Under den senaste tiden har jag ändå blivit lite besviken på taxichaffisarna

här i Moskva. Min tidigare erfarenhet i Ukraina har

lärt mig att detta banne mig är en grupp vars politiska missnöje

6

Av Malin Ahlbeck

aldrig kan kuvas. Under mina taxiresor i Moskva på sistone har

jag dock börjat inse att även den mest desillusionerade före detta

kärnvapentekniker kommer aldrig, aldrig att kritisera Rysslands

utrikespolitiska linje, eller ifrågasätta presidentens politik.

Det är paradoxalt men samtidigt klassiskt ryskt: noll tilltro till

”systemet” i kombination med full tillit till tsarens imperialistiska

förehavanden. Denna insikt har gjort mig nedstämd och

bedrövad, och har ibland fått mig att anta att taxichaffisarna i

Ryssland transformerats från den genomkritiska post-sovjetiska

chaufförsarketypen till en väloljad skruv i statsmaskineriet.

I min molokenhet inledde jag en standarddiskussion med en

kille i St Petersburg. ”Hm, jo, där är Leninstatyn som jag bodde

mittemot på 90-talet... jaha vad sade de på radio angående det

nya förslaget, återupprätta en staty över Stalin? Jo, de är mentalt

labila i duman, det är välkänt.” Men då de flesta hör svaret på

frågan ”var har du lärt dig ryska?” brukar de titta på mig med

medlidande blick och säga ”oj, du kom verkligen iväg därifrån

i tid, hemskt vad som sker där, vi är ju brödrafolk... men se den

där fascistjuntan! Den måste stoppas!” Denna gång tänkte jag

som vanligt ”Nå, let it burn: Jag är gift med en ukrainare och har

bott i Kiev de senaste 14 åren.”

Men St Petersburg är inte Rysslands intellektuella huvudstad

för intet. Chauffören, en glasögonprydd man med ganska dålig

kännedom om vägnätverket i staden, tittade på mig respektfullt

och sade: ”Ukraina! Ja det är för jävligt vad vi håller på med i

Donbas! Det har gått för långt.”

Den påföljande diskussionen med denne unge taxichaufför gav

mig hoppet åter. Han bevisade att det visst finns en samhällsopinion

utöver den som hörs på tv, radio och internetkommentarer.

Och den opinionen existerar inte endast bland en handfull

intellektuella i Moskva. Den kan återfinnas bland vanligt folk.

Såsom taxichaufförer.

Vladimir då? Han fortsätter att beklaga sig över korvpriser,

bensinen och den dåliga businessen. Jag har åkt med honom i

över 12 års tid och möter honom nuförtiden på flygfältet i Kiev

som en kär gammal släkting. Det tycker jag han gjort sig förtjänt

av. Han är trots allt min chaffis.

Redaktörsrader

Så kom det alltså till slut - mitt sista nummer av SWEA Magasinet Moskva. Jag vet att

jag har skrivit det flera gånger förut men så när hösten kom så var jag fortfarande kvar i

Moskva och hade kvar jobbet som redaktör. Men nu har famljen tagit beslutet att lämna

Moskva efter knappa sju år. Det är med skräckblandad förtjusning vi ser fram emot nya

utmaningar i ett annat land. Även om det inte alltid har varit en dans på rosor att bo här

så har det ju varit vårt hem och trygghet.

Det har varit oerhört roligt att göra tidningen! Det kändes lite trevande när Eva Steinbach

och jag började för 6 år sedan, men det har gått bättre och bättre för varje nummer.

Det har visserligen ALLTID varit väldigt stressigt på slutet - alltid något som inte stämmer och som måste justeras in i

det sista. Så även denna gång trots att vi nu slipper tidspressen från tryckeriet och det bara är att trycka på en knapp för

att publicera så är det fortfarande mycket att tänka på.

Även i det här numret har vi fått en härlig blandning av artiklar, tycker jag. Och tack vare Emma Rönngren som är

nyinflyttad och som älskar att skriva så har vi flera trevliga intervjuer. Bland annat kan ni läsa om VisitSweden och hur

de arbetar för att marknadsföra Sverige. Emma har även träffat SWEAs Sverigestipendiat och pratat med henne om

hur Sverigeintresset kom till. Linda Hoff har träffat Torun som arbetar på H&M. Torun är den som bestämmer vilket

sortiment som ska finnas i butikerna - alltså vad vi ska kunna handla. Läs även om SWEAs aktiviteter och resor. Våra

tidigare ordföranden berättar om sin tid i Moskva. Läs även om det mycket viktiga arbetet Edith Martinsdotter Permén

har som volontär på ett nystartat center för misshandlade kvinnor här i Moskva.

Vi på SWEA Moskva hoppas att ni kommer tycka om vårt nya digitala format. Med detta vill jag tacka för mig och

trots att det gör ont i armar och ben efter att ha suttit krumryggad på en köksstol och jobbat intensivt i några dagar så

hoppas jag att jag får göra fler tidningar någon annanstans:-). Det vore verkligen toppen om någon annan vill ta över

mitt roliga jobb!!! Hör av er till ordfsweamoskva@gmail.com

/Louise Rybring

7

More magazines by this user
Similar magazines