Jorden vi ärvde - Holmen

More documents

Recommendations

Info

4 Jorden vi ärvde Det här numret av Skog&Virke är ett temanummer om den jord som bokstavligen föder oss. Ämnet är så stort att det inte kan bli annat än nedslag här och där. Om historien och hur landskapen formats efter människans behov. Om glädjen att bo och leva nära naturen. Men också om de stora problemen med klimat och vatten i en värld där utvecklingen trots allt ändå går framåt inom flera områden. Nu stakas vägarna ut mot ett hållbarare samhälle Omgiven av en tunn hinna skyddande atmosfär rusar jorden fram genom rymden. Länge såg människor den som så stor och sig själva så små att inga mänskliga aktiviteter kunde påverka den. Sedan bara några få årtionden vet vi att de hade fel. AV lARS klINgSTRÖM Att jordens klimat håller på att förändras var länge omstritt. Idag är bevisen för att så är fallet så många att även de mest kritiska rösterna har tystnat. Över hela världen pågår nu därför omställningen till ett samhälle med drastiskt lägre utsläpp av koldioxid. Ett samhälle inriktat på hushållning med ändliga resurser – och på råvaror som med hjälp av solens energi hela tiden förnyas. Bland annat de som skogen ger. Hållbarhet är idag ett nyckelord för utvecklingen. Hållbarhet i så måtto att vi som lever idag inte ska förstöra för framtidens människor att också kunna existera på jorden. En gång levde mänskligheten på detta hållbara sätt. Fram till för bara några hundra år sedan var man hänvisad till det som naturen av alldeles egen kraft bjöd av ätliga växter, kött och fisk. Så var det också med den energi man behövde. Egna och djurs muskler stod för kraften, ved gav spisglöd och värme för att överleva kalla vintrar. Men! Detta till synes idealiska tillstånd räckte bara för att försörja ett fåtal. Och det räckte bara till det allra nödvändigaste. Det vi idag betraktar som ”levnadsstandard” var utopier långt utanför mänsklighetens fattningsförmåga. Sjukvård, mediciner, social omsorg, möjlighet att studera, SKOG & VIRKE NR 3 · 2009 och allt annat vi räknar som välfärd, var okända företeelser. Men under 1800-talet hände något. Med först stenkolets hjälp och senare också oljans, växte det upp expansiva utvecklingscentra här och var i världen. Dessa gav i sin tur kraft till imperier som såg till att exploatera inte bara sina egna naturrikedomar – utan också hela världens. Denna utveckling pågår än idag och är motorn till de flesta av de många konflikter som präglar mänskligheten – om än de här och var drivs under namn av religionsmotsättning. Vad som hänt är att människorna under ett kort kosmiskt ögonblick – de senaste 200 åren – har länsat berggrunden på lagrad solenergi som det tagit jordens naturliga processer flera miljoner år att skapa. Likt alkoholisten har vi supit ur flaskan med dess värdefulla innehåll i ett enda drag – utan att tänka på, eller ens ha en aning om konsekvenserna. Först nu när baksmällan ger sig till känna kommer ruelsen och besluten om ett bättre liv framöver. Detta är den negativa bilden av utvecklingen. Det finns också andra, positivare sidor. Oljan och kolet var förutsättningen för industrialiseringen och den välståndsutveckling som följde i dess spår. Utan oljan och kolet hade utvecklingen inte kunnat ta de jättesprång som den gjort. Sjukdomar och barnadödlighet hade fortsatt att hålla antalet människor nere. Världen hade stannat kvar på en ”lägre nivå”. Livet hade gått vidare i samma lugna tempo som det gjort i årmiljoner. Utan oljan och kolet hade inte heller människor i ”öarna av välstånd” kunnat skaffa sig sådana kunskaper att det nu av allt att döma blir möjligt att förena välstånd med både hushållning och hållbar utveckling. Och detta trots att antalet människor idag är sex miljarder, jämfört med bara en miljard för 200 år sedan. Och trots att befolkningsutvecklingen fortsätter. Om 90 år kan vi vara tio miljarder människor här på klotet. Men oljan och kolet har också bidragit till att skärpa skillnaderna mellan länder och olika delar av världen. För hela den makalösa utveckling som ägt rum har ju dikterats från Västvärlden. Klyftorna mellan fattiga och rika delar av världen växte och nådde till slut enorma proportioner. Inte förrän helt nyligen har utvecklingen börjat plana ut. Idag noterar vi att länderna i väst tappar terräng gentemot vad som för bara några år sedan betecknades som Uländer.
Och fortfarande är oljan och kolet utvecklingens drivkrafter. Men insikten om de förfärande konsekvenser som följer med att använda dem så ohämmat som hittills börjar nu bli allomfattande. Men medan världssamfundet nu kraftsamlar för att ställa om till förnybara energislag och begränsa temperaturhöjningen till max två grader, stiger det fram ett nytt hot som en effekt av den: Bristen på sötvatten. När de första astronauternas bilder av jorden dök upp i slutet av 1960talet förundrades människorna över hur vacker den är. Jorden döptes snabbt till ”den blå planeten”. Skildringar av rymdfararnas nästan religiösa upplevelser av vad de fått vara med om spreds över världen. Och visst är jorden blå. De stora världshaven upptar två tredjedelar av dess yta. Men tyvärr är haven salta och därmed värdelösa för de ändamål människor behöver vatten till. Paradoxalt nog framstår nu vatten, färskvatten, som klimatförändringens kanske mest svårlösta dilemma. Med det varmare klimatet följer att tillgången på färskvatten minskar där det bor som allra flest människor. Endast 2,5 procent av världens vatten är färskvatten. En stor del av detta finns lagrat i Grönlands och Antarktis inlandsisar och är därmed oåtkomligt. Bara en enda futtig procent är tillgängligt för oss människor. Och till stor del finns detta vatten i de stora bergskedjornas glaciärer. Och dessa fungerar som den mytologiska grisen Särimner som ju efter att ha slaktats varje kväll likväl stod glatt grymtande i stian nästa morgon. I en känslig balans fylls glaciärernas yta Foto: Jacob Sjöman Svensson/Briljans Foto: Sime/Folio under vinterhalvåret med nya mängder snö. I deras lägre delar smälter sedan samma mängd livgivande, friskt vatten fram under sommarhalvåret och fyller floderna. Men med den temperaturökning som redan är ett faktum smälter nu världens glaciärer i snabbare takt än de fylls på. Sådana problem till trots kan man ändå notera att världen utvecklas till det bättre. Ett exempel: Det finns en scen i den senaste versionen av Forsythesagan med dess huvudperson, den exentriske Soames, på en Londontrottoar. Smogen lägger stadsmiljön i ett mjukt ljus, sikten överstiger knappast tio meter, en bil passerar förbi och dess avgaser gör den redan tjocka luften ännu tjockare. Soames hostar. Scenen utspelar sig i tidigt 1900tal, en tid då man såg industrialismens baksidor som oundvikliga, ja närmast naturliga och ett tecken på välstånd. Industrierna gav ju jobb och pengar. Begreppet miljö var ännu inte myntat. Länge trodde man också att de smutsiga vattnen, den sotiga luften och odörerna från fabrikerna bara var lokala. Jorden var ju oändligt stor och visst spände himlen sitt valv ända upp i evigheten. Om luftutsläppen var besvärande för dem som bodde nära fabrikerna löste man problemet genom att bygga skorstenarna högre. Man tilllämpade därmed samma princip som man gjort i årtusenden – att flytta skiten någon annanstans – bakom uthuset, utanför bygränsen, till vattendraget, långt ut i havet och – högt upp i himlen. Ända in i sen tid har människor sett naturen som så oändlig att den kunde svälja vad som helst. Och räcka till hur mycket som helst. Perspektiven sträckte sig sällan längre än vad den berömda näsan räckte. Idag vet vi bättre. Att det bara finns ett klot och att det inte går att hantera det hur som helst. Att ändliga naturtillgångar inte är för evigt givna. Eller att naturen inte är en soptipp utan botten. Många problem med utsläpp och naturförstörelse är nu på väg att lösas. Reningsverk har gjort floder och sjöar badbara. Katalysatorer gör luften i städerna hyggligt ofarlig att inandas. Den smog Soames upplevde är sedan länge ett minne blott. Utvecklingen i västvärlden är otrolig om man tittar på den med lite perspektiv. Dock återstår mycket. I flera asiatiska länder och på många håll i Afrika kvarstår problemen. Men också där, och inte minst i jätteländer som Kina och Indien, växer viljan att åstadkomma förändringar – när resurserna så medger. Det finns således anledning att vara hoppfull. Den stora skillnaden mellan idag och för bara några tiotal år sedan är att vi nu är medvetna om problemen. Och att det med dagens kommunikationsteknik är möjligt att summera den samlade kunskapen hos världens forskare på ett och samma ställe. Vår jord är på väg att bli en, med en mänsklighet och ett världssamfund – istället för att som fram till nu bestå av stammar, raser, byar, städer, regioner, länder och världsdelar vitt skilda från varandra. Däri ligger det stora hoppet – och möjligheterna. Foto: Tore Hagman Foto: Sime/Folio SKOG & VIRKE NR 3 · 2009 5
Page 1 and 2: Jorden vi ärvde tio uppslag om sto
Page 3: En mer global värld blir en bättr
Page 7 and 8: Ett högproduktivt och gudomligt va
Page 9 and 10: Londons smog var ett hälsovådligt
Page 11 and 12: villkor gången. Eller som Malin Fa
Page 13 and 14: Det är inte utvecklingen i Sverige
Page 15 and 16: som levde på vikingatiden. Vi skre
Page 17 and 18: Skogens tre viktiga roller för kli
Page 19 and 20: Torgny och Birgitta älskar sin gå
Page 21 and 22: - Andelen gammal skog är förhåll
Page 23 and 24: skogsägare Jorden vi ärvde skatte
Page 25 and 26: Certifierad skördarmätning: Garan
Page 27 and 28: Hannas döda ekar mums för mångfa
Page 29 and 30: Foto: Leif carlsbecker Höstliga ka
Page 31 and 32: Marknadsresan Farbror Henning skull

Jorden vi ärvde - Holmen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?