Lycksele - Holmen

Datum: 2002-12-31
Hänsynsplan
Lycksele distrikt
Sammanställd av: Lars Persson, Leif Hedlund
Reviderad 080101 av: Lars Persson

1. INLEDNING ......................................................................................................................... 4
1.1. BAKGRUND ....................................................................................................................... 4
1.2. SYFTE ............................................................................................................................... 5
1.3. AVGRÄNSNING AV HÄNSYNSPLANEN ................................................................................ 5
1.4. FÖRÄNDRINGAR MOT TIDIGARE HÄNSYNSPLAN ................................................................ 6
2. ALLMÄN BESKRIVNING ................................................................................................. 7
2.1. NATURGEOGRAFISKA FÖRUTSÄTTNINGAR ........................................................................ 7
2.1.1. Beskrivning av geografi............................................................................................ 7
2.1.2. Berggrund och jordarter .......................................................................................... 8
2.1.3. Klimat ....................................................................................................................... 9
2.1.4. Markfuktighet och vegetation ................................................................................... 9
2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer .................................................................................. 11
2.2 SKOGSHISTORIA ............................................................................................................... 12
2.3. DAGENS SKOGSTILLSTÅND ............................................................................................. 14
2.3.1. Åldersklassfördelning ............................................................................................. 14
2.3.2. Lövbestånd ............................................................................................................. 17
2.3.3. Tall- och granbestånd ............................................................................................ 17
2.3.4. Trädslagsblandning ................................................................................................ 19
3. KARTLÄGGNING AV NATUR- OCH KULTURVÄRDEN ........................................ 21
3.1. INVENTERINGS- OCH PLANERINGSARBETE ...................................................................... 21
3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen ................................................................................... 21
3.1.2. Naturvärdesbedömning .......................................................................................... 22
3.1.3 Övrigt beslutsunderlag ............................................................................................ 22
3.2. RESULTAT ....................................................................................................................... 22
3.2.1. Avsatta arealer ....................................................................................................... 22
3.2.2. Kulturmiljöer .......................................................................................................... 25
3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker .................................................................... 27
3.2.4. Vandringshinder ..................................................................................................... 28
3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål ....................................... 28
3.2.6. Viktiga områden för renskötseln ............................................................................ 32
3.2.7. Tätortsnära områden .............................................................................................. 32
4. BRISTANALYS ................................................................................................................. 33
4.1. ASIO-KLASSNINGEN ....................................................................................................... 33
4.2. REFERENSLANDSKAPET .................................................................................................. 33
4.3. JÄMFÖRELSE MELLAN REFERENSLANDSKAPET OCH DAGENS LANDSKAP. ........................ 33
4.4. PRIORITERING AV OBJEKT ............................................................................................... 34
5. RIKTLINJER OCH MÅL ................................................................................................. 36
5.1. AVSATTA AREALER ......................................................................................................... 36
5.1.1. Mål ......................................................................................................................... 36
5.1.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 36
5.2. LÖVSKOGAR ................................................................................................................... 37
5.2.1. Mål ......................................................................................................................... 37
5.2.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 37
5.3. BRAND............................................................................................................................ 37
5.3.1. Mål ......................................................................................................................... 37

3
5.3.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 37
5.4. VÄRDEFULLA VATTENDRAG OCH VÅTMARKER ............................................................... 38
5.4.1. Mål ......................................................................................................................... 38
5.4.2. Åtgärdsförslag ........................................................................................................ 38
6. REFERENSER ................................................................................................................... 39
7. BILAGOR ........................................................................................................................... 40
7.1. BESKRIVNING AV ASIO-MODELLEN OCH BRISTANALYSEN ............................................. 40
7.2. TEMAKARTOR ................................................................................................................. 43
7.3. RAPPORTER UR BESTÅNDSREGISTRET (TILLHANDAHÅLLES AV DISTRIKTET) ................... 44

1. Inledning
4
1.1. Bakgrund
Naturligt förekommande växter och djur skall ges möjlighet att långsiktigt kunna fortleva i skogslandskapet. För att detta skall uppnås krävs att
det kontinuerligt och på lång sikt finns olika biotoper i skogslandskapet. Vissa biotoper, som lövdominerade skogar som uppkommit efter
skogsbränder, kan inte konserveras utan måste nyskapas. Många arter, t ex tjäder, kräver tillgång till flera olika typer av biotoper.
Hänsynsplanen omfattar dels en kartläggning av befintliga natur- och kulturvärden och dels en bedömning av vilka miljöer som helt eller delvis
saknas i dagens skogslandskap.
Utifrån resultaten utformas långsiktiga mål för att naturvärdena bibehålls eller ökar genom att bristmiljöer återskapas.
Natur- och kulturhänsyn kan uppdelas i tre olika skalor: detalj-, bestånds- och landskap. Naturvård på detalj- och beståndsnivån regleras genom
bl.a. lagkrav (Skogsvårdslagen) och genom skogscertifieringen. Skogsbruket på Holmens skogar är sedan december 1998 certifierat enligt den
svenska FSC-standarden (Forest Stewardship Council).
På detalj eller beståndsnivå kan man gynna arter som är beroende av vissa miljöer eller substrat genom att exempelvis spara träd på impediment,
lämna naturvärdesträd, tillskapa död ved eller genom att gynna framtida naturvärdesträd vid röjning eller gallring. Detta finns närmare beskrivet i
Holmen Skog Riktlinjer för Uthålligt Skogsbruk.
Naturvårdsplanering på landskapsnivå syftar till att ha en god fördelning i tid och rum av till exempel nyckelbiotoper, äldre skog, lövdominerad
skog och bränd skogsmark.
Denna hänsynsplan beskriver Holmen Skogs naturvårdsarbete på landskapsnivå.
Ett av åtagandena i svenska FSC-standarden är att certiferade markägare frivilligt undantar 5% av den produktiva skogsmarken för att bevara
eller främja den biologiska mångfalden. Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva skogsmarksarealen inom
var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från avverkning.

5
1.2. Syfte
De tre huvudsyftena med Holmen Skogs hänsynsplaner är att:
- Ge ett landskapsperspektiv för natur- och kulturmiljövården
- Ge underlag för avverkningsberäkningar
- Fungera som hjälpmedel vid extern information.
1.3. Avgränsning av hänsynsplanen
Hänsynsplanen avfattas inom distriktets gränser. Varje distrikt utformar en eller i undantagsfall flera hänsynsplaner. Hänsynsplanen kan innehålla
ett eller flera hänsynplanområden. Hänsynsplanområdet avfattas utifrån vad som kan ses som en sammanhållen enhet med hänsyn till
markinnehavets arrondering, naturgeografi, lokalklimat, vattenavrinningsområde.
Hänsynsplanen är ett resultat av en lärande process. Hänsynsplanen skapas genom att information om våra skogar insamlas och bearbetas utifrån
de kunskaper vi har idag i skogsekologi samt i skoglig natur- och kulturvård.
Hänsynsplanen är ett levande dokument. Förändrade förhållanden, förbättrade inventeringsunderlag, nya forskningsrön med mera medför att
hänsynsplanen ska uppdateras kontinuerligt. Denna hänsynsplan gäller som längst t.o.m. utgången av 2012.
Beslut om avsättning av nya områden, som ännu ej är avsatta i hänsynplanen, görs i en samlad bedömning när hänsynsplanen uppdateras.
Vägledande är beståndets befintliga naturvärden, och att naturvårdsnyttan maximeras hos avsatta bestånd. Vid uppdateringen byts bestånd ut mot
sådana som har högre naturvärden, i enlighet med gällande certifieringsstandard.
Kartmaterial som visar avsatta områden i hänsynplanen lämnas ut på förfrågan. I första hand hänvisas till det material som bifogas
hänsynsplanen. Tag kontakt med distriktskontoret för mer detaljerade kartor.
.

6
1.4. Förändringar mot tidigare hänsynsplan
Inriktningen inför denna revidering av hänsynsplanen har varit att öka kvaliteten i avsättningarna genom att ta bort bestånd med lägre
naturvärdeskvalitet och tillföra nyupptäckta naturområden med hög kvalitet. Ambitionen har också varit att öka medelstorleken på avsättningarna
för att minska kanteffekter och därmed minska påverkan från framtida angränsande avverkningar.
Det egna skoginnehavet på distriktet har ökat sedan 2002. Det som tillkommit är det egna innehavet inom Åsele kommun. Inom Åsele
kommunen fanns tidigare tre planområden och har efter revideringen minskats ner till ett planområde.
Hänsynsplanen omfattar fyra planområden där avgränsningarna har bestått av älvdalarna samt ”lågfjällsområdet” som finns inom distriktet.

2. Allmän beskrivning
Distrikt Lycksele utgörs av ca 119 900 ha produktiv skogsmark. Skogsmarken inom distriktet omfattar det egna skogsinnehavet inom Vilhelmina,
Storuman, Lycksele, Vindeln och Åsele kommuner. Hänsynsplanen är uppdelat på fyra olika planområden. Distriktet har valt att kalla dem
Älvskogen, Stöttingfjället, Vindelnskogen och Gideälven.
Skogsbruk har bedrivits över hela innehavet i varierande antal år. Storleken på skiftena varierar från bara några ha till block på ca 20 000 ha. De
mindre skiftena har ofta en likåldrig skog.
Skogsmarken gränsar inte mot tätorter, men i många byar finns bolagets mark nära bebyggelse.
7
2.1. Naturgeografiska förutsättningar
Älvskogen
2.1.1. Beskrivning av geografi
Älvskogens hänsynsplanområde är beläget inom den geografiska regionen, som benämns Norra Norrlands barrskogsområden och bergkullslätter
och omfattar det egentliga inlandet. Arealen är omkring 33 000 ha. Vegetationsperioden är ca 130 dagar per år. Amplituden mellan de högsta och
lägsta delarna är ca 200 m, så vegetationsperiodens längd varierar här också. Inom området finns både sandhedar och berg med besvärliga
drivningsförhållanden. Liderna slutar ofta mot ett vattendrag – en älv eller en bäck längst ner i dalen.
Stöttingfjället
Stöttingfjällets hänsynsplanområde ligger inom den naturgeografiska regionen - förfjället och är det största delområdet i planen med sina 36 000
ha. Stöttingfjället är ett vedertaget namn över ett större område som omfattar sydvästra delen av Lycksele kommun, sydöstra delen av Storumans
kommun, östra delen av Vilhelmina kommun och norra delen av Åsele kommun.
Holmen Skog är stor markägare i området. Stöttingfjället, som avses i denna plan omfattar hela distriktets innehav innanför gränsen för
svårföryngrat område samt några skiften i nära anslutning. Vegetationsperioden är omkring 120 dagar per år, men spridningen mellan åren och

inom området kan vara stor. Höjdskillnaderna är stora (300-600 m.ö.h.) och därmed finns också varierande expositioner, som påverkar
vegetationsperiodens längd avsevärt. Utmärkande för Stöttingfjället är att liderna avslutas med en zon med fuktig skogsmark, som alltmer
övergår i skogsbeklätt impediment, för att så småningom sluta mot en stor öppen myr. Drumliner, moränåsar, veikomorän och torrdalar är
karakteristiska inslag inom Stöttingfället.
Vindelnskogen
Vindelnskogens hänsynsplanområde representerar den geografiska regionen, som benämns Norrlands vågiga bergkullterräng med mellanboreala
skogsområden. Vindelnskogens hänsynsplanområde är distriktets skogar inom Vindelns kommun eller med andra ord – marken öster om
Lappmarksgränsen. Här är vegetationsperioden ytterligare förlängt med 10 dagar i medeltal. Större delen av området är under den högsta
kustlinjen. I övrigt är topografin ganska lik den på Älvskogen. Arealen är omkring 11 000 ha.
Gideälven
Planområdet ligger norr om Åsele utmed Gideälvens flöde. Området är beläget inom Norra Norrlands barrskogsområde med långsträckta lider
med inslag av mer bruten terräng mot Västernorrlandsgränsen. Större sammanhängande myrområden finns i anslutning till älvdalen.Arealen är
omkring 40 000 ha. Ett större sammanhängande block som omfattar
ca 20 00 ha finns i Insjö-Yxsjöområdet.
8
2.1.2. Berggrund och jordarter
Graniten är den helt dominerande bergarten, vilket ger relativt näringsfattiga marker. På Stöttingfjället finns stråk av gabbro och diorit. Morän,
och särskilt sandig-moig morän, är den vanligaste jordarten. Mjälig-moig morän är vanlig inom Stöttingfjället vilket förklarar varför tallen har
svårare att etablera sig än granen. Lerhalten är oftast högre än 8 %. Sandiga och grusiga moräner finns utspridda över hela området i dalgångarna.
Längs Gideälven i Yxsjöområdet har isälven svämmat ut och avsatt mäktiga, glacifluviala avlagringar. Några har karaktären an kamesbildning
samt dödisgropar/gravar. Området anses vara mycket intressant ur geovetenskaplig synpunkt.

9
2.1.3. Klimat
Distriktet finns inom det lokalkontinentala klimatområdet som sträcker sig över det inre av norra Norrland, vilket kännetecknas av kalla vintrar
och varma somrar. Skillnaderna inom distriktet är betydande, dels för att västra delen finns i utkanten på klimatområdet och dels p.g.a. stora
nivåskillnader. De högsta bergen och liderna inom Stöttingfjället har överlag kort vegetationsperiod jämfört med dalgångarna utmed älvarna.
Under vissa somrar och perioder har emellertid väderleken varit mer gynnsam. Mänskliga aktiviteter går också att härleda till perioder med bättre
väderlek.
Snödjupet inom Stöttingfjället överstiger i allmänhet en meter och kulminerar i mars/april. Det isolerande snötäcket infinner sig under oktober
månad och hindrar tjälen att gå ner i marken, vilket innebär att allt smältvatten om våren sugs upp av jorden till maximal mättnadsgrad infinner
sig. Vindelnskogen , Älvskogen och Gideälven har ett mer utpräglat lokalkontinentalt klimat och således är det mer förutsägbart och jämt.
Snötäcket är sällan meterdjupt och ofta tjälar marken ordentligt, särskilt i västsluttningar och i tallbestånd.
Vegetationsperiodens längd d v s antal dagar per år när medeltemperaturen uppgår till mer än +6 C varierar från ca 170 dagar ner till 150 dagar.
Årsnederbörden uppgår till mellan 500-600 mm/år. Lokalt kan mikroklimatet variera kraftigt mellan sydligt och nordligt exponerade branter.
2.1.4. Markfuktighet och vegetation
Största delen av skogsmarken inom Lycksele distrikt är klassat som frisk mark. De torra och skarpa markerna finns längs med älvdalarna och
företrädesvis utmed Öreälven, Älvskogen och Gideälven. Jämför man fördelningen av markfuktighetsklasser mellan avsatta naturområden och

estånd framgår att andelen fuktig och blöt mark är betydligt högre i avsatta naturområden. ( se fig. 2.1).
10
Andel av areal
100%
80%
60%
40%
20%
0%
Fördelning på markfuktighetsklasser
Bestånd Naturområden
Figur 2.1 Fördelning mellan markfuktighetsklasser i avsatta naturområden och i bestånd
På distrikt Lycksele utgörs majoriteten av skogsmarken av olika ristyper, framförallt blåbär som utgör 64 %. Jämför man fördelningen av olika
vegetationstyper mellan avsatta naturområden och bestånd framgår det att andelen hög och lågört är högre i naturområden och att starrtyper finns
i större utsträckning i naturområden (se fig. 2.2).
Blöt
Fuktig
Frisk
Torr

11
Andel av areal
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Fördelning på vegetationstyper
Bestånd Naturområden
Låg- & högört
Gräs+mark utan fältskikt
Ris
Starr
Figur 2.2 Fördelningen mellan olika vegetationstyper i avsatta naturområden och i bestånd.
2.1.5. Beskrivning av vattenmiljöer
Lav
Vindelälven är den sydligaste av Sveriges fjällälvar, vars fallhöjd inte utnyttjats för energiutvinning. Nedanför sammanflödet med Umeälven
finns Stornorrfors, som är ett hinder för laxens vandring till lekplatserna. Vindelälven är en v-formad älvdal, med många långsmala sel mellan
forssträckorna. Skillnaden mellan hög- och lågvatten är mycket stor och det innebär att miljön närmast älven är instabil även under
vegetationsperioden. Holmen Skogs marker i direkt anslutning till älven är ungefär 18 km.

Umeälven är helt utbyggd och reglerad. De forna sjöarna och selen har blivit stora vattenreservoarer och forssträckorna är torrlagda. Miljön har
således blivit ganska stabil. Den sammanlagda strandsträckan är lite längre än för Vindelälven och skogarna är belägna huvudsakligen till
vattenmagasinerna.
Öreälven är en snabbflytande medelstor oreglerad skogsälv. Större sjöar och sel saknas nästan helt förutom Örträsket, som ligger i utkanten på
distriktet. Det är också bara runt Örträsket, som bebyggelse av betydelse har ägt rum i direkt anslutning till älven. Övriga byar finns ett stycke på
sidan om. Distriktet förvaltar ca 60 km av älvens strand.
Gideälven vars källflöden börjar inom östra delarna av Vilhelmina kommun och tilltar i storlek österut mot Västernorrland är en reglerad älv.
Älven är omgiven av många myrar där den ringlar sig fram. Yxsjömyrarna och Ludviksmyran räknas som riksintressen. Vattnet är inte speciellt
näringsrikt och kvaliteten har försämrats efter att det bildats en stor vattenreservoar, Skinnmuddselet vid Fredrika. Mycket höga halter av
kvicksilver har uppmätts och pH värdet är relativt lågt. Försök att kalka och selenbehandla älven görs.
Gemensamt för samtliga älvar är att ingreppen för att underlätta och förbilliga flottningen har varit omfattande. Exempel på dessa är
stenrensningar, stenkistor, avledare, flottrännor, avlägg och virkestippar. Det är endast rensningarna som bedöms ha en negativ inverkan på
miljön. De övriga åtgärderna kommer nog att klassas som kulturminnen med tiden.
Återställningsarbeten i främst biflöden till älvarna har genomförts i en del fall.
Enda sättet att gardera sig för lågvatten i vattendraget som skulle flottas var att bygga spardammar. Många sådana har uppförts av mer tillfällig
karaktär i bäckar. På Öreälven i änden på Örträsket blev en dammanordning för stadigvarande bruk byggt. Holmen Skogs mark finns i anslutning
på södra sidan.
12
2.2 Skogshistoria
Skogarna inom Lycksele distrikt är till stor del präglade av människan. Under århundraden har svedjebruk och bete bedrivits, skogsmark har
omförts till jordbruksmark. I den glest befolkade bygden skiver Hulpers i slutet av 1700-talet ”Jordbruket är så ringa o osäkert att det icke kan
räknas för huvudnäring” (Fahlgren, 1966). Skogen hade dock betydelse, främst för virke vid byggnationer och vedbrand samt möjligheter till jakt
och fiske. I och med mänsklig påverkan begränsades naturliga störningar såsom bränder och översvämningar.
I Västerbotten kom två binäringar i början av 1800-talet att ha stor betydelse nämligen tillverkning av pottaska och tjärbränning. Bränning av
pottaska fick stor omfattning. I mitten av 1800-talet skriver landshövdingen att pottaskebränningen hade problem eftersom nästan all björk tagit
slut (Fahlgren, 1966).

En utpekad startpunkt för exploateringen av Norrlands skogar var när Storbritannien hävde den så kallade navigationsakten och tog andra steg
mot frihandel på 1840-talet. Virke som tidigare kom från Kanada blev nu möjlig att hämta från Sverige. Ångsågar byggdes efter norrlandskusten
dit virket kunde flottas på älvarna.
Samtidigt med folkökningarna kom skogarna i fokus för nya ekonomiska intressen och regleringar. Staten ville nu reglera och privatisera
skogarna. Genom skogsavvittringen, som var mest intensiv under 1800-talets första hälft, delades en del av allmännings- och kronoskogarna upp
mellan byar, gårdar och blev privategendom.
För att bolagen skulle säkra tillgången på virke till ångsågverken köptes ofta avverkningsrätter och även hela skogshemman. Avverkningsrätterna
löpte på mellan 50 och 100 år och innebar att bolaget fick fälla träd över en viss dimension.
I början av 1900-talet började framställningen av pappersmassa att ta fart, vilket medförde att virket fick ett annat användningsområde.
För att industrin och sågverken vid kusten skulle få tillgång till råvaran skedde all transport efter flottleder. Större älvar åar och biflöden
utnyttjades. Det kunde dröja ända upp till två år innan virket nådde kusten. För att effektivisera transporterna kunde trånga och grunda forsar
grävas ut. På en del sträckor ledde man helt enkelt om vattnet till andra vägar. I slutet av flottningsepoken tog det ca 5 månader innan virket
nådde industrin. 1979 lades flottningen ner i övre delen av Ångermanälven och försvann helt 1982.
1903 kom Sveriges första skogsvårdslag. Lagen gällde för enskild skog i hela riket med undantag för bl.a. Norr- och Västerbotten. Lagen fick
endast karaktären av en återväxtlag. Den skyddade inte ungskogen mot dimensionshuggningar och uttag av bränsle. 1932 tillkom den
s k ”Lappmarkslagen” gällande skogar inom Norr- och Västerbotten. Avverkning för annat ändamål än husbehov fick inte ske utan tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen.
Inom dåvarande Mo och Domsjö AB förkom livliga diskussioner om de framtida uttagen av egen skog. Maurits Carlgren, ansvarig för den egna
skogen, påtalar riskerna med de stora uttagen. En skogstjänsteman på Anundsjö 1934 uttryckte sig drastiskt ”skogarna måste vila i minst 15 år”
(Från naturskog till kulturskog 1992).
Frans Kempe, disponent inom Mo och Domsjö AB kartlade vid sekelskiftet andelen försumpad skogsmark och myr inom södra Västerbotten och
norra Ångermanland. Han fann att 29 % bestod av myr och 14 % var försumpad. Kempe ansåg att undersökningarna representerade genomsnittet
för Norrland. Han fann att när den försumpade markens vegetation förmultnade så blev det av stort värde för trädens tillväxt. Skogsmarkens ägare
”tillkommer det att påskynda förmultningen och nyttja detta värde, de skola då finna att hopandet av kvävemossorna varit mera till välsignelse än
ett förstörelsens verk” (Från naturskog till kulturskog). Frans Kempe fångades av tanken att genom dikning utöka bolagets skogsmarksareal. Han
ansåg att detta var en angelägenhet för hela Norrland. I och med detta började en storskalig torrläggning av myrar och försumpad skogsmark i
Norrland.
Dessa större händelser påverkade skogstillståndet i högsta grad. Fram till 1940-talet präglades skogslandskapet av upprepade
utglesningshuggningar. Under 1940- och 50- talet skedde en omsvängning. Ett omfattande program för restaurering av de successivt utglesade
äldre skogarna påbörjades. Skogsbruket fick en inriktning av trakthyggesbruk.
13

Redan i början av 1900-talet hade stora förändringar skett i skogslandskapet. Jämfört med naturtillståndet har markanvändningen lett till stora
förändringar. Några sådana förändringar som är särskilt negativa för den biologiska mångfalden är minskad mängd död ved och gamla grova
barr- och lövträd, fragmentering av den gamla skogen, dikning av våtmarker samt begränsningen av naturliga störningar som skogsbränder och
översvämningar.
14
2.3. Dagens skogstillstånd
Aktuella sammanställningar över dagens skogstillstånd kan fås vid förfrågan på distriktskontoret. Förteckning över aktuella sammanställningar
finns i rapportbilagan i slutet av detta dokument. Rapporterna tas fram ur beståndsregistret och används för att visa dagsaktuella arealer för
åldersklasser, avsatta arealer, biotopgrupper, bränningar, lövskogar, bristanalys i förhållande till referenslandskapet samt en del övriga
nulägesuppgifter.
2.3.1. Åldersklassfördelning
Åldersklassfördelningen, exklusive naturområden, visar att distrikt Lycksele har en stor andel skogar yngre än 60 år. Andelen skog äldre än 100
år är ca 18 %, där planområde Stöttingfjället och Gideälven står för en stor areal. Vindelskogen har låg andel gammal skog (se fig. 2.3).

15
ha, planområde
6500
6000
5500
5000
4500
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
kal mark
0-10
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
141-150
151-160
161-
Figur 2.3. Åldersklassfördelning för Lycksele distrikt. Exklusive naturområden.
Åldersfördelningen för avsatta naturområden visar att ca 90 % är äldre än 100 år. Stöttingfjället visar på en stor andel skog äldre än 110 år (se fig
2.4).
20000
18000
16000
14000
12000
10000
8000
6000
4000
2000
0
ha, distriktet

16
ha, planområde
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Figur 2.4 Naturområdenas åldersklassfördelning, Lycksele distrikt.
kal mark
0-10
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
141-150
151-160
5000
4500
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
ha, distriktet

17
2.3.2. Lövbestånd
Andelen bestånd med minst 50 % löv uppgår till ca 9427 ha. Majoriteten av lövskogarna återfinns i åldersklasserna 10-60 år. Inom Stöttingfjället
finns en stor andel lövbestånd i åldersklassen 11-20 år (se fig 2.5).
ha, planområde
1800
1600
1400
1200
1000
800
600
400
200
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
0-10
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
Figur 2.5 De lövdominerade beståndens åldersklassfördelning, Lycksele distrikt.
2.3.3. Tall- och granbestånd
141-150
151-160
161-
Inom distrikt Lycksele uppgår andelen talldominerande bestånd till ca 48 800 ha. Gideälven uppvisar en stor andel i åldersintervallet 11-60 år.
Stöttingfjället har liten andel gammal tallskog (se fig 2.6).
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
ha, distriktet

18
ha, planområde
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
kal mark
0-10
Figur 2.6 Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 tall.
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
141-150
151-160
161-
Utsökningen visar att det finns ca 23 300 ha grandominerade bestånd inom distriktet. I åldersintervallet 61-70 år återfinns den minsta arealen.
Stöttingfjället har en stor andel i åldersklass 91 och framåt. Vindelskogen har liten andel gammal granskog (se fig 2.7).
10000
9000
8000
7000
6000
5000
4000
3000
2000
1000
0
ha, distriktet

19
ha, planområde
2000
1800
1600
1400
1200
1000
800
600
400
200
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
kal mark
0-10
Figur 2.7 Ålderklassfördelning för bestånd med minst 7/10 gran.
2.3.4. Trädslagsblandning
11-20
21-30
31-40
41-50
51-60
61-70
71-80
81-90
91-100
101-110
111-120
121-130
131-140
141-150
151-160
161-
Den totala virkesvolymen på distrikt Lycksele är fördelad på 53 % tall, 32 % gran och 14 % löv. Contortans andel står för 1 % av volymen. I
planområde Älvskogen återfinns en mindre andel gran men uppvisar samtidigt en större andel tall än genomsnittet (se fig 2.8).
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
ha, distriktet

20
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Tall Gran Löv Contorta
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Figur 2.8 Trädslagsblandning baserat på volym.

3. Kartläggning av natur- och kulturvärden
21
3.1. Inventerings- och planeringsarbete
3.1.1. Nyckelbiotopsinventeringen
Under perioden 1995-1999 genomfördes en nyindelning av majoriteten av Holmens skogar och i samband med denna utfördes även
nyckelbiotopsinventeringen. På grund av markbyten med AssiDomän i norra Sverige avslutades nyindelningen först under 2001.
Nyckelbiotopsinventeringen i samband med nyindelningen gjordes i tre steg. I det första steget förtolkades flygbilder med avancerade
stereoinstrument. Vid förtolkningen avgränsades bestånd utifrån trädslagsblandning, ålder m.m. Områden som utifrån trädskiktets struktur och
läge i terrängen misstänktes ha höga naturvärden markerades. Biotoper med hög lövandel, bäckmiljöer, raviner och branter är exempel på
områden som markerades vid flygbildstolkningen.
I det andra steget kontrollerades och justerades förtolkade data i fält och dessutom uppmättes kompletterande variabler. Eventuella
nyckelbiotoper som markerats vid flygbildstolkningen besöktes i fält av dem som utförde nyindelningen. Dessa bedömde naturvärdet i områdena.
Tydliga biotoper klassades som nyckelbiotoper medan osäkra fall kvarstod som eventuella nyckelbiotoper. Dessutom tillkom ytterligare områden
som fältkontrollanten hittade i detta steg.
I det tredje och sista steget besökte tjänstemän från distriktet eller anlitad personal samtliga eventuella nyckelbiotoper och bedömde om de hade
tillräckligt höga naturvärden för att klassas som nyckelbiotop eller objekt med naturvärden.
Metodiken innebär att den utförda inventeringen inte är helt fullständig, då all Holmens mark inte har fältbesökts. Mindre områden med höga
natur- eller kulturvärden kan därför fortfarande vara oregistrerade. Vid all avverkningsplanering görs en naturvärdesbedömning för att återfinna
dessa områden, som då kan undantas och registreras.
På distriktet har arbetet gjorts av tillfälligt samt tidigare anställd personal. Samtliga naturområden och naturarealer har registrerats och redovisats
i beståndsregistret SVEG enligt gällande riktlinjer. Beståndsgränser har vid behov justerats på skogskartorna.

22
3.1.2. Naturvärdesbedömning
Holmen tillämpar skogsbiologernas metodik för naturvärdesbedömning vid all avverkningsplanering. Metodiken har också tillämpats på avsatta
naturområden för att kvalitetssäkra avsättningarna och ge underlag för prioriteringar. I ett första steg naturvärdesbedömdes 20 % av alla
avsättningar på vart och ett av Holmens distrikt. Bestånden slumpades ut och inventeringen gjordes genom stab skogsvårds försorg. Därefter har
distriktet kompletterat med egna naturvärdesbedömningar och i dagsläget är ca 64 % bedömt.
3.1.3 Övrigt beslutsunderlag
Information från lokala inventeringar av kulturvärden gjorda av fil.dr Tommy Bergström, samt lokalt kända förekomster av naturvärden gjorda av
Skogsvårdsstyrelsen och SNF har tagits med i beaktning vid beslut. Vindelskogens planområde och särskilt Brattåkersberget har varit föremål för
ingående studier utförda av SLU, Vindels kommun samt Västerbottens botaniska förening.
3.2. Resultat
3.2.1. Avsatta arealer
Region Örnsköldsvik har som mål att avsätta 5 % av den produktiva skogsmarksarealen. Distrikt Lycksele har i genomsnitt högre naturvärden
och distriktsmålet är därför satt till 6 %. För att ha en planeringsreserv inför eventuella reservatsförsäljningar utgör i dagsläget avsättningarna 7,1
% vilket motsvarar 8464 ha av den produktiva arealen ( tab 3.1 ). Många fina avsättningar finns, här under följer några exempel.
Älvskogen
I planområdet är 3,4% av den produktiva arealen avsatt. Det motsvarar 1146 ha ( tab. 3.1).
Områderna är små men ett guldägg kan nämnas.
Ett område som får representera Älvskogen är Skardaberget Det unika här är den orörda gammeltallskogen på Skardaberget. Dessa skogar är
brandpräglade för länge sedan. Bestånd 7664 är mycket sevärt. Åldern är angiven till 266 år. Mängden död ved är hög och många träd har
brandljud. Reliktbock är funnen. Det är en fröjd för ögat och lisa för själen att bara gå i denna typ av skog.

Stöttingfjället
Av den produktiva arealen är 14 % avsatt vilket motsvarar 4951 ha ( tab. 3.1 ). Det som skiljer sig mot övriga planområden är att här finns stora
sammanhängande avsättningar. Dom flesta är grandominerade men några större äldre brandfält har noterats.
Björnabäck-Björnberget är ett ca 500 ha stort område, dock inte sammanhängande, som är starkt brandpåverkat. Åldersklassfördelningen har en
spridning från ca 50 år upp mot ca 250 år och det gör området väldigt mosaikrikt.
Norrvik-Araliden är ca 2400 ha stort. Den produktiva skogsmarken består av ca 1100 ha utspridd på tre områden som är omgiven av delvis
dikad myrmark. Hela området består av gammal grov senvuxen gran med inslag av högstubbar, döende och döda träd. I vissa delar dominerar
lövet.
Vindelnskogen
I planområdet är 3,6 % avsatt. Av den produktiva arealen motsvarar det 396 ha. Historiskt har området varit hårt brukat under lång tid vilket gör
att det mesta har människan satt sin hand på.
Gransjön-Brattåker är ett område som trots sin låga ålder har goda förutsättningar att hysa många arter. Objektet har inventerats många gånger
och har gjort artlistan lång . Vid torpet har Västerbottens botaniska förening gjort många fina fynd och slår smärre fläckar för hand varje sommar.
Gideälven
I planområdet är 4,9 % av den produktiva arealen avsatt. Det motsvarar 1972 ha ( tab 3.1). De avsatta arealerna är spridda i landskapet och är
relativt små men en del större fina områden finns och kan nämnas:
Siksjö-Vackerkullen är ett ca 60 ha stort barrskogsområde 510 m.ö.h. delvis påverkad av dimensionshuggningar. Hela området består av gammal
grov senvuxen granskog med inslag av högstubbar döende och döda träd. Ett visst inslag av gammalt löv finns. På lokalen har exempelvis
ostticka, kötticka, ullticka, doftskinn och rynkskinn hittats.
På Älgsjöskogen vid Nymyren finns ett 60 ha stort barrskogsområde delvis påverkat. Gamla stubbar visar att någon form av
dimensionshuggning har förekommit. Området har spår efter bränder och insprängt i svackor finns refugier som klassats som gransumpskog. Det
är i refugierna som de flesta intressanta arterna hittats; gräddticka, lappticka, ullticka och violmussling för att ge några exempel. I området i övrigt
finns gammal grov tall, högstubbar, brandstubbar och lågor av tall. Trots att området har varit utsatt för mänsklig hand kan man tydligt se hur
branden påverkat naturen till vad den är idag. Biotopen tillhör dom finaste inom planområdet.
23

Tabell 3.1 Avsatta arealer som ingår i regionens miljömål
24
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av
areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha prod areal
Naturområden
Naturreservat
Holmenreservat 58,8 3 0,2 271,1 2 0,8 19,2 3 0,2 21,0 1 0,1 370,1 9 0,3
Nyckelobjekt 316,9 65 0,9 1152,4 177 3,3 51,3 8 0,5 505,2 76 1,3 2025,8 326 1,7
Objekt med naturvärden 541,2 141 1,6 2761,8 425 7,8 191,5 38 1,8 1053,1 216 2,6 4547,6 820 3,8
Övrigt FSC-område 227,2 46 0,7 758,5 132 2,1 129,4 32 1,2 297,4 50 0,7 1412,5 260 1,2
Sålda naturområden
Delsumma 1144,1 255 3,4 4943,8 736 14,0 391,4 81 3,6 1876,7 343 17,2 8356,0 1415 7,0
Naturarealer
Nyckelbiotoper 3,0 2 0,0 1,0 1 0,0 14,3 13 0,0 18,3 16 0,0
Objekt med naturvärden 2,0 2 0,0 18,3 22 0,0 20,3 24 0,0
Florahänsyn 0,1 1 0,0 0,3 1 0,0 1,0 1 0,0 1,4 3 0,0
Faunahänsyn 0,2 1 0,0 4,4 2 0,0 1,0 1 0,0 5,6 4 0,0
Övrigt FSC-område 1,2 1 0,0 62,0 22 0,2 63,2 23 0,1
Delsumma 2,3 4 0,0 7,4 4 0,0 3,5 4 0,0 95,6 58 0,2 108,8 70 0,1
Totalt 1146,4 259 3,4 4951,2 740 14,0 394,9 85 3,6 1972,3 401 4,9 8464,8 1485 7,1

25
ha, planområde
2500
2000
1500
1000
500
0
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Barrskogar
Lövskogar
Figur 3.1 Den avsatta arealens fördelning på de olika biotopgrupperna.
Sumpskogar
Hävd
Huvuddelen av den avsatta arealen återfinns i biotopgruppen barrskogar. Gruppen motsvarar
ca 65 % av arealen. Biotopgruppen sumpskogar motsvarar ca 17 %. Den areal som är avsatt
på grund av topografi och vatten är ungefär lika stora, ca 7 % på dem båda. Några lövskogar
och brandpåverkade biotoper av större dignitet finns inte (se fig 3.1).
Beroende på i vilket planområde avsättningarna finns så varierar poängen på
naturvärdesbedömningarna. Inom Vindelskogen finner vi dom lägsta poängen i avsättningarna
( 5-12 poäng ). Stöttingfjällets planområde hyser dom högsta poängen ( 12-26 poäng ). Där är
medelarealen på avsättningarna störst ca 6,7 ha. Övriga planområden har en variation på 4,4
ha till 4,9 ha på avsättningarna.
Här infogas tabeller med distriktsjämförelser över naturvärdespoäng och storleksklasser i
avsättningar – Ola/Ingmar fixar
3.2.2. Kulturmiljöer
Arkeologiska inventeringar av fjällbygden och skogslandskapet i Norrlands inland visar på en
ansenlig mängd stenålderslämningar. De har en avsevärd spännvidd i tid. Den hittills näst
äldsta av de C14-daterade boplatserna i hela övre Norrland är funnen och undersökt i Högland
(Dorotea kommun). Dess tidsställning är ca: 5750 f Kr. De människor som levde här var
nomader och jägarfolk. Dom flesta funna boplatserna ligger i huvudsak vid sjöar och
vattendrag som åar och älvar. Egentliga huslämningar är få men rester i form av
skärvstensvallar är vanligare än som tidigare antagits. Formen påminner om kåtor. I nära
anslutning till dessa boplatser hittas oftast fångstgropsystem av varierande storlek och
sträckning. Dessa gropar användes för älg men även i viss utsträckning för vildren. Klimatet
under denna period är varm och behaglig. Mellan 2000 f Kr och fram till år 0 ändras klimatet
till att bli kallare. Granen börjar växa in och redskap av olika modeller kom att användas.
Arkeologerna har hittat spår efter odlingar. Dom flesta spår förmodligen från denna tid hittar
vi inom distriktet på Holmen Skogs marker efter å och älvdalarna.
Brandpåverkat
Topografi
Vatten
4000
3500
3000
2500
2000
1500
1000
500
0
ha,distriktet

Från 0 fram till 1500 e Kr tycks människorna fortfarande i huvudsak ägna sig åt jakt och fiske.
Efter 500 f Kr börjar dock odlingslandskapet ta sin form främst utmed kusterna. I inlandet
etableras en ny näringsgren, tamrenskötsel. Svea rikets kung blir alltmer angelägen om att
markera gränser i det avlägsna norra Sverige. Ortsnamn börjar användas och får större
betydelse i beskrivningar av Norrlands inland. Under 1600-talet börjar i lappmarken
lappskattelandet ta sin form när kronan sett en möjlighet till skatteintäkter. Lappskatteland var
områden i lappmarken där enskilda samer och samiska familjer hade nyttjanderätt med
renbetesrätt, jakt och fiskerätt. Lappskattelandet kunde ärvas, säljas, köpas, arrenderas ut eller
bytas bort. Arv, ägarbyten och ägogränser för landen registrerades från 1700-talet och framåt
hos tingsrätten och länsstyrelsen men den svenska staten utfärdade aldrig lagfarter, som den
gjorde för andra fastigheter. Lappskattelandet avskaffades slutligen av staten 1928. Trots att
områdena ”brukades” av samerna ansåg staten att markerna kunde skänkas bort till nybyggare.
1673 antogs Lappmarksplakatet. Med löfte om 15 års skattefrihet och frihet från
knektutskrivning, ville centralmakten locka nybyggare att bosätta sig i de stora obrukade
markerna i norr. Makthavarna trodde att nybyggarna skulle syssla med åkerbruk och samerna
med renskötsel så att det skulle utan konflikter kunna samexistera på samma mark. I själva
verket var båda grupperna beroende av jakt och fiske för att överleva. Konflikterna avlöste
varandra. Nybyggarna började svedjebränna vilket medförde att renarnas betesmarker
minskade. I gengäld betade och trampade renarna ner slåtterängarna för nybyggarna. När
staten ser att skatteintäkterna från nybyggarna ökade stärks deras makt och samernas ställning
blir allt svagare Skattelanden tas över av nybyggarna och börjar betala skatten till staten. De
hävdade senare att de hade äganderätt till landen. Under avvittringen på 1800-talet fördelar
staten markerna till nybyggarna men staten behöll även marker i egen ägo. Hemmansägarna
blir till.
Det är från denna tidsepok som man kan hitta rester efter kolbottnar och tjärdalar. Det som vi
hittar inom distriktets planområden tycks ha samma mönster. Resterna är spridda mer i
naturen i större geografiska områden. Ådalarna är inte längre det viktigaste. Det tycks ha blivit
större konkurrens om att hitta dom bästa bestånden för framställningen av varan. Det odlade
landskapet börjar också växa fram. Det är framförallt på höjdlägen med bördiga marker där vi
på Holmens marker inom Lycksele distrikt hittar spår och rester av det odlade landskapet. I
samband med att små jordbrukare ökar i antal i inlandet ökar inovationsförmågan. Man lär sig
utnyttja bäckar och mindre åar för att bygga kvarnar och dylikt. Tyvärr så är de allra flesta
rivna i dag men rester efter bl.a. skovelhjul finns att hitta.
I och med att ägandet av skogarna förändrades i början av 1900-talet fick skogen allt större
betydelse. Många fick möjligheter till fasta inkomster vilket inte var så vanligt vid den tiden.
För att nyttja skogen växte det upp skogsarbetarkojor och häststallar runt om i skogarna. För
att få virket till sågarna som i de flesta fall låg vid kusten nyttjades bäckar, åar och älvar som
transportmedel. Dammvallar och flottningsrännor byggdes. När det gäller kojor och stallar
finns några få exemplar bevarade.
Inom Lycksele distrikt behandlas kulturminnen med stor noggrannhet. Innan en åtgärd utförs
på beståndsnivå är distriktets personal ansvarig för att söka efter all känd information
angående kulturminnen. Den information vi kan hitta är från vårat eget beståndsregister
(SVEG), GIS-kartor, Skogsvårdsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Länsmuseum. Många
gånger finns information från lokala intresseföreningar runt bygderna.
Det som vi anser vara viktigt är att kända och nyupptäckta kulturminnen ska finns väl
dokumenterat i vårat beståndsregister.
26

Finns kulturminnen i anslutning med att en åtgärd utförs ska de markeras väl i terrängen, en
utförlig information ska ges till den som ska utföra åtgärden.
Målet vi har är att väl förvalta kulturarvet vi fått med oss så att kommande generationer ska
kunna ta del av sin historia.
27
3.2.3. Värdefulla vattendrag och våtmarker
Vattnet och miljön runt vattendragen i skogslandskapet hyser en biologisk mångfald allt från
ex mikrosvampar, större växter som alger eller träd och buskar i vattenkanten till större djur
som ex fiskar, fåglar och utter. Gemensamt för de flesta av dessa arter är att de är helt
hänvisade till ett liv i denna miljö. Skador på deras vattenmiljö kan vara förödande. Samtidigt
som arterna är beroende av miljön är de beroende av varandra. De bildar tillsammans steg i
olika näringskedjor. I den hänsynsplan distriktet har så finns ett antal större vattendrag.
Gemensamt är att avrinningsområderna är geografiskt stora. Många vattenflöden har sin
början långt utanför planområdenerna vilket medför att vattenmiljön kan vara påverkad i
någon grad innan den passerar distriktets marker.
Inom distriktet finns tre större älvar, Vindelälven, Umeälven och Ångermanälven samt två
mindre, Öreälven och Gideälven. Ett antal mindre bäckar som håller fina kvalitéer finns i
anslutning till dessa.
Vindelälven är klassad som riksintresse. Där finns flera arter som anpassat sig till de
regelbundna översvämningarna om våren. I Öreälven finns sällsynta växter som älvsallat och
mandelpil. Både Vindelälven och Öreälven har en laxpopulation. I Gideälven och i Paubäcken
finns flodpärlmussla.
Vindelälven och Öreälven ingår i nätverket Natura 2000. Övriga vattenmiljöer som av
Länsstyrelsen klassats som ”Nationellt värdefulla naturmiljöer” är Storbacken, Tuggenbäcken
och Gigån.
Dikning var förr en vanlig åtgärd för att höja markens produktionsförmåga. Många
dikesföretag handlade om att dika torvmarker där oftast dikena utmynnade i åar och bäckar.
Vattenmiljöerna och ekosystemen blev i hög grad negativt påverkade. För att slå vakt om den
biologiska mångfalden dikas ingen mark för markavvattning. Behov finns att skyddsdika för
att tillfälligt underlätta för de kommande föryngringarna.
I samband med att slutavverkningar eller gallringar görs runt vatten eller vattendrag lämnas
kantzoner. Kantzoner har olika biologisk nytta beroende mot vilken typ av vatten den lämnas.
I en sjö producerar sjön mycket autoktont material dvs, den egna produktionen i sjön på
organiskt material är stor så därför är inte tillförseln på nytt organiskt material så viktig. I ett
mindre vattendrag är tillförseln på alloktont material däremot av största vikt eftersom
vattendragets egen produktion av organiskt material är liten. Kantzonernas effekt är av större
betydelse för dom vattenlevande organismerna i ett mindre vattendrag än i en sjö.
Omkring 1970 skapades ett mindre våtmarksområde på Holmen Skogs marker där Norrån
rinner ihop med Öreälven och har använts av bl.a. Svenska Jägareförbundet och skolor i
utbildningssammanhang.

28
3.2.4. Vandringshinder
Inom distriktet finns ett stort antal skogsbilvägar och flera kommer i framtiden att byggas. Vid
överfarter på fiskförande bäckar är det speciellt viktigt att vägtrummor blir riktigt ilagda så att
det inte uppstår ett vandringshinder för bl.a. lekande öring. Distriktet har gjort och gör
löpande inventeringar av trummor. Urvalet har i första hand varit inriktat på fiskförande
bäckar och vattendrag med särskilda naturvärden. Mätningar har gjorts på vattenflöden,
trummors lutning/diameter, vattendjup, hopphöjd, ansatsdjup och tröskeldjup.
Inom Gideälvens planområde har Anders Johansson färdigställt inventeringsjobbet. Ett
mindre antal trummor ska ses över och ändras på. Enklare fördämningar vid utloppet av
trumman gör att man på ett effektivt sätt kan underlätta för fiskarnas vandring. Halvtrummor
har också börjats användas där det finns behov. I dom övriga tre planområderna har
inventeringar gjorts av Stefan Alenius, Linnea Forsmark och Stig Westermark.
Inventeringarna är inte färdigställda men kommer att ske löpande med extern personal.
3.2.5. Avsatta arealer som ej medräknas i regionens miljömål
Endast bestånd som har dokumenterade naturvärden eller förväntas utveckla naturvärden inom
en nära framtid ingår i miljömålet. Bestånd som av annan anledning undantas skogsbruk
redovisas nedan (tabell 3.2).
I samband med att avverkning avsätts arealer i form av hänsynstagande som vi i dagligt tal
brukar benämna § 30 hänsyn. I den gruppen finns den mesta arealen inom distriktet som
avsätts och inte räknas med i regionens miljömål. Det mesta består av kantzoner i olika
former. Det kan vara zoner runt myrar, bergimpediment, sjöar och vattendrag. Syftet med
kantzoner är att skapa funktionella övergångszoner mellan ex. myrar och fastmark. Kantzoner
är ofta omtyckta habitat för smågnagare och skogsfågel. Zonerna består oftast av klenare virke
med små volymer. Trots detta så räknar vi att på varje enskild trakt där kantzoner lämnas finns
ca 2-5 % kvar av den avverkade volymen.
Ett antal bestånd som avsätts får benämningen Landskapsvård. I den gruppen återfinns ex
myrholmar, öar i sjöar och kantzoner mot sjöar. Många av de områden som avsätts för
ändamålet består av estetisk hänsyn. Vid avverkningar längs rikets vägnät lämnas större
sammanhängande grupper eller områden kvar för att synintrycket inte ska uppfattas negativt.
I begreppet Teknisk-ekonomiska impediment återfinns områden med svåra terrängförhållanden
men även små myrar som finns insprängda i skogslandskapet. I gruppen hänförs objekt som
på grund av ex rasbranter är svåra att avverka. Oftast är kostnaderna vi avverkningen så höga
att objektena blir ointressant av den anledningen. När virkesproduktionen understiger 1
msk/ha/år räknas det som impediment. Hällmarker och mindre myrar hör till den kategorin.
Sådana områden finns överallt i landskapet och omfattas inte av avverkningar. Många av de
bestånd som är avsatta håller inte några större naturvärden i dag, men i ett längre perspektiv
kommer säkert vissa av dessa att utvecklas så det innebär ett lyft för den biologiska
mångfalden.
Runt fornminnen och kulturlämningar av ex inristningar på gammeltallar blir sällan några
större sammanhängande områden lämnade kvar. Det som blir kvar är oftast en markering för

att göra exempelvis en markberedningsförare uppmärksam på att det finns något av värde när
har ser gruppen.
29

Tabell 3.2 Avsatta arealer som inte ingår i regionens miljömål.
30
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av Produktiv Antal % av
prod
prod
areal, ha prod areal areal, ha prod areal areal, ha areal areal, ha
areal areal, ha prod areal
Naturområden
Landskapsvård 13,7 4 0,0 29,5 13 0,1 43,2 17 0,0
Tekn. ekon. imp. 151,6 41 0,5 192,7 22 0,5 35,5 11 0,3 32,3 9 0,1 412,1 83 0,3
Fornminne
Kulturlämning 1,9 1 0,0 5,9 2 0,0 5,1 1 0,0 1,2 1 0,0 14,1 5 0,0
Delsumma 167,2 46 0,5 198,6 24 0,6 40,6 12 0,4 63,0 23 0,2 469,4 105 0,4
Naturarealer
Landskapsvård 16,0 18 0,0 9,1 6 0,0 15,7 8 0,0 40,8 32 0,0
Tekn. ekon. imp. 28,8 14 0,1 0,4 1 0,0 3,7 3 0,0 16,5 7 0,0 49,4 25 0,0
Fornminne 0,5 2 0,0 0,5 2 0,0
Kulturlämning 1,8 4 0,0 5,2 3 0,0 1,8 2 0,0 8,8 9 0,0
§ 30 Hänsyn 307,1 386 0,9 328,1 311 0,9 93,1 114 0,9 564,9 408 1,4 1293,2 1219 1,1
Delsumma 353,7 422 1,1 337,6 318 1,0 102,0 120 0,9 599,4 427 1,5 1392,7 1287 1,2
Totalt 520,9 468 1,6 536,2 342 1,5 142,6 132 1,3 662,4 450 1,7 1862,1 1392 1,6

32
3.2.6. Viktiga områden för renskötseln
Inom Lycksele distrikt bedriver Ran, Gran, Vapsten, Vilhelmina Norra och Vilhelmina Södra
samebyar renskötsel vintertid. Samråd sker en gång per år och omfattar hela markinnehavet
distriktet förfogar över. Samebyarna tar del av temakartor som distriktet tillhandahåller i god
tid för samråden. Representanter från distriktet och berörd sameby träffas där verksamheter
som, gödsling, markberedningar, avverkningar och vägbrytningar omfattar samrådet.
Samrådet protokollförs och skrivs under av båda parter. I enstaka fall förekommer fältbesök
för att få ett bättre beslutsunderlag. Önskemål från samebyarna finns att representant från
Skogsstyrelsen ska närvara.
Speciell hänsyn tas på viktiga och betydelsefulla betesområden. Några samebyar har upprättat
renbruksplaner som distriktet använder som beslutsunderlag. Där har man möjligheter att på
ett överskådligt sätt se områden som är klassade som kärn och nyckelområden och som anses
ha stor betydelse för rennäringen. Det kan innefatta marker med stort inslag av lav i
markvegetationen men även områden med hänglavar. Speciell hänsyn tas efter samebyarnas
flyttningsvägar, runt arbetshagar och övernattningsställen som finns beskrivet i deras
markanvändningskartor. Det kan handla om ändrade hyggesutformningar, föryngrings- och
markberedningsmetoder eller överhållning av vissa bestånd.
3.2.7. Tätortsnära områden
Holmens markinnehav inom distrikt Lycksele ligger utanför tätorterna men däremot i nära
anslutning till byarna som finns runt bygderna. Närheten till bebyggelse innebär oftast ett
större hänsynstagande vid exempelvis slutavverkningar. Oftast görs hyggena betydligt mindre
än normalt. Hyggena får en annan utformning för att ”gömmas bort”. Bredare kantzoner mot
ex vägar och inägor snitslas ut vid planeringstillfället. Fler framtida naturvärdesträd lämnas än
dom krav vi har på oss.
Runt byarna finns i regel en hel del stigar. De större stigarna markeras för att minska risken
med igenrisning och att vid markberedningstillfället inte köras sönder.
Efter det allmänna vägnätsystem som genomkorsar markerna brukar det planeras så att
hyggena inte ska bli så iögonfallande. Det hyggesrensas där markerna så tillåter för att
intrycket ska bli ett ”städat och fint hygge”.

4. Bristanalys
33
4.1. ASIO-klassningen
Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på
skogsekosystemen. Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar
sammansättningen av skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut
innan människans påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där
skogsmark indelas i typer av mark efter hur ofta de brann: Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta.
Mer information om ASIO-modellen och hur den kan användas för att skapa sig en bild av ett
referenslandskap finns som bilaga till hänsynsplanen.
Inom distrikt Lycksele hänsynsplan är fördelningen i dagsläget mellan A-, S-, I- och O-mark
uppdelat mellan de fyra planområderna enligt följande:
A-mark (%) S-mark (%) I-mark (%) O-mark (%)
Älvskogen: 0,4 25,2 71,4 3,0
Stöttingfjället: 5,9 27,0 66,6 0,5
Vindelnskogen: 0,4 16,6 79,8 3,2
Gideälven: 1,6 23,8 69,8 4,9
.
4.2. Referenslandskapet
För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att
ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden.
Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man skatta fördelningen av olika skogstyper i
ett tänkt referenslandskap på distriktets olika hänsynsplanområden.
4.3. Jämförelse mellan referenslandskapet och dagens landskap.
Resultatet visar att i referenslandskapet för distrikt Lyckseles fyra hänsynsplanområden
utgjordes omkring 11 % av arealen av granskogar med lång kontinuitet, 14 % av lövbrännor
54 % av arealen i referenslandskapet täcktes av blandskogar med tall, gran och löv.
Resterande del var en- eller flerskiktade tallskogar (se figur 4.1).
Arealen tallskogar på Lycksele hänsynsplanområde är i dag något större än i
referenslandskapet. Majoriteten av dagens tallskogar är dock enskiktade, medan tallskogarna i
referenslandskapet ofta var flerskiktade med överståndare som överlevt flertalet skogsbränder.

34
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Tallskogar Blandskogar Lövbrännor Granskogar, lång kont
ref nu ref nu ref nu ref nu ref nu
Älvskogen Stöttingfjället Vindelskogen Gideälven Lycksele
Figur 4.1 Jämförelse mellan dagens landskap och referenslandskapet.
Brandfrekvensen, d v s hur stor andel av arealen som kan antas ha brunnit årligen, kan för
referenslandskapet uppskattas enligt följande (efter Rülcker & Angelstam, 1994):
A-mark brann i princip aldrig.
S-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 250:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/250*100 = 0,4 % per år på S-mark.
I-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 100:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/100*100 = 1 % per år på I-mark.
O-mark kan antas ha brunnit 1 gång vart 50:e år, d v s brandfrekvensen var:
1/50*100 = 2 % per år på O-mark.
Den totala brandfrekvensen för referenslandskapet beräknas alltså enligt följande:
0,4*(andelen S-mark) + 1*(andelen I-mark) + 2*(andelen O-mark) = 0,88 % per år för
Älvskogen hänsynsplanområde, 0,78 % för Stöttingfjället hänsynsplanområde, 0,93 % för
Vindelskogen hänsynsplanområde och 0,89 % för Gideälvens hänsynsplanområde.
4.4. Prioritering av objekt
Prioritering av objekt som avsätts i hänsynsplanen har gjorts i följande ordning:
1. Befintliga natur- eller kulturmiljövärden (nyckelbiotoper, reservat, kulturmiljöer mm)
2. Geografisk fördelning inom distriktet
3. Bristanalys i förhållande till referenslandskapet
4. Fördelning mellan distrikt (avstämning mot regionmål)

Kärnan i hänsynsplanen är områden med dokumenterat höga naturvärden. Hit räknas
nyckelbiotoper, Holmenreservat och naturreservat.
Bristanalysen används för att prioritera bland objekten som används för att 5 % målet uppnås
på regionnivå på Holmen Skog. Här tillkommer t.ex. objekt med naturvärden, ”övrigt FSCområde”
och motsvarande. Möjligheten att bilda större sammanhängande områden har
beaktats i valet av bestånd som ej har de högsta naturvärdena.
Ett av Holmen Skogs prioriterade miljömål är att minst 5 % av den produktiva
skogsmarksarealen inom var och en av Holmen Skogs regioner skall undantas från
avverkning. På distriktsnivå är ambitionen att minst 3 % undantas. För att regionmålet skall
nås avsätts därför mer än 5 % av skogsmarken på distrikt med högre naturvärden. Detta
innebär även att inom distrikt med ont om avsättningsbar skog har i vissa fall bestånd med
relativt sett låga naturvärden undantagits framför bestånd med högre naturvärden inom andra
distrikt.
Zoner kring vattendrag har i vissa fall medräknats om bredden är >25 m på vardera sidan om
bäcken och det gått att motivera såsom ekologiskt funktionellt. I första hand sker
prioriteringen efter befintliga naturvärden (se ovan), och möjligheten att skapa eller binda
samman större områden.
35

5. Riktlinjer och mål
Distrikt Lycksele har för avsikt att inom alla planområden bibehålla skogsmarkens naturgivna
produktionsförmåga. Inom dessa ramar ska vi ge naturligt förekommande växter och djur
förutsättningar att fortleva långsiktigt i skogslandskapet.
För att bevara djur och växter i långsiktigt livskraftiga populationer är dessa beroende av olika
livsmiljöer. Vissa arter är helt beroende av opåverkade habitat medan andra måste ha
livsmiljöer som är starkt störda. Jämfört med ett referenslandskap (urskog) så är dagens
skogar inom Lycksele distrikt förändrade på olika sätt. Mängden död ved i olika
nerbrytningsstadier, nyligen brandpåverkad mark, lövbrännor med gammalt grovt löv och
tillgång på gammal granskog med lång kontinuitet är biotoper som det finns brister av inom
dom fyra hänsynsplanområden vi har. Generellt är bristen på död ved och nyligen
brandpåverkad mark lika på alla planområdena, medan bristen på lövbrännor är störst inom
Vindelnskogen (2,6 %) och tillgången på gammal granskog är dålig inom Vindelnskogen
( 0,9 %) och Gideälven ( 1,8 %).
Mål
Målet för våra skötselansträngningar ur ett landskapsekologiskt perspektiv är att försöka
minska de uppkomna skillnaderna mellan referenslandskapet och dagens skogstillstånd.
Åtgärdsförslag
Bristen på element såsom gamla, grova träd och död ved beaktas vid varje
avverkningstillfälle. Genom att spara hänsynsytor och naturvärdesträd samt tillskapande av
högstubbar och restriktivt tillvaratagande av vindfällen utvecklas dessa element. För att öka
lövandelen kan man identifiera lövområden i redan befintliga bestånd. I unga bestånd med
stort lövinslag kan inriktigen på fuktiga marker vara att beståndet på sikt ska utvecklas till
lövskogar. Bristbiotoper, såsom lövbrännor, brandpåverkade biotoper och gamla granskogar
avsätts som naturområden och/eller sköts med inriktning på att utveckla deras
naturvärdeskvalitéer.
36
5.1. Avsatta arealer
5.1.1. Mål
Region Örnsköldsvik har som mål att avsätta 5 % av den produktiva skogsmarksarealen.
Distrikt Lycksele har i genomsnitt högre naturvärden och distriktsmålet är därför satt till 6 %.
För att ha en planeringsreserv inför eventuella reservatsförsäljningar utgör i dagsläget
avsättningarna 7,1 % (8464 ha). Målet är att utveckla naturvärdena inom dessa arealer.
5.1.2. Åtgärdsförslag
Huvuddelen av de avsatta arealerna är störningskänsliga biotoper och får tillsvidare utvecklas
fritt. Störningsanpassade biotoper sköts för att efterlikna naturliga processer.

Naturvårdsbränning är ett exempel på detta. Distrikt Lycksele kommer att välja ut några större
avsättningar och genomföra naturvårdsanpassad skötsel i dessa den närmaste femårsperioden.
Målet är att sköta objekten för att efterlikna naturliga processer.
Ett område, Tallberget har Linnea Forsmark planerat och upprättat ett skötselförslag på.Vid
Gideälvens planområde finns i dag ett större sammanhängande område där prov på
naturanpassad skötsel gjorts. I området fanns inga större naturvärden men har efter olika
åtgärder genomgått en dramatisk förändring. Mellan 40-50 % av volymen har tagit ut sedan
har hela området bränts av och man har fått ett brandfält som har brunnit i olika
hårdhetsgrader. Målsättningen har varit att öka andelen död ved och att utveckla lövbrännor.
Bolaget har undertecknat ett Naturvårdsavtal med SKS på området som löper på 30 år.
37
5.2. Lövskogar
5.2.1. Mål
Inom region Örnsköldsvik ska minst 5% av arealen domineras av lövträd. Inom distrikt
Lycksele utgör lövdominerade bestånd idag 7,8 % av arealen (9427 ha). Ungefär 80% av den
lövdominerade arealen är yngre än 50 år. Distrikt Lycksele har som mål att öka arealen
lövdominerad skog äldre än 50 år.
5.2.2. Åtgärdsförslag
Arealen äldre lövskog ökas genom att urskilja och nyindela lövdominerade områden i
befintliga bestånd. Dessutom gallras några utvalda bestånd med inriktning på att gynna
lövträd.
5.3. Brand
5.3.1. Mål
I referenslandskapet beräknas det inom distriktet i genomsnitt ha brunnit omkring 10307 ha
årligen (knappt 0,9 % av arealen). Ett av Holmen Skogs miljömål är att varje region under en
femårsperiod ska försöka bränna minst 5 % av den årliga föryngringsytan på torr och frisk
mark. Distrikt Lyckseles mål är också att bränna 5 % per år, varav minst en femtedel som
naturvårdsbränning.
5.3.2. Åtgärdsförslag
Under åren 2008-2012 ska ca 300 ha brännas. Lämpliga objekt identifieras och planeras för
bränningsanpassad avverkning. Inför naturvårdsbränning avverkas med fördel en del av
virkesvolymen för att underlätta bränning. I planerad hyggesbränning förstärks naturhänsynen
i avverkning för att säkerställa tillräcklig mängd brandskadad och branddödad ved.

38
5.4. Värdefulla vattendrag och våtmarker
5.4.1. Mål
Senast 2010 skall en åtgärdsplan ha upprättats för vägtrummor som utgör vandringshinder, så
att fri passage skapas för organismer i vattendrag med särskilda naturvärden. Planen beaktar
både normal restaurering av vägtrummor och behov av särskilda riktade insatser. Möjligheter
till samordning med andra markägare beaktas vid prioriteringen.
Prioriterade vandringshinder enligt inventeringar utförda 2006 och 2007 åtgärdas senast 2012.
I Holmens engagemang i Våtmarksfonden ingår att skapa nya våtmarksområden. Varje distrikt
ger förslag på minst en ny lämplig våtmark. På region Ö-vik skapas minst en ny våtmark
under perioden 2008-2011.
5.4.2. Åtgärdsförslag
Kostnader för åtgärdande av vandringshinder bedöms och lämnas in vid sökande av t.ex.
NOKÅS-bidrag. Möjligheten till samordning med andra vägåtgärder beaktas.
Distriktet har planer på två nya våtmarker. Oxvattnet, inom Åsele kommun, har besökts av
representant från Våtmarksfonden och anses hålla bra kvalité. Israseltjärn inom Lycksele
kommun har också bra förutsättning att utvecklas.

6. Referenser
ArtDatabanken, 2000. Rödlistade arter i Sverige
Andren Torsten, 1999. Tallens, Granens och Björkens etablering på äldre brandfält inom
Lycksele
Dahl Lena. Naturhänsyn i FSC- standard- vetenskap eller gissningar
Fahlgren K,1966. Åsele sockenhistoria
Fjellström P, 1985. Samernas samhälle
Granström Leif. Mellan bark och ved
Johansson E, 1994. Skogarnas fria söner
Karström Mats, 1992. Steget före- en presentation
Mascher J W, 1990. Ångermanlands flora
Nilsson O W, 1995. Liv i strömmande vatten
Normark E, 2007. Holmen Skog, Riktlinjer för uthålligt skogsbruk
Rantaniemi Lisbeth. Studier i Brattåker, Nuläge och framtidsplaner
Sporrong Henrik. Översiktlig natuinventeringar av skogar i Vindeln kommun
Stridsberg E, Mattsson L, 1980. Skogen genom tiderna
Westerdahl C, 1986. Samer Nolaskogs
Länsstyrelsen Västerbotten, 1998. Inventering av naturgrus
Länsstyrelsen Västerbotten, 1993. Våtmarker i Västerbotten
Länsstyrelsen i V-norrland, 1994. Skyddsvärda våtmarker i Västernorrlands län
Mo och Domsjö AB, 1992. Från naturskog till kulturskog
Skogforsk. Resultat nr8 ”Naturlig branddynamik kan styra naturvård och skogsskötsel i
Boreal skog”
Skogsstyrelsen, 2000. Signalarter
S.V.S, 1998. Naturvårdsstrategi för skogsbruket i Västerbottens län
Sveriges Skogsvårdsförbund. Certifiering av Skogsbruk
Västerbottens museum, 2000. Lappmarker
.
39

7. Bilagor
40
7.1. Beskrivning av ASIO-modellen och bristanalysen
Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på
skogsekosystemen. Blixten var den vanligaste brandorsaken, men även människan har haft
stort inflytande genom svedjebruk och betesbränningar samt oavsiktliga antändningar.
Numera är skogsbränder ovanliga, och de som uppstår släcks innan de har hunnit åstadkomma
för stor ekonomisk skada.
Brandfrekvensen, d v s hur ofta det brann i ett område, är beroende av klimat, topografi och
ståndortsförhållanden. Brandintensiteten beror av mängden brännbart material, och dess
uttorkningsgrad. Det vanligaste var lågintensiva bränder, där delar av marken lämnades mer
eller mindre intakta och där en stor andel av träden överlevde. Härigenom skapades
flerskiktade, ojämna bestånd som innehöll både löv- och barrträd. Intensiva kronbränder var
ganska ovanliga. Oftast dog då hela trädskiktet och i det efterföljande beståndet fick lövträd
goda förutsättningar.
Blöta gransumpskogar och fuktiga granskogar i nordostsluttningar brann nästintill aldrig och
kännetecknas därför av lång skoglig kontinuitet. Föryngring i dessa skogar sker genom så
kallad intern beståndsdynamik, som innebär att plantor växer upp i små luckor som
kontinuerligt bildas i beståndet. Mängden död ved var hög i dessa biotoper, vilket tillsammans
med det stabila klimatet gjorde att många lavar, mossor och insekter gynnades här.
Annan fuktig mark, t.ex. fuktiga granskogar i sydvända sluttningar som därför ibland lättare
torkade ut, brann mer sällan först när betingelserna var de rätta. Här kunde flera hundra år
passera mellan brandtillfällena. Ofta var dessa skogar en mosaik av lövrika och
barrdominerade bestånd, båda i vilka granen dominerade alltmer ju längre tid som förflutit sen
sista branden.
Friska marker, där blåbär, skogsmossor och gräs dominerar i fältvegetationen, hade en högre
brandfrekvens och brann i medeltal ungefär vart hundrade år. Träd som utvecklar skorpbark,
som tall, vårtbörk och asp, överlevde ofta branden. Dessutom klarade sig ofta små fuktigare
partier obrända. Skogen var därför ofta flerskiktad med inslag av grova lövträd och dungar
med yngre lövskog.
Torr skogsmark, som till exempel tallhedar, brann i medeltal ett par gånger per sekel.
Eftersom bränderna ofta återkom var bränslemängden ganska liten. Marken är oftast mager,
med låg produktion av bränsle (kvistar, barr mm), vilket också bidrog till att bränderna hade
låg intensitet. Branden lämnade efter sig en olikåldrig, flerskiktad tallskog.
Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av
skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans
påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i
typer av mark efter hur ofta de brann : Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta

ASIO-modellen har i senare tids forskning ifrågasatts. Bl.a. visar studier att sambandet mellan
brandfrekvens och skogstyp ej är så starkt som tidigare antagits. I dagsläget finns dock inte
några bättre modeller för att enkelt kunna skaffa sig en landskapsövergripande bild på hur
skogarna sett ut historiskt. ASIO-modellen är därför fortfarande ett av redskapen som använts
för att få en bild av referenslandskapet, och påföljande bristanalyser och prioritering av objekt
på Holmens marker.
ASIO-modellen är huvudsakligen tillämpbar för boreal skog och bygger till stor del på
uppgifter om ståndortsförhållanden. Tidigare påverkade skogsbränder, och den tid det förflöt
mellan bränderna, skogarnas utseende i stor utsträckning. Följande fyra skogstyper kan antas
ha dominerat skogslandskapet:
1. Granskogar med lång kontinuitet huvudsakligen i blöta och fuktiga områden.
2. Lövdominerade bestånd, lövbrännor, på framförallt friska och fuktiga marker.
3. Blandskogar på frisk och fuktig skogsmark.
4. En- eller flerskiktade tallskogar huvudsakligen på torrare skogsmarker.
Den procentuella fördelningen av skogstyper på skogsmarker med olika brandbenägenhet
(ASIO-klasser) kan antas ha sett ut enligt figur 7.1 (anpassad efter Rülcker m.fl., 1994).
Figur 7.1. En hypotetisk fördelning av olika skogstyper per ASIO-klass i referenslandskapet.
För att ha ett mål för vilka skogstyper som är viktiga att bevara eller återskapa är det viktigt att
ha en referens till hur landskapet såg ut långt tillbaka i tiden.
Genom att dela in bestånden i ASIO-klasser kan man med hjälp av diagrammet ovan skatta
fördelningen av olika skogstyper i ett tänkt referenslandskap på ett hänsynsplanområde.
41
100%
80%
60%
40%
20%
0%
100
65
15
20
25
55
15
5
100
A-mark S-mark I-mark O-mark
Tall, en- eller flerskiktad
Blandskog
Lövbränna
Gran, lång kontinuitet

Figur 7.2. Schematisk beskrivning av bristanalysen. Skogsmarken delas in i ASIO-klasser.
Fördelningen av skogstyper inom ASIO-klasserna (se även figur 7.1) multipliceras med ytan
av respektive ASIO-klass. Summan av skogstyperna bildar ett referenslandskap där
fördelningen av skogstyper kan jämföras med dagens brukade landskap.
Utifrån data i beståndsregistret gjordes följande uppdelning för att dela upp markinnehavet i
olika ASIO-klasser.
A-mark All blöt skogsmark
För att kunna bestämma nuvarande arealer av olika skogstyper inom de olika
hänsynsplanområdena användes följande definitioner:
Granskogar med lång kontinuitet = bestånd ≥120 år, ≥7/10 gran
Lövbrännor = bestånd ≥4/10 björk
Tallskogar = en- och flerskiktade bestånd ≥7/10 tall
Blandskogar = resterande skogar
42
A
S
I
O
Andel mark i olika
i ASIO-klasser
A
S
Fuktig skogsmark med vegetationstyp lågört utan ris eller högört
Nordostsluttningar över 500 m ö h
S-mark Övrig fuktig skogsmark utom torvmark med fattigris
Nordostsluttningar under 500 m ö h
I-mark All frisk skogsmark
Torvmark med fattigris
O-mark All torr skogsmark
I
X =
O
Skogstypsfördelning
inom ASIOklasser
Skogstyper
i Referenslandskapet
Skogstyper
i dagens
landskap

7.2. Temakartor
Översiktskarta Region Örnsköldsvik
Hänsynsplaneområden distrikt Lycksele
43

44
7.3. Rapporter ur Beståndsregistret (tillhandahålles av distriktet)
1. Skogstillstånd/Åldersklass
2. Naturområden
3. Avsatta arealer
4. Biotopsgrupper
5. Bränningar
6. Lövskogar
7. Åldersklassfördelning
8. Övriga nulägesuppgifter
9. Referenslandskap