Lycksele - Holmen

Umeälven är helt utbyggd och reglerad. De forna sjöarna och selen har blivit stora vattenreservoarer och forssträckorna är torrlagda. Miljön har
således blivit ganska stabil. Den sammanlagda strandsträckan är lite längre än för Vindelälven och skogarna är belägna huvudsakligen till
vattenmagasinerna.
Öreälven är en snabbflytande medelstor oreglerad skogsälv. Större sjöar och sel saknas nästan helt förutom Örträsket, som ligger i utkanten på
distriktet. Det är också bara runt Örträsket, som bebyggelse av betydelse har ägt rum i direkt anslutning till älven. Övriga byar finns ett stycke på
sidan om. Distriktet förvaltar ca 60 km av älvens strand.
Gideälven vars källflöden börjar inom östra delarna av Vilhelmina kommun och tilltar i storlek österut mot Västernorrland är en reglerad älv.
Älven är omgiven av många myrar där den ringlar sig fram. Yxsjömyrarna och Ludviksmyran räknas som riksintressen. Vattnet är inte speciellt
näringsrikt och kvaliteten har försämrats efter att det bildats en stor vattenreservoar, Skinnmuddselet vid Fredrika. Mycket höga halter av
kvicksilver har uppmätts och pH värdet är relativt lågt. Försök att kalka och selenbehandla älven görs.
Gemensamt för samtliga älvar är att ingreppen för att underlätta och förbilliga flottningen har varit omfattande. Exempel på dessa är
stenrensningar, stenkistor, avledare, flottrännor, avlägg och virkestippar. Det är endast rensningarna som bedöms ha en negativ inverkan på
miljön. De övriga åtgärderna kommer nog att klassas som kulturminnen med tiden.
Återställningsarbeten i främst biflöden till älvarna har genomförts i en del fall.
Enda sättet att gardera sig för lågvatten i vattendraget som skulle flottas var att bygga spardammar. Många sådana har uppförts av mer tillfällig
karaktär i bäckar. På Öreälven i änden på Örträsket blev en dammanordning för stadigvarande bruk byggt. Holmen Skogs mark finns i anslutning
på södra sidan.
12
2.2 Skogshistoria
Skogarna inom Lycksele distrikt är till stor del präglade av människan. Under århundraden har svedjebruk och bete bedrivits, skogsmark har
omförts till jordbruksmark. I den glest befolkade bygden skiver Hulpers i slutet av 1700-talet ”Jordbruket är så ringa o osäkert att det icke kan
räknas för huvudnäring” (Fahlgren, 1966). Skogen hade dock betydelse, främst för virke vid byggnationer och vedbrand samt möjligheter till jakt
och fiske. I och med mänsklig påverkan begränsades naturliga störningar såsom bränder och översvämningar.
I Västerbotten kom två binäringar i början av 1800-talet att ha stor betydelse nämligen tillverkning av pottaska och tjärbränning. Bränning av
pottaska fick stor omfattning. I mitten av 1800-talet skriver landshövdingen att pottaskebränningen hade problem eftersom nästan all björk tagit
slut (Fahlgren, 1966).