Lycksele - Holmen

En utpekad startpunkt för exploateringen av Norrlands skogar var när Storbritannien hävde den så kallade navigationsakten och tog andra steg
mot frihandel på 1840-talet. Virke som tidigare kom från Kanada blev nu möjlig att hämta från Sverige. Ångsågar byggdes efter norrlandskusten
dit virket kunde flottas på älvarna.
Samtidigt med folkökningarna kom skogarna i fokus för nya ekonomiska intressen och regleringar. Staten ville nu reglera och privatisera
skogarna. Genom skogsavvittringen, som var mest intensiv under 1800-talets första hälft, delades en del av allmännings- och kronoskogarna upp
mellan byar, gårdar och blev privategendom.
För att bolagen skulle säkra tillgången på virke till ångsågverken köptes ofta avverkningsrätter och även hela skogshemman. Avverkningsrätterna
löpte på mellan 50 och 100 år och innebar att bolaget fick fälla träd över en viss dimension.
I början av 1900-talet började framställningen av pappersmassa att ta fart, vilket medförde att virket fick ett annat användningsområde.
För att industrin och sågverken vid kusten skulle få tillgång till råvaran skedde all transport efter flottleder. Större älvar åar och biflöden
utnyttjades. Det kunde dröja ända upp till två år innan virket nådde kusten. För att effektivisera transporterna kunde trånga och grunda forsar
grävas ut. På en del sträckor ledde man helt enkelt om vattnet till andra vägar. I slutet av flottningsepoken tog det ca 5 månader innan virket
nådde industrin. 1979 lades flottningen ner i övre delen av Ångermanälven och försvann helt 1982.
1903 kom Sveriges första skogsvårdslag. Lagen gällde för enskild skog i hela riket med undantag för bl.a. Norr- och Västerbotten. Lagen fick
endast karaktären av en återväxtlag. Den skyddade inte ungskogen mot dimensionshuggningar och uttag av bränsle. 1932 tillkom den
s k ”Lappmarkslagen” gällande skogar inom Norr- och Västerbotten. Avverkning för annat ändamål än husbehov fick inte ske utan tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen.
Inom dåvarande Mo och Domsjö AB förkom livliga diskussioner om de framtida uttagen av egen skog. Maurits Carlgren, ansvarig för den egna
skogen, påtalar riskerna med de stora uttagen. En skogstjänsteman på Anundsjö 1934 uttryckte sig drastiskt ”skogarna måste vila i minst 15 år”
(Från naturskog till kulturskog 1992).
Frans Kempe, disponent inom Mo och Domsjö AB kartlade vid sekelskiftet andelen försumpad skogsmark och myr inom södra Västerbotten och
norra Ångermanland. Han fann att 29 % bestod av myr och 14 % var försumpad. Kempe ansåg att undersökningarna representerade genomsnittet
för Norrland. Han fann att när den försumpade markens vegetation förmultnade så blev det av stort värde för trädens tillväxt. Skogsmarkens ägare
”tillkommer det att påskynda förmultningen och nyttja detta värde, de skola då finna att hopandet av kvävemossorna varit mera till välsignelse än
ett förstörelsens verk” (Från naturskog till kulturskog). Frans Kempe fångades av tanken att genom dikning utöka bolagets skogsmarksareal. Han
ansåg att detta var en angelägenhet för hela Norrland. I och med detta började en storskalig torrläggning av myrar och försumpad skogsmark i
Norrland.
Dessa större händelser påverkade skogstillståndet i högsta grad. Fram till 1940-talet präglades skogslandskapet av upprepade
utglesningshuggningar. Under 1940- och 50- talet skedde en omsvängning. Ett omfattande program för restaurering av de successivt utglesade
äldre skogarna påbörjades. Skogsbruket fick en inriktning av trakthyggesbruk.
13