Lycksele - Holmen

7. Bilagor
40
7.1. Beskrivning av ASIO-modellen och bristanalysen
Branden var tidigare den störningsfaktor som hade störst areell påverkan på
skogsekosystemen. Blixten var den vanligaste brandorsaken, men även människan har haft
stort inflytande genom svedjebruk och betesbränningar samt oavsiktliga antändningar.
Numera är skogsbränder ovanliga, och de som uppstår släcks innan de har hunnit åstadkomma
för stor ekonomisk skada.
Brandfrekvensen, d v s hur ofta det brann i ett område, är beroende av klimat, topografi och
ståndortsförhållanden. Brandintensiteten beror av mängden brännbart material, och dess
uttorkningsgrad. Det vanligaste var lågintensiva bränder, där delar av marken lämnades mer
eller mindre intakta och där en stor andel av träden överlevde. Härigenom skapades
flerskiktade, ojämna bestånd som innehöll både löv- och barrträd. Intensiva kronbränder var
ganska ovanliga. Oftast dog då hela trädskiktet och i det efterföljande beståndet fick lövträd
goda förutsättningar.
Blöta gransumpskogar och fuktiga granskogar i nordostsluttningar brann nästintill aldrig och
kännetecknas därför av lång skoglig kontinuitet. Föryngring i dessa skogar sker genom så
kallad intern beståndsdynamik, som innebär att plantor växer upp i små luckor som
kontinuerligt bildas i beståndet. Mängden död ved var hög i dessa biotoper, vilket tillsammans
med det stabila klimatet gjorde att många lavar, mossor och insekter gynnades här.
Annan fuktig mark, t.ex. fuktiga granskogar i sydvända sluttningar som därför ibland lättare
torkade ut, brann mer sällan först när betingelserna var de rätta. Här kunde flera hundra år
passera mellan brandtillfällena. Ofta var dessa skogar en mosaik av lövrika och
barrdominerade bestånd, båda i vilka granen dominerade alltmer ju längre tid som förflutit sen
sista branden.
Friska marker, där blåbär, skogsmossor och gräs dominerar i fältvegetationen, hade en högre
brandfrekvens och brann i medeltal ungefär vart hundrade år. Träd som utvecklar skorpbark,
som tall, vårtbörk och asp, överlevde ofta branden. Dessutom klarade sig ofta små fuktigare
partier obrända. Skogen var därför ofta flerskiktad med inslag av grova lövträd och dungar
med yngre lövskog.
Torr skogsmark, som till exempel tallhedar, brann i medeltal ett par gånger per sekel.
Eftersom bränderna ofta återkom var bränslemängden ganska liten. Marken är oftast mager,
med låg produktion av bränsle (kvistar, barr mm), vilket också bidrog till att bränderna hade
låg intensitet. Branden lämnade efter sig en olikåldrig, flerskiktad tallskog.
Utifrån kunskaper om hur ofta ett område brinner, och hur det påverkar sammansättningen av
skogstyper kan man bilda sig en uppfattning om hur landskapet såg ut innan människans
påverkan blev omfattande. Ett sätt är den så kallade ASIO-modellen, där skogsmark indelas i
typer av mark efter hur ofta de brann : Aldrig, Sällan, Ibland eller Ofta