Lycksele - Holmen

Från 0 fram till 1500 e Kr tycks människorna fortfarande i huvudsak ägna sig åt jakt och fiske.
Efter 500 f Kr börjar dock odlingslandskapet ta sin form främst utmed kusterna. I inlandet
etableras en ny näringsgren, tamrenskötsel. Svea rikets kung blir alltmer angelägen om att
markera gränser i det avlägsna norra Sverige. Ortsnamn börjar användas och får större
betydelse i beskrivningar av Norrlands inland. Under 1600-talet börjar i lappmarken
lappskattelandet ta sin form när kronan sett en möjlighet till skatteintäkter. Lappskatteland var
områden i lappmarken där enskilda samer och samiska familjer hade nyttjanderätt med
renbetesrätt, jakt och fiskerätt. Lappskattelandet kunde ärvas, säljas, köpas, arrenderas ut eller
bytas bort. Arv, ägarbyten och ägogränser för landen registrerades från 1700-talet och framåt
hos tingsrätten och länsstyrelsen men den svenska staten utfärdade aldrig lagfarter, som den
gjorde för andra fastigheter. Lappskattelandet avskaffades slutligen av staten 1928. Trots att
områdena ”brukades” av samerna ansåg staten att markerna kunde skänkas bort till nybyggare.
1673 antogs Lappmarksplakatet. Med löfte om 15 års skattefrihet och frihet från
knektutskrivning, ville centralmakten locka nybyggare att bosätta sig i de stora obrukade
markerna i norr. Makthavarna trodde att nybyggarna skulle syssla med åkerbruk och samerna
med renskötsel så att det skulle utan konflikter kunna samexistera på samma mark. I själva
verket var båda grupperna beroende av jakt och fiske för att överleva. Konflikterna avlöste
varandra. Nybyggarna började svedjebränna vilket medförde att renarnas betesmarker
minskade. I gengäld betade och trampade renarna ner slåtterängarna för nybyggarna. När
staten ser att skatteintäkterna från nybyggarna ökade stärks deras makt och samernas ställning
blir allt svagare Skattelanden tas över av nybyggarna och börjar betala skatten till staten. De
hävdade senare att de hade äganderätt till landen. Under avvittringen på 1800-talet fördelar
staten markerna till nybyggarna men staten behöll även marker i egen ägo. Hemmansägarna
blir till.
Det är från denna tidsepok som man kan hitta rester efter kolbottnar och tjärdalar. Det som vi
hittar inom distriktets planområden tycks ha samma mönster. Resterna är spridda mer i
naturen i större geografiska områden. Ådalarna är inte längre det viktigaste. Det tycks ha blivit
större konkurrens om att hitta dom bästa bestånden för framställningen av varan. Det odlade
landskapet börjar också växa fram. Det är framförallt på höjdlägen med bördiga marker där vi
på Holmens marker inom Lycksele distrikt hittar spår och rester av det odlade landskapet. I
samband med att små jordbrukare ökar i antal i inlandet ökar inovationsförmågan. Man lär sig
utnyttja bäckar och mindre åar för att bygga kvarnar och dylikt. Tyvärr så är de allra flesta
rivna i dag men rester efter bl.a. skovelhjul finns att hitta.
I och med att ägandet av skogarna förändrades i början av 1900-talet fick skogen allt större
betydelse. Många fick möjligheter till fasta inkomster vilket inte var så vanligt vid den tiden.
För att nyttja skogen växte det upp skogsarbetarkojor och häststallar runt om i skogarna. För
att få virket till sågarna som i de flesta fall låg vid kusten nyttjades bäckar, åar och älvar som
transportmedel. Dammvallar och flottningsrännor byggdes. När det gäller kojor och stallar
finns några få exemplar bevarade.
Inom Lycksele distrikt behandlas kulturminnen med stor noggrannhet. Innan en åtgärd utförs
på beståndsnivå är distriktets personal ansvarig för att söka efter all känd information
angående kulturminnen. Den information vi kan hitta är från vårat eget beståndsregister
(SVEG), GIS-kartor, Skogsvårdsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Länsmuseum. Många
gånger finns information från lokala intresseföreningar runt bygderna.
Det som vi anser vara viktigt är att kända och nyupptäckta kulturminnen ska finns väl
dokumenterat i vårat beståndsregister.
26