MAHB1715

VECKA 15 • 2017 • 49
Vita käppens skola
Manuel betalade allt för barnen med
sin egen lön och det var svårt att få det
att gå ihop. Barnen tränades i att kunna
ta hand om sig själva och hjälpa sina
familjer när de återvände hem. För Manuels
mål var att barnen skulle återvända
hem och vara en del av samhället. Men
Manuel visste att barnen behövde få gå
i skolan också. Skolan stod klar 2003 och
fick namnet Vita käppen. Idag är skolan
öppen för alla, inte bara för synskadade.
– För mig är det självklart att man ska
lära sig tillsammans. Det är ett bra sätt
att få folk att förstå att vi alla har en plats
i samhället, säger Manuel.
Manuel blir ibland väldigt trött och
ledsen över allt hemskt som drabbar barn
i Guinea-Bissau.
- Då tänker jag på alla chanser jag fick i livet tack
vare min pappa. Hans kärlek till mig gjorde att
han strävade efter att jag skulle få den absolut
bästa sjukvården och utbildningen som fanns.
Som pappa var mot mig vill jag vara mot alla
synskadade som behöver mig.
Text: Andreas Lönn
Blint barn i Manuels skola.
WCP-programmet från Mariefred
World’s Children’s Prize-programmet, världens största årliga utbildning för barnets rättigheter och demokrati, drivs från
Mariefred. Nära 70 000 skolor i 115 länder står som Global Friend-skolor bakom WCP. Årligen bidrar över 50 000 lärare jorden runt till
genomförandet av WCP-programmet, som sedan starten år 2000 har utbildat och stärkt 40 miljoner barn som förändrare som står upp
för medmänsklighet, alla människors lika värde, barnets/mänskliga rättigheter, demokrati och hållbar utveckling. De flesta av dem
är utsatta barn, som inte visste att de har rättigheter innan de deltog i WCP-programmet. Till World’s Children’s Prize beskyddare
hör den avlidne Nelson Mandela, Malala Yousafzai, Desmond Tutu, Graça Machel, drottning Silvia och statsminister Stefan Löfven.
Adelia lämnades att dö
- Jag kommer aldrig glömma när jag tog lilla nyfödda
Adelia i min famn första gången. Hon hade blivit
lämnad ute i skogen för att dö bara för att hon var
blind. Idag bor hon oss och går i vår skola, berättar
Manuel.
”När Adelia föddes och hennes pappa upptäckte att hon var
blind, sa han direkt att hon inte var hans dotter och övergav
familjen. Adelias unga mamma visste inte vad hon skulle ta sig till.
Hon lämnade Adelia ensam ute i skogen, utan vatten och mat.
Några herdar passerade platsen där Adelia lämnats. Eftersom
hon skrikit och kämpat så länge kom det inga ljud från henne.
Herdarna var övertygade om att flickan var död när hon plötsligt
rörde sig lite. De sprang med Adelia till en katolsk missionsstation
i närheten. Nunnorna kontaktade mig och som genom ett mirakel
kom Adelia tillbaka till livet igen.
Vi för alltid barnens talan och försöker se till att dom som
gjort sig skyldiga till brott ställs inför rätta. Så jag gick till polisen
och rapporterade vad som hade hänt med Adelia. Men det hände
absolut ing-enting. Det händer att polisen inte tar brotten mot barn
med funktionsvariationer på allvar.
Jag försökte själv leta rätt på Adelias föräldrar. Jag vandrade
på stigar i många mil mellan små byar och övernattade där det
gick. Till slut hittade jag Adelias mamma, som visade sig vara väldigt
ung. Men hon försvann igen. Av skam. Det visar hur viktigt
vårt arbete är med att förklara att blinda barn, och andra barn med
funktionsvariationer, har samma rättigheter som alla andra. ”
Text: Andreas Lönn
Manuel tillsammans med Adelia, som när hon var nyfödd lämnades att dö i skogen för
att hon var blind. Adelia lever på Manuels barnhem och går i hans organisations skola.
Manuel reser regelbundet på räddningsuppdrag för att hitta barn med funktionsvariationer
som hålls gömda. Byarna han besöker ligger ofta långt borta och ibland
måste han som här byta bilen mot åsnekärra för att kunna nå ända fram till byn.
Adelia, t.v., och hennes kompis Nafi är båda blinda. ”Jag vet hur Nafi ser ut för jag
känner det”, förklarar Adelia.
FotoN: Kim Naylor/WCPF