PDFsam_merge

60 • 2018 • VECKA 20
KULTUR & FRITID
Även om barnen i skolan mår bra och har varandra fattas det mycket materiellt i undervisningen. Alla medel kommer från givare och sponsorer.
Glädje och gemenskap i Kambodja
Till vardags är Ulrika Öhlin idrottslärare i Mariefred och trivs fint med det. Hon tycker
om att möta elever i olika åldrar och med olika förutsättningar och med varierade metoder
lära dem att röra på sig. I den finska metodiken som präglar skolan hon arbetar
på är idrott betydelsefullt. ”I Sverige där barn och unga sitter så mycket vid datorn och
telefonen är idrotten jätteviktig”, säger Ulrika.
TEXT: ANNA LÖFVING, FOTO: PRIVAT
I KAMBODJA ÄR det annorlunda. Där sitter barnen nästan inte alls. Det pågår
en ständig rörelse och Ulrika märkte snabbt att barnen där mår mycket
bättre fysiskt och har lättare för många rörelser än de svenska barnen
har. Barnen i Phnom Penh kändes också mycket gladare än de svenska
barnen.
– Det finns en ständig gemenskap i landet, säger Ulrika. Ingen verkar
ensam, alla tillhör sammanhanget.
INTRESSET FÖR KAMBODJA och skolan vid soptippen i Phnom Penh började
för ett par år sedan när den framgångsrika yrkeskvinnan och aktivisten
Phymean Noun kom till Mariefred för att ta emot World’s children’s
prize. Som en av tre hade hon blivit nominerad till barnhjälte för miljontals
barn och när rösterna räknats färdigt visade det sig att hon fått
flest. Ulrika träffade henne och blev mycket inspirerad.
– Phymean Noun är en väldigt driven och duktig kvinna. Hon har
åstadkommit massor för de fattigaste barnen i Phnom Penh.
PHYMEAN NOUN FÖRSTA skola på soptippen startade år 2002 och tog då emot
20 barn. Nu består skolan av två femvåningshus och cirka 1000 elever
får sin utbildning där. De tillhör alla de fattigaste barnen i Phnom Penh
och även om själva soptippen numera består av en stor grästomt är
området runt mycket smutsigt och fattigt. I detta område, tillsammans
med skolans rektor, fick Ulrika tillfälle att bo under ett antal veckor i
vintras. Hennes uppgift var att undervisa i idrott och även om rummet
hon höll till i var mycket litet i förhållande till det stora antal barn som
fanns i klassen gick lektionerna bra.
– Först förstod jag inte alls hur det skulle gå, men sen anpassade vi oss.
Jag körde Röris, som är ett slags dansprogram från Friskis och Svettis,
med svensk musik och alla följde rörelserna precis som de skulle. De
tyckte det var jätteroligt.
ULRIKA BERÄTTAR ATT hon kom barnen på skolan väldigt nära och även om
det inte alltid var lätt att förstå deras engelska kunde de kommunicera.
När hon till slut måste skiljas från dem grät hon floder.
– Jag skulle kunna adoptera dem allihop, skrattar hon. Vi blev väldigt
goda vänner.