Dramatens säsongsprogram 2018 2

Kön, klass, svett och sorg. Ingenting är
längre som förut i Tennessee Williams
pjäser, doftande av hatkärlek till den
amerikanska södern.
Anneli Dufva skriver om dramatikern Tennessee Williams.
Tennessee Williams föddes den 26
mars 1911 i Columbus, Mississippi.
Han döptes till Thomas Lanier
Williams och tog sig senare namnet
Tennessee, som ett sätt att särskilja
sig ifrån sin familj och skapa sig en
egen identitet. Han har sagt om sig
själv, när han var ung, innan han fick
sitt genombrott, att det bara finns
ett över gripande tema i hans arbete
och det är samhällets destruktiva
inflytande på den känsliga, ickekonformistiska
individen.
Tennessee Williams studerade
vid tre olika universitet, med väldigt
medelmåttiga resultat, innan han
till sist lyckades ta en examen från
University of Iowa när han var 27 år
gammal. Hans huvudämne var engelsk
litteratur och hans svaga studieresultat
berodde till viss del på att han
redan då ville skriva och att han
ägnade mer tid åt sitt eget skrivande
än åt studierna. Han började sedan
sin litterära bana med att ljuga om
sin ålder. Han deltog i en dramatikertävling
för dem som var 25 år eller
yngre fast han själv var 28. Och han
fick pris.
Efter sin universitetsexamen
flyttade han till New Orleans där
han kom ut, och levde ut, som homosexuell.
Bland de många sysslor han
prövade på för att försörja sig fanns:
hisspojke, servitör, publikvärd på
biograf, arbetare på kycklingfarm
och diskare. Men han fortsatte också
envetet att skriva, mellan allt festande
och alla ströjobb. Och när han
1943 fick kontrakt som manusförfattare
i Hollywood kan han i sin meritförteckning,
trots att han ännu är
relativt okänd som författare, lista
inte mindre än tio helaftonspjäser,
tolv ”långa” kortpjäser, 17 enaktare,
19 noveller och över 250 dikter. 1945
får han sitt genombrott med Glasmenageriet
i en uppsättning på Broadway.
Pjäsen är inspirerad av hans egen
familj, inte minst av hans älskade,
men psykiskt sjuka, syster Rose.
Hans ställning som dramatiker
stärks sedan genom Linje Lusta som
sätts upp på Broadway 1947, i regi av
Elia Kazan och med Marlon Brando i
rollen som Stanley Kowalski. Uppsättningen
fick trettio minuters stående
ovationer vid premiären och Tennessee
Williams beskrevs i The Herald
Tribune som ”den här tidens Eugene
O’Neill”. Pjäsen belönades både med
the Drama Critics Circle Award och
Pulitzerpriset. Brando kom sedan att
göra samma roll också i filmatiseringen
av Linje Lusta, då med Vivien
Leigh i rollen som Blanche du Bois.
Elia Kazan regisserade även filmatise -
ringen och han sade om rollgestalten
Blanche du Bois att Leigh var
Tennessee Williams, att hon på
samma sätt som han både lockades
och skrämdes av tillvarons hårdhet
och vulgaritet.
Själva pjäsen Linje Lusta (A
Streetcar Named Desire) är i sin tur
uppenbart influerad av Strindbergs
Fröken Julie, med sitt tydliga klassperspektiv
och sin kamp mellan
könen, men den har också spår av
Tjechovs Körbärsträdgården i sin
saknad efter en tid som är förbi. Hos
Williams är det kärleken till Södern,
till det Amerika, som för honom inte
längre är vad det en gång var.
Just den svettiga hatkärleken till
Södern är ett ständigt återkommande
tema i Tennessee Williams författarskap,
men där finns också teman
som ”lynchning, politisk lagvrängning,
våldtäkt, incest, nymfomani,
homosexualitet, promiskuitet, drogbero
ende, alkoholism, kastration,
impotens och kannibalism”. Han
skriver pjäser som Den tatuerade
rosen och Katt på hett plåttak (båda
får premiär 1955). Ungdoms ljuva
fågel och Plötsligt förra sommaren är
två andra av hans mer kända verk.
Battle of Angels, som han skrev 1940,
utvecklar han till pjäsen Orpheus
Descending (Orfeus stiger ner), med
premiär 1957.
KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR 2018/2019 57