Dramatens säsongsprogram 2018 2

”Inspärrad i sitt uppror som han inte kan
genomföra men inte heller fly ifrån.”
Björn Nilsson recenserar Lars Göran Karlssons uppsättning av Hamlet från 1974.
i tolkningen ingenting. Prinsens
omtalade melankoli var som bortblåst.
Anders de Wahls Hamlet var en
kraftkarl, skön, stark och sund. En
hjälte, kort sagt. Och så ville publiken
ha honom. Den infann sig också. Uppsättningen
blev den första stora
Shakespeareframgången i den nya
teaterbyggnaden och är med sina 88
föreställningar fortfarande den mest
spelade Hamletföreställningen på
Dramaten. Året var 1914.
1942 var det Lars Hansons tur att
ta sig an i rollen. Även han gjorde en
prins som på alla områden överglänste
sin omgivning. Det blev en fängslande
rollskapelse, en tolkning som var
berömlig. Dock, menade tidningarna,
saknade den och hela uppsättningen
några avgörande inslag: eld, poesi och
mystik. Det hela hade blivit för tamt
och nyktert logiskt. Tiden, det kände
alla detta krigsår, var ur led. ”Hur är
det möjligt”, frågade sig Nils Beyer,
”att dessa brännande anspelningar inte
inspirerat teatern till en föreställning
som verkligen angick publiken?”
Regissören Rune Carlsten, det var
alla eniga om, hade här gravt fallerat.
Våren 1960 återinvigdes Stora
scenen efter en omfattande ombyggnad,
som tagit nästan två år. Nystarten
skedde – passande nog – med
Hamlet. Alf Sjöberg regisserade. Det
förbluffande med uppsättningen,
konstaterade Per-Erik Wahlund, var
att den var ”så föga förbluffande”.
Visst var det hela storslaget, en värdig
upptakt. Ulf Palme gjorde en ”suverän”
prestation, tekniskt skicklig och följdriktig
i framställningen, menade
Ebbe Linde, men av pjäsens många
frågetecken, mystik och gåtor fanns
ingenting. Även Palmes prins var klar,
samlad, balanserad. Man förstod inte
alls att rollen blivit världslitteraturens
mest ”omskrutna och omskrivna”.
Det kändes snopet. Kritikerna hade
– även den här gången – velat bli mer
omruskade.
När Lars Göran Carlsson våren
1974 satte upp pjäsen hade han en
marxistisk analys som utgångspunkt.
Hamlet blev i den ett ”enmans-kfml-r”,
för att låna en rolig formulering av
Björn Nilsson, ”inspärrad i sitt uppror
som han inte kan genomföra men inte
heller fly ifrån”. I praktiken märktes
detta dock inte särskilt påtagligt i
föreställningen. Jan Malmsjös Hamlet
var en blond, bildskön och intelligent
renässansprins med vit, konstfullt
broderad skjortkrage – just som både
Swartz, Lindberg, de Wahl och
Hanson. En intellektuell hjälte.
1986 satte Ingmar Bergman upp
pjäsen. Den spelades nu för första
gången på Dramaten i en obestämd,
modern tid. Peter Stormares prins
i svart polotröja var en desperado,
äcklad av moderns och farbroderns
köttighet, äcklad av sin egen handlingsförlamning.
På grund av samhället
och omständigheterna blev han
en neurotiker, fanatiskt kompromisslös.
Många såg i honom Bergmans
alter ego – mössan var påtagligt lik
regissörsbaskern.
I slutscenen mördades Horatio till
punkmusik av k-pistförsedda soldater,
samtidigt som Fortinbras inför ett
filmteam meddelade att han tagit
över. Historieförtäljaren var överflödig.
2008 var det jubileum, teaterpalatset
vid Nybroplan fyllde hundra år
och teaterchefen och regissören
Staffan Valdemar Holm firade det
hela med att sätta upp Hamlet. Jonas
Malmsjö spelade prinsen kraftfullt
övertygande och utvecklade ”ett
kroppspråk med närmast dansant
lätthet”, skrev den imponerade Gun
Zanton-Ericsson.
Det var en underfundig föreställning
som även bjöd på reminiscenser
från den svenska film- och teaterhistorien.
”Hamlet blinkar åt traditionen”,
konstaterade Roland Lysell i sin
tidning och kunde rada upp exempel:
Börje Ahlstedt, som tillsammans med
Tomas Pontén gjorde några komiska
småroller, fick åter skala sin Ibsenlök
på samma sätt som han gjort i Peer
Gynt på Målarsalen sjutton år tidigare.
Förste skådespelarens monolog
ersattes med en av Jeans monologer
i Fröken Julie och avsnittet från
Råttfällan, där kungen skall avslöja
sig, byttes ut mot den scen i Fanny
och Alexander, där den Ekdahlska
teaterdirektören Oscar dör – med
andra ord: precis som Gustaf Fredrik
Åkerhjelm gjorde 1819 passade även
Staffan Valdemar Holm 2008 på att
tillföra Shakespearetexten nytt
material och nya synpunkter.
2019 är det alltså dags för nästa
kapitel i Dramatens stolta Hamlethistoria.
Och det lär knappast bli
sista gången den sätts upp här.
Hamlet har ständigt lockat teaterns
konstnärer till nya försök, nya
utmaningar.
Dag Kronlund är chef för Dramatens
bibliotek och arkiv.
KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR 2018/2019 62