En historisk vandring genom Stockholm - Svenska kulturbilder ...

EN HISTORISK VANDRING GENOM STOCKHOLM
riksråd släppte till de dryga omkostnaderna. Man nödgades dock riva porten, ty materialet var
endast av trä och målad duk. Axel Oxenstierna, som tänkte på framtiden, hade förespråkat ett
monument av sten som ett evärdeligt minne av den tyska freden, men han lyckades inte driva
sin mening igenom. Vem vet, om äreporten ändå rivits såsom gammal och onyttig?
Sextonhundratalets centraliserade förvaltning drog adeln till huvudstaden. Det klagades
över bostadsbrist och de höga herrarna nödgades hyra hos varandra, och gör allehanda
inskränkningar i sin vidlyftiga “hovhållning”. Först och sist sökte de dock bygga sig egna hus
i staden “efter tidens fordringar”, ståtliga palats med stora uppgångar, eleganta festgemak och
rymliga gårdar. Nikodemus Tessin, far och son, eller Simon och Jean de la Valée gjorde upp
ritningarna. De spetsiga gavlarna och den granna nederländska renässansen kom ur modet.
Istället inkom den italienska renässansen och den senfranska barocken. En mängd hus byggdes
i samma stil, ett slags karolinsk renässansbarock, om man så vill kalla den. Det byggdes i alla
delar av Stockholm, på fäderneärvda, inköpta eller av drottning Kristina med frikostig han
skänkta tomter.
En mängd av dessa stormansbyggnader har skattat åt förgängelsen; de, som står kvar, har till
största delen ombyggts eller blivit använda till för deras ursprungliga ändamål främmande
behov. Försvunna är Braheska huset vid Stortorget väster om Börsen, Per Brahe den äldres palats
på Helgeandsholmen och Adler Salvii ståtliga hus, som revs för Myntgatans, eller som den då
kallades, Riddaregatans skull; minnet därav är bevarat i Salvii gränd. Bredvid låg Sturarnas
palats, som den siste Sturens änka, den myndiga Ebba Leijonhufvud, lät ombygga på ett så
hänsynslöst sätt, att hon avstängde gatans trafik. Detta vållade henne en process med grannen
Adler Salvius, som hon förlorade. Försvunnet är också det Tungelska huset. Dess präktiga gavel
åt Karl XIII:s torg och dess vackra portal minns äldre stockholmare mer än väl, och det var med
grämelse man åsåg, hur det ståtliga, väl bibehållna palatset sten för sten nedhackades för att ge
plats åt järnkontoret och hypoteksbanken.
På Karl XII:s torg restes i början av Kristinas regering Jakob de la Gardies och Ebba Brahes
tinnprydda, reliefsirade slott, som speglade sig i Norrström. De stolta stockholmarna kallade
palatset “Makalös”. Det reducerades av Karl XI och blev förvaringsplats för de svenska
krigstroféerna (varav den bredvidliggande gatan fick namnet Arsenalsgatan), under det att
man väntade på att få penningar till att bygga den storslagna arsenal, till vilken Nikodemus
Tessin gjort ritningar, ett tillfälle som dock aldrig inträffade, varför dessa ritningar än finns i
krigsarkivet. Krigstroféerna avlägsnades emellertid från “Makalös”, varefter de gick oblida öden
till mötes, och palatset förvandlades till teater för att slutligen dela de flesta teatrars öden och
1825 brinna. Reliefrester av “Makalös” finns nu inmurade i flera hus, byggda på 1830-talet.
Under denna vandaliska period fanns ingen Hazelius att samla och bevara dem.
Bland hus från 1600-talet, som står kvar men används till andra ändamål, ådrar sig de på
Riddarholmen största uppmärksamheten. De ligger alla grupperade kring det gamla minnesrika
templet, som vi på denna historiska vandring lämnat alldeles åt sidan av det enkla skäl, att det är
det enda historiska minnesmärke i Stockholm, som svenskar och utlänningar känna till, besöka
och hålla i vördnad. Vi kan dock inte underlåta att tänka på att bakom dess vitlimmade murar
och granna serafimersköldar troligen dölja gamla målningar. Ännu på 1700-talet fanns där en
inskription i munkstil, som i sinnrikhet söker sin like, vi mena den berömda karakteristiken
över svenskens nationalhandikapp.
10