En historisk vandring genom Stockholm - Svenska kulturbilder ...

EN HISTORISK VANDRING GENOM STOCKHOLM
Otaliga bröllop och begravningar har ägt rum i Storkyrkan. Man kan säga, att det knappast
finns någon man eller kvinna från vår storhetstid, som inte i glädje eller sorg trätt inom detta
Herrens tempel. Här lovade Gustav Adolfs svikna fästmö, ännu ung och strålande av skönhet,
sin hand åt hjälten i det ryska kriget, Jakob de la Gardie - den stora silverljuskronan är ett minne
av deras vigsel; här ringdes för varje ståndsperson i Stockholm vid bröllop och begravningar
under hela 1600-talet; här nedsattes vanligen för några dagar “de saliga liken” av förnäma och
rika personer, även om de sedan begrovs någon annanstans. Här i Storkyrkan har vid en mängd
kungliga biläger och kungliga kröningar alltsedan folkungarnas tid samlats vad Sverige ägt av
börd, rikedom, skönhet och snille.
Ännu ett minne är fäst vid detta tempel. Här predikade den eldige, trosstarke Olaus Petri
reformationens höga läror. “Mäster Olof i korgen” har låtit sina mäktiga ord ljuda i dessa
tempelvalv, och härifrån gick de ut över allt Sveriges rike.
Vi är dock ett underligt folk. I början av 1800-talet, då vi hade både antikvitetsakademi och
andra dylika samfund, vräktes den gravsten undan som täckte den stora reformatorns stoft.
Ingen vet, vart den tog vägen eller var den egentligen låg. I våra dagar har en mäster Olofs
energiske efterträdare genom uppsättande av ett monument mitt emot predikstolen sökt
gottgöra denna liknöjdhet och hughäst reformatorns minne, det största minne som är nära
förenad med Stockholms Storkyrka.
* * *
Gustav Vasa nöjde sig dock inte med att riva. Han såväl som hans söner var alltför
fullblodiga renässansmän för att inte också vara väldiga byggherrar. I flera delar
av vårt land finns märkliga minnen från deras tid; endast Stockholm är fattigt på
sådana. Själva stommen av den först i Kristinas och sedan i våra dagar ombyggda
kasernen på Skeppsholmen skall emellertid datera sig från Johan III: s tid. Med visshet vet man,
att det på sin undergång årligen väntande kronobageriet på Östermalm föreskriver sig från hans
dagar. Johan lll:s namnchiffer pryder ingångsporten, och som norra malmens äldsta bevarade
byggnad har det sin märkvärdighet. Och då det stod omgivet av Artilleriplanens gröna lindar,
fann åtminstone de gunstiga läsarnas vägvisare ett större behag i dess tjocka murar och
oregelbundna järnluckor, än hon nu finner i det röda stallets fantasilösa längor.
Vasaätten nedlade de största omkostnaderna på Stockholms gamla slott. Vid Gustav Vasas
uppstigande på tronen var det en sannskyldig bild av hela sveaväldet och krävde en grundlig
reparation. Den lät inte heller vänta på sig. Kung Gösta och hans söner om- och tillbyggde
slottet, så att det ifrån en medeltidsborg och en fästning förvandlades till en renässansfurstes
ståtliga boning. Johan III byggde på det gamla tornet och prydde det med de tre kronor, som
slutligen gav namnet at hela slottet. I det inre inreddes många praktfulla gemak. Särskilt berömd
var den stora mottagningssalen, “fyrkanten”, som den gemenligen kallades, en benämning som
det nya slottet i sin helhet fått ärva. Rum med bronserade väggar, silverprydnader, målade
tak och rikt skulpterade spislar omtalas. En praktvåning saknades men desto prakt≠fullare
var de enskilda rummen. Och likaså var det med slottets yttre. Det var i sin helhet sett ingen
regelbundet skön byggnad, men det hade sina ståtliga partier.
Karl Xl lät restaurera slottet och anbringade en nordlig fasad, lik den nuvarande. Genom
dessa reparationer, hoppades man, skulle slottet trotsa århundraden. En sådan byggnad hade
8