En historisk vandring genom Stockholm - Svenska kulturbilder ...

En historisk vandring 

genom Stockholm 

av Ellen Fries

När de första fiskarkojorna uppfördes, och när de första skansarna restes på 

stränderna av den korta, strida ström, som för Mälarens rika vattenflöde ut i 

Östersjön, torde alltid förbli höljt i dunkel. Inloppet till den folkrika och fruktbara 

Mälardalen, den punkt där Upplands och Södermanlands fastland möts, måste 

utan tvivel sedan lång tid tillbaka tilldragit sig uppmärksamhet. Sagan vet att berätta om hur 

den modige sveadrotten Agne på strömmens södra strand ljöt döden genom sin makas svek 

och hur over honom restes en jättehög, i jämförelse med vilken de berömda Uppsala högar 

var helt obetydliga och vilken hög först av Birger Jarl skulle ha jämnats med jorden. Efter 

denna tid skulle det från södra landet utskjutande näset ha kallats Agnefit. 

En annan berättelse omtalar, att Olof Skötkonung med sina män låg lägrad på Agnefit för 

att invänta den norske vikingakonungen Olof Haraldsson, som varit på plundringståg kring 

Mälaren. Sveadrotten trodde sig säkert ha honom i sitt våld, då han med stockar och stenar 

gjort strömmen ofarbar. Men Olof Haraldsson föredrog att låta sitt folk gräva en kanal över den 

södra, lägsta delen av Agnefit. Han hoppades, att detta skulle ske obemärkt nog, då svearna 

var lägrade på näsets norra del alldeles vid strömmen, och skog låg emellan. Det var dock ett 

styvt arbete att gräva igenom näset, och ovisst är, hur det gått, om inte Olof Haraldsson gynnats 

av en sällspord lycka; det timade nämligen ett stortjordras vid grävningen. Den norske Olofs 

skepp seglade då helt behändigt genom näset, och många svear, som skyndade dit, blevo 

begravna i samma ras som underlättat norrmännens flykt. 

Är berättelsen riktig - och senaste forskningar tyder på detta -, skulle nuvarande Söderström 

vara det äldsta historiska minne vi äger i Stockholm, ett minne från norrmännens plundringståg 

i Mälaren. 

Men Olof Haraldsson var inte den ende viking, som trängde härjande in i Mälardalen, 

och det blev därför av vikt att hindra fientliga flottors segling uppför strömmen. Kedjor och 

stockar anbragtes i farvattnen. Den holme vi nu kallar för Riddarholmen hette ursprungligen 

Kedjeskär, och två av de tre små skär, av vilka nuvarande Helgeandsholmen bildades, kallades 

Stockholmarna. Måhända överflyttades sedan deras namn på staden i dess helhet. 

Fiskare och annat folk slog sig mer och mer ned på alla dessa öar. Varken bispen i Uppsala eller 

bispen i Strängnäs sträckte dit din hämnande arm. Ligger inte denna fridlysning uttryckt i den 

gamla välkända sägnen om fiskaren, som sjöng: 

“Lax, lax, lerbak, inte kommer du på bispens fat”. 

Och bispen hörde det och hotade: 

“Det svär jag vid min bispehatt, 

att du skall sova i tornet i natt”. 

Men fiskaren svarade: 

“Mitt vadmalssegel och min ekebåt, 

de skilja mig och bispen åt.” 

EN HISTORISK VANDRING GENOM STOCKHOLM 

Och den frihetslystne fiskaren drog till holmarna vid Mälarens utlopp och slog sig ned där. 

2


Småningom växte den lösa befolkningen på dessa holmar. Ett ypperligare läge för handel 

mellan Mälarlandskapen och med främmande orter kunde inte tänkas, så snart Östersjön var 

befriad från sjörövare. 

Det blev, säger traditionen, Sveriges förste statsman, Birger Jarl, förbehållet att inse den fulla 

betydelsen av denna plats. Sedan Finland av svenskarna kristnats och koloniserats, kunde den 

väl sägas ligga i Sveaväldets medelpunkt. Birger Jarl blev dess mäktige gynnare, om ock inte 

grundläggare, och från hans tid är det en betydande stad. 

Birger Jarl anlade, påstås det, ett fäste där det nuvarande slottet ligger och byggde ett torn 

på Kedjeskär. Enligt sägnen skulle vi i tornet vid auktionskammaren på norra delen av 

Riddarholmen ännu se grundmurarna av detta torn. Storkyrkans grundmurar daterar sig också 

från denna avlägsna tid. Murarna kring den lilla staden sträckte sig dock ännu länge innanför 

Väster- och Österlånggatorna, som var gångstigar som slingrade sig utefter murarna vid 

vattenbrynet. Hus, stora och små, byggdes invid murarna. 

Århundrade efter århundrade pålades och fylldes stranden. Staden mellan broarna fick sin 

nuvarande form, och mot medeltidens slut var gatorna utlagda i ungefär samma riktningar i 

vilka de går idag. Stadens murar och torn byggdes och ombyggdes under hela medeltiden. 

De gjordes allt större och starkare. “Lejontornet” vid norra porten mitt för strömmen, 

ungefär där lilla Norrbro har gått fram, “Draketornet”, möjligen i närheten av Mynttornet, är 

medeltidsbenämningar på några av tornen. Det tyder på att tornen inte var utan sin konstnärliga 

utstyrsel. 

De flesta av gränderna gick ned till sjön. Sjöbodar, sådana som man ännu får se i Bergen 

och Trondheim, fanns vid stranden. Ute i vattnet fanns ett i dubbla rader med hammarband 

sammanbundet pålverk, den s.k. kransen. Här och var fanns det bommar. Dessa öppnades 

endast för den, som ordentligt erlade bro- och hamnpenning, och kunde låsas samt i örlogstid 

försvaras från befästa torn, anlagda på små skär. Det var en utmärkelse för en stockholmsborgare 

att vara “bomslutare” och ha i sin ägo nycklarna till en bom och dess torn. 

Det grundlagda slottet eller fästet utvidgades emellertid mer och mer och omgavs med särskilda 

vallar och gravar. Flera gånger under medeltiden visade det sig kunna motstå fiendernas anfall, 

sedan staden kommit i deras våld. 

Ingen vacker port eller gammal mur, sådana som finns i Visby, Lybeck eller Danzig, står 

kvar, påminnande om medeltiden, dess borgare och dess riddare, dess vapenbrak och dess 

klockeklang. Ännu återstår dock liksom en våldnad av medeltiden i vårt moderniserade 

Stockholm, nämligen den gamla staden mellan broarna, i sin helhet sedd. 

När vi kommer upp på Stortorget och vandrar fram Svartman- och Skärgårdsgatorna, så 

vandrar vi vägar, som våra fäder i sexhundra år vandrat. Likaså om vi följa den slingrande, 

stämningsfulla Prästgatan. Gå vi ned för Tyska brinken och tar turen genom Västerlånggatan 

mot Järntorget och Österlånggatan, äro vi väl inne på något nyare gator, men även de fanns 

till på medeltiden. Ett och annat av gatunamnen påminner också om medeltiden, såsom 

Svartmangatan, där svartbröderna hade sitt kloster, Kåkbrinken som förde upp till den plats på 

Stortorget, där inte bara under medeltiden utan långt senare, ända in på slutet av 1700-talet, 

kåken eller skampålen var uppställd. Skärgårdsgatan är den gamla Själagårdsgatan, där ett 

3

hospital eller en själagård låg, och Stadssmedjegatan kallas så efter några där i långliga tider 

belägna smedjor. 

Gavelhusen med sin höga takresning, sina järnkrampor och sin sirliga ornering, sådana de 

ännu kvarstår i de tyska hansastäderna, har dock med några få undantag när försvunnit. Husens 

stomme är likväl ofta äldre än vad takkonstruktionen berättar. Stockholmarna har velat följa 

med sin tid även i otid och därför moderniserat där de så kunnat. 

Vid Stortorget har vi två gamla hus som kanske härstammar från medeltidens sista århundraden, 

men portalerna möjligen från en senare tid, liksom det ståtliga huset vid Kornhamn. 

Särskilt stannar vi vid Svartmangatan nr 24. Detta hus ser vid första påseendet mycket modernt 

ut; det har ombyggts i våra dagar och förut på 1600-talet av den ryktbare Karl Karlsson 

Gyllenhielm. Hans och hans husfrus, Kristina Ribbings, vapen sitter inmurade i förstugan. Men 

husets nedre botten och dess källare är mycket äldre; de är lämningar av det gamla svartbrödra- 

eller dominikanklostret. En snickeriverkstad, några bodar och ett upplagskontor äro nu inhysta 

i de gamla munkboningarna, men de väldiga murarna och de präktiga valven påminner oss om 

deras ursprungliga användning. 

Till svartbrödraklostret knyter sig fler tilldragelser från medeltiden. Där uppehöll sig både Karl 

Knutsson och Sten Sture d.ä. på sina stockholmsbesök. Klostret indrogs av Gustav Vasa som lät 

riva en del av dess byggnader och kyrkogården uthyrdes till en läkare, som använde den till 

kryddgård för medicinalväxter. Den gamle Messenius kväder därom: 

“Där kyrkan var, örtagård blef. 

Sig till gagn en doktor det drev. 

Han gjorde som en fåvitsk man, 

för Gud aldrig det svara kan. 

Ej må förgänglig ört gro, 

där som de himmelska ha ro”. 

Men, tillägger denne författare, det skedde värre saker än så på Stockholms gamla kyrkogårdar 

med de dödas ben: de skickades till konungens krutkvarn för beredning av salpeter. Och han 

fortsatte: 

“Ej är kristligt i väder 

så skjuta sina förfäder”. 

Från folkungarnas tidevarv härstammar även det på Kedjeskär anlagda gråmunkeklostret. I 

dess kyrka, vår nuvarande Riddarholmskyrka, vilar själva grundläggaren, Magnus Ladulås. 

Han var kyrkan tillgiven, varför han av prelaterna fick ärenamnet “kyrkans heligaste son” och 

“salighetens betjänt”, och när han givit S:t Fransiscus ett kloster, skulle också dennes goda vän, 

S:ta Clara, ha sitt. I krönikan vi ovan anfört står: 

“Sedan drog kungen ut med bång 

på Norremalm, som jag har sport, 

där afmättes en laglig ort 

för det kloster, som heter nu 


4

S:ta Clara - - -. 

Och når han själv med härlig prakt 

den förste stenen hade lagt, 

hölls där banquette. Den rände dust, 

som bland herrarna hade lust”. 


Om ni har varit ute vid Brunnsviken och minns dess lummiga och kuperade stränder, så vet ni 

också hur den lilla sjö såg ut, vid vars strand på en hög udde Magnus Ladulås anlade S:t Claras 

kloster. Dess murar och torn speglade sig i den vackra insjön. Nu finns blott en smal kanal 

mellan utfällda, låga stränder, en kanal som nästan till hån bibehållit det historiska namnet 

“Klara sjö”. 

Det är inte heller mer än namnet, som vi har kvar av det medeltida S:ta Clara. Gustav Vasa lät 

nedbryta det gamla klostret och dess kyrka, och Johan III lät från grunden uppmura den Klara 

kyrka, som i våra dagar restaurerats och fått sitt höga, smäckra torn. Vid Klara kyrka beträder vi 

den äldsta kulturpunkten på Norrmalm; däri ligger dess historiska betydelse. 

Från Magnus Ladulås’ tid blev Stockholm Sveriges främsta stad. Hans son Birger firade här sitt 

bröllop med den danska konungadottern Märta, och bröllopet firades enligt rimkrönikan med 

stor ståt. Brud och brudgum var klädda i guldsömmade kläder och omgivna av talrika riddare 

i skimrande rustningar. Framför konungen bars ett präktigt baner med folkungarnas vapen, det 

krönta gyllene lejonet, upprätt över tre smedjebjälkar, och över honom bars på fyra stänger 

ett guldvirkat täcke - allt nyheter för de goda stockholmsborna som trängde sig kring sin unge 

konung och hans bröder. Då firades också det första tornerspelet i Stockholm, som aldrig förr 

sett så många förnämliga gäster samlade. 

Några årtionden senare gjorde kung Birgers’ son, Magnus Birgersson, sitt intåg i Stockholm, 

men det var en ynklig färd. Han hade blivit fången på Stegeborg med sin marsk, herr von 

Brunkow, och svenskarna hade redan valt till konung hans syskonbarn, Magnus Eriksson. För 

att röja ur vägen en farlig pretendent blev så Magnus Birgersson avrättad på Helgeandsholmen 

och hans marsk von Brunkow på den ås, som sedan kom att bära hans namn. Prins Magnus 

politiska mord, ty så kan det rätteligen kallas, ägde rum med viss offentlighet, och hans lik blev 

sedan under klockringning och sång av hela stadens prästerskap ledsagad till Gråmunkekyrkan, 

där det nedsattes vid farfaderns sida. 

Den oskyldige prins Magnus’ avrättning är det första historiska minne, som är förknippat med den 

nuvarande Helgeandsholmen. Denna, “Stockholmen” ursprungligen kallad, hade ett kapell, som 

Birger Jarl enligt Messenius av någon okänd anledning lär ha låtit riva. Detta hade väckt allmänt 

ogillande. “Helgeandsholmsfrågan” skulle således vara lika gammal som staden Stockholm. 

Sedermera anlades på “Stockholmen” ett helgeandshus, efter vilket den sedan fick sitt namn. 

Det var dels ett sjukhus, dels en forsörjningsinrättning för ålderstigna personer av båda könen, 

som för sina sista levnadsdagar där köpte sig bostad och föda genom att skänka inrättningen 

en liten penningsumma eller en jordlapp. Till sjukhuset hörde ett kapell. I detta och utanför 

detsamma utspelades en av de hemskaste tilldragelserna under Stockholms medeltid. Kristian I 

innehade 1463 staden och anfölls av en skara bönder, som innestängdes på Helgeandsholmen 

och där nedhöggos till sista man; inte ens de, som sökt sin tillflykt inom kapellets helgade mur, 

blev skonade. 

5

Det finns bara en tilldragelse i Stockholm under den egentliga medeltiden, som i gräslighet 

därmed kan jämföras, nämligen Käpplingemorden, som skedde strax efter Albrekt av 

Meklenburgs avsättning. Vid denna tidpunkt gick en antitysk rörelse genom landet. Till denna 

anslöt sig det svenska borgerskapet, som började resa sig mot det förtryck, som utövades av de 

allt rikare och mäktigare tyska stockholmsborgarna. Dessa beslöt då att i dess begynnelse kväva 

den svenska rörelsen. Natten mellan den 11 och 12 juni 1389 fängslades de främsta svenska 

borgarna och roddes i en båt över till den lilla Käpplingeholmen, nuvarande Blasieholmen, där 

de fastbundos i ett gammalt träruckel, på vilket tyskarna tände eld. 

Till och med under dessa hårda tider betraktades denna gärning, som ett illdåd. Kyrkan 

befallde, att brottet skulle sonas, och tyskarna tvangs att uppresa ett s.k. Kalvarieberg på 

Södermalm. En av stenarna från detta Kalvarieberg står ännu kvar uppe på Götgatan nära södra 

järnvägsstationen på vänster hand innanför ett plank. Man kan ännu skönja Kristus på korset 

och de båda kvinnorna som omger honom. Utsatta för väder och vind blev dessa figurer alltmer 

otydliga. Det är skada, ty denna sten är ett av de få minnen vi har från medeltidens Stockholm, 

visserligen minnet av en gräslig gärning men också en påminnelse om den straffande och 

försonande makt, som uppfostrade medeltidens samhällen. 

Något minne finns däremot inte från den märkligaste tilldragelsen från medeltidens Stockholm, 

nämligen den stolta strid, då svenskarna stormade Brunkebergsåsen och därmed för ett 

fjärdedels sekel bröt danskarnas övervälde på samma gång som det tyska borgerskapets. Ett 

minne av denna strid är dock måhända “S:t Görans strid med draken”, detta vackra och dyrbara 

konstverk, som en gång utgjort en av Storkyrkans prydnader. Nu snarare döljes än visas det i 

en av Nationalmuseets salar. 

Många bilder har vi inte kvar från det katolska Stockholm. Fastän någon våldsam bildstorm 

vid reformationstiden inte gick över vår stad som över så många andra, tycks de flesta fromma 

bilder. på vilka Stockholm var rikt synes blivit förstörda genom vårdslöshet och vinningslystnad. 

Gustav Vasa själv for i detta fall omilt fram; han lät sålunda riva alla de kapell, som fanns 

på malmarna. Av dessa bör vi särskilt påminna om S:t Görans kapell, som troligen låg där 

Johannes’ kyrka nu ligger. Under medeltiden låg detta lilla kapell mitt i skogen, och bredvid 

var ett hospital för spetälska; S:t Göran var nämligen deras skyddshelgon. Med sina träskramlor 

höll de alla vägfarande på avstånd. I grottorna på åsens sluttningar bodde tidtals fromma 

eremiter, tidvis vilda stigmän. 

Gustav Vasa lät också riva helgeandshuset och dess kapell. De fattiga som var inhysta i 

helgeandshuset, tvingades att flytta till gråbrödraklostret, den enda anstalt av denna art, som 

kung Gösta lät orubbat kvarstå. Konungens åtgärd väckte mera ont blod än andra av hans 

förändringar i huvudstaden. Även under kung Göstas tid fanns således en helgeandsholmsfråga, 

och många förbannelser utslungades av de fromma katolikerna mot den kätterske konungen. 

De genljuder ännu i Messenii gamla stockholmskrönika: 

“Med den holme blev så fatt, 

att där vart konungens stall uppsatt. 

Gud unne den aldrig sin nåd, 

som därtill gav det första råd. 

Där sjuk och fattigt folk haft ro, 

skall varda hästom hus och bo, 


6

den helga ands hus och spetal 

bliva bestars krubba och stall! 

På världens sista dag härom 

varder Gud fällande sträng dom”. 


Konungen, vars kynne var alltför nydanande för att vara hänsynsfullt, tänkte också låta riva 

hela Storkyrkan, eller som den då kallades “Bykyrkan”, emedan den hindrade förstärkandet av 

slottets försvarsverk; men då uppträdde borgaren Olof Skeppare med så hemska profetior, att 

Gustav Vasa besinnade sig. Måhända fann han det också dyrare att bygga en ny bykyrka, än 

han hade beräknat ty han nöjde sig med att riva endast hela koret. Detta gick ursprungligen 

fram till där obelisken står idag. Alla de gravar av förnäma män och kvinnor, som fanns i koret, 

vräktes undan. De multnande kistorna kastades utan alla ceremonier till allmän förargelse ned 

på Helgeandsholmen, där folket kunde se svepningarna och förgängelsens styggelse. 

Storkyrkan avslutas sedan den tiden med en rak vägg, bredare än den ursprungliga, ty några 

sidokapell indrogs i kyrkan. Denna var särdeles förfallen under vasatiden och undergick 

först på 1700-talet en fullständig reparation. Arkitekten Karlberg, som var bunden av sin tids 

smakriktning, gjorde då av den gamla gotiska kyrkan ett tempel i barockstil, så gott det lät sig 

göra. Det spetsiga tornet, som lär ha varit i gott skick, revs, de forna bågfönstren gjordes runda 

o.s.v. Endast i det inre kan man ännu spåra den medeltida katedralen. 

* * * 

Storkyrkan är trots alla stympningar och renoveringar, vilket ibland är en och samma 

sak, en av Sveriges intressantaste kyrkor. I minnenas mångfald kan endast Uppsala 

domkyrka och Riddarholmskyrkan tävla med Storkyrkan. Det var inom denna kyrkas 

murar Magnus Eriksson och Karl VlII Knutsson kröntes, och den stora sjuarmsljusstaken 

är ett minne av folkungakonungen; det var inom dessa murar Sten Sture sjöng tedeum efter 

segern vid Brunkeberg och Kristina Gyllenstierna bad om Guds hjälp under de ångestfulla 

tider, då hon, den unga änkan, försvarade Stockholm mot konung Kristian. 

En rad av ryktbara namn äro förknippade med Storkyrkans gravar. Storkyrkan rymmer stoftet 

av Pontus de la Gardie, Ingermanlands erövrare; av Simon Grundel Helmfeldt, en borgarson 

från Stockholm, som utan bördens förtjänster genom egen duglighet svingade upp sig till 

fältmarskalk och var bland de hjältar, som i striden vid Lund bevarade Skåne åt Sverige; av 

Karl Gustaf Rehnskiöld, Karl XII:s rytterigeneral, den verklige segraren vid Narva; av David 

Klöcker von Ehrenstrahl, Sveriges förste store målare, vars förnämsta tavlor tillhöra kyrkans 

sevärdheter. 

En av de ståtligaste gravvårdarna är upprest över ambassadören i Osnabruck, en av Sveriges 

skickligaste diplomater, Adler Salvius och hans maka, guldsmedsänkan Margareta Skuthe. Adler 

Salvius var även han en ringa borgarson från Stockholm, som genom sin lysande begåvning 

till den gamla adelns förtret uppsvingade sig till riksråd. Då äktenskapet var barnlöst, skänkte 

makarna åt kyrkan i sin födelsestad en präktig altarprydnad av silver och ebenholts. Adler Salvius 

lät beställa den i Augsburg och betalade den med 80.000 riksdaler, och hans änka skänkte den 

till stadens församling, “Gud till ära och huset till prydnad”. De goda stockholmsborna i våra 

dagar har svårt att tro på en slik frikostighet och inbilla sig oftast, att detta dyrbara arbete är ett 

krigsbyte från Prag, därifrån i gemene mans mening alla skatter har kommit. 

7


Otaliga bröllop och begravningar har ägt rum i Storkyrkan. Man kan säga, att det knappast 

finns någon man eller kvinna från vår storhetstid, som inte i glädje eller sorg trätt inom detta 

Herrens tempel. Här lovade Gustav Adolfs svikna fästmö, ännu ung och strålande av skönhet, 

sin hand åt hjälten i det ryska kriget, Jakob de la Gardie - den stora silverljuskronan är ett minne 

av deras vigsel; här ringdes för varje ståndsperson i Stockholm vid bröllop och begravningar 

under hela 1600-talet; här nedsattes vanligen för några dagar “de saliga liken” av förnäma och 

rika personer, även om de sedan begrovs någon annanstans. Här i Storkyrkan har vid en mängd 

kungliga biläger och kungliga kröningar alltsedan folkungarnas tid samlats vad Sverige ägt av 

börd, rikedom, skönhet och snille. 

Ännu ett minne är fäst vid detta tempel. Här predikade den eldige, trosstarke Olaus Petri 

reformationens höga läror. “Mäster Olof i korgen” har låtit sina mäktiga ord ljuda i dessa 

tempelvalv, och härifrån gick de ut över allt Sveriges rike. 

Vi är dock ett underligt folk. I början av 1800-talet, då vi hade både antikvitetsakademi och 

andra dylika samfund, vräktes den gravsten undan som täckte den stora reformatorns stoft. 

Ingen vet, vart den tog vägen eller var den egentligen låg. I våra dagar har en mäster Olofs 

energiske efterträdare genom uppsättande av ett monument mitt emot predikstolen sökt 

gottgöra denna liknöjdhet och hughäst reformatorns minne, det största minne som är nära 

förenad med Stockholms Storkyrka. 

* * * 

Gustav Vasa nöjde sig dock inte med att riva. Han såväl som hans söner var alltför 

fullblodiga renässansmän för att inte också vara väldiga byggherrar. I flera delar 

av vårt land finns märkliga minnen från deras tid; endast Stockholm är fattigt på 

sådana. Själva stommen av den först i Kristinas och sedan i våra dagar ombyggda 

kasernen på Skeppsholmen skall emellertid datera sig från Johan III: s tid. Med visshet vet man, 

att det på sin undergång årligen väntande kronobageriet på Östermalm föreskriver sig från hans 

dagar. Johan lll:s namnchiffer pryder ingångsporten, och som norra malmens äldsta bevarade 

byggnad har det sin märkvärdighet. Och då det stod omgivet av Artilleriplanens gröna lindar, 

fann åtminstone de gunstiga läsarnas vägvisare ett större behag i dess tjocka murar och 

oregelbundna järnluckor, än hon nu finner i det röda stallets fantasilösa längor. 

Vasaätten nedlade de största omkostnaderna på Stockholms gamla slott. Vid Gustav Vasas 

uppstigande på tronen var det en sannskyldig bild av hela sveaväldet och krävde en grundlig 

reparation. Den lät inte heller vänta på sig. Kung Gösta och hans söner om- och tillbyggde 

slottet, så att det ifrån en medeltidsborg och en fästning förvandlades till en renässansfurstes 

ståtliga boning. Johan III byggde på det gamla tornet och prydde det med de tre kronor, som 

slutligen gav namnet at hela slottet. I det inre inreddes många praktfulla gemak. Särskilt berömd 

var den stora mottagningssalen, “fyrkanten”, som den gemenligen kallades, en benämning som 

det nya slottet i sin helhet fått ärva. Rum med bronserade väggar, silverprydnader, målade 

tak och rikt skulpterade spislar omtalas. En praktvåning saknades men desto prakt≠fullare 

var de enskilda rummen. Och likaså var det med slottets yttre. Det var i sin helhet sett ingen 

regelbundet skön byggnad, men det hade sina ståtliga partier. 

Karl Xl lät restaurera slottet och anbringade en nordlig fasad, lik den nuvarande. Genom 

dessa reparationer, hoppades man, skulle slottet trotsa århundraden. En sådan byggnad hade 

8


Sverige heller aldrig ägt. Här hade våra stora konungar levt och bott, här fanns en mängd av 

de samlade dyrbarheter - och på några timmar den 7 maj 1697 tillintetgjordes en stor del av 

dessa skatter, av alla dessa minnen. Det tunga koppartaket, svenskarnas stolthet, försvårade 

släckningsarbetet, och snart nådde lågorna det höga tornet. På de övre bottnarna låg åtta 

kanoner, där hängde också en stor malmklocka. Snart förstördes bottnarna, bjälklager, klocka 

och kanoner störtade under ett väldigt brak ned i djupet. Därpå nådde elden spiran och de tre 

kronorna, vilka störtade ner i den brinnande avgrunden. Ångest och bävan bemäktiga sig alla. 

Det var en aning om att de tre kronornas välde inom kort skulle störta ner från sin stolta höjd. 

Ur askan uppstod ett nytt Stockholms slott, konstnärligen mera helgjutet, om ock inte skönare. 

Detta slott är nu så sammanvuxet med vår stad, att vi knappast kan tänka oss Stockholm utan 

Tessins kungaborg. Trots att den inte äger ett enda minne från storhetstiden, är ändå detta slott 

ett minne från den tiden, ty endast när ett folk tänker högt om sig själv, skapar det konstverk, 

som tillfredsställer dess skönhetskrav. 

* * * 

Vid Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommaraftonen 1523 räknade staden inte 

5.000 innevånare. Den var mycket förfallen, och riksgrundläggaren måste med 

lock och pock förmå borgare från andra städer att slå sig ner i hans huvudstad. Han 

gjorde allt för dess tillväxt, och det blev en märkesdag i Stockholms historia, när 

Gustav Vasa 1550 avsände det första svenska kofferdifartyget till Västerhavet. Sveriges handel 

var befriad. Tyskarna var ilskna, och stockholmarna ängslades i flera år att de återigen skulle få 

uppleva hättebrödernas hårda tider, men dessa var för alltid slut. Den livligare handeln lockade 

utländska kapitalister och hantverkare till Stockholm. Stadens folkmängd och välstånd ökade 

trots en härjande eldsvåda eller en förödande pest vartannat årtionde. 

Särskilt under Gustav Adolfs och Kristinas regeringar skönjdes en stark tillväxt. Malmarna 

började bebyggas i större utsträckning och befolkningen åttafaldigades. Den större glans, som 

omger hela riket, återspeglades i huvudstaden, där präktiga fester och ståtliga intåg avlöste 

varandra. Än firades konungarnas och drottningarnas biläger eller regeringstillträden, än de 

stora segrar som av de svenska vapnen vanns på de danska, tyska, polska och ryska slagfälten, 

än de lyckliga fredsslut, som följde dem i spåren. Under ideliga kanonader från hundratals 

kanoner, uppställda på stadens alla torg, tågar officerare och soldater till häst och tillfots med 

fångar och troféer genom gatorna under äreportar och blomsterfestoner. Allegoriska figurer 

med sinnrika inskriptioner anbringades på murar och portar, och Herrens tempel fylldes med 

andäktiga skaror, som sjöng ett högtidligt tedeum. 

Redan Erik XIV hade med nästan barbarisk lyx anordnat triumftåg efter sina stundom ganska 

tvivelaktiga segrar, och stockholmarna mindes länge det tåg, som 1563 utgått från Järntorget 

och följt hela Västerlånggatan till slottet. I spetsen gick den kunglige hovnarren och dvärgen 

Herkules, spelande fiol, och efter följde en dansk amiral, hans officerare och 600 danska 

båtsmän, alla med rakade huvuden och vita stavar i händerna. Men femtonhundratalets festtåg 

liksom dess segrar blekna för sextonhundratalets, och något präktigare hade väl Stockholm 

dittills näppeligen skådat, än då 1650 drottning Kristinas kröning och Westfaliska fredens 

avslutande firades. 

Efter de la Vallées ritning restes vid Norrbro en äreport av storartade dimensioner, varvid Sveriges 

9


riksråd släppte till de dryga omkostnaderna. Man nödgades dock riva porten, ty materialet var 

endast av trä och målad duk. Axel Oxenstierna, som tänkte på framtiden, hade förespråkat ett 

monument av sten som ett evärdeligt minne av den tyska freden, men han lyckades inte driva 

sin mening igenom. Vem vet, om äreporten ändå rivits såsom gammal och onyttig? 

Sextonhundratalets centraliserade förvaltning drog adeln till huvudstaden. Det klagades 

över bostadsbrist och de höga herrarna nödgades hyra hos varandra, och gör allehanda 

inskränkningar i sin vidlyftiga “hovhållning”. Först och sist sökte de dock bygga sig egna hus 

i staden “efter tidens fordringar”, ståtliga palats med stora uppgångar, eleganta festgemak och 

rymliga gårdar. Nikodemus Tessin, far och son, eller Simon och Jean de la Valée gjorde upp 

ritningarna. De spetsiga gavlarna och den granna nederländska renässansen kom ur modet. 

Istället inkom den italienska renässansen och den senfranska barocken. En mängd hus byggdes 

i samma stil, ett slags karolinsk renässansbarock, om man så vill kalla den. Det byggdes i alla 

delar av Stockholm, på fäderneärvda, inköpta eller av drottning Kristina med frikostig han 

skänkta tomter. 

En mängd av dessa stormansbyggnader har skattat åt förgängelsen; de, som står kvar, har till 

största delen ombyggts eller blivit använda till för deras ursprungliga ändamål främmande 

behov. Försvunna är Braheska huset vid Stortorget väster om Börsen, Per Brahe den äldres palats 

på Helgeandsholmen och Adler Salvii ståtliga hus, som revs för Myntgatans, eller som den då 

kallades, Riddaregatans skull; minnet därav är bevarat i Salvii gränd. Bredvid låg Sturarnas 

palats, som den siste Sturens änka, den myndiga Ebba Leijonhufvud, lät ombygga på ett så 

hänsynslöst sätt, att hon avstängde gatans trafik. Detta vållade henne en process med grannen 

Adler Salvius, som hon förlorade. Försvunnet är också det Tungelska huset. Dess präktiga gavel 

åt Karl XIII:s torg och dess vackra portal minns äldre stockholmare mer än väl, och det var med 

grämelse man åsåg, hur det ståtliga, väl bibehållna palatset sten för sten nedhackades för att ge 

plats åt järnkontoret och hypoteksbanken. 

På Karl XII:s torg restes i början av Kristinas regering Jakob de la Gardies och Ebba Brahes 

tinnprydda, reliefsirade slott, som speglade sig i Norrström. De stolta stockholmarna kallade 

palatset “Makalös”. Det reducerades av Karl XI och blev förvaringsplats för de svenska 

krigstroféerna (varav den bredvidliggande gatan fick namnet Arsenalsgatan), under det att 

man väntade på att få penningar till att bygga den storslagna arsenal, till vilken Nikodemus 

Tessin gjort ritningar, ett tillfälle som dock aldrig inträffade, varför dessa ritningar än finns i 

krigsarkivet. Krigstroféerna avlägsnades emellertid från “Makalös”, varefter de gick oblida öden 

till mötes, och palatset förvandlades till teater för att slutligen dela de flesta teatrars öden och 

1825 brinna. Reliefrester av “Makalös” finns nu inmurade i flera hus, byggda på 1830-talet. 

Under denna vandaliska period fanns ingen Hazelius att samla och bevara dem. 

Bland hus från 1600-talet, som står kvar men används till andra ändamål, ådrar sig de på 

Riddarholmen största uppmärksamheten. De ligger alla grupperade kring det gamla minnesrika 

templet, som vi på denna historiska vandring lämnat alldeles åt sidan av det enkla skäl, att det är 

det enda historiska minnesmärke i Stockholm, som svenskar och utlänningar känna till, besöka 

och hålla i vördnad. Vi kan dock inte underlåta att tänka på att bakom dess vitlimmade murar 

och granna serafimersköldar troligen dölja gamla målningar. Ännu på 1700-talet fanns där en 

inskription i munkstil, som i sinnrikhet söker sin like, vi mena den berömda karakteristiken 

över svenskens nationalhandikapp. 

10


Märkligast bland Riddarholmens palats är Karl Gustaf Wrangels, som nu inrymmer Svea 

Hovrätt och statskontoret m.m. Det är byggt i stor stil med mäktiga proportioner, ett lämpligt 

stadsresidens för den stolte krigsherre, som sökte lantlivets lugn och enkelhet i Skoklosters 

väldiga salar. I Svea Antiqua ser man, hur ståtligt detta palats från början var tilltänkt. Det 

utsattes dock redan 1693 för en svår eldsvåda, och då det restaurerades, undergick det flera 

förändringar, fick sålunda en stor trappa istället för en yttre portal och dubbeltrappor. Under 

det att nuvarande Stockholms slott byggdes, bebodde den kungliga familjen i Wrangels 

palats, som genom reduktionen kommit i statens ägo, varför det bland gemene man kallas för 

“kungshuset”. 

Uppe i backen, på norra sidan, vid Birger Jarls gamla torn, ligger ett annat palats från 

1600-talet. Det har tillhört den i vår historia så berömda, nu utdöda släkten Rosenhane. På 

1700-talet såldes det till greve Axel Wrede-Sparre, som sedan sålde det till en rik borgare Börje 

Olsson Ström. Denne gjorde vackra anläggningar kring det i fransk smak byggda palatset. 

Bland annat planterade han och uppreste ett litet lusthus på ett närbeläget skär, det nuvarande 

Strömsborg. 

I Rosenhanska husets stora sal stod Görtz inför rätta, och troligen satt han fången i en annan del 

av huset. Likaså sägs de 1756 anklagade herrarna av hovpartiet suttit fångna där. Schavotten 

för dem var rest utanför på n. v. Birger Jarls torg, som då sig helt annorlunda ut, enär en del 

av torget var en kring kyrkan inhägnad och planterad kyrkogård, som först 1806 borttogs och 

stenlades. 

Icke ens ett vapen påminner om att detta palats, där nu generalstaben och krigshögskolan 

är inrymda, en gång tillhört släkten Rosenhane. Om den ursprunglige ägaren påminnas vi 

däremot genom det närbelägna gamla hus till höger i backen, som tillhör riksarkivet. Där 

finner vi över inkörsporten de stenbockska och delagardiska vapnen förenade. Huset är 

uppbyggt av riksrådet Fredrik Stenbock, gift med Katarina de la Gardie, och har sedan bebotts 

av medlemmar av släkterna Stenbock, Sack och Brahe. l våra dagar har man på samma tomt 

åt kanalen till byggt riksarkivets nya hus i en stil, som inte passar med det gamla De båda 

byggnaderna skämmer varandra. 

Huset näst intill det gamla riksarkivet, det n. v. riksgäldskontoret, är också från slutet av 

1600-talet, byggt för Bengt Oxenstiernas räkning i samma stil som det Rosenhaneska huset. 

Sedan har det tillhört Fredrik I:s naturlige son, greven af Hessenstein. Ännu tar det sig från 

Riddarhustorget rätt ståtligt ut och ger en ide om hur en stormans palats på 1700-talet såg ut. 

Ett spann med stor kaross och förridare kunde vänta inne på gården, och den yttre muren, sirad 

med krukor och växter, gav det hela en prägel av förnäm avskildhet. 

Söder om Riddarholmskyrkan, där nu riksdagshuset och Wallinska skolan ligger, låg 

ursprungligen det gamla gråmunkeklostret. Där har sedan funnits flera gårdar, som tid efter 

annan ombyggts och rivits. Så har riksdagshustomten innehafts av släkterna Horn, Posse 

och de la Gardie, och den n. v. Wallinska skolans tomt har tillhört släkterna Baner, Kurck, 

Ehrenfelt, Ducker, von Kocken, Modée och Wachschlager. En medlem av denna sistnämnda 

släkt sålde 1758 det redan då byggda och inredda huset till Riddarholmsförsamlingen. När 

denna upplöstes 1807, tillföll det för en tid finska kyrkan, blev så gymnasium och slutligen 

flickskola. De grant sirade taken och mytologiska målningarna i flera salar påminna om husets 

ursprungliga bestämmelse av boning för den förnäma världen. 

11


Husen utåt Mälaren, i vinkel med Wallinska skolans hus, har tillhört släkterna Cruus och 

Sparre. Ett par större hus, som låg på östra sidan kyrkan vid järnvägen, revs då Birger Jarls torg 

ordnades och statyn av Fogelberg restes över stadens grundläggare. 

Bland gamla märkliga hus i den egentliga staden bör nämnas det mittemot Riddarholmen 

belägna, stora, ståtliga Bergstralska huset. Bergstral var en på 1700-talet välkänd läkare, som 

ägde huset. Detta är dock från 1600-talet. På en av de vackra portalerna åt Stora Nygatan till 

finns Rynings och Kurzels vapen förenade. Det har blivit byggt åt den berömda amiralen Erik 

Ryning och hans hustru Maria Elisabet Kurzel. Läsare av Topelii “Planeternas skyddslingar” 

torde ha det äkta paret i gott minne. 

Inte långt därifrån, i hörnet av Lilla Nygatan och Munkbron, ligger det i prydlig nederländsk 

barock byggda s.k. Petersenska huset, fideikommiss i släkten af Petersens. Detta av alla 

stockholmare välkända hus har haft ganska växlande öden. Tomten torde ursprungligen 

ha varit en del av den beryktade Göran Perssons “kryddegård”, där han förmodligen gick 

och spekulerade på sina hemska anslag; under Kristinas tid uppbyggdes huset av Reinhold 

Leuhusen, en rik underståthållare av nederländsk härkomst. Han sålde det till drottning Kristina 

mot en mängd goda gårdar, och hon gav det till sin kusin, pfalzgreven Adolf Johan efter hans 

förmälning med Per Brahes dotter, Elsa Beata. Denne behövde dock reda penningar och sålde 

det till Klas Tott, vilken därpå upptog betydliga lån. Efter åtskilliga rättegångar kom det till 

Konrad Kristofer Köningsmarks änkegrevinna. Dennes bekanta döttrar, Aurora och Amalia, 

försålde det för 60.000 daler kopparmynt till den bottenrike skeppsredaren Ola Hansson 

Törne, som skänkte det åt en av sina många förnäma mågar, konungagunstlingen greve Karl 

Piper. Dennes arvingar försålde det till konung Adolf Fredrik, som där för någon tid inkvarterade 

kadettkåren. Det övergick sedan till baron Erland Broman och 1757 till grosshandlaren Herman 

Petersen, som gjorde det till fideikommiss i sin släkt. Dess många växlande öden kan tjäna som 

illustration till de texter, som pryder ingångsdörrarna: “Håll dig vänlig med var man, men betro 

knappast en bland tusen”, och: ‘’Skilj dig från dina ovänner, men tag dig ock tillvara för dina 

vänner”. 

Vid Västerlånggatan finns många gamla hus, men som blivit ombyggda och moderniserade 

sedan 1600-talet. Deras historia är dock till stor del oskriven, och det är ovisst, om den kan 

skrivas med det ofullständiga material som står forskaren tillbuds. På denna hastiga promenad 

vore det omöjligt att hinna besöka dem alla. 

N:r 68 Västerlånggatan tilldrar sig dock ännu vår uppmärksamhet, trots åtskilliga ombyggnader. 

En grann barockportal, ornerade murar och åt Kornhamnstorg en baksida, som är värd att 

särskilt beskådas för det vackra karnapet. Detta stora hus har tillhört Erik Larsson von der Linde, 

som på Gustaf Adolfs tid var Stockholms rikaste köpman och som förtjänade ofantliga summor 

på leveranserna till kronan inför de kommande krigen. Erik Larsson brukade säga, att det var 

två saker han aldrig talade om: Vad huset kostat honom och vad hans son Lasse kostat. Hans 

son Lasse blev också under drottning Kristinas tid en av stadens främsta eleganter och slutade 

sin bana som fältmarskalk. 

Vid Stortorget ligger utom förutnämnda hus det solida Grillska huset i hörnet av Köpmangatan 

och inte långt därifrån vid Svartmangatan det Lewenhauptska palatset med sina ståtliga vapen. 

Vid Tyska brunn ligger målaren David Klöcker von Ehrenstrahls gamla gård. 

12


Vid slottsbacken ligger det Punck-Bååtska huset, som nu rymmer Skomakarkällaren, och 

därinvid det tessinska palatset i italiensk barock med en gård, som är den prydligaste i sitt slag 

i Stockholm. Karl Gustaf Tessin sålde sitt fädernepalats, och f. n. är det boställe åt Stockholms 

överståthållare. 

Går vi förbi Storkyrkan nedåt Storkyrkobrinken, möter oss till höger Axel Oxenstiernas hus. I 

vilken annan stad som helst skulle en stentavla ange, att här bott och dött den märkvärdigaste 

enskilde man Sverige någonsin ägt. Man har med tavlor angett, att fru Lenngren bott på 

Beridarebansgatan och Samuel Owen på Hantverkargatan, men inte ett ord påminner oss om 

att det hus, där Statistiska byrån är inrymd, tillhört Axel Oxenstierna. 

Huset är antagligen byggt av Nikodemus Tessin. Tomten inköpte Axel Oxenstierna 1638 av 

bokbindaren Marcus. Att rikskanslern inte hade så stora fordringar på ståt och lyx som flera av 

hans samtida bland högadeln, visar även denna hans bostad. I husets originella ornamentik 

har dock Axel Oxenstierna förevigat sitt ämbete. Den består nämligen av riksäpplena, 

rikskanslerämbetets symboler. 

Axel Oxenstierna hade antagligen först tänkt bygga på sin gamla tomt, som låg där nu 

Riddarhuset ligger, men denna överlämnade han till ridderskapet och adeln. De la Vallée gav 

ritningen till Riddarhuset, vars präktiga byggnad inte invigdes förrän vid den riksdag (1680), då 

högadelns välde upphörde. Byggnaden har inte fått det utseende man först avsett, då den skulle 

ha flyglar även åt Riddarhustorget. På 1600-talet var man missnöjd med de låga pilastrarna, 

eftersom man ville ha pelare; på 1700-talet klandrade man som “barbariskt” det brutna taket 

med dess allegoriska figurer; i vår arkitektoniskt toleranta tid f1nner man Riddarhuset vara ett 

vackert prov på fransk barock och en prydnad för vår stad. 

Det ser också särdeles prydligt ut, just där det ligger vid sidan av det samtidigt och av samma 

arkitekt byggda rådhuset. Detta hus har två gånger utsatts för eldsvåda och ombyggts och 

förenklats; sålunda saknas det brutna taket med sina sirater, som ursprungligen funnits, men 

det är ännu en vacker byggnad. Byggherren var Gustaf Bonde, en av 1660-talets redbaraste 

och högst aktade stormän. Efter slottsbranden 1697 inrymdes där Kungl. biblioteket, och 1732 

flyttade magistraten dit, vid samma tid som det gamla medeltida rådhuset vid Stortorget revs, 

på vars plats Börsen sedan byggdes. 

Det Bondeska palatset behöver repareras, det talas om att denna särdeles vackra byggnad skall 

renoveras på det vanliga stockholmska sättet, d.v.s. rivas. Nu är det för litet för sitt ändamål, 

därom är intet att säga. Man kan, påstås det, inte finna någon annan funktion för detta palats, 

utan det skall tillsammans med närbelägna gamla hus rivas för att ge rum åt ett nytt rådhus. På 

så sätt skall man bredda gatan vid Riddarhuset, vilket ju kan anses vara ett önskemål. 

Men finns det inga andra utvägar? T.ex. att lägga trottoaren invid rådhuset till gatan och istället 

bereda en gångväg genom rådhusets nedre botten, en täckt pelargång, som så ofta brukas i 

utlandet. En uppfärdsväg utefter sjön vore väl heller ingen omöjlighet, allra helst om kvarteren 

om rådhuset revs och ombyggdes. Men till dylika, av framstående arkitekter föreslagna 

ändringar lär väl ingen lyssna. Än idag driver nog stadens myndigheter samma åsikter som 

de på 1640-talet uttalade till fru Anna Trolle. Denna dam ville inte riva sitt hus i närheten av 

Jakobs kyrka, men ingen lyssnade till hennes protester, utan hon fick trösta sig med följande 

skrivelse: 

13

”Ack hjärtans syster huld, 

om ert hus vor av gull, 

därtill med pärlor full, 

så skall det dock omkull 

allt ned till mark och mull, 

och det för gatans skull, 

min goda Anna Trull” 


* * * 

Vi sade, att Stockholm i alla avseenden utvecklades under den s.k. storhetstiden och att det var 

då, som malmarna började bebyggas. 

Den största av dem, Norrmalm, var mellan 1602 och 1635 en självständig stad med 

egna borgmästare och egna förordningar. man kan ännu finna ett eller annat brev, daterat 

“Norrmalm” den och den dagen. 

Stockholms förste överståthållare, den energiske Klas Fleming, vars minne man i våra dagar 

förevigat med namngivandet av Fleminggatan, lät 1637-40 företaga den första regleringen av 

Norrmalm. Då utlades Drottninggatan, så kallad, då vi inte hade någon kung på den tiden, 

Regeringsgatan, namngiven efter de myndiga regringsherrarna, och Fredsgatan, som fick sitt 

namn något senare sannolikt uppkallad efter freden i Brömsebro. Meningen hade varit att dra ut 

en annan gata i linje med det stora tornet “Tre kronor” och med den n. v. Malmtorgsgatan, men 

det projektet gick om intet, och vi har istället de p.g.a. yttre omständigheter mera oregelbundet 

framdragna Beridarebans- och Holländargatorna. 

Själva åsens krön bebyggde man senare, men i Jakobs- och Klaratrakterna fanns långa 

rader av små trähus av den typ som vi känner igen från Stockholms utkanter, bland dessa 

bräckliga bostäder uppstod under 1600-talet flera palats, vilka man trodde skulle kunna trotsa 

förgängelsen men som redan försvunnit. Norrmalm har dock aldrig varit rik på storartade 

byggnader och var inte någon fashionabel trakt förrän på slutet av 1700-talet och i början av 

detta århundrade. 

Det mest anmärkningsvärda bland dessa stormanshus är det Torstenssonska palatset, som efter 

ättens utdöende gått i flera händer och använts till olika ändamål, men som på 1700-talet 

ombyggdes och nu är arvprinsarnas palats. Det äldsta partiet ligger vid Fredsgatan. 

Vid Drottninggatan låg Vredeska, Braheska och Kniggeska husen, av vilka det sistnämnda, 

det s.k. “Spökslottet”, är väl bibehållet. Under frihetstiden var där en känd politisk salong, 

och det var därifrån, som den engelske ministern Guy Dickens utlämnade den beryktade 

handelsmannen Springer. 

Kring Jakobs kyrka byggdes flera ståtliga hus, och den trakten kom på modet, när den av Johan 

III påbörjade kyrkan äntligen blivit färdig och högtidligen invigd 1643. Den store fältherren 

Gustaf Horns stoft vigdes här till den sista vilan, och Jakobs kyrka fick småningom ett anseende, 

som ingen kyrka utom Storkyrkan förut ägt. 

Kungsträdgården invid Jakobs kyrkogård var en inhägnad plats med sköna träd och blommor. 

14


Endast de kungliga och deras svit hade tillträde till denna lustgård. Drottning Kristina tillställde 

där fester både vid dagsljus och vid lampsken, och för att ha en “pied a terre” även i denna del 

av staden lät hon bygga ett “lusthus”, som sedan påbyggts och blivit använt till lantmäterikontor. 

Kungsträdgården gränsade intill hamnen - vi har i minnet Hamngatan -, och strax intill låg det 

med allehanda varor belamrade “Packartorget”, nu Norrmalmstorg. Då klagade man ännu inte 

över det dåliga vattnet, där nu Berzelii park ligger, ty det flöt genom Näckströmmen, som gick 

utefter gatan med samma namn, krökte sig och utföll i Norrström, öster om “Makalös”. Innan 

århundradets slut var dock strömmen fylld och därmed vägen beträdd för ytterligare fyllnader. 

Blasieholmen var således under Kristinas tid ännu en holme, som särskilt tycks ha lockat 

Sveriges ståndspersoner till byggande. 

Utom Tungels redan omnämnda vackra hus, byggdes där också av Per Brahes svåger, riksrådet 

Seved Bååt, ett präktigt palats, som ännu bibehållit något av sin forntida glans och ägs av 

Frimurareorden. Det Wachtmeisterska palatset ombyggdes och hade sin storhetstid först under 

1700-talet, då det tillhörde den lysande Fersenska släkten. I våra dagar återstår därav något 

i det innersta partiet av det Sörensenska huset. En del av utrikesministerhotellet byggdes 

ursprungligen av en Horn och tycktes aldrig haft något arkitektoniskt värde. Detsamma 

gäller om det hus, som låg på det norska ministerhotellets tomt och där under 1700-talet den 

beryktade ränsksmidaren Pechlin skall ha haft sin bostad. 

* * * 

Vad Östermalm angår, eller Ladugårdslandet, som det hetat intill våra dagar, då denna 

stadsdel fått en ohistorisk men elegantare benämning, så gav Kristina större delen 

därav åt Stockholms stad, som sedan sålde tomter åt adeln till träd-, krydd- och 

ladugårdar. De förnäma byggde där, följde drottningens exempel, små lantgårdar, dit 

de då och då åkte för att förlusta sig, dricka mjölk, äta bär eller leka lekar i det fria. Det började 

bli trångt mellan palatsen i staden, men här var man som på landet. “Drottning Kristinas 

mjölkkammare” har visats på olika ställen, men dessa platsers autencitet vågar vi inte yttra oss 

om. Av den vackra “drottning Kristinas väg” återstår nu en ringa del. Grevturegatan, Grevgatan, 

Grevmagnigatan och den till Nybrogatan omdöpta Seved-Bååtsgatan är emellertid minnen från 

dessa kryddgårdar. 

Drottning Kristina lär ha låtit inhägna den humlegård, som hennes fader hade låtit plantera och 

som sedan på 1700-talet öppnades för allmänheten. Rotundan, som stod där Linnes staty nu är 

rest, var byggd av Ulrika Eleonora d.ä., som ofta med sina barn besökte denna skuggiga plats. 

En del av Ladugårdslandet gavs åt kronans sjöfolk - Skeppargatan och Styrmansgatan påminner 

därom -, och det var egentligen för deras skull, som en träkyrka uppfördes på 1670-talet. Den 

fick namn efter den gamla änkedrottningen och donerades med de väldiga klockor, som hennes 

make tillägnat sig från Kronborgs slott och som ännu kallar församlingen till gudstjänst från den 

år 1737 invigda nya kyrkan, som på 1860-talet genomgått ytterligare betydande förändringar. 

* * * 

Södermalm, dit vi nu beger oss i gamla hederliga roddbåtar, hette ursprungligen Åsön och var 

före 1600-talet föga bebodd. Där fanns på bergen stora kvarnar, och den n. v. Katarinatrakten 

15


ansågs föga säker. Där nu Katarina kyrka ligger, har ursprungligen en galge stått. Det var i dess 

närhet, som Sten Stures och de i Stockholms blodbad mördade herrarnas lik brändes. Här lät 

Johan III uppresa ett litet träkapell, som kallades Sturekapellet. Karl X lät den meromnämnde 

de la Vallée bygga en kyrka, som uppkallades efter hans moder, den ädla Katarina af Pfalz. 

Maria kyrka var äldre; ett kapell fanns på denna plats redan under medeltiden, och en kyrka 

byggdes av änkedrottning Maria Eleonora. 

På slutet av 1600-talet blev Söder en modern stadsdel, och man kan där inte annat än beundra 

tidens estetiska sinne. Näst staden har Söder i sina byggnader bäst bibehållit sitt gammaldags 

kynne. Först i senaste år har talrikare ombyggnader vidtagits. På denna hastiga promenad är det 

emellertid på Söder liksom annorstädes omöjligt att dröja vid alla gamla hus. 

Det från järnvägen sett ytterst prydliga stadshuset, som genomgått många ombyggnader och 

nyttjades till de mest olikartade ändamål, såsom katolsk kyrka, anatomisal, fängelse, källare och 

förlustelselokal, nu senast pojkskola, daterar sig från 1600-talet och finns avritat i Dahlbergs 

verk. 

På höger hand i Götgatsbacken, från Slussen räknat, ligger det s.k. Schönborgska huset. Det har 

ursprungligen tillhört Ebba Brahe, som där utandades sin sista suck 1674. Fasaden av den inre, 

äldre byggnaden är ren och vacker. Hon gav det i sitt testamente åt sin ende sonson, och en 

efterlevande son f1ck enligt testamentets ordalydelse i ersättning en silverfontän. Inte underligt 

om det senare mellan arvingarna fördes vidlyftiga processer. 

Ett vackert gammalt hus är S:t Paulsgatan 21. Dess yttre är av fina proportioner och med smakfull 

ornering. Ännu ger gården, trots sitt förfallna skick, med sina alléer, murar och små lusthus i 

fonden en god ide om en gård från slutet av 1600-talet. I en rik mans hand skulle det kunna 

bli en av Stockholms vackraste bostäder. Huset är byggt av Thomas van der Noth, en krigare 

av holländsk börd. Då ätten dog ut 1710, förvandlades det till holländskt ministerresidens. 

Detsamma säges också det vackra s.k. Rumpfska huset ha varit, numera Katarina fattighus, 

Götgatan 36. 

* * * 

Näst Vasastaden, som är snart sagt utan historia, är Kungsholmen Stockholms yngsta 

stadsdel. De kallades sedan gammalt Munklägret, ty dess marker hade tillhört stadens 

fromma stiftelser och indrogs följaktligen till kronan av Gustav Vasa. Genom den 

breda Klara sjö skiljdes Munklägret från Norrmalm. Bron gick över en holme, som kallades 

Bleckholmen och som nu återfinns i ett kvarter med detta namn vid Bryggargatan i “mörkaste” 

Norrmalm. 

Drottning Kristina jagade på Munklägret, och först under Karl XI begynte dess egentliga 

bebyggande. Hans gunstling Edmund Gripenhielm slog sig ned där och byggde sig ett präktigt 

palats, där vi nu har Serafimerlasarettet. Man gjorde sig dock ännu på hans tid smått lustig över 

att någon ville bo hela året om på Kungsholmen. Han skaffade emellertid ihop medlen till en 

kyrka, som invigdes 1672. Förslag framställdes då, att denna stadsdel den unge konungen till 

ära kallas “Karlsholmen”. Men Karl XI skall då ha svarat: “Efter Riddarholmen ligger här i staden 

och Drottningholm ett stycke härifrån, varför må icke Kungsholmen ligga där emellan?” 

16


* * * 

En storartad segerfest firades i Stockholm den 5 februari 1701 efter slaget vid Narva. 

En pyramid med braskande inskriptioner och högre än alla hus och kyrkor upprestes 

på Brunkebergstorg och upplystes med tusentals lampor. På våren samma år kunde 

stockholmarna glädja sig åt ankomsten av sju stora skepp, lastade med troféer, kanoner, 

pukor, trummor och standar. Åtskilligt härav finns ännu i behåll, men vad standaren beträffar, 

lät Ulrika Eleonora som en praktisk kvinna skära sidenet av stängerna och använda det till 

nyttigare ändamål. Det var den sista sändningen av det slaget, som kom till Stockholm. Inom 

två årtionden var staden nära att brännas av de förut så ringaktade ryssarna, och kom närmare 

sin undergång, än den varit sedan Kristina Gyllenstiernas dagar. 

Ett årtionde förut hade staden härjats av den fruktansvärdaste pest, som någonsin rasat 

i Stockholm, och nära halva befolkningen rycktes bort. Stockholm hade följaktligen de 

närmast följande årtiondena svårt att utveckla sig, trots alla “patrioters” nationalekonomiska 

funderingar. En svår eldsvåda, som började vid färgeriet Blåhand vid Mäster Samuelsgatan, 

ödelade dessutom 1751 hela Klaratrakten. 

Under 1700-talet, särskilt dess senare hälft, undergick dock Stockholm betydande förändringar 

och fick i huvudsak den fysionomi det ännu hade för en trettio år sedan. Då ombyggdes eller 

nybyggdes flera av våra kyrkor, då erhöll Riddarhustorget sitt nuvarande utseende, då ordnades 

det gamla Norrmalmstorg ungefärligen så som det såg ut före det gamla operahusets rivning. 

Gustaf Adolfs staty, som var under diskussion och arbete i 45 år, avtäcktes 1796. Lejonbacken 

åter fick först i vårt århundrade sitt nuvarande prydliga utseende, om också de båda lejonen 

fanns redan på det gamla slottets tid. 

Även staden i sin helhet förändrades i mycket karaktär under 1700-talet. De ännu återstående 

gavelhusen revs snart sagt allesammans, och man sökte, såvitt möjligt var, i italiensk smak, den 

enda saliggörande, “modernisera” en mängd gamla hus, som ännu bär spår därav. 

Gustav III var en så utpräglad vän av den då moderna antiken, att han var betänkt på att riva 

både Storkyrkan och Riddarholmskyrkan och istället på Riddarholmen bygga en rund kyrka, 

liknande Roma Pantheon. Endast de stora omkostnaderna hejdade honom, och hur lyckliga är 

vi inte, att detta “barbari” gick om intet! Vi har istället rivit Adelkrantz’ akustiska mästerverk, 

operahuset, det vackraste byggnadsminne som fanns kvar från Gustav III:s dagar. 

* * * 

Så stora förändringar som de, som skett de senaste trettio åren, har Stockholm aldrig 

genomlevt. Martins vackra vyer av staden från början av adertonhundratalet visar oss, 

hur sedan dess vikar fyllts, broar byggts, stadsdelar lagts till och präktiga storstadshus 

rest sig i kvarter, där förut endast eländiga ruckel funnits. 

Vid flera av dessa förändringar har både praktiska och estetiska protester låtit höra av sig. Man 

har också med skäl klandrat, att man inte vid planens uppgörande sökt bevara mera av det 

gamla Stockholm. Man har aldrig hos oss förfarit med den pietet mot det gamla, som man gör 

i England. Vad skulle t ex våra stadsfullmäktige säga om att anlägga en ny samfärdsåder krokig, 

därför att man ville följa den gamla romerska landsvägen? Så har man likväl gjort i London 

17


i våra dagar, och där hinner man ändå med oändligt mycket mera, än vi göra trots våra raka 

gator. 

Man må bäva för de planer, som framlagts att inte blott partiellt ändra och riva ett eller annat 

kvarter utan rent av slopa och totalt ombygga hela vår gamla stadsholme, som dock tack vare 

sitt läge och tack vare den omständigheten, att den inte är tätt bebodd om också tätt bebyggd, 

är den hälsosammaste stadsdelen. 

Detta skulle bli till stor skada inte bara estetiskt utan också etiskt. Det är inte betydelselöst för 

ett samhälle att ha en historia och att kunna liksom åskådliggöra denna historia för sig. Det 

är med det historiska sinnet som med varje organ: Det måste utvecklas, men utvecklandet 

ger också en stärkande kraft åt hela vår personlighet. Vi måste lära oss att ha en känsla för 

mänsklighetens enhet, för det ena släktledets skuld till det andra. 

Det är en bitter sanning, att varje mänsklighetens framsteg samtidigt betecknar en förlust. 

Något av det gamla goda går bort för att lämna plats åt någon ny form av detta samma goda. 

Det är en evig växling, men kan det väl finnas ett mera upphöjt, lärorikt skådespel än dessa 

växlingar? “Är den människa”, säger den gamle Per Brahe, “huru länge hon ock levat haver, 

föga annorlunda än som ett barn aktandes, den där icke längre vet tillbaka, än det hon själv 

kan minnas skett vara”. 

Ingenstans framträder förgängelsens lag skarpare än inom det materiella arv, som den ena 

generationen lämnar den andra. Därför, är det historiska sinnet väckt, hur aktsam blir man inte, 

hur älskar man inte de sparsamma minnena från svunna tider! Man vill då inte, att människan 

skall gå förgängelsen i förväg. Man säljer då inte en gammal familjeklenod, som gått i arv från 

släktled till släktled, för ett modernt smycke eller för att ha ett stort kalas. Vi kasta inte undan 

farmors gamla psalmbok, i vilken hon under ett långt liv haft sin glädje, såsom en onyttig, för 

oss värdelös bok; vi älska inte antikviteter blott därför, att de är moderna för närvarande, utan 

därför, att de är gamla, ha bevittnat gångna släkters liv, och därför att de ofta äga egenskaper, 

som vår tids alster sakna, nämligen gedigenhet och flärdlöshet. 

Vi älska då även de gamla minnena i vår egen stad. De är visserligen få. Vår kultur har aldrig 

varit stark, den är för övrigt ung, vi har ett klimat, som verkar förstörande, och vi äga endast en 

eller annan kvarleva från forna dagar. Stockholm är 600 år gammalt, men Stockholm är ändå 

i stort sett en alldeles modern stad; varje generation har varit mån om att få uttryck blott åt sin 

tids idéer, Stockholm är lik en stad i Amerika och i Australien - med få undantag. 

Det är några av dessa undantag vi har letat fram, inte för att lära något nytt utan för att påminna 

oss alla den omständigheten, att vi dock leva på gammal grund - på vår egen svenska grund, 

där våra fäder före oss byggt och bott. 

18 

Källor: 

ELLERS: Stockholm, 1800-1801. 

FERLIN: Stockholms stad. Stockholm 1858. 

Från ett föredrag av Ellen Fries. 

Först publicerat 1901.

En historisk vandring genom Stockholm - Svenska kulturbilder ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?