En historisk vandring genom Stockholm - Svenska kulturbilder ...

hospital eller en själagård låg, och Stadssmedjegatan kallas så efter några där i långliga tider
belägna smedjor.
Gavelhusen med sin höga takresning, sina järnkrampor och sin sirliga ornering, sådana de
ännu kvarstår i de tyska hansastäderna, har dock med några få undantag när försvunnit. Husens
stomme är likväl ofta äldre än vad takkonstruktionen berättar. Stockholmarna har velat följa
med sin tid även i otid och därför moderniserat där de så kunnat.
Vid Stortorget har vi två gamla hus som kanske härstammar från medeltidens sista århundraden,
men portalerna möjligen från en senare tid, liksom det ståtliga huset vid Kornhamn.
Särskilt stannar vi vid Svartmangatan nr 24. Detta hus ser vid första påseendet mycket modernt
ut; det har ombyggts i våra dagar och förut på 1600-talet av den ryktbare Karl Karlsson
Gyllenhielm. Hans och hans husfrus, Kristina Ribbings, vapen sitter inmurade i förstugan. Men
husets nedre botten och dess källare är mycket äldre; de är lämningar av det gamla svartbrödra-
eller dominikanklostret. En snickeriverkstad, några bodar och ett upplagskontor äro nu inhysta
i de gamla munkboningarna, men de väldiga murarna och de präktiga valven påminner oss om
deras ursprungliga användning.
Till svartbrödraklostret knyter sig fler tilldragelser från medeltiden. Där uppehöll sig både Karl
Knutsson och Sten Sture d.ä. på sina stockholmsbesök. Klostret indrogs av Gustav Vasa som lät
riva en del av dess byggnader och kyrkogården uthyrdes till en läkare, som använde den till
kryddgård för medicinalväxter. Den gamle Messenius kväder därom:
“Där kyrkan var, örtagård blef.
Sig till gagn en doktor det drev.
Han gjorde som en fåvitsk man,
för Gud aldrig det svara kan.
Ej må förgänglig ört gro,
där som de himmelska ha ro”.
Men, tillägger denne författare, det skedde värre saker än så på Stockholms gamla kyrkogårdar
med de dödas ben: de skickades till konungens krutkvarn för beredning av salpeter. Och han
fortsatte:
“Ej är kristligt i väder
så skjuta sina förfäder”.
Från folkungarnas tidevarv härstammar även det på Kedjeskär anlagda gråmunkeklostret. I
dess kyrka, vår nuvarande Riddarholmskyrka, vilar själva grundläggaren, Magnus Ladulås.
Han var kyrkan tillgiven, varför han av prelaterna fick ärenamnet “kyrkans heligaste son” och
“salighetens betjänt”, och när han givit S:t Fransiscus ett kloster, skulle också dennes goda vän,
S:ta Clara, ha sitt. I krönikan vi ovan anfört står:
“Sedan drog kungen ut med bång
på Norremalm, som jag har sport,
där afmättes en laglig ort
för det kloster, som heter nu
EN HISTORISK VANDRING GENOM STOCKHOLM
4