För Gustav - Smakprov

att jo, hon gillar mig. ”Och då kan jag inte förstå varför vi inte
bara kan erkänna och formalisera den saken, det skulle definitivt
göra mig lyckligare. Och så tillsvida att det inte skulle göra dig
direkt olycklig att vara ihop med mig så skulle ju i alla fall vår
sammanlagda lycka öka om vi var ihop. Det är åtminstone ett
bättre alternativ än att fortsätta så här.”
Martina suckar. Jag låter mig inte nedslås.
”Alltså, skulle det göra dig olycklig att vara ihop med mig?”
”Nej”, stönar Martina.
”Nej men då så.”
”Såhär”, säger Martina. ”Utilitaristerna menar att man av två
alternativa handlingar ska välja den vars konsekvens medför den
största totala nyttan utifrån den eller den preferensen, eller hur?”
”Jo?”
”Men grejen är att de är snubbar allihop, med fullständigt
orörliga känsloliv. Saken är den att man inte har en aning om vad
man kommer bli lycklig av i nästa ögonblick, och de måste ha
varit fruktansvärt tråkiga de där gubbarna, om de inte kunde
räkna ut det.”
”Okej” säger jag. ”Så din tes är alltså …?”
”Att vi lika gärna kan bestämma att inte ses mer om du tvunget
måste ta det så allvarligt.”
Så kan man ju inte ha det. Jag tar tillbaka alltsammans, filosofi
är trots allt en disciplin som förutsätter strikt rationalitet och
logisk stringens, och man kan ju inte resonera rationellt om en
förälskelse, om detta som är ett TVÅNG!
”Det är inte mitt tvång” säger Martina.
”Nej, just det” knorrar jag. ”Det är orättvist.”
”Du får väl hänga med någon annan om du vill ha det annorlunda.
Någon som tycker precis som du.”
Och det har hon ju rätt i. I princip. Det är bara det där:
”Jag kan inte.”
Så jag ligger och skruvar på mig om nätterna och försöker hitta
på något sätt att få Martina att ändra sig. Först tänker jag på hur
47