Pulticura

När Amélie var liten blev hon
feldiagnostiserad med hjärtfel av hennes
far, och sedan dess har hon knappast
fått någon verklig kontakt med andra
människor. Detta får Amélie att tillgripa
sin egna fantastiska värld där hon
drömmer om kärlek och skönhet och
allt underbart världen kanske har att
erbjuda. När hon senare blir gammal nog
flyttar hon till en lägenhet i Paris och
får ett arbete som servitris. Bakom en
vägg i sitt badrum hittar hon en förlorad
liten skattkista som tillhör den tidigare
invånaren och bestämmer sig för att
återlämna den. Efter att ha bevittnat
mannens reaktion får hon ett nytt
mål i livet - att ägna sig åt att anonymt
hjälpa människorna omkring henne.
Hon hjälper sin egna trädgårdstomtebesatta
far, en misslyckad författare, en
hypokondriker, en man som förföljer
sina ex-flickvänner, en undertryckt ung
stjäl, hennes livs kärlek och en man vars
skelett är lika skört som glas. Men endast
efter att ha blandats in i dessa eskapader
inser hon att hon bortser från sitt eget liv
och hennes strävan efter kärlek.
Känslomässiga ögonblick är något
filmen verkar ha ett oändligt lager av,
och ändå får man aldrig nog. Filmens
livliga färgpalett, kreativa kamerarörelse
och sporadiska berättarröst påminner
nästan direkt om Wes Anderson och
hans verk. Förtjusande karaktärer med
intressanta särdrag (ännu en gång erinras
Anderson). Tyvärr börjar den mot slutet
tappa fart, och filmen dras ut lite för
långt för sitt eget bästa.
Amélie från Montmartre är en
charmig, rolig film med den en fransk
dagdrömskänsla som de flesta gärna
slukar.
Amélie från Montmartre
2001, Frankrike
Regissör: Jean-Pierre Jeunet
Mitt betyg: 3.5/5
Filmen “Beanpole - den väldiga kvinnan”
visar oss Leningrad efter att andra
världskriget slått till. Men istället för
högljudda krigsscener eller manliga
soldater får vi följa två kvinnor - Iya
(Viktoria Miroshnichenko), som lider
av en sjukdom efter en hjärnskakning
som ger henne slumpmässiga anfall,
och Masha (Vasilisa Perelygina),
som återvänder från sin militärtjänst,
exalterad över att äntligen få förena sig
med sin unga son, Pashka. Men det gör
hon aldrig. I början av filmen, när Iya
och Pashka leker, får Iya ännu ett anfall
och landar ovanpå pojken. I en hel minut
låter Kantemir Balagov betraktaren
se Pashka kämpa för livet under Iyas
gripande kropp.
Balagovs långa tagningar gör underverk.
Han låter varje scen fullkomligt vecklas
ut på egen hand och förlitar sig på
att skådespelarna, karaktärerna, ska
göra den levande, istället för att ge
den en hjälpsam putt med skakande
kamerarörelser, klippningar eller andra
gimmicks. När Iya återförenas med
Masha låter Balagov Viktoria själv ta
sig an att förklara för en mamma att
hennes son har dött i hennes händer.
Under 5 förskräckliga minuter ser vi hur
Iya gång på gång försöker och misslyckas
med att berätta sanningen, tills Masha
till slut säger det åt henne: “Pashka är
död”. Balagov låter scenen hitta sin egen
takt och ger karaktärerna fullständig
kontroll. Och med det blir varenda scen
levande.
Denna film utforskar människor som
överlevt krig och deras relationer på ett
intensivt och tankeväckande sätt. Vackert
agerat - huvud skådespelerskorna är
fantastiska.
Beanpole - den väldiga kvinnan tvingar
den mest förskräckta att hålla ögonen
öppna. Dessvärre kan dess extremt
långsamma takt misslyckas att fånga den
som inte grips till att börja med.
Beanpole - den väldiga kvinnan
2019, Ryssland
Regissör: Kantemir Balagov
Mitt betyg: 4/5