Pulticura

Fear of Music, som släpptes nästa år, utforskar samtidigt
mörkare post-punk och afrikanskt inspirerad rytmik. Albumets
ton är både frodi och livfullt som en djungel, och dystopiskt
storstadsbetongigt. Man slås direkt av dess kusliga känsla,
trots det lummiga groovet slår det lite slint, som en omänsklig
återskapelse av musik. Huvudpersonen är ångestfylld och
nojig, och kanske med god anledning, av “Life in Wartime” att
döma. Den underliggande krypande känslan håller i sig under
hela albumet. Orsaken till denna känsla kan ligga i David Byrnes
självmedvetna, satiriska låtskrivande och framförande. Det ger
intrycket av att alla i rummet skrattar åt ett skämt man själv
inte förstår men misstänker var på ens bekostnad.
Vid detta laget i sin karriär hade bandet varit med på Saturday
Night Live och American Bandstand och deras tidigare väldigt
New York-centriska bubbla expanderade ständigt. För att
motverka växtvärken och för att inte stagnera försökte bandet
genom detta album tänja på alla gränser. De gick in i studion
helt utan att förbereda sig och jammade tills något lät bra. De
släppte gamla idéer om låtstrukturer och lånade Dadaistisk poesi
till texterna. Ett återkommande tema är motsägelser: “lyssna
aldrig på elgitarr” på låten “Electric Guitar” till exempel.
Albumet fångar bandet i mitten av en dramatisk transformationsperiod.
De skrotade alla taktiker som hade funkat för
dem tidigare, kanske i hopp om att hitta en ny form för bandet
att ta, men detta ledde istället till att de förfinade essensen av
Talking Heads. Det som gör Talking Heads så bra som band
är deras ständiga utveckling och sättet de med visst kliniskt
avstånd vrider och vänder, drar i och petar på musik som om
det vore ett antikt fickur eller ett kemiexperiment.
av förnedrande. Talking Heads däremot gick i motsatt riktning.
Genom, eller på grund av, alla lager av tillgjordhet lyckas
Talking Heads dels leverera en tankeväckande kommentar på
medelklassens maniska monotoni, och relatera till alla sorters
personer, oavsett vad låtarna till synes handlar om. Vid första
lyssningen kanske det låter som svammel, men ju mer uppmärksam
man är, desto mer får orden sin egna mening.
Här når även Afrobeatinspirationen som började puttra redan
första gången Brian Eno och Talking Heads träffades sin kokpunkt.
De hade gått hem till Eno för att lyssna på skivor, och
en av skivorna han spelade var Fela Kutis Afrodisiac. De hade
aldrig hört något liknande, och albumet kom att bli mönstret
för Remain In Light. De började ta steg mot detta redan på
More Songs och experimenterade med det på Fear of Musics
“I Zimbra”, men idén kläcks helt först på Remain In Light.
Remain In Light är för många en etablerad “klassiker”, trots
eller kanske på grund av dess svårfångade känsla. Oavsett hur
många gånger man lyssnar på det är det liksom inte ett album
man helt kan lära känna. Det kan ha att göra med Byrnes
obskyra texter eller instrumentationen som är som en orm som
alltid slingrar sig ur ens grepp när man tror man lyckats fånga
den. Även på grund av dess kryptiska eller till synes meningslösa
texter utvecklas låtarna i personlig mening för varje gång
man lyssnar på dem.
När Remain In Light släpptes 1980 dominerades topplistorna
av Pink Floyd, Billy Joel och Paul McCartney. Om rock någonsin
hade försökt uppehålla ett sken av självmedvetenhet eller ironi
var det totalt släppt vid det här laget. För somliga var detta rock
vid sitt mest genuina, för en generation av punkare var det rent
Dessa album representerar förändring och utveckling på
många olika plan. Delvis på ett personligt plan, kreativt, fysiskt
och psykiskt. I större skala kapslar bandet det politiska och
kulturella klimatet i USA, på tröskeln till ett nytt årtionde, på
ett sätt som är lika relevant idag. Det är sanna konstverk som
verkligen förtjänar att kallas klassiker.
Text: Lisa Rödjer
35