Bergslagsleden - Vandring längs obesökta hemtrakter

Bergslagsleden
Vandring längs obesökta hemtrakter

Tillbaka till
ursprunget
Under tidig sommar 2019 vandrade jag den norra delen av Bergslagsleden,
som förberedelse och träning inför en längre vandring i fjällen senare.
Bergslagsleden sträcker sig totalt 28 mil, från norr till söder tvärs igenom
Örebro län. Född och uppvuxen i Hallsberg, nästan i länets mitt, kändes
det lite som att åka och återupptäcka en hemmamiljö jag aldrig egentligen
besökt på riktigt förut.
Den där förberedande vandringen längs Bergslagsleden imponerade. Så
året efter återvände jag för ledens alldeles egna skull och traskade även den
södra delen.

Min vandring i korthet
Distans: Cirka 26 mil inklusive en avstickare i Tivedens
nationalpark, fördelat på två separata tillfällen.
Riktning: Från Kopparberg i norr till Tiveden i söder.
Tidsåtgång: 6+6 dagar.
Dagsdistanser: Cirka 21 km per dag i snitt.
Nattlogi: Norra halvan av vandringen lyxtältade jag i
Hilleberg Niak förutom en natt i vindskydd. Södra halvan
växlade jag logi mellan lättviktstältet Six Moon Designs
Lunar Solo, vindskydd och dessutom vandrarhem vid ett
tillfälle.
Datum Dag Start Mål Km Etapp
2019 1 Kopparberg Kroktjärnen 23 2–3
1–6 juni 2 Kroktjärnen Garphyttedammen 14 3–4
3 Garphyttedammen ”Skogen” 23 4–5
4 ”Skogen” Kvarndammen 28 5–7
5 Kvarndammen Göljan 30 7–9
6 Göljan Leken 23 9–11
Deldistans 141
2020 1 Leken Mörktjärnen 13 12
16–21 juli 2 Mörktjärnen Södra Holmsjön 18 12–13
3 Södra Holmsjön Ramundeboda 28 13–14
4 Ramundeboda Bosjön 28 15–16
5 Bosjön Käringaudden 20 16–17
6 Käringaudden Tivedens huvudentré 7 17
Deldistans 114
Total distans 255

Så otroligt grönt och vackert. Många
gånger kändes skogen närmast mytisk.

När jag passerade igenom en skog gick jag längs ett hägn. Samtidigt
började jag känna en välbekant doft som jag inte kunde identifiera.
Förrän jag såg det här. Får. Och en fårfarm.
Syterskalet öppnar upp sig.
DAG 1, 2019
23 km | Kopparbergs tågstation – Kroktjärnen
Juni månads första dag var
också starten för min vandring
längs Bergslagsleden. Vid
lunchtid var jag framme vid tågstationen
i Kopparberg. Därifrån har
man cirka två kilometers promenad
att klara av innan man kommer ut på
leden på etapp 2.
Jag hade ett konstant blött väder
som växlade mellan rejält regn ner
till bara smådugg. Även om det var
blött var det också ett bra tillfälle att
testa utrustningen i regn: poncho,
regnkläder och kängor, så jag var ändå
positiv. Dessutom möttes jag överallt
av en nästan överjordiskt grön skog,
tack vare vätan.
Målet för dagen var satt till rastplatsen
vid Rasbackstjärnen. Jag hade under
en längre sträcka noterat färska
skoavtryck i den våta stigen och
misstänkte starkt att det borde finnas
en eller två vandrare vid lägret när jag
kom fram.
Inte trodde jag att det skulle vara
hela tre barnfamiljer!
Både barn och vuxna var trevliga
men det var minst sagt fullt i lägret
redan. Efter lite spanande på kartan
konstaterade jag att jag kunde gå fyra
kilometer till, till Kroktjärnen. Där
hittade jag till slut en härtlig tältplats
för bara mig själv.
På väg mot tjärnen passerade jag
genom det som visade sig heta Kindla
naturreservat och det måste vara en av
de vackraste skogar jag gått igenom.
Har jag möjlighet senare i livet
skulle jag absolut vilja återvända bara
dit, och upptäcka mycket mer.
En fördel med att vandra med poncho är att det inte blir någon
glipa vid ryggen, och att kameran kunde hänga kvar framme på
axelremmen. Men annars var den mest knölig att få på.

Den här helt fantastiska utsikten, där man ser hur värmen stiger upp ur
skogen som dimma, fick jag när jag gick trapporna högst upp i utsiktstornet
på Mackarsberg på etapp 3.

Jag kom fram till Kroktjärnen och följde den.
Det var inte förrän när den började ta slut som
jag hittade en plats för mitt tält och kunde slå
mig ner för natten.

På en liten höjd vid en udde hittade jag en plan yta
stor nog för ett mindre tält. Jag kunde knappast få ett
mysigare nattläger.
Morgonen efter.

DAG 2, 2019
14 km | Kroktjärnen – Garphyttedammen
Min plan hade varit att ta det
lugnt de första dagarna:
19 kilometer första dagen
och 18 kilometer nästa. Nu blev det
inte riktigt så dag ett så under dag två
kände jag mig inte alls lika pigg som
dagen innan.
Jag var framme vid andra nattens
planerade läger redan vid 15-tiden.
Det är tidigt att slå läger och trots att
jag kände mig trött ville jag gärna gå
vidare.
Länge funderade jag på det, men hur
jag än tittade på kartan verkade det
enda alternativet på rimligt avstånd
(en dryg mil bort) innebära att jag
skulle sova på campinganläggningen
Uskavigården; antingen i tält eller
på vandrarhem. Det var jag inte alls
intresserad av.
När jag vandrade Höga kustenleden
under 2018, året innan, tältade jag en
natt på familjevänliga campinplatsen
Friluftsbyn. Den typen av tältcamping
är inget jag gör om frivilligt, inte när jag
är ute på ensamvandring i alla fall. Så
jag valde trots allt att stanna kvar.
Jag roade mig med att mer i detalj
planera för kommande dagars etapper,
se över tillgången på mat och snacks,
samt läsa i medhavd bok.
Garphyttedammen visade sig vara
en liten fiskepöl. Ett par flugfiskare
avlöste varandra under ett par timmar
innan jag fick dammen och skogen för
mig själv.

Mina vandringsstavar gjorde äventyret betydligt roligare och blev
som ett slags extremt smala men starka och stöttande kompisar,
alltid redo att hjälp till när den egna energin eller balansen tröt.

Här passerade jag för första gången igenom en
hage med kossor. De var dock mer intresserade av
att ta det lugnt i skuggan än något annat.
DAG 3, 2019
23 km | Garphyttedammen – ”Skogen”
Kvällen innan hade ett regnoch
åskoväder utlovats men
det höll sig borta under hela
natten. Dock passade det på att segla
in nu. Jag hade utan stress hunnit packa
ihop mina penaler och fått ner tältet
när åskan började mullra.
Medan jag satt och åt min frukost i
det närliggande vindskyddet började
regnet ösa ner. Så som det brukar vara
med störtskurar var det snart över,
redan innan jag, långsamätare som jag
är, hade hunnit klart med frukosten.
Jag drog på mig mina regnbyxor
för att skydda vandringsbyxorna från
vätan av undervegetationen i skogen,
och drog iväg.
Någonstans runt Garphyttan hade solen
strålat så länge att det inte längre
var möjligt att ha regnbyxor på sig, det
var för varmt. Så av åkte dem, lägligt
nog i samband med att jag kom ut på
lite öppnare stigar och vägar.
Vandringen fortsatte den dryga
milen till Uskavigården som jag
underlåtit att gå till dagen innan. Här
gjorde jag en paus lagom till lunch
och köpte lite gott i verksamhetens
reception. Tyvärr fanns varken macka
eller mat, men smågodis och en liten
påse ostbågar satt också rätt gott kan
jag meddela.
Efter en långpaus på närmare två
timmar gick jag vidare. Målet var inställt
på Stora Gålsjön en mil bort. Nu
kände jag mig rätt lugn i att jag skulle
få ett nattläger för mig själv, utan vare
sig barnfamiljer eller fiskare. Det var
trots allt måndag och de flesta borde
ju rimligtvis syssla med andra saker än
vandring nu. Så fel jag hade...

ᭀ Kvällen började smyga sig på och
jag visste att Stora Gålsjön och lägerplatsen
borde vara precis runt hörnet.
Med tanke på min önskan att finna
lägret tomt var inte ett gigantiskt
kupoltält – det måste ha tagit minst
fyra person! – det jag ville upptäcka på
en höjd snett framför mig. Än mindre
ytterligera ett stort tunneltält. Och
ett till tält. Och ett till. Och ännu fler,
överallt!
När jag strax kom fram till
vindskyddet var det förvisso inte
en samling barnfamiljer som mötte
mig men väl en hel skolklass med,
gissningsvis, högstadieelever.
”Vi har klassdagar!” var det glada
tillrop jag fick från någon ungdom i
högen, när jag försiktigt undrade vad
så många personer gjorde ute i skogen
en måndag.
Lätt chockad konstaterade jag att
det inte fanns en chans att jag ville
stanna kvar där, men var skulle jag ta
vägen? Nu fanns ingen Kroktjärn bara
några kilometer bort, och vatten ville
jag ändå ha tillgång till.
Först chansade jag på att göra en
avstickare från leden till en närliggande
tjärn för att se om det fanns
möjligheter till vatten och tältplats där.
Men jag insåg snabbt att vegetationen
för var tät, det var inte troligt att jag
skulle hitta varken ner till vattnet eller
en lämplig yta för tältet.
Det slutade med att jag hämtade
vatten och förberedde kvällsmålet vid
en skogsbäck, omringad av mygg som
nu börjat vakna till liv. Sedan slog jag
läger på första bästa plana yta i skogen
som jag kunde hitta. Med middagen
uppvärmd och klar i min mattermos,
och lite extra dricksvatten var det inga
problem att klara natten. Jag fick bara
ge mig iväg nästa morgon utan frukost i
magen. Och så blev det.
Ibland måste man passera igenom
högspänningsledningsgator. Ingen favorit.
Inte en sjö eller bäck i närheten, här där jag fick tälta
mitt i skogen. Jag var sur när jag gick och la mig och
glad att kunna bryta läger kommande morgon.

DAG 4, 2019
28 km | ”Skogen” – Kvarndammen
Vissa bäckar och vattendrag är mer välkomna än
andra. Den här är ett av mina bästa exempel på det.
Jag var onekligen lite sur över
att behöva vakna i skogen,
utan tillgång till vatten. Men jag
försökte hålla mig positiv och såg till
att fylla på med nytt vatten vid nästkommande
bäck. Hittills hade det varit
gott om strömmande vattendrag längs
leden så jag kände mig inte orolig att
bli utan vatten, men jag längtade efter
att kunna ta ett bad efter en hel dags
vandring.
Så helt plötsligt, strax innan jag kom
fram till Hammarby bygdegård där
jag tänkt äta frukost, dök en sån där
magiskt fin skogsbäck upp. Jag tänkte
inte ens efter, jag bara reagerade och
tog helt enkelt rast där på den enkla
bron över vattendraget.
Efter en lång sträcka av skog kom jag
fram till skidanläggningen Digerberget.
Där hade jag planerat en paus och
påfyllnad av vatten som skulle finnas i
en kran längs en husvägg.
Vattnet fanns som utlovat. Vad som
mer fanns var en äldre kvinna som jag
kom i samspråk med. Det visade sig att
både hon, jag och hennes son hade en
hel del gemensamt när det kom till vårt
intresse för vandring och fjäll. Även om
det skett med lite olika förutsättningar
utifrån våra olika generationer.
Så småningom var det dags att samla
kraft att gå dagens sista sträcka.
Jag hade nu gått cirka två mil men
hade ändå åtta kilometer kvar. Med
målbilden att i alla fall den här kvällen
komma till en lägerplats som erbjöd
badmöjlighet traskade jag vidare, vid
gott mod.
Längs vägen verkar det som att jag gick
igenom så väl Nya som Gamla Pershyttan,
och även ”bara” Pershyttan.
Oavsett exakt vilka av Pers hyttor det
var, var vandringen väldigt trevlig.
En stund efter någon av alla Pershyttor
fann jag mig vandra längs en
oerhört charmig handgrävd kanal.
Nu var sjön Kvarndammen och mitt
nästa nattläger inte långt borta men
sista kilometern gick igenom ett uppvuxet
kalhygge, en av de miljöer jag
gillar minst – jag kallar det ”härjskog”
och det är inget positivt. Där är vegetationen
tät och stökig, utan sikt åt något
håll och utan skydd för en eventuell
gassande sol. Som jag hade.
Jag nästan flög fram, med svetten
rinnande från alla håll och kanter,
allt mer ivrig att komma fram till en
badvänlig sjö.
I utkanten av Nora
passerar man ett
stycke järnvägshistoria.
Sveriges äldsta,
faktiskt.
Medan jag ömsom åt,
ömsom fixade med diverse
vandringsrelaterade
småärenden, lät jag alla
mina sockor torka i solen
vid Hammarby bygdegård.
Så småningom var jag redo
att gå vidare.

Uppe på en höjd och helt plötsligt
ser jag en motorväg på avstånd.

ᭀ När jag kom fram till Kvarndammen
konstaterade jag snabbt att det
var så mycket gungfly på ytan att det
inte fanns minsta tillstymmelse till
badmöjlighet – kanske inte ens tillgång
till färskvatten. Då blev jag lite smått
förbannad.
Jag hade gått långt, det var varmt
och mitt vatten var nästan slut. Jag
började svära åt Bergslagsleden. Vilken
skitled!
Nåja, när den värsta besvikelsen – för
det var vad det var – hade lagt sig började
jag ändå se lösningarna. Det gick
att snappa åt sig lite vatten så jag i alla
fall kunde dricka, laga mat och tvätta
av mig. Och jag var äntligen ensam vid
lägret. Det fanns även upphuggen ved
så jag kunde starta en brasa.
Den här natten orkade jag inte sätta
upp tältet och myggen var inte så farliga,
så jag valde att sova i vindskyddet.
Till en falnande brasa kunde jag
sedemera konstatera att även den här
dagen slutade rätt så bra.

Färskvattnet: Så nära
men ändå så långt borta
Min första natt i vindskydd för den här
vandringen. Jag gillar verkligen att sova i
vindskydd. Bra utsikt och gott om plats.

DAG 5, 2019
30 km | Kvarndammen – Göljan
Klapperstensfält från länge, länge sedan.
Från början hade jag inte tänkt
att den här dagen skulle bli
så lång. Men när jag under
turen kollade på kartan och planerade
utifrån hur jag nu börjat lära känna
leden, fick jag den bestämda känslan
att det kunde vara värt att addera fem
kilometer och gå ända till rastplatsen
vid sjön Göljan.
Det jag inte visste var att jag valde
att göra en av de mest kuperade och
ansträngande delarna av leden, under
en av de varmaste dagarna, till min
absolut längsta dag. Det blev en kamp.
Men det började bra. På bara två
timmar hade jag gått nio kilometer till
Mogetorp där det fanns möjlighet att
köpa sig en lagad måltid. Det ville jag
inte missa!
Efter att ha fyllt magen rejält började
det bli tufft.
Resterande dag bestod mest av
stenar och rötter, och oändliga backar
upp och backar ner. Med solen som
obarmhärtigt gassade ovanifrån. Svetten
rann, troligen litervis. Samtidigt
vägrade jag sakta ner på tempot.
Känslan av att Bergslagsleden är
som ett Höga kusten i miniformat
förtogs knappast när jag passerade
ett helt område med klapperstensfält
från en gammal kustlinje, omsorgsfullt
inhägnad och bevarad ändå från
Yolandiahavets tid.
Men den här dagen hade jag inte
mycket tid att njuta. Jag fick vila för att
orka gå vidare, det var allt rasterna var
till för.
Under vandringen märkte jag att
mitt nyinköpta vattenfilter tyvärr redan
börjat ge upp och filtrerade mycket
långsammare än den öppna kran det
varit bara några dagar tidigare. Jag
orkade inte sitta och nästan bokstavligen
pressa vatten genom filtret under
långa sega minuter. Nu hade därför
de av ledkartan utmarkerade vattenkranarna
på bygdegårdar, vandrarhem,
bondgårdar och andra vänliga
anläggningar blivit allt viktigare stopp
för mig.
Nästa sådan kran skulle finnas vid
en liten pub- och spaanläggning mitt
i skogen och jag gick dit så snabbt
jag bara kunde. Väl där dröjde jag
länge vid kranen på utsidan av en av
fastigheterna. Jag såg till att dricka
mig mätt, tvätta av den värsta svetten
och sedan förbereda kvällsmålet i min
mattermos till senare.
Nu hade jag gått 23 kilometer i
intensiv värme. Sju kilometer återstod
men redan efter två fick jag en trevlig
överraskning i form av Tomasboda: ett
större område med bevarade hus, murar
och annat från ett bondesamhälle
från förr i tiden.
Och när jag precis passerat igenom
Tomasboda och tittade uppåt och
framåt insåg jag att jag hade en utsikt
mot ett antal vindkraftverk långt borta
i söder. Vindkraftverk som rimligtvis
måste vara de som står längs E18 och
som vi – familjen – alltid kört förbi när
vi åkt mellan Hallsberg och Örebro
under uppväxten.
För en stund kändes det som att jag
var nästan hemma.

Härigenom på Tomasboda vallade man kossorna
förr, på den tiden de betade i skogen och hade
bjällror runt halsen.
Titta noga så ser du fyra vindkraftverk
i fjärran.

Tänk dig själv att du har
längtat efter ett svalkande
bad i flera dagar. Och
kommer fram till det här.
Efter tre mils vandringskamp
var det lätt att njuta.
ᭀ Från Thomasboda hade jag fortfarande
fem kilometer kvar. När jag
kom fram till målet kanske en och en
halv timme senare möttes jag tack och
lov av allt jag önskat mig: en badbar
sjö, ensamt läger och helt fantastisk
omgivning.
Äntligen kunde jag bada, och jösses
så skönt det var! Helt plötsligt var all
ansträngning, alla trampade mil och
svettade liter, värt det.
Tältplatsen gick inte att klaga på. Inte en
bris svepte mellan träden så stormlinorna
fick ligga oanvända.
Jag satt uppe sent och såg hur solen
sakta färgade himlen i de ena färgerna
efter de andra.

Jag kunde inte riktigt med att gå och lägga mig,
ville bara njuta av vädret, värmen och att jag
nått fram till en sån fin plats.

DAG 6, 2019
23 km | Göljan – Leken
Sista dagen för den här vandringen.
Ikväll skulle jag bli
upphämtad av min far vid
etappmålet Leken, längs E18. Hade jag
följt etappens hela sträckning hade
vandringen blivit 26 kilometer men jag
trodde inte jag skulle palla att gå så
långt en dag till, inte i den värme som
var.
Jag hittade en sträckning på kartan
där jag borde kunna gena över och
korta ner med dryga tre kilometer. Det
låter kanske inte så mycket men för
mig motsvarande det nästan en timmes
vandring och dagen var tillräckligt
lång ändå.
Första delen av dagen gick bra. Jag
tog en första paus vid en mysig tjärn
där jag även kunde doppa och kyla
fötterna en stund.
Nästkommande delsträcka gick
också smidigt. Vid en bondgård i Suttarboda
fyllde jag på med vatten och
tvingade i mig lunch, även fast jag inte
kände mig särskilt hungrig.
Värmen suger musten ur en på flera
sätt.
Någon kilometer senare var det dags
att gena, och jag hoppades att stigen
som fanns markerad på kartan fanns i
verkligheten också. Mestadels får jag
nog säga att den gjorde det och när jag
åter kom ut på leden var jag nöjd med
att ha kortat av dagens totala distans
något.
Nu blev det jobbigare. Värmen och
flera långa vandringsdagar gjorde sig
till känna. Vid ett tillfälle var jag tvungen
att bara sätta mig ner en stund,
nästan mitt på stigen, för att andas lite.
Så småningom började jag känna
mig lätt yr. Jag funderade på om det
kunde vara vätskebrist men jag får
alltid hemsk huvudvärk i sådana lägen
och det kände jag inte av alls nu. Istället
misstänkte jag att jag fått ett litet
underskott av salter och mineraler.
Jag stannade då och då för att inte
tappa balansen, och fokuserade på att
hålla mig på benen. Det var bara en
halvmil kvar till nästa vatten och vila.
Det skulle jag klara.
Framme vid tjärnen Lilla Tväggelåten
och sista pausen önskade jag att
jag hade en natt kvar att stanna där.
Det var så otroligt fint. En badvänlig
tjärn där det till och med fanns en
liten hemsnickrad stege ner i vattnet!
Gott om tältplatser. Ensamt. Lugnt.
Underbart.
Jag badade aldrig i tjärnen eftersom
jag hade en timmes svettig vandring i
lika svettiga kläder kvar, men jag passade
på att tvätta av mig i alla fall.
Och jag kunde definitivt kosta på
mig en liten tupplur. Efter vandringen
hittills var det helt klart välbehövligt.
Efter tvättning, tupplur och en
chokladkaka ringde jag pappa och
meddelade att jag nu hade en timmes
vandring kvar och att han kunde börja
köra hemifrån. Nästan på minuten
en timme senare var jag framme vid
upphämtningsplatsen och hoppade in
i pappas bil som stod och väntade.
Då hade jag gått från Kopparberg
och delar av etapp 2 och vandrat 14 mil
söderut, till slutet av etapp 11. Med det
var jag mig nöjd.
För den här gången.
Här fanns en sån där kran med
gott vatten som en snäll bonde
bjöd törstiga vandrare på.
Vattentemperatur: 27 grader celsius.
Det går inte att klaga på värmen i den
stora naturliga poolen.

Ibland finns hjorton längre
söderut också.

DAG 1, 2020
13 km | Leken – Mörktjärnen
Ett år senare. Med inte minst
en vandring av Kungsleden
som erfarenhet sedan sist var
jag mer än redo att ta mig an den södra
delen av Bergslagsleden, och börja där
jag slutade förra året.
Ryggsäcken, nu en storlek mindre,
var packad med tält, mat och allt för
att vara borta under sex dagar. Lite
mer än fem av dem var förlagda till
Bergslagsleden. En sista dag skulle
helt ägnas åt en avstickare i Tivedens
nationalpark. Jag planerade att börja
mjukt och bara gå dryga 10 kilometer
första dagen. Därför startade jag sent,
inte förrän vid 17.30.
Det tog inte länge innan jag var
uppe på höjden Lekhytteklint och åter
såg de vindsnurror vid E18/E20 som
överraskade mig näst sista dagen förra
året. Det skulle visa sig att vindsnurror
skulle bli ett återkommande tema fram
till förmiddagen nästa dag.
Med gott humör traskade jag på, med
målet i sikte: rastplats och vindskydd
vid vad jag läst skulle vara en riktigt fin
badsjö. Lillsjön.
Jag var framme där som planerat
men det där med att rasta vid en
populär badplats visade sig vara en
dum idé… Där var nämligen bortåt 30
personer till som också ville hänga vid
badplatsen.

Morgonen efter. Solen gick upp fint
bakom tältet.
Det ser idylliskt och fint ut och det var det, på sätt och vis. Men jag räknade till
åtminstone elva vindkraftverk i närområdet. Den som tror att vindkraftverk är tysta
och blygsamma har fel. De surrar och smäller oregelbundet hela tiden.
ᭀ Osugen på så mycket sällskap kollade
jag på kartan och klurade på om
det fanns möjlighet att hitta tältplats
på lämpligt avstånd någon annanstans.
Abborrtjärnen 1–2 kilometer bort
borde kunde funka. Jag tog på mig
ryggsäcken och klev vidare.
Vid Aborrtjärnen hittade jag en helt
fantastisk tältplats precis vid vattnet.
Det här var ju toppen!
Tyvärr höll mitt nya tält inte med.
Jag försökte i säkert närmare en timme
att få tältet att stå men antingen var
marken alldeles för hård av berggrund
eller på tok för mjuk av tjock mossa.
Tältet gick helt enkelt inte att få upp.
Jag fick ge upp och åter vända mig
till kartan. Och nu började det bli dags
att få ordning på nattlägret.
Skulle jag gå tillbaka? Det ville
jag verkligen inte. Vad fanns framåt?
Någon kilometer vidare längs leden
fanns Mörktjärnen.
Jag chansade.
Ryggsäcken åkte på igen och med
mindre energiska kliv gick jag ditåt.
Klockan var kanske runt niosnåret nu.
Sent, och jag började bli hungrig och
trött. Solen skulle snart gå ner.
Någon halvtimme senare var jag
framme vi tjärnen. Det var fint men
med vindkraftverk överallt. Bakom,
framför och bredvid. Nära. Men jag
hade inget val, nu behövde jag få upp
tältet om jag inte skulle behöva vandra
i mörker.
Jag började sätta upp tältet. Men trots
att marken var betydligt medgörligare
än vid Abborrtjärnen var det ändå inte
enkelt.
Lerjorden var stabil vid fem av sex
fästpunkter men inte vid den sjätte
framför tältet – den viktigaste. Och
tältet behöver alla sex punkter för att
stå upp. Det måste funka. Jag flyttade
tältet en halv meter. Hade nästan lite
lätt panik men det vara bara tvunget
att funka.
Till slut fick jag till det. Tältet var rest
och jag kunde äntligen börja slappna
av. Klockan tio på kvällen, efter
solnedgång.
Så sent hade jag aldrig slagit läger
förut.

DAG 2, 2020
18 km | Mörktjärnen – Södra Holmsjön
Nu hade jag redan avverkat
bortåt tre kilometer av
dagens planerade etapp,
eftersom gårdagen blev längre än
planerat. Därför tog jag det ovanligt
lugnt den här morgonen. Njöt av att se
solen stiga uppåt. Så småningom satte
jag fart igen.
Vindkraftverken fortsatte att vara
en del av landskapet ytterligare en bit
längs leden. De är verkligen enorma.
Någonstans längs vägen lyckades
jag med konststycket att överraska och
skrämma en älg i skogen. Den kan inte
ha varit längre bort än tio meter.
Etapp 12 slutar i Sixtorp och där tog
jag en lång paus. Lyxade till och med
till det med en tupplur. Och viftade
bort ännu en fästing som vandrade
runt på kläderna. Den tredje eller fjärde
jag såg sedan gårdagen. Tack och lov
hade ingen satt sig fast.
Efter första nattens upplevelse med
tältet hade jag bestämt mig för att
vindskydd fick bli förstahandsvalet
resterande vandring.
Vid Södra Holmsjön fanns ett fint
vindskydd precis vid sjön, preparerat
med ved att elda. När timmen var tillräckligt
sen tände jag därför en brasa
och njöt av att inte behöva sätta upp
ett tält.
Att långt ute på landet plötsligt passera ett
gammalt hus med en giraffgrind är definitivt ett
av de små guldkornen en vandring kan bjuda på.
Tunntappen är en sjö som ibland
oförklarligt tömmer sig själv. Just för
tillfället var den tydligen, enligt en
lokalbo jag mötte, ovanligt välfylld.

Det är fascinerande hur fint den allra enklaste
skogen kan var. Det är bara träd, som vilka som helst.
Men med rätt ljus kan det bli magiskt.

Till skillnad mot Sörmlandsleden, där jag vandrat olika
etapper många gånger, erbjuder Bergslagsleden betydligt
fler härliga vyer lite då och då. Det är bara att njuta.

DAG 3, 2020
28 km | Södra Holmsjön – Ramundeboda
Jag sov gott, nu när jag inte hade
vindkraftverk som susade och
knäppte runtom mig. Jag förberedde
lunchen redan efter frukosten
genom att hälla kokhett vatten över
min hemmatorkade mat direkt ner i en
mattermos. Där gottar den till sig och
håller sig varm i flera timmar, tills jag
är hungrig på lunch.
Jag laddade för att kanske behöva
vandra rekordlånga 37 km idag. Detta
ifall det inte gick att få boende på Café
Sockenstugan i Ramundeboda. Då
skulle jag behöva gå vidare till nästa
vindskydd vid Kråksjön, om jag inte
hittade lämplig tältplats någonstans
innan dess.
Med tältstrulet från första natten i
färskt minne var jag redo att gå riktigt,
riktigt långt för att slippa slå upp det.

Svartå bruk, som man passerar
strax innan man kommer fram till
Svartå herrgård.
Kolarkoja med plats för två.

ᭀ Vid Svartå herrgård hade jag gått sju
kilometer. Nu satte jag fart för att gå en
mil till, till ”vindskyddet mitt i skogen”
– Bäckelid. När dagen riskerade att bli
så lång som idag ansåg jag det klokast
att dela upp den i flera delmål för att
behålla fokus.
Precis innan man kommer fram till
vindskyddet vid Bäckelid finns en fin
uppbyggd kolarkoja med plats för två.
Jag lockas inte av att övernatta i dem
helt enkelt eftersom de är så mörka (av
förklarliga skäl) men det är charmigt
att de finns.
Normalt sett lockar det inte heller
att övernatta utan utsikt över en sjö
men framme vid vindskyddet fanns
en fin meandrande skogsbäck och en
kallkälla i närheten så det hade funkat
utmärkt att övernatta där.
Där mötte jag en kvinna som var fascinerad
av att det fanns de som ”vandrade
och övernattade i vindskydd”
så vi pratade lite om vandring innan vi
båda gick vidare.
Vid fyra-snåret var jag framme vid
dagens tredje delmål: Café Sockenstugan
vid Ramundeboda. Fanns här inte
möjlighet att hyra rum hade jag räknat
ut att jag hann stanna en timme innan
jag behövde fortsätta den sista milen
till nästa vindskydd, och addera de till
redan vandrade 28 kilometrarna idag.
Men det enda rummet var ledigt så
jag hyrde det. En helt egen, varm dusch
ingick i priset. Det var väl värt det.

DAG 4, 2020
28 km | Ramundeboda – Bosjön
Skor istället för kängor
– hur skönt som helst.
Jag vaknade redan tjugo över
fem och kände mig pigg. Låg
kvar i sängen en halvtimme till,
sedan kunde jag inte stanna där längre.
Strax efter halv åtta var jag iväg.
Första dryga milen till lunchpausen
vid vindskyddet vid Kroksjön gick
snabbt och smidigt. Jag åt min lunch
och tog en tupplur, och passade på att
låta min genomsvettiga t-shirt torka i
den solvarma vinden.
Vandringen fortsatte längs rullstensåsen
Kroksjöåsen.
Någonstans längs leden tog jag en
vattenpaus och när jag skruvade på
korken på min nya modell av vattenfilter
lyckades den tätande packningen
bli klämd. Det resulterade i ett inte
helt obetydligt läckage. Från och med
nu blev det viktigare att kunna hämta
vatten från källor längs leden för att
undvika att behöva filtrera och drälla
vatten överallt.
Altarstenen är en gammal lämning från
istiden, samt en plats som användes
för andakt av munkar på vandring till
eller från klostret i Ramundeboda.

Vid flera tillfällen längs leden passerade jag igenom den
här typen av miljöer: uppvuxna och lätt rödtonade höga
gräs med enstaka träd här och där. Härliga färger.

Jag undrar vem som haft så
långtråkigt att hen stannat
mitt i backen för att fläta denna
tuva, och flera andra.
Man blir lite lätt överlycklig när ett helt vanligt hushåll
uppbjuder färskvatten på ett sådant här fint sätt. Bara
skruva på kranen och drick av färskvattnet som flödar.

Vid Bosjön var jag inte ensam. Ett tyskt par hade camperat här sedan
lunchtid. Både de och ett svenskt par som kom senare sov i tält. Alltså
sov jag själv i vindskyddet, glad över att ännu en natt inte behöva
brottas med tältpinnar och korta staglinor.

I området som på kartan heter St. Ykullen passerade jag ett fint
gammalt bondelandskap, fortfarande med ett tidigare regn i luften.
Inte den hornförsedda
ko jag mötte.
Livet. Döden.

DAG 5, 2020
20 km | Bosjön – Käringaudden
Jag vaknade sent vid Bosjön,
först vid halv sju. Det passade
dock bra eftersom jag inte hade
bråttom till första delmålet för dagen:
caféet i Tivedstorp åtta kilometer bort,
som inte öppnade förrän klockan elva.
Snart drog ett sedan länge utlovat
regn in så regnkläderna fick åka på.
Efter ett tag öste regnet ner. Lätt förblindad
av täta regndroppar traskade
jag på uppför en backe i tät växtlighet.
När jag skulle följa stigens svängning
skarpt åt höger stod jag plötsligt öga
mot öga med en riktigt stor kossa. Bara
fem meter fram. Och hon hade stora,
vassa horn.
Jag är normalt sett inte rädd för
varken kor eller andra djur men nu jag
kände mig onekligen rätt liten. Hon
stod mitt på stigen och det fanns ingen
annanstans att ta vägen. Var hon snäll?
Och hennes ko-vänninor som stod
bredvid, med lika vassa horn? Var de
snälla?
Med regnet som öste ner och dämpade
alla ljud var jag extra ointresserad
av att skrämma någon av dem så jag
pratade med dem och rörde mig varligt
framåt och förbi. Det hela var över på
bara några minuter men bidrog till lite
extra spänning den dagen.
Jag kom fram till Tivedstorp där jag
surplade i mig kaffe, laddade mobilen
och passade på att surfa på wifi. Efter
en längre rast greppade jag åter mina
vandringsstavar och gick vidare.
Vid vindskyddet som är vackert
beläget vid Kölnavattnet tog jag en
paus. Härifrån hade jag bara några
hundra meter kvar till Tivedens
nationalpark.

Från utsiktspunkten Lilla Trollkyrka kan
man tydligen se ända bort till Vadstena på
andra sidan Vättern vid fint väder.
ᭀ Mitt första intryck av Tivedens
nationalpark var: wow! Det var precis
det här jag var ute efter.
Men snart utbyttes den känslan
till… Något annat. Kommersialism,
kanske. Eller överkonsumtion.
För oavsett hur fin skogen är så var
det svårt att se det för den mängd av
rejält upptrampade stigar som letade
sig fram precis överallt. En direkt effekt
av att väldigt många personer besöker
parken. Kanske för många?
Men nu var jag ändå här med tid att
upptäcka. Den första sevärda punkten
jag tänkte besöka var Lilla Trollkyrkan,
som utlovade milsvid utsikt. Så upp dit
gick jag.

Jag fick en vacker kvällssol, lätt bris och
kunde sova med absiden bortrullad hela
natten. Jag somnade ovaggad.
Vitsand, en lång och fin
sandstrand perfekt för bad.

ᭀ Efter att ha gått drygt 17 kilometer
sedan starten vid Bosjön tyckte jag att
det kunde vara dags att börja röra sig
mot ett nattläger. Jag tog sikte mot
Käringaudden, en av tre platser där
man får tälta i nationalparken.
Jag var framme vid Käringaudden
nästan på slaget klockan 18, vilket
också är så tidigt på kvällen det är
tillåtet att slå upp tältet. Alltså letade
jag direkt upp en lämplig lägerplats
i det av rep inringade området, och
hittade en plats bara meter från sjön
Stora Trehörningen.
Jättegryta. Namnet var välförtjänt.
DAG 6, 2020
7 km | Käringaudden – huvudentrén
Min sista dag blev lugn. Jag
gick nästan hela varvet runt
sjön och såg en jättegryta.
Sedan blev jag upphämtad och hemkörd
till en välbehövlig dusch.

Tack för att du
läst och tittat!
www.pernillalindblom.se