Danske Fjerkræracer - NordGen

Effektivare skydd av den finska lantrashönan
Juha Kantanen
FOTO: MTT ARKIV/TAPIO TUOMELA
Med de åtgärder och rekommendationer som finns i
Finlands nya nationella genresursprogram för djur hålls de
gamla finska lantdjursraserna livskraftiga. I programmet
föreslås bland annat DNA-undersökningar av den finska
lantrashönan. Genom tillämpning av forskningsresultatet
kan skyddsprogrammet för rasen effektiveras.
Igångsättning av genresursprogrammet
De åtgärder som föreslås i Finlands jord- och
skogsbruksministeriums nationella genresursprogram rör i
huvudsak djurarter och -raser som utnyttjas i
näringsverksamhet. Programmet startades 2004, och det
strävar efter att upprätthålla arternas och rasernas
genetiska variation och att främja en hållbar användning av
djurgenresurserna. Arbetet med att bevara djurgenresurser
koordineras av MTT, Forskningscentralen för jordbruk och
livsmedelsekonomi i Jokioinen.
En speciellt viktig målsättning är att utrotningshotade
ursprungsraser i Finland inte dör ut, och att ursprungsraser
upprätthålls på ett hållbart sätt. En av de raser som skyddas
är den finska lantrashönan.
MTT påbörjade skyddsprogrammet för lantrashönan 1998. I
programmet deltar nu över 160 bevarare från olika delar av
Finland och de har över 3000 hönor av lantras. Medan
skyddsprogrammet har pågått har antalet djur fördubblats.
Lantrashönan har likaså blivit godkänd till den grupp av
djurraser som får uppfödningsstödet för ursprungsraser.
Inom ramen för programmet upprätthålls en databas för
lantrashönan, förses uppfödarna med information och
anordnas seminarier. Men skyddsprogrammet kan göras
effektivare.
Nya inslag i bevarandeprogrammet
Den finska lantrashönan består av över tio stammar eller
släktlinjer som har eller förmodas ha ett från varandra
avvikande geografiskt ursprung. Man har velat föda upp
olika stammar i egna grupper. Om det inte finns skriftligt
material har de muntliga uppgifterna om de olika
stammarnas ursprung kunnat förändras under årens lopp.
Så hönsstammar som har ansetts komma från olika linjer
kan härstamma från samma hönspopulation. Med den
planerade typbestämningen av DNA-markörer kan
skillnaderna och likheterna mellan stammarna upptäckas,
och de stammar som visar sig härstamma från samma
population kan förenas.
Djuren hos bevarare av lantrashönan kan vara närsläktade.
Föräldrapopulationen till en ny generation som föds i
hönsgården kan ha bestått av halv- eller helsyskon. Det har
dock inte kommit några rapporter om att inaveln skulle ha
förorsakat en tydlig nedgång av stammen, till exempel vid
äggproduktionen. Eftersom de besläktade djuren har
gemensamma förfäder har de också samma genformer i sin
arvsmassa. Målet med bevarandet av genresurser för djur är
att upprätthålla en så stor mångfald av gener som möjligt
och djurens livskraft. Att djuren blir släkt med varandra
stöder inte dessa målsättningar. Det vore sålunda
nödvändigt att få nytt djurmaterial till lantrashönornas
hönsgård allt emellanåt.
Bevarandet av lantrashönan utförs i fortsättningen också
genom att genetiskt olika stammar upprätthålls, men nu
görs bytet av genmaterial effektivare. Föreningen av
stammar som görs med resultaten av DNA-testerna som
grund erbjuder uppfödarna en möjlighet att få nytt
djurmaterial till sin hönsstam. Å andra sidan är
målsättningen att utveckla ett lämligt parningssystem med
rotation, där de bevarare som har samma stam skulle byta
djurmaterial med varandra. När det gäller höns kan det vara
svårt att anpassa nya djur till flocken: hönsflockens
beteendemönster måste beaktas. De torde vara lättare att
få nya individer genom ruvande av avelsägg än genom att
skaffa levande individer. Konstbefruktning av hönorna är
också en möjlighet att få djurmaterial. Avsikten är också att
samla könsceller från lantrastuppar för långtidsförvaring av
genresurser i en täckande genbank, som också kan utnyttjas
i det nuvarande in situ-skyddsprogrammet för levande djur.
7