LexicoNordica 13

124
förra delen har excerperats flitigare, eller åtminstone refereras oftare, men
mina beräkningar av detta förhållande bygger ännu på ett alltför litet material
för att tillåta några slutsatser. I tabell 3, som endast avser att illustrera
de citerade textutgåvornas ortografiska variation i förhållande till
det konstruerade lemmat och inte säger någonting om tidiga respektive
sena former, framgår dock att det inte finns något enkelt frekvenssamband
på enskilda grafems eller ords nivå. Det bör också poängteras att ord med
komplex böjning i språkproven ofta förekommer i former ur vilka det inte
är möjligt att rekonstruera en viss grundform, som när det starka verbet
svälgha i språkprov förekommer i preteritum plural swlgho. Antalet belägg
i tabell 3 avser i fall som dessa främst att ge en fingervisning om
styrkeförhållandena.
4.4. Social mervärdesform
De båda detaljstudier som redovisats ovan i avsnitt 4.1 och 4.2 pekar mot
att de konstruerade lemmana representerar språket i den yngre fornsvenska
perioden. I avsnitt 4.3 framfördes möjligheten att tolka denna
lemmakonstruktionsprincip som frekvensbaserad. En annan möjlighet är
att tolka den som baserad på en social mervärdesform i enlighet med resonemanget
i avsnitt 2 ovan. I så fall är frågan hur en sådan social mervärdesform
av fornsvenskt skriftspråk skulle definieras: regionalt eller
utifrån utfärdare, skribent, texttyp eller något annat. I några av Söderwalls
skrifter hävdas att det medeltida skriftspråket inte på något enkelt sätt
återger det medeltida talspråket utan att det troligen fanns en skriftspråksnorm:
Det är icke sannolikt, att den språkform, som möter oss i våra medeltidsskrifter,
såsom talspråk herskade öfver allt i Sverige. […] Den likformighet
i språk, som icke dess mindre råder i våra fornskrifter, kan icke
gerna förklaras annorlunda än genom att antaga dem vara affattade i ett
redan tidigt uppkommet skriftspråk, hvilket torde hafva utvecklats ur
Uplands- och Södermanlands-dialekten. (Söderwall [1873]:227)
I Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning menar Söderwall att
denna skriftspråksnorm, representerad av bl.a. lagtexter, utvecklats redan
under den första epoken, således motsvarande äldre fornsvenska, och att
den ”såsom uttryck för tidens högre odling” sannolikt ”utvecklats under
främmande inflytelse” (Söderwall 1870:6).
Det förefaller alltså inte alltför anakronistiskt att under antagandet att
lexikografen har uppfattat att det svenska medeltidsspråket hade en skriftspråksnorm,
vilken definieras regional-socialt, pröva huruvida denna