EN BÄTTRE VÄRLD?

Det overkliga
DÖDSSTRAFFET
Få reportageböcker har berört mig
så starkt som Sju dagar kvar att leva.
Från prologen, där kriminalteknikern
Wesley Shields redogör för sitt arbete,
till sista kapitlet där författaren besöker den
avrättade fången Vaughn Ross hemort för att
på sitt eget sätt tacka och ta farväl av honom,
lyckas hon med sitt skickliga berättande och
starka engagemang ge mig som läsare en
unik inblick i rättssystemet i usa.
När jag träffar Carina Bergfeldt har det
gått en månad sedan hennes bok kom ut
och intervjuer och recensioner har avlöst
varandra. Vi har stämt träff på Aftonbladets
huvudkontor i Stockholm där Carina arbetar
som reporter sedan tio år. Jag föreställer mig
att hon ska vara en trött och härdad person
efter det tuffa arbetet med boken, arbetet
som kvällstidningsreporter och stor mediaexponering,
men när hon tar emot mig och
fotografen blir jag överraskad.
CARINA BERGFELDT HADE JUST
planerat två reportageresor till
Afghanistan och Irak, två högriskländer
för en journalist, när en god
vän frågade: ”Om du skulle dö nu
på nån av dina resor, vad skulle du
ångra att du inte hade g jort?”
Svaret från Carina kom direkt:
”Att jag inte skrev en bok om
dödsstraff!”
– Gör det då, sade kompisen.
TEXT: CLARA LEE LUNDBERG
FOTO: EMMA MILDER
Carina Bergfeldt utstrålar energi och
styrka och har lätt till skratt. Det
märks att hon gillar sitt arbete som
journalist på Aftonbladet och hon
verkar drivas av ett starkt socialt patos.
Allt började på den västgötska slätten när
Carina som 17-åring gick med i Amnesty:
– I Götene där jag bodde fanns det en
brevskrivargrupp, det var jag och ett gäng
kvinnor och män i 50-årsåldern som träffades
en gång i månaden för att skriva
protestbrev och dricka te. När jag sedan
flyttade till Göteborg blev jag mer engagerad
och började hålla föredrag på skolor om
➤
ETT NEJ BLEV BOK.
När Carina Bergfeldt
fick nobben på
en uppföljning av sina
chefer använde hon
semestern för
en Texasresa.
40 AMNESTY PRESS NUMMER 3 2015
AMNESTY PRESS NUMMER 3 2015
41