konserter!

Hallå
där, Pixel!
”Det är svårt att beskriva
den, men den är
lätt att gilla!”
Det svarar saxofonisten
Harald Lassen när
jag ber honom måla
upp sin bild av Pixels
musik.
Det norska bandets fyra
medlemmar hade alla
knappt gått ut musikhögskolan
i Oslo när deras andra
album höjdes till skyarna av
alla, bland annat av jazzbibeln
Down Beat.
Men vad är det ni gör?
– Det är svårt som sagt,
men jag gör ett försök. Vi
spelar musik som kan liknas
vid rock och pop men helt
utan ackordinstrument.
Det ger oss ett eget catchy
sound. Och så är vi explosiva!
De låter ”nu”, men tar
ändå vid vid en oerhört
stark tradition av jazz i sitt
hemland. Norge har nästan
alltid producerat strålande,
egen jazz:
– Jag tror allt grundar sig på
vad Jan Garbarek och Jon
Christensen gjorde redan
på 70-talet, menar Harald.
Medan Köpenhamn och
Stockholm också haft väldigt
starka jazzscener under
åren, så har de också starkt
influerats av inflyttade amerikanska
musiker. Sånt hade
inte vi i Oslo. Vi fick hitta på
något eget. Och blev triggade
till att göra det.
Pixel själva arbetar hårt för
att göra sitt låtmaterial
starkt, att göra melodierna
starka.
– Vi började mer som
ett band inspirerade av
60-talets jazzkvartetter, nu
arbetar vi fortfarande
mycket med improvisation,
men försöker föra in catchy
rock rakt in i jazzen! menar
Harald.
På sitt alldeles eget sätt
måste sägas, med sättningen
slagverk, bas, trumpet
och sax. Samtidigt som
festivalspelningen kommer
Pixels tredje album (på
amerikanskt bolag) som ska
ses som en fortsättning av
succén med den andra.
På festivalen finns alltså läge
för att upptäcka den starka
norska – och unga – ådran
av fantastisk jazz.
– 2013 var vårt genombrottsår
och i fjol gav vi över
80 konserter i Europa,
berättar Harald. Bland annat
med en turné i Sverige.
Tyvärr missade vi Fasching
då, så nu är vi väldigt glada
av att få ta igen det! HT
Pixel
Fasching
15/10, 20:00
Delar kväll
med Broen.
Foto: Alexander Brown
Foto: Solveig Selj
Guld från Brixton
Det här blir min verkliga sverigedebut,”
säger Andreya inför höstens gig
på Stockholm Jazz Festival.
Andreya Triana var faktiskt på Stockholm
Jazz Festival 2011, som förband till
Robert Glasper, men har med ytterligare
ett par år lagda till sin rika röst nu blivit
sin egen souldrottning.
Men hur hon blev en sån fattade hon
riktigt aldrig.
– Nej. Det har aldrig slagit mig att jag
Andreya Triana
Fasching
10/10, 21:00
Är: Brittisk sångerska,
främst inom soul- och
dansmusik, med två
skivor bakom sig.
Växte upp i: Brixton,
flyttade till lilla
Worcester, vidare till
Leeds, och efter några år
i Brighton är hon nu
tillbaka i London.
”Brixton är alltid mitt
hem. Där är alltid något
bra. Afrikanskt,
asiatiskt, jamaicanskt…
Det är skillnad då och nu,
men hjärtat finns kvar.
Finns alltid bra musik
kokande från hela
världen där. Jag åker dit
varenda helg, om inte för
att hälsa på mina
farföräldrar så för att gå
på Brixton Academy. ”
skulle ha en speciell röst. Jag har bara
njutit av att sjunga … Jag har inga lektioner
bakom mig. Har bara lyssnat, lyssnat
och lyssnat.
Och brittiskan har haft energi som få.
– Jag började skriva poesi och texter när
jag var 7-8 år och sjöng förstås. Ville uttrycka
mig bara … inte mer än så. Sedan
började jag naivt och oskyldigt. Den nya
skivan, ”Giants”, har jag tagit på mycket
större allvar. Jag hade över 70 sånger
skrivna för den här skivan och har hållit
på i tre år; pushat och försökt se till att
energin märks. Det är tre år jag har älskat.
Två hits sticker ändå ut på denna din
andra skiva. Dels ”Gold”?
– Ja, jag ville skapa en låt som var positiv,
som var universell så att alla kunde
förstå och när ordet ”gold” kom upp så var
jag säker på att vi satte huvudet på spiken.
Och ”That’s alright with me”?
– Det är en sång om kärlek. Jag arbetade
i studion med en som stått Amy Winehouse
nära, vilket var fantastiskt.
Amy? Man kan höra likheterna.
– Åh, jag såg verkligen upp till henne.
Hon var helt fantastisk.
En annan sångare du sägs älska är
Donny Hathaway?
– Ja, magisk. Jag upptäckte honom sent
och blev helt besatt. Amy sjöng ju också
hans magiska ”I love you more than you’ll
ever know…”
Rocken finns också i Andreyas värld,
med Fink, och med Bonobo electronikan.
Och jazzen i en enda stor kärlek till Nina
Simone. Men Andreya utmanar sig själv på
nytt hela tiden.
Och musiken har alltid funnits där. Redan
i Brixton där hon växte upp och levde
tills hon var 14.
– Mina farföräldrar fann musiken i kyrkan,
min mamma sjöng alltid. Allt fanns
där: afrikansk musik, reggaen, popmusiken,
soulen. Överallt, hela tiden … Det föll
sig naturligt att jag verkligen ville sjunga
själv.
Precis som hela världen nu finns i hennes
London:
– Det rör alltid på sig, bubblar, finns
alltid nya fickor av all sorts musik, man
ser tonåringar som skapar musik med den
senaste teknologin, eller det enklaste, det
finns alltid ögonöppnare…
Andreya tillhör dem. HT
12 12