konserter!

ANNONS DETTA ÄR EN ANNONS FRÅN STOCKHOLM JAZZ FESTIVAL ANNONS
Jazz på
Cinemateket!
Det är inte ovanligt
att Cinemateket visar
stumfilmer. Inte heller
att man visar dem med
levande, cool musik till.
Men det är ovanligt
att man visar pärlan
”Det”. Och att man
visar den – om dåtidens
(1927) ”farliga”,
och sexuellt moderna
kvinna – inom jazzfestivalens
hägn. Och
med konsertmusik
av göteborgska trion
MusicMusicMusic.
Debutsamarbetet
sker den 15 oktober
på Filmhuset.
– Det finns hundra
sätt att jobba
med det här, säger
Fabian Kallerdahl från
den ”motvilliga pianotrion”,
som de brukar
kalla sig, när han
berättar om hur de
ska sätta musiken till
de svartvita bilderna.
– Vi vill dels låta vårt
eget vanliga bandsound
skina igenom,
och då är det bra med
en sådan här händelserik
komedi. Vi
vill improvisera, men
också ge ett soundtrack,
partier där vi
följer händelseförloppet
lite som i en
klassisk tecknad film.
Det är mycket att ta
hänsyn till! Nytt för
oss också. Och oerhört
spännande!
Den unga stumfilmstjärnan
Clara Bow
representerade den
unga moderna kvinnan
i 20-talets Hollywood.
Ja, hon var rent
av den första stjärnan
som fick spela på sexuell
utstrålning. Hon
skapade the ”It girl”.
Men efter 58 filmer
mellan 1922 och 1933,
var karriären över. Hon
pensionerade sig redan
som 28-åring efter
ett otal skandalartiklar.
Den ena troligen
KRÖNIKA MARTIN HEDEROS, MUSIKER
mer
osann
än den
andra. Under
sin glansperiod
hade hon fått 45 000
beundrarbrev… i
veckan!
Pojkflickan Clara, hon
med de smutsiga
och trasiga kläderna
växte upp i ett fattigt
Brooklyn. Hennes
mamma var inte
direkt förtjust att hon
ville till filmen. Ja, hon
var så oförtjust att när
Clara fick sin första
roll försökte hon skära
halsen av sin dotter.
Och lyckades nära på!
Vilket inte hindrade
Clara, med sina mörka
sängkammarögon, att
snart bli tidens främsta
sexsymbol! Den
moderna kvinna som i
just ”Det” till och med
kunde mena att ha sex
var något som kunde
vara kul.
För övrigt har Gary
Cooper en av sina
tidigaste roller i denna
klassiker, väl förtjänt
av lite limelight
igen. Och av
MusicMusic-
Music! HT
MusicMusicMusic
är: Fabian Kallerdahl -
piano, Josef Kallerdahl
- bas, Michael Edlund -
trummor.
”Det” &
MusicMusicMusic!
Cinemateket
15/10, 18:00
Foto: AnnaReet Gillblad, Per Nadén
Alla spelar alla
toner samtidigt!
Alla spelar alla toner samtidigt!”
Jag vet inte om denna inte helt
ovanliga plattityd om jazz någonsin
passerat mina läppar. Jag hoppas det
verkligen inte…
Barn kan säkert bli stressade av snabb
improvisation ibland, men själv minns jag
bara en lugnade, lite melankolisk känsla
när bokstäverna sakta förvandlades till
namn i ”Fem myror…”, med Bengt Ernryds
fina musik, eller lyckan av det så specifika
pianoljudet när Keith Jarrett strömmade ur
vår Citroëns kassettbandspelare. Som barn
gjorde jag liksom ingen skillnad på dem, på
Beatles eller Elvis.
Dock levde jag kanske lite kvar i villfarelsen
”alla spelar alla toner” när det kom
till frijazz, fribag, kalla det vad ni vill.
Att jag hade fel…
Musiker är sällan särskilt annorlunda
som sociala varelser. En lyhörd musiker är
ofta lika lyhörd när man berättar något utanför
scen. Och man känner nästan alltid
igen tonen och tilltalet från det talade samtalet
när man väl spelar ihop.
Jag har sett detta extra tydligt de senaste
två åren då jag fått glädjen att vara
medlem i Fire! Orchestra.
Denna koloss till band bestående av jazz,
fri impro, electronica och rockmusikanter
finns i en 28 personers och en 19 personers
upplaga, och är ett sorts mikrosamhälle,
där jag lär mig mer om lyhördhet, samarbete
och improvisation, än vad nån skola
någonsin varit i närheten av. Där och i mitt
”vanliga” band Tonbruket, ska sägas.
Jag får ibland känslan av att vara inne i en
metafor när vi spelar med Fire! Orchestra,
att det handlar om nåt mer än bara musik.
Växelspelet mellan ytterligheterna där
dessa virtuoser och konstnärer ena stunden
spelar samma riff i tio minuter, sedan är
tysta nästan lika länge, för att sen leda hela
skutan i en dödsföraktande solokaskad.
Det är individualism och kollektivism
bredvid varandra utan någon som helst friktion,
alla får lätta sitt musikhjärta, medan
de andra förstående nickar med i en kompfigur,
eller bara lyssnar.
Hierarkin är förstås inte helt plan, trion
Fire! har hittat på projektet och är bandledare,
men allt som oftast är alla invånarna
i den pulserande samhällskroppen likvärdiga,
med ett gemensamt ansvar att baxa
musiken framåt.
Att lämna de vanliga spelreglerna och ge sig
ut i fri improvisation är lite som att vara på
middag med människor man känner väl,
småputtra lite kring olika ämnen när någon
plötsligt säger något nytt, kanske provocerande
och plötsligt får hjärnan jobba och
man får en känsla av syre och möjligheter.
Man är på osäker mark, men med tryggt
sällskap. Lite så känner jag när Sofia Jernberg,
Per-Åke Holmander eller någon av de
andra i orkestern drar iväg på okända jaktmarker.
Jag hoppas och önskar alla mina musikervänner,
kollegor och alla lyssnare att
känna denna berusning av oändliga möjligheter
under hela Stockholm Jazz Festival.
Att våga ta språnget i det okända och ta
risker, men veta att man landar mjukt i en
lyhörd miljö, så vill jag ha det i musiken,
men så vill jag också att vi ska ha det i världen
utanför. MH