konserter!

Han var den unge jazzblåsaren som slog igenom stort, vann både
Grammis och Jazzkatt och hann ge ut fem skivor under eget namn.
En dundrande karriär som tycktes löpa på, när han själv plötsligt
insåg att han fastnat. Så Per Texas Johansson lade helt enkelt av
och blev… narkossköterska! Men allt har sin tid, och efter sexton år
är han nu tillbaka.
Texas
en fjortonde oktober står saxofonisten
och klarinettisten efterlängtad åter
på Faschings scen. Klokt nog släpps
hans första skiva på 16 år då också.
”Texas” nya skiva kunde egentligen
inte döpas till något annat än
”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”.
Under sju av sina musikpensionerade
år har han nämligen åkt i dem
dagligen. De som leder upp till Huddinge
Karolinska.
– Precis som så många andra på sjukhuset
åkte jag rulltrapporna varje morgon.
Man hinner tänka så mycket, de är så
jäkla långa! Man står där klockan sex på
morgonen och vet inte vad som ska hända
under dagen. Blir det ångest eller kul?
Rulltrapporna upp i skyn var bara en del
av den långa resa som ”Texas” tog.
– Jag har ingen idé om varför det blev
sjukvård. Det var som ett experiment jag
drev för långt. Jag anmälde mig till Röda
Korset, gick på uppropet och sedan satt jag
kvar. Efter det arbetade jag både på avdelning
och akuten innan jag utbildade mig
till narkossköterska…
– Det är häftigt, är så speciellt och ett
arbete i en väldigt speciell och intensiv
situation. För många patienter blir operationen
först verklighet när man möter de
där blåa kläderna och rullar in i salen.
En del inser inte sina kriser, andra arbetar
sig ur dem. Andra byter karriär men få,
om någon, har valt som Per.
– Men när jag väl bytte yrke fick jag en
enorm lust att lyssna på musik igen. En
första kick!
Du hade alltså tidigare slutat att lyssna?
– Nja, allt jag lyssnade på var liksom
bara utifrån mig själv. Då missar man en
massa bra grejer, missar att vara öppen.
Lyssnandet blev bara till för att bevaka
mina egna intressen …
Ja, risken är bara söka vad man vill ha.
– Precis vad jag menar, allt stagnerar.
Åren på sjukhuset har verkligen gett mig
förnyad kraft i tron på att konsten behövs
och tankar om vad den kan göra. Hur
mycket musiken behövs i människors liv!
– Det är omöjligt att se ett samhälle utan
musik och kultur. Jag vet ju att det finns
många människor idag som kan tänka
sig det … eller en 15–16 procent i alla fall
(skratt). Men jag har en tro på det nu!
Per har inte varit helt borta från musiken
dock, bland annat gästspelade han hos
Cecilia Persson på jazzfestivalen 2013. Och
små insatser har droppat fram här och där,
då och då.
Så nu när du är igång på allvar, har du
utvecklats eller tappat?
– Jag tappade väldigt mycket tonen på
saxofon, medan jag har hållit igång klarinetten
hyfsat iallafall. Men saxofonen var
riktigt usel ett tag…
När man varit borta så länge, vill man
spela fler toner då? Eller kanske färre och
lämna än mer luft?
– Haha. Bra fråga, men det kanske har
mer att göra med att man blir äldre, mer
livserfaren och har en nya erfarenheter.
Och distans. Spela för mycket är dock säkert
vanligare för mig….
Det är i så fall inte Per ensam om, medan
hans stil ju faktiskt är väldigt poetisk,
mjuk, öppen och lyssnande.
– Jag tycker om att vara pågående, utan
eviga klimax, det är ett väldigt tilltalande
sätt att improvisera på. Man kliver in och
kliver ur, det behöver inte vara mer än
fragment …
Wayne Shorter!
– Ja, han är ju mästaren på den typen
av improvisation...
Med på nya skivan finns gitarristen Johan
Lindström, som spelat ihop med ”Texas”
sedan 90-talets början. Johan har sin steel
guitar och är medproducent, inspelat som
allt är i hans studio. Här finns också unge,
begåvade trummisen Konrad Agnas från
Vallentuna och så Mattias Ståhl på vibrafonen.
Alltså ingen bas?
– Det blev så… och det är annorlunda.
Utan trum- och baspaketet kan det kännas
friare för oss. Men ganska jazzigt ändå.
Och om du jämför det nya med de gamla
skivorna från 90-talet?
– Publiken kommer nog att känna igen
mig. Men jag har också förändrats, precis
som musikklimatet har förändras, så förhoppningsvis
står jag inte längre still.
Någon som betvivlar? Nä. HT
30 30