Asylprocess

Praktisk juridik
nordiskt, europeiskt
ler hade alla sina viktigaste tillgångar
i en av dessa stater skulle den avlidnes
medborgarskap eller den plats där de
tillgångarna var belägna kunna vara
en särskild faktor vid helhetsbedömningen
av alla omständigheter.”
Vägledande för uttalandena i
ingresskäl nr 23 och 24 har varit tidigare
tolkningar av hemvistbegreppet
i EU-domstolen vid tillämpning av andra
EU-förordningar där hemvistbegreppet
förekommer (se bland annat
C-76/76, C-284/87 och C-297/89).
Först kan konstateras att en person
bara kan ha ett hemvist.
Vidare kan noteras att det inte finns
en viss bestämd tid (till exempel 2 år)
fastlagd varken i svensk, nordisk eller
europeisk lagstiftning för att en
person skall anses ha erhållit hemvist.
(Tvåårskriteriet i LIMF § 4 st. 2 gäller
ej frågan när en person fått hemvist.)
Till exempel har svenska HD under
vissa omständigheter accepterat ett i
stort sett omedelbart hemvistbyte (se
till exempel NJA 1965 s. 172).
I de allra flesta fall bereder det inga
större svårigheter att fastställa var en
person har hemvist. Men vi medger
att det kan finnas vissa svårbedömda
gränsfall (liksom det kan finnas vissa
svårbedömda gränsfall vid bedömning
av de flesta juridiska begrepp).
Visserligen ger ingresskäl nr 23 och
24 viss allmän vägledning, men i
vissa konkreta fall kan man ändå bli
osäker på i vilket land en avliden person
skall anses ha haft sitt hemvist.
Enligt vår mening kan ytterligare
vägledning fås av de engelska
och franska uttrycken för hemvist:
habitual residence och résidence
habituelle. Av dessa begrepp framgår
tydligare än av det svenska ordet
”hemvist” att bosättningen (om den
är varaktig) har en central betydelse
om än ej allenarådande. För
detta talar också det undantaget som
reglerats i arvsförordningens artikel
21.2. Där anges: ”Om det undantagsvis
framgår av alla omständigheter i fallet
att den avlidne vid sin död uppenbart
hade en närmare anknytning till en
annan stat än den vars lag skulle vara
tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i
den andra staten vara tillämplig på arvet.”
Undantaget innebär att trots att
någon vid sin död hade hemvist i en
viss stat, så skall ändå en annan stats
arvslag tillämpas, om den avlidne
hade uppenbart närmare anknytning
till denna andra stat. I den europeiska
juridiska debatten har det gjorts
gällande att artikel 21.2 egentligen är
överflödig, eftersom hemvistet skall
fastställas genom en ”helhetsbedömning
av alla omständigheter”. För
vår del anser vi att man med stöd av
förekomsten av artikel 21.2 kan påstå
att sociala faktorer (social integration
med mera) visserligen skall vara en
del vid bedömningen av hemvistet,
men att bosättningen bör anses
dominerande. Om sedan de sociala
faktorerna visar att den avlidne ”uppenbart”
hade en närmare anknytning
till en annan stat än den som
fastställts som hemviststaten, så kan
undantaget i artikel 21.2 komma i
tillämpning.
Professor Lagarde (Europas guru
på IP-rättens område) har i lagkommentaren
till EU:s arvsförordning
givit fyra exempel som vi tycker
är rätt belysande för tolkningen av
begreppet habitual residence/hemvist.
Vi citerar exemplen direkt från
lagkommentarens engelska version.
(Kommentaren finns ej på svenska,
bara på engelska, tyska och franska.)
EXAMPLE 1.
The deceased, being of French nationality,
worked as a notary in Abidjan
(Ivory Coast) for several decades.
Having developed cancer, he moved
to Paris to have the cancer treated
there and he died in Paris three years
later. He had kept his flat in Abidjan,
paid his social security contributions
there and stated himself to be resident
in Abidjan in his wealth tax declaration.
These facts clearly show that the
deceased had maintained his links and
his centres of interest, and therefore his
habitual residence in the sense of Art.
21 of the Regulation, in the Ivory Coast
and that according to the Regulation,
Ivorian law should apply to his succession.
EXAMPLE 2.
The deceased, of Austrian nationality,
had lived his active life in Austria. At
the age of 70, he settles in Mallorca
(Spain) with the intention of staying
there until he dies. The greater part
of his assets were situated in Austria.
It appears reasonable to state that
the deceased had moved, finally and
voluntarily (this being the difference
compared with the previous example),
the centre of his vital interests to Spain
and that under the Regulation, the law
of Spain is to govern the succession
and it is for Spanish law to resolve any
conflict of laws internal to Spain.
EXAMPLE 3.
An Austrian national is employed in
Germany; he lives there as if permanently,
but his wife has remained
PRESENTATION
Advokat Ulf
Bergquist har
som expert
medverkat i
utarbetandet
av såväl EU:s
arvsförordning
som IAL.
Bergquist är
medförfattare
till lagkommentarerna
till EU:s arvsförordning
och IAL.
Jur. kand.
Ulrika L.
Hedström är
biträdande
jurist vid
Bergquist &
Partners Advokatbyrå
AB.
Hon är specialiserad
på
internationell
arvsrätt.
»
Advokaten Nr 8 • 2015
49