Nytt norsk kirkeblad nr 5-2005 - Det praktisk-teologiske seminar

Kan det være noe med viljen til å dele?
Viljen til i vise omsorg og kjærlighet, viljen
til å gi videre til andre det vi har mer enn
nok av? Ligger det en kime til noe stort, et
frø som kan vokse og gi nye muligheter,
nye svar på meningen med livet og
skapelsen. I Markusevangeliet hørte vi om
viljen til å dele det gode. Selv om
ressursene var få ble folket mette av den
gode viljen. I brevet til korinterne hører vi
at Gud gir gode gaver, og at vårt oppdrag
eller vår gudstjeneste er å gi videre av det
gode vi har fått. Naturen er en gave fra
Gud. Vi har i oppgave å forvalte den rett,
og dele med hverandre.
Det kan være at vi har glemt noe, eller
oversett noe. En liten detalj, eller en stor
selvfølgelighet. Vi er selv en del av skaperverket.
Vi starter som et lite frø, vokser
modnes og dør slik som alt levende liv. Fra
skapelsen av fikk også vi planet et lite frø
dypt inne i våre hjerter. Et frø med
uendelige muligheter, til å vokse seg like
stort som universet, og gi oss det evige liv.
Vi er bundet til jorden samtidig som vi
strekker oss mot himmelen. Her må vi tåle
livets smerte og livets lyst. Det er det som
er å være et menneske.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas
i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som
stänger.
GUDSTJENESTEFORBEREDELSE
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Ur diktsamlingen “För trädets skul”
Karin Boye
Salmetavle
NoS 268
NoS 307
NoS 291
NoS 308
NoS 633
NoS 642
NoS 299
Ann Kristin Rangøy er kapellan i Moss
E-post: a-rang@frisurf.no
NYTT NORSK KIRKEBLAD NR. 5/2005 35