Mars 2008 Liahona - Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

”Stick ditt svärd i skidan! …
Menar du att jag inte kan be min Fader att han nu
sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?”
(Matt 26:52–53)
Medan allt hån, misshandel, gissel och slutligen korsfästelsens
tortyr pågick förblev Herren tyst och undergiven –
det vill säga förutom vid ett dramatiskt ögonblick som
avslöjar själva kärnan i den kristna läran. Det ögonblicket
inträffade under rättegången. Pilatus, som nu var rädd,
sade till Jesus: ”Svarar du mig inte? Vet du inte att jag har
makt att frige dig och makt att korsfästa
dig?” (Joh 19:10)
Man kan bara föreställa sig Herrens
milda majestät när han sade: ”Du skulle
inte ha någon makt över mig, om du inte
hade fått den ovanifrån.” (Joh 19:11) Det
som sedan hände inträffade inte för att
Pilatus hade makt att göra det utan för
att Herren var villig att acceptera det.
”Jag ger mitt liv”, sade Herren, ”för
att sedan ta det tillbaka.
Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det
av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag
har makt att ta det tillbaka.” (Joh 10:17–18)
”Jag är den
gode herden.”
(Joh 10:11)
Jesu Kristi försoning
Både före och efter korsfästelsen har många människor
villigt offrat sitt liv i osjälviska hjältedåd. Men ingen
utsattes för det som Kristus uthärdade. På honom lades
bördan av alla människors överträdelser, alla människors
skuld. Och försoningen hängde på en tråd. Genom
hans frivilliga gärning kunde nåd och rättvisa sammanföras,
den eviga lagen understödjas och medling åstadkommas
utan vilken den dödliga människan inte kunde
återlösas.
Han valde att ta emot alla människors straff för summan
av all ondska och allt fördärv, för all brutalitet, omoral, perversion
och korruption, för allt missbruk, för allt dödande
och all tortyr och terror – för allt som någonsin inträffat
och allt som någonsin skulle inträffa på denna jord. När
han valde detta ställdes han inför den hemska kraften hos
den onde, som inte var begränsad av köttet eller underställd
jordisk smärta. Detta var Getsemane!
Hur försoningen gick till vet vi inte. Ingen dödlig människa
såg när det onda vände sig bort och gömde sig för
den rena varelsens ljus. Ingen ondska i världen skulle
kunna släcka det ljuset. När det som gjordes var över
hade lösensumman betalats. Både döden och helvetet
lösgjorde sitt grepp om alla som skulle omvända sig.
Slutligen var människan fri. Nu kunde alla själar som
någonsin levat välja att röra vid ljuset
och bli återlösta.
Tack vare detta oändliga offer ”[kan]
hela människosläktet … frälsas genom
Kristi försoning och genom lydnad till
evangeliets lagar och förordningar”.
(Trosart 3)
”Försoning” i skrifterna
Det engelska ordet för försoning,
atonement, är egentligen tre ord: atone-ment,
som betyder att göra till ett;
ett med Gud; att förlika, att förena,
att sona.
Men visste du att ordet atonement
(försoning) bara förekommer en gång i den engelska versionen
av Nya testamentet? Bara en gång! Jag citerar från
Paulus brev till romarna:
”Kristus dog i vårt ställe …
[Vi] blev försonade med Gud genom hans Sons död,
hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans
liv, när vi nu är försonade.
Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår
Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.”
(Rom 5:8–11; kursivering tillagd)
Bara den gången förekommer ordet atonement i den
engelska versionen av Nya testamentet. Atonement, av alla
ord! Det var inget okänt ord för det hade använts mycket i
Gamla testamentet i samband med Moses lag, men bara en
gång i Nya testamentet. Det tycker jag är anmärkningsvärt.
LIAHONA MARS 2008 15