oberoende_nummer1_2013

Recommendations

Info

12 iakttaGaRe ”Det var många som tyckte att jag var så tyst och tillbakadragen, men det var för att jag iakttog människor. Vad vill de? Vad gör de?” FöRLORad baRndOm Fotografierna skvallrar inte om det helvete den unga Kristina Eriksson levde i, dag efter dag. oberoende 1/2013
– Det som jag har byggt upp är ett kroniskt tillstånd av hat. Att hata allt och alla som har svikit. I det här hatet blir det en väldig ensamhet. Känslan av att ingen förstår en. Att ingen bryr sig. Jag är värdelös, jag behövs inte. Konsekvensen är att jag har sökt mig till personer som fortsatt att svika, för att jag inte tycker att jag är värd något annat. – Det har varit ett väldigt ok, att inte kunna få dela bördan nån gång. Alla mina relationer har blivit ytterligare börda. Och till slut känner man att ”Kristina duger bara till att vara för andra”. Det är aldrig någon som tagit hand om mig, eller tröstat mig. Och det här med att gråta har aldrig varit nån idé, det slutade jag med när jag bara var några år gammal. Det är bara att bita ihop och köra på. Kroppen har skrikit efter sorg och gråt men skalet har blivit så hårt. – Nackdelen är väl också att jag känner för mycket, att jag kan överreagera. I alla möten med nya människor har jag en referens som ploppar upp. Jag reagerar otroligt hårt på de dysfunktionella, gränslösa personerna. Jag kan komma in i ett rum och känna vilken problematik en människa har. Jag kan känna avsky och obehag inför en människa för att den inte är ärlig eller har en personlighet som inte tilltalar mig. Och när människor ljuger, eller visar arrogans, auktoritära människor, det fungerar inte. Och det här att inte bli lyssnad på, inte bli trodd, bekräftad i det jag ser, hör, känner. Det går jag igång på. Själen ärrad – Jag tänker så här att jag alltid har haft blödande sår i hela mitt liv. Så fort ett sår läkt har det kommit ett nytt hugg. På nåt sätt finns det alltid ett blödande sår. Min pappa dog i alkoholism när jag var 21. Jag fick aldrig prata med honom. Min syster dog när hon var 33 år av en överdos sprit, piller och heroin. Åtta år senare tog min mamma livet av sig. Hoppade från balkongen. Och ingen av familjemedlemmarna har jag pratat med om det här. Jag försökte vid ett par tillfällen prata med min mamma men hon förnekade. ”Du ljuger. Så var det inte”. – Och nu är det så definitivt. De är borta. Jag har gått i terapier, tolvstegsprogram men jag är ensam i det här också, det är mitt arbete med mig. – Alla sår läks ju men det blir väldigt fula ärr efter dem. Och hela min själ, det finns väl knappat en millimeter kvar som det inte finns ärrbildningar på. Om man varit med om en bilolycka, en brand kommer det finnas ärr kvar men det här syns inte. Det finns inuti mig. Hur ska man visa sin själ, hur ärrad den är? Väger sina ord noga Kristina väger sina ord noga. Jag har känt sorg över att jag aldrig fick någon barndom. Hon talar exakt. Det märks att hon pratat mycket om dessa ämnen: – Jag bar det här i tystnad. Det första steget var att börja prata. Att våga börja prata om det fungerade läkande. Och att hitta ett ordförråd. Jag hade inget ordförråd innan jag började prata med andra om det här. Det är jätteviktigt att kunna hitta ord för att uttrycka sig. Inte bara ”bra” eller ” dåligt”. – 98 kom jag i kontakt med 12-stegsprogrammet första gången och då var det för medberoende, Alanon. Att höra andra människor berätta om sina familjer... Det är en sån skam det här, man tror att man är helt ensam. Man känner sig tvungen att hålla det hemligt. Mitt problem var att jag hade stängt av känslolivet. Jag gick bara omkring och var så arg, så arg. Men i 12-steget kunde andra människor lära mig att sätta ord på känslor. De pratade om sorg. Min självbild var att jag var arg, men när jag fick höra vad sorg var, förstod jag. – Jag har känt sorg över mina föräldrar, även fast de levde. Sorg att jag aldrig fick vara barn och inte fick någon barndom. – Jag är ändå tacksam för min erfarenhet. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade kunnat bli ett offer för omständigheterna och rättfärdigat mig med att skita i allt. Klaga över lyxproblem, strunta i ansvar, men också bli bitter och avundsjuk på allt och alla. Idag har jag ett ansvar över mitt liv som vuxen. Som barn är man beroende av de vuxna och deras beslut. Idag kan och vill jag bestämma själv och välja bra val i livet. Text: Per Sternbeck Foto: Stefan Björkman 1/2013 oberoende 13
Page 1 and 2: TEMA 2/2011 oberoende n Eva Dickson
Page 3 and 4: Inger Forsgren ordförande i RFHL b
Page 5 and 6: och således fick jag ha besök i e
Page 7 and 8: tRaumatiskt Forskning visar att det
Page 9 and 10: Ärren på själen syns inte kRisti
Page 11: min mamma var full på mötet. PBU
Page 15 and 16: - De berättade att alla föräldra
Page 17 and 18: psykOtiskt? Evas pojke gillade Bams
Page 19 and 20: dokument En tid i helvetet Rykten,
Page 21 and 22: dokument anmälan ...” vidare och
Page 23 and 24: dokument där jättehundra på att
Page 25 and 26: Urinprov för att få träffa barne
Page 27 and 28: å soc är usel!” men jagtror int
Page 29 and 30: inGa säRskiLt kunniGa Inom förval
Page 31 and 32: Vart tog barnens röster vägen? ba
Page 33 and 34: Säljarnas marknad samHäLLet betaL
Page 35 and 36: Freire analyserade kritiskt traditi
Page 37 and 38: FRåGa Om tRauman Lika väl som lä
Page 39 and 40: jag är inställd på Metadonet, fo

oberoende_nummer1_2013

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?