Tidningen som pdf - SULF
Tidningen som pdf - SULF
Tidningen som pdf - SULF
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
D eBATT<br />
Skicka dina debattinlägg<br />
med e-post till<br />
Universitetsläraren.<br />
Skriv gärna, men<br />
max 5 000 tecken<br />
(inklusive blanksteg).<br />
Redaktionen<br />
förbehåller sig<br />
rätten att redigera<br />
texten.<br />
E-postadress:<br />
universitetslararen<br />
@sulf.se<br />
14 Universitetsläraren 17/2008<br />
Svar till Westling Allodi om urholkningen<br />
Det handlar om<br />
felkonstruerat system<br />
IUniversitetsläraren 14/08 skriver<br />
Mara Westling Allodi en arg artikel<br />
om hur urholkningen av resurser<br />
orsakar svenska högskolelärares<br />
gränslösa arbete. Det ligger mycket<br />
i det hon skriver, men jag anser att det<br />
också finns en mytbildning kring det här<br />
med ”urholkning av resurserna”. Visst har<br />
en stor utbyggnad av högskolan skett, och<br />
staten kräver i ökad utsträckning att högskolor<br />
utför arbetsuppgifter <strong>som</strong> de inte får<br />
betalt för. Samtidigt ska man vara medveten<br />
om att rektorer och andra chefer vid landets<br />
högskolor alltid använder början av 90-talet<br />
<strong>som</strong> jämförelsepunkt när man talar om urholkning<br />
av resurser, det vill säga en period<br />
av stark inflation och storskaliga högskolesatsningar.<br />
H ö g s k o l o r n a s j ä l v a står i själva verket för en<br />
stor del av urholkningen av resurser. Inom mitt<br />
eget område, samhällsvetenskap, förefaller<br />
det <strong>som</strong> att cirka 60–75 procent av resurserna<br />
dras av före det att de når grundutbildningen.<br />
Lokaler är förstås en stor bov här, men en<br />
mycket stor andel av resurserna går också till<br />
förvaltning, bibliotek och IT-system.<br />
Det rör sig om många bäckar små: växande<br />
rektors- och fakultetskanslier, fler<br />
chefsnivåer och heltidschefer, informationsavdelningar<br />
och andra utvecklingsenheter,<br />
planeringsenheter, personalenheter,<br />
IT-enheter, krångligare administration <strong>som</strong><br />
kräver specialiserad personal – listan kan<br />
göras längre än så, och alla dessa funktioner<br />
skapar sig egna agendor. Detta leder till att<br />
högskolan expanderar i relation till de nya<br />
uppgifter den åtar sig, ibland genom krav upp-<br />
ifrån, men betydligt vanligare genom egna<br />
expansionsambitioner. Mindre och mindre<br />
resurser blir kvar för grundutbildning.<br />
i d a g e n s H ö g s k o l a har det blivit allt vanligare<br />
att prata om utbildning i stället för att<br />
utföra den. Den tysta målsättningen är snarast<br />
att komma undan utbildning. Vad är felet?<br />
Svar: det decentraliserade tilldelningssystemet.<br />
Ett system där kärnverksamheten<br />
– det vill säga grundutbildningen – får ta<br />
det <strong>som</strong> blir över när alla andra nivåer har<br />
tagit sitt är sjukt.<br />
När den borgerliga regeringen 1993<br />
genomdrev högskolereformen var målet<br />
att minska den statliga byråkratin och öka<br />
högskolornas frihet att lägga upp sin verksamhet.<br />
Vad man uppenbarligen inte begrep vid<br />
denna tid var att tretti utspridda byråkratier<br />
är långt värre än en central. Decentralisering<br />
i moderna stater verkar ha en närmast<br />
oundvikligt stimulerande tendens på byråkratiseringen.<br />
Lika oundvikligt är sedan<br />
att de centrala beslutsfattarna ökar sina<br />
kontrollinsatser på grund av oron över vad<br />
de decentraliserade aktörerna tar sig för<br />
– vilket i sin tur förstärker byråkratiseringen<br />
ännu mer.<br />
n ä r H ö g s k o l o r n a f i c k sin nya makt tog<br />
förvaltningscheferna initiativet. Verksamheten<br />
delades in i resultatenheter. Denna<br />
reform pratas det sällan om, men det är<br />
troligen den mest betydelsefulla i sammanhanget.<br />
Resultatenheter är ett handfast<br />
sätt att sluta se på högre utbildning <strong>som</strong><br />
en gemensam verksamhet. I stället delas<br />
budgeten upp på ett sätt <strong>som</strong> gör att den<br />
undervisande personalen inom olika ämnen<br />
betraktas <strong>som</strong> separerade kategorier; de<br />
enda <strong>som</strong> behåller kontrollen är de i centrum,<br />
vilket också är syftet. På det sättet<br />
kan ett universitet tvinga till exempel samhällsvetarna<br />
att spara 15 miljoner på ett år,<br />
samtidigt <strong>som</strong> man inte har några problem<br />
att samma år avsätta 15 miljoner av samma<br />
pengar (även om man låtsas att det är andra<br />
pengar) åt andra.<br />
Efter<strong>som</strong> budgetansvariga samtidigt inte<br />
begriper sig på konkret undervisningsplanering<br />
så lämnas detta till restposten, det<br />
vill säga när andra budgetposter dragits av.<br />
Kontentan blir att det är universitetsförvaltningen<br />
<strong>som</strong> har makten, vilket tydligt visas<br />
när nerdragningar görs. De drabbar nämligen<br />
alltid ”resultatenheterna” i kärnverksamheten<br />
– andra verksamheter är ju defi-<br />
nitionsmässigt inga resultatenheter efter<strong>som</strong><br />
de inte producerar några studen-