Sara tänker inte på sin protes (6,42 MB) pdf

Det är smått och det går fjäderlätt när Sara Andersson pysslar. Att gympa och spela volleyboll går också bra
även om man har protes.
dien om dysmelibarn med myoelektriska proteser. Drygt
60 av mottagningens barn i åldern 8 till 18 år med tvärgående
dysmeli på ena armen har undersökts. Dessa barn
har en lika god psykosocial hälsa som andra barn.
– Efter 25 år på mottagningen är jag inte förvånad, säger
hon.
Åldern är avgörande
Det finns flera förklaringar till de goda resultaten. Barnen
på mottagningen vid Örebro universitetssjukhus får
tidigt lära sig att ha en passiv protes som hjälper dem att
utvecklas normalt motoriskt. De bär protesen dagtid.
Därmed blir de symmetriska i kroppen, slipper blickar
och frågor. Föräldrarna stöttas för att orka vara konsekventa
mot sina barn. När barnen fyller tre år får de lära
sig att använda en myoelektrisk protes.
– Åldern är avgörande. Mellan tre och sex år är barnet
som mest mottagligt för att lära sig hantera protesen.
Väntar man till skolåldern blir det mycket, mycket svårare.
Vi tränar barnen och gör dem uppmärksamma på
den nya funktionen. Efter några dagar till en vecka har
de förstått hur de ska styra protesen.
Det är föräldrarna som avgör om barnet ska ha protes
eller inte.
– För barnet är det bäst att föräldrarna bestämmer. Vi
lägger därför mycket kraft på att göra dem trygga i sitt
föräldraskap. Det kan vara lätt att ge upp när ens barn
gråter och vill kasta av sig protesen.
– Särskilt åldern nio till tretton år är en tuff tid för både
barn och föräldrar.
Ett barn som föds utan en underarm uppfattar sig in-
NR 3 APRIL 2005 ALLT OM HJÄLPMEDEL
te som handikappad. Kan man ändå tvinga barnet att bära
protes?
– Ja. Tror man att barnet får glädje av det i framtiden
bör man börja med protes tidigt. Därmed blir det lättare
för barnet att lära sig.
När barnet är tillräckligt gammalt får det självt bestämma.
Fyra av fem barn som fått en myoelektrisk protes
som små fortsätter att använda den.
– Protes är bra om det inte finns något naturligt grepp.
Men vi ger inte två proteser till barn som saknar bägge
underarmarna, eftersom proteser inte kan förmedla direkt
känsel. I stället sätter vi en protes på den kortaste armen.
– Titanimplantat för protesförankring är inte heller
lämpligt på barn, bland annat därför att ingreppet kan
påverka tillväxten i skelettet.
Även om dysmelibarnen i studien överlag mår bra så
uppvisar de ett mer tillbakadraget beteende. De besväras
av att omgivningen tittar på dem och är därför inte lika
socialt aktiva. Särskilt tonårsflickorna har en sämre självkänsla
än pojkarna.
– Här kan behövas olika stöd i habiliteringen. Flickorna
behöver mer uppmuntran om att de är fina och duger
som de är. Medan pojkarna kan ha glädje av andra
ortopediska hjälpmedel än myoelektrisk protes.
Läs mer:
Upper limb reduction deficiencies in Swedish children:
Classification, prevalence and function with myoelectric
prosthes. liselotte.hermansson@orebroll.se
17